April, april

Första april gick mig som vanligt spårlöst förbi. Ingen att lura, sonen har åkt till Stockholm, och ingen som försökte lura mig heller. Årets aprilskämt måste väl ändå vara att våren försvann. Två hagelskurar lyckades jag hamna i igår. :( För bara någon vecka sen var det typ 15 grader och vi snackade om att grilla i kolonin på annandagen. Hmmm, vi får väl se vad det blir av det. Sune med tillhörande matte är i alla fall på plats. Idag skiner åtminstone solen, men temperaturen ligger på måttliga fem grader.

Hoppas att min nya antihormonkur inte är ett aprilskämt. Efter över en månads uppehåll från Letrozolen är nu muntorrheten ett minne blott. Igår började jag därför äta mina nya tabletter Exemestan. Nu hoppas jag innerligt att samma problem inte uppstår om några veckor för då vet jag verkligen inte vad jag ska göra. Det går inte att leva med en sådan muntorrhet. Nu står inte muntorrhet som en biverkning på dessa, men eftersom jag bevisligen inte är som alla andra, så vet man aldrig. Det kan ju vara östrogenbristen i sig och inte själva tabletten jag är känslig för.

Om exakt en vecka börjar min nya arbetsträning. Jag längtar, det ska bli så spännande och härligt att äntligen få någon form av struktur på vardagen igen. Men nu ska vi först ta hand om påsken. Påsken för två år sen var jag låg av cellgifter och på skärtorsdagen åkte jag till Lund för min första blåisolering istället för till Blåkulla. Även i år får Blåkulla vänta men av helt andra orsaker. Ikväll ser jag fram emot bio med svärmor och i morgon står det trav, påsklunch och middag på programmet. Med lite tur kan vi sitta på balkongen med lunchen. Sol har utlovats, men det kanske var ett aprilskämt det också.

Det är åldern…

Om det är något man inte vill höra när man är 53 år ung så är det kommentaren ”det är åldern”. Likväl är det något man måste förlika sig med. Åldern har många krämpor på sitt samvete, tydligen även muntorrhet. Jag har spillt 200:- hos en öron- näsa- halsdoktor idag som klämde och kände på lite körtlar, tittade i öronen, näsan och halsen utan att hitta några fel. Tack och lov var hon inte av den blodtörstiga sorten, så jag slapp för en gångs skull att bli stucken.

Förutom beskedet att muntorrhet ofta kommer med åldern fick jag förklarat för mig att det inte finns något man kan göra åt det. Hon föreslog att testa Membrasin – check på den, det har jag provat och det funkade inte. Så gick hon igenom apotekens receptfria alternativ, som om jag inte provat dem redan… Slutligen fick jag förslaget att tugga tuggummi, det gjorde nämligen doktorn själv eftersom hon också var torr i munnen. Som motbud rekommenderade jag istället doktorn att testa Salagen mot hennes muntorrhet, de har ju ändå hjälpt mig ganska bra. :-)

Lustigt nog så var jag inte torr i munnen den första tiden efter operationen, det har kommit smygande igen nu sen jag kom hem. Jag har hört att muntorrhet kan bero på stress, så jag passade på att fråga läkaren om det. Jodå, så kan det visst vara och det är mycket möjligt att det försvinner av sig själv när jag kommit ut på andra sidan och fått en stabilare tillvaro.

Jag får ofta frågan om jag jobbar inom vården när jag besöker/kontaktar sjukvården på olika sätt, så även denna gången. Nä, det gör jag inte, men jag börjar bli jäkligt bra på min egen sjukdom, för att inte tala om att jag utvecklat färdigheter i att söka på Google.

Med huvudet under armen
Dagen innan jag skulle läggas in var jag och klippte mig. Sen jag kom hem har jag varit irriterad över håret, tyckte inte det blev riktigt bra. Ena sidan kändes alldeles för lång och det blev liksom en stor bula av hår. Irriterande! Men rådig som jag är kom jag på att jag har en urtunningssax i lådan som jag brukade använda förut, på den tiden håret var långt. Glad över idén stack jag handen i lådan, tog ur saxen, tog en tuss hår i näven och började klippa. Vad jag däremot glömt var att jag även hade en vanlig hårsax i lådan… Det blev jag varse när jag plötsligt stod med en stor hårtuss i handen. Kan jag skylla på åldern här också?

