Beslutet är taget

Fram och tillbaka har tankarna vandrat. Plus och minus har värderats. Och beslutet är fattat. Det blir inga Tamoxifen innanför mina läppar. Punkt. Däremot har jag resonerat mig fram till att jag är villig att pröva Anastrozol. Det är samma typ av antihormonell behandling som Exemestan och Letrozol, men en annan verksam substans (Arimidex). Jag hade det uppe som förslag redan när jag satt med läkaren, men hon viftade bort det som man gör med en envis fluga ungefär. Och så återgick hon till mantrat om det förträffliga Tamoxifen. Jag börjar undra om de får provision varje gång de skriver ut Tamoxifen och Letrozol.

Med mig hem från läkarbesöket fick jag inte bara ett recept på Tamoxifen, utan även ett litet fint visitkort där det står väldigt klart och tydligt vilket telefonnummer man ska ringa, vad kontaktsköterskorna heter och vilka telefontider de har. Måndag-torsdag 9-14, fredag 9-12. Lysande! Till skillnad mot det gamla A4-pappret jag har som är daterat någon gång 2011 och är fullklottrat med överstrukna telefontider och nummer. Så i måndags ringde jag 9:30 och möttes av en automatisk röst som deklarerade ”anknytning XXXX är tillbaka klockan 13:00”. Dubbelkollade med mitt visitkort, nädå det var inte jag som sett fel.

Nu är det så att vid 13-tiden är jag sällan hemma, så jag provade igen morgonen därpå, samma tid. Samma resultat. Jag förstår att det kan vara inskränkningar i telefontider under sommarmånaderna, men vad jag inte förstår är varför man inte kan upplysa om vilka de nya tiderna är i denna telefonsvarare. Tillbaka 13:00… hur länge då? Nåväl, idag var jag hemma och ringde vid 13:30. Minsann, svar vid första försöket!

Jag drog kortversionen av mitt läkarbesök, rekommendationen att ta Tamoxifen inklusive medföljande recept, funderingarna kring det och beslutet att inte äta dem. Och så bad jag om recept på Anastrozol istället. Tänkte att de skulle bli nöjda att jag i alla fall är villig att testa något. Så enkelt