Nu har jag en fläck på huvudet där håret bara är typ 1 cm långt. Jag får gå med skammen och be frisören klippa bort resten på den sidan också.

Gamla bröstproteser…
Igår tog jag vägen förbi bröstmottagningen när jag var på väg hem efter en lång promenad. Jag tänkte att de kanske kunde upplysa om vad man gör med gamla bröstproteser och det kunde de minsann! Det är så enkelt att man kan lämna in dem där, även gamla protes-bh:ar. Sköterskan som provar ut proteser samlar in och samarbetar med någon förening som skickar det vidare till fattiga länder. Superbra! Så när jag gick för att få såren omlagda idag tog jag med mina proteser och bh:ar och lämnade in dem. Nu kan jag stoppa in även dem i glömskans skafferi och låsa dörren.

…och nya bröst
För övrigt läker mitt sår på magen fint enligt sköterskan. Det visste jag redan, för det har jag själv kunnat konstatera för flera dagar sen. Även om jag inte jobbar inom vården. :-) Dessutom har jag upptäckt att ena bröstet är lite extra svullet, såpass att det liksom flödar ut i armhålan (och där vill jag inte ha något bröst) så BH:n skaver på det. Påpekade detta för sköterskan som tillkallade expertisen. Nu är jag skärskådad både fram- och baklänges, men det fanns i nuläget ingen anledning till oro. Skulle det däremot svullna mer och bli irriterat under helgen ska jag ringa avdelningen så får jourläkaren titta på det.

Det jag däremot inte visste, som upptäcktes när tejpen togs bort, är att det blivit en liten glipa på 1 cm på vänster bröst. Ungefär där blindtarmsärret sitter. Men det var inte infekterat och inget att oroa sig för heller – än.

Still alive…

Igår hände något som aldrig hänt förut. Jag stannade hemma trots att jag mådde dåligt. Ja ”trots att”, för jag har aldrig någonsin stannat hemma för att jag mått lite dåligt. För att jag ska stanna hemma från jobbet krävs i normala fall feber, eller möjligtvis ett brutet ben. Det sistnämnda kan jag inte svära på för jag har aldrig brutit några ben. Däremot har jag opererat ryggen och gick till jobbet efter typ 3 veckor enligt devisen ”jag har lika ont hemma”. Men igår hände det alltså, jag stannade hemma för att jag hade en klump i magen, darrade och kände huvudvärken komma krypande. Jag satte ner foten! Guldstjärna till mig!

Idag var jag dock på plats igen, efter en liten avstickare till tandläkaren på morgonen. Det var nämligen dags för ett salivtest eftersom jag fortfarande är väldigt torr i munnen. Utan mina Salagen hade jag blivit tokig(are). Jag fick inte äta, dricka kaffe/te eller ens borsta tänderna innan, för jag fick på inget vis stimulera mina spottkörtlar. Bredde därför två mackor att ta med till jobbet, för frukost måste jag ju ha.

Tandläkaren gav mig en liten rostfri bägare, stor som en doseringsbägare man får på apoteket. Den enkla instruktionen löd ”under 15 minuter får du inte svälja utan ska spotta ut allt i bägaren”. Jag stirrade på tandläkaren och undrade hur jag skulle kunna sitta i 15 minuter utan att svälja. Tja, det är så det går till… så tidtagaruret sattes igång och jag satt med bägaren under munnen och väntade på att börja spotta. Och väntade. Och väntade. Sakta sänkte jag bägaren för jag insåg snabbt att här fanns inte mycket att spotta ut. Efter 15 minuter hade jag fyllt botten med cirka 1mm saliv. Muntorr var ordet!

Efter det fick jag en liten bit paraffin att tugga på. Det var inte så äckligt som det låter, som att tugga tuggummi utan smak. Jag fick tillbaka min lilla bägare och fick nu bara 5 minuter att spotta på under tiden som jag tuggade på paraffinet. På dessa 5 minuter blev bägaren halvfull!

Tandläkaren förklarade för mig att min vilosaliv – ja, det heter tydligen så – är extremt låg, långt under minimum. (Normalt vilosalivflöde = 0,25 – 0,35 ml /min. Jag låg under 0,1) Däremot är min stimulerade saliv helt normal. Det betyder i klartext att det inte är något fel på mina spottkörtlar, det är bara något som gör att det inte rinner till av sig själv. Så nu blir det remiss till antingen öron- näsa hals, eller reumatologen. Båda kan tydligen vara aktuella, hon skulle konferera med en kollega för att försöka utröna vilken som skulle passa bäst.

Där flög 1000 spänn ut genom fönstret, eller rann ner i spottkoppen kanske man ska säga. Det var dyra droppar. Hon bad nästan om ursäkt för priset när hon skulle ta betalt. Måste säga att jag är supernöjd med min nya tandläkare som finns på Kockum & Kockum i Malmö.

Sen begav jag mig till jobbet, lite lätt illamående. Men det var ju inte så konstigt, för vid det laget var jag hungrig. Väl på jobbet skulle jag bara fixa en kopp te och hamnade med en av mina kolleger ensam i köket. Och bröt fullständigt ihop. Tårarna bara strömmade nerför kinderna. Jag lyckades ta mig samman och gick upp för att äta mina mackor och jobba undan lite saker jag hade liggande. Då kom huvudvärken krypande. Två Alvedon gjorde ingen som helst skillnad och när arbetsdagen var slut, hade jag en hel tomteverkstad hamrande i huvudet. Tomtar på loftet fick en helt ny innebörd.

Efter ytterligare ett par Alvedon och en trevlig lunch hos en väninna, fortfarande med en dundrande huvudvärk, cyklade jag hem och lade mig i soffan. Inte förrän då släppte huvudvärken och sen har jag bara legat där hela eftermiddagen och kvällen. Jag inser nu att jag är slut. Inte utbränd, men väl lite vidbränd som en annan väninna sade som själv precis säckat ihop av utmattning. Ett himla bra uttryck tycker jag. :-)

Jag tänker stanna hemma resten av veckan nu! Lyder alla goda råd och lyssnar på min kropp. Måste samla krafter och vara på topp när jag ska opereras. Det är dags att ta hand om mig själv och sluta vara ”Bror Duktig”. Bättre sent än aldrig.

Medicinskt mysterium

Det är bara att konstatera att jag är ett medicinskt mysterium. Min muntorrhet är tydligen inte ett enkelt problem som det finns en patentlösning till. Läkaren jag var hos var både trevlig och noggrann. Det ställdes många frågor, han bläddrade i böcker och gick och hämtade papper. Men någon förklaring hade han inte. Han gav mig i alla fall ett recept på något som heter Salagen som ska stimulera körtlarna att producera mera saliv. Tyvärr stimulerar det även till ökad svettproduktion (tjohooo) och ögon och näsa kan börja rinna. Det är väl smällar man får ta. Jag fick också ta lite prover, bland annat för att se om det möjligtvis kan röra sig om Sjögrens syndrom, något varken jag eller läkaren egentligen tror att det är eftersom jag inte har några andra symptom. En annan teori var att det kan vara en skada efter cellgifterna eftersom jag redan med Taxoteren fick problem med muntorrhet.

Efter läkarbesöket störtade jag iväg till apoteket för att inhandla mina mirakelpiller. Naturligtvis fanns de inte inne på det apoteket. I hela Malmö fanns det på ett enda apotek Hjärtat, så det blev beställt och jag for iväg. Väl där frågade expediten om jag haft dessa förut och eftersom jag inte haft det förklarade hon att de verkar inom 20 minuter och att det var viktigt att ta dem med vatten tillsammans med mat. Jaha, sa jag då, då gäller det att hitta ett ställe med mat och vatten. Hon erbjöd mig en mugg vatten, vilket jag desperat tackade ja till och så slök jag mitt första piller på stående fot inne på apoteket i ren desperation. Sen var det bara att vänta 20 minuter på den stora effekten. Som naturligtvis uteblev. Det finns inga mirakelkurer!

Nu har jag ätit dessa piller, fyra om dagen, i två dagar och idag tycker jag ändå att det har känts bättre nästan hela dagen idag. Jag känner mig fortfarande skinnflådd, men har inte varit fullt så torr i munnen som tidigare. Men jag har haft bra dagar förut, så jag vågar inte dra för stora växlar på det än. Vi får se vad som händer.

Stolliga mamman
För nästan exakt ett år sen fick jag ett stolleryck och for ensam iväg för att lyssna på The Sweet och Smokie i Folkets park. Idag är det stor Housefestival i parken bredvid där jag bor. Jag gillar inte House. Det är musik som ofta får mig att stänga av radion. Denna festival varar i 12 timmar och var jag än befinner mig i lägenheten så hör jag dunket från musiken. Så när klockan var 20 bestämde jag mig för att gå en runda och lyssna på nära håll istället med filosofin ”If you can’t beat them, join them”.

Jag hamnade framför ena ingången och stod där och lyssnade lutad mot en lyktstolpe. Plötsligt kom det fram två kära ungdomar och undrade om jag ville gå in, de hade en biljett de ville ge mig. Så plötsligt befann jag mig mitt inne i smeten på Big Slap bland alla glada ungdomar. Jag var nog den ende över 50 där… i två timmar stod jag och diggade musik jag normalt avskyr innan jag till slut var så torr i munnen att jag var tvungen att gå hem för att fylla på vätskedepåerna. Hade ju varken pengar eller mobil med mig, så jag kunde varken köpa mig något att dricka eller ta några bilder som bevis. Men jag har biljetten och armbandet i alla fall. :-)

Med katt och koloni

Nu blir det inte många knop gjorda här! Jag har turen att få passa katt (Kung Sune) och koloni dessa heta sommardagar och har tillbringat all ledig tid i skuggan under ett äppelträd. Jag jobbar ju bara tre timmar om dagen, så det blir med andra ord mycket kolonitid. :-) Dels för min egen skull, men även för att hålla Sune sällskap.

Igår såg jag inte till katten på hela dagen. Han pep om mat när jag kom, men sen försvann han. Inte förrän jag packade ihop och låste ytterdörren hörde jag plötsligt ett högt MJAU bakom ryggen på mig. En lejonhona hade varit stolt om hennes avkomma presterat ett sådant högt jamande. Jag vände mig om och mötte Sunes stora förebrående ögon, försökte klappa honom men han blev hal som en ål, satte svansen i vädret och vände mig ryggen. Jag har kommit på varför han inte gillar mig! Jag är ju den som stänger honom ute och lämnar honom vind för våg. Ingen fläskfilé i världen kan gottgöra det.

Idag har han varit lite mer sällskaplig, det kan bero på att jag och Susanne festade på grillad kyckling i trädgården. Då gäller det ju att hålla sig framme om man är katt! Tyvärr även något getingarna kommit på. Är inte det väldigt tidigt med getingar förresten?

Jag är långhårig nu! Cyklade iväg till frissan förra veckan för att mötas av beskedet att min frisör är på semester och återkommer den 25 juli. Skriiiik! Jag vill inte gå till den andra tjejen, trivs inte riktigt med henne så jag får väl försöka härda ut. Kom på härom dagen när jag fönade håret att nu har jag exakt samma frisyr som min peruk hade. Ni som har följt mig på bloggen vet att min peruk gjorde sig bäst på en upp- och nervänd vas på mitt skåp. Jag önskar jag kunde ta av mig håret och hänga det någonstans de närmaste veckorna. Precis som jag tar av mig bröstet varje kväll.

På tal om oanvända saker… precis som peruken hängde oanvänd, ligger min klisterprotes nerbäddad i sin låda sen lång tid tillbaka. Trivs inte med den heller. Jag hade någon föreställning om att man skulle kunna använda sina vanliga BH:ar till en sån, men det funkar såklart inte. Det ser ju jättefånigt ut eftersom protesen sticker upp utanför BH:n. Överhuvudtaget undrar jag hur jag har kunnat gå med de BH:ar jag hade förut. Testade några av dem i lördags, för då skulle jag göra mig fin inför derbyt. Det slutade med att jag tog på den gamla vanliga fula protes-BH:n, för den satt ändå bäst. Fråga mig inte varför jag tyckte att just bröst och BH ingick i ”att göra mig fin”, det var ju knappast något jag skulle visa upp, men ändå. Man vill vara fin ända in liksom.

Min muntorrhet har blivit mycket bättre sen jag inledde mitt uppehåll av Tamoxifen. Det tog tre dagar ungefär, sen kändes munnen okey. Jag har fortfarande känslan av att ha bränt mig på något varmt, men det känns inte längre som att jag har munnen full av sand. Jag ger det en vecka till, sen får jag kontakta onkologen och höra vad de säger om mitt tilltag. De har ju inga råd att ge om det här, mer än att jag ska kontakta vårdcentralen, men mitt Googlande har lett mig fram till att muntorrheten är en fråga för endokrinologen, det är nämligen där vi klimakteriekäringar hör hemma. Så jag vill ha en remiss dit. Och jag brukar få som jag vill. :-) Om det sen är onkologen som ska skriva remissen eller vårdcentralen återstår att se.

Av med oskulden

Idag blev jag av med oskulden två (egentligen tre) gånger! Jag har varit på galoppderby :-) (förstår fortfarande inte tjusningen med galopp) och har ätit musslor (inte som jag hade förväntat mig och absolut tänkbart att göra om). Dessutom har jag tagit min första ”selfie” (!!) med min nya mobil, som naturligtvis inte blev presentabel. Ovanpå det har jag dansat på (och jag menar det bokstavligt!) travbanan till Alcazar. Det har varit en alldeles underbar dag och kväll! :-)

Det är lite lustigt egentligen. När vi går på trav på Jägersro är alltid hästarna så långt bort eftersom galoppbanan irriterande nog ligger mellan publikplats och själva travbanan. Idag, när vi var på galoppderby och således borde ha varit väldigt nära hästarna, hade vi V.I.P.-biljetter, vilket innebar att vi befann oss i ett fint VIP-tält på innerplan, vilket i sin tur innebar att vi hade travbanan mellan oss och hästarna. Och vi såg inte ett skit, fattade ännu mindre. Galopp är absolut inget för mig. Men vi fick supergod mat och fri dryck hela kvällen, så jag klagar inte! :-)

Min muntorrhet blir inte ett dugg bättre. Nu har jag ätit Tamoxifen i över tre veckor och märker ingen som helst skillnad. Dessutom känns det nästan som att ju mer jag dricker, och då menar jag vatten och inte vin, desto torrare i munnen blir jag. Det har fått mig att fatta ett beslut som säkerligen inte är populärt någonstans. Jag tänker göra ett uppehåll med min medicin för att se vad som händer. Det här är i vanlig ordning inget jag diskuterat med någon läkare, men jag måste få ett slut på det här! Det är omöjligt att leva med denna öken till mun i 10 år! För det är läkarens nya bud, Tamoxifen ska ätas i 10 år….

I ett sånt här läge hamnar man verkligen mellan två stolar. Onkologerna kan bara cancer, de kan inget om biverkningarna och vad man gör åt dem. Vårdcentralen å andra sidan kan inget om cancer och vet inget om de mediciner man äter och förstår inte varför man mår som man gör. Jag får med andra ord vara min egen kombinerade läkare/försökskanin i det här fallet.

Efter diverse Googlande har jag kommit fram till att det finns en möjlighet att det varken är Letrozol eller Tamoxifen i sig som gör mig så torr i munnen, det kan vara så enkelt att det är östrogenbristen som ställer till det. Ett av de vanliga klimakteriebesvären är nämligen muntorrhet. Detta är självklart min egna högst ovetenskapliga slutsats! Som de säger på TV; ”Don’t try this att home”. :-)

Mitt dilemma är förstås att min cancer lever av hormoner, d.v.s. östrogen. Jag bör således se till att kroppen har så lite som möjligt av den varan, d.v.s. äta antihormontabletter tills jag storknar. Å andra sidan kan jag inte gå runt med en öken i munnen, där varje klunk vatten känns som en skopa sand. Än en gång, det är pest eller kolera. Jag väljer kolera – åtminstone för ett tag, så får vi se om det blir någon skillnad.

Från Letrozol till Tamoxifen

Idag har jag rastat soppåsen! Hjärnan har än en gång varit iväg på en av sina hemliga utflykter till okänd ort, samtidigt som kroppen desperat försökt få det dagliga livet att fungera. Resultatet var att jag kom ner till soprummet utan nycklar och fick ta soppåsen med i cykelkorgen till onkologen. Dock fick påsen stanna där under mitt läkarbesök :-)

Det kanske kan tyckas att jag bara gnäller över krämpor, men så är det inte! Jag gnäller inte, jag gnäller aldrig. Eller jo, ibland, muntorrheten är verkligen påfrestande. Men jag ”gnäller” inte för min egen skull, för att man ska tycka synd om mig. Här finns inget att tycka synd om, jag mår förträffligt på det stora hela. Alla har krämpor av olika slag, det är inte unikt för mig på något vis. Jag skriver om mina för att jag vill förmedla sånt som kan uppstå i samband med den behandling jag fått och får, eftersom jag vet att andra söker efter information om just sådant och många hamnar här. Kan jag med mina inlägg skänka någon enda där ute tröst i sin situation eller hjälpa med tips är jag glad.

Det fanns en tid när jag själv satt och letade efter information (letar fortfarande ibland) om än det ena än det andra i samband med mina behandlingar och det har inte alltid varit lätt att hitta svaren på mina frågor. Det mesta av värde har jag hittat i diverse bloggar, tyvärr slutar många blogga när behandlingarna är över och det finns väldigt lite information om vad som händer sen – för det finns alltid ett ”efter”. Min största källa till information när jag stod inför min första cytostatikabehandling var Knutjävlen som har legat några månader före mig på sin resa och som berättat mycket ingående hur hon mått av sina behandlingar.

Mitt mål med bloggen är således varken att vara gnällig eller att berätta om hur himla kul mitt liv är, vad jag äter och vem jag umgås med, det kan knappast intressera den stora allmänheten. Målet är att innehållet i första hand ska vara informativt rörande bröstcancer, behandlingar och biverkningar – och på senare tid även frusen skuldra. Att det sen dimper ner ett och annat av det privata slaget emellanåt får ses som ren bonus. Jag bjuder gärna på mig själv och mina tillkortakommanden, med humor kommer man långt.

Åter till besöket hos onkologen angående muntorrheten…
Mina förhoppningar om att få någon dundermedicin utskrivet grusades, det finns inget annat än det jag redan har testat. Orsaken kan vara Letrozolen, dock är det en väldigt sällsynt biverkning. Såklart det är, jag är ju en väldigt sällsynt typ av kvinna, så det passar bra. :-) Orsaken kan också vara en annan bakomliggande sjukdom. Inledningsvis ska nu mina Letrozol bytas mot Tamoxifen, för att se om muntorrheten försvinner. Gör den inte det, ska det utredas om det finns någon annan sjukdom som ligger och tickar i bakgrunden. Självklart gör det inte det!

Har precis läst igenom bipacksedeln för Tamoxifen. Förutom att läkaren talade om att de ger en ökad risk för blodproppar finns det – som alltid – en lång lista på mindre roliga biverkningar. Naturligtvis får alla inte dem, men de kan ju vara bra att känna till. Förutom en ökad risk för blodpropp kan de också sätta ner immunförsvaret. Huvudvärk, illamående, ”övergående cirkulationsstörningar i hjärnan” (HU!) muskelvärk och förhöjda levervärden är vanliga, vilket innebär att mer än en av 100 drabbas. Undrar vad de menar med det, kan ju vara allt från 1-99 egentligen. Mycket vanligt är hudutslag och vätskeansamling och mindre vanligt/sällsynt är cancer i livmodern, gulsot och leversvikt, med mera, med mera… Letrozol eller Tamoxifen är som att välja mellan pest eller kolera.

Man utsätter sig med andra ord för väldigt stora risker för att minska riskerna för återfall i bröstcancer. Jag vet inte vilket som är att föredra, en blodpropp, leversvikt eller en tumör i andra bröstet / metastaser på annan plats. Vi får väl se om Tamioxifen löser problemet med muntorrheten i första hand, men det kunde dröja upp till en månad innan jag märker det menade läkaren.

Utflyttad
För övrigt kan nämnas att jag nu har flyttat! Fast inte så långt. Mitt liv är som vanligt under sommarmånaderna utflyttat till balkongen. :-) Jag vet inte vad jag skulle göra utan min balkong, bosätter mig där när temperaturen tillåter det och är i princip endast i lägenheten för att laga mat och sova. Har inte ens haft på TV:n i veckan och datorn står mest till pynt. Jag får äntligen välbehövlig datorfri tid. Har precis lärt mig Sudoku och sitter djupt försjunken i det i timmar ibland. Det är avkoppling och jag njuter av tillvaron. Det gäller att passa på så länge jag har mina korta arbetsdagar, man vet aldrig när det förändras…

Tvi vale!

Jag fick ett tips från en av mina bloggläsare om ett medel mot min muntorrhet som jag bestämt mig för att testa. Membrasin heter det, ett kosttillskott med extrakt från havtornsbär som tydligen ska göra susen för torra slemhinnor. Smått desperat som jag är, begav jag mig till hälsokostaffären idag och stod och valde mellan två olika typer; kapslar eller flytande. Bestämde mig till slut för att flytande nog är bäst, det smörjer kanske lite i munnen samtidigt.

Två gånger om dagen ska 5 ml slinka ner och jag säger bara EN sak, här ”slinker” inget ner! Det var något av det vidrigaste jag varit med om! Inte så konstigt, efter en snabb koll på innehållsförteckningen kunde jag konstatera att det innehåller 78% olivolja! :-( Det är liksom inget man bara dricker sådär rakt av, inte ens 5 ml. Nu måste jag hitta ett sätt att få det här i mig. Hällde det i filmjölk för en stund sen, inte gott det heller, men det gick ner. Jag kanske kan använda det som dressing på sallader till maten, men till frukost vet jag inte hur jag ska få det i mig. Om någon annan tänker testa detta medel är mitt råd, VÄLJ KAPSLARNA!

Jag återkommer med rapport, tydligen lär det dröja några veckor innan det ger resultat. OM det gör det. Håller i alla fall tummarna att det är värt besväret och att det gör nytta så småningom. Att ha en tunga, ja hela munnen faktiskt, som är som ett sandpapper är inte bara fruktansvärt jobbig och irriterande, jag är också väldigt rädd att mina tänder ska ta skada på sikt.

På tal om tummar så kan jag nu glädjande konstatera att kortisonet gjort verkan och att jag inte längre har ont i tummen! :-) Gick med en stödskena jag hade hemma sen tidigare några dagar, så handleden fick vila efter sprutan och idag hade jag inte det minsta ont. Så himla skönt!

Eftermiddagen har tillbringats i kolonin hos Kerstin och Sune, med årets första grill. Sune låtsades inte känna igen Bertil, han gick mest runt och var sur för att alla hans liggplatser var upptagna av kackliga tanter. Fast det gick att muta honom lite med några små bitar grillad fläskfilé. Sånt duger jag bra till. :-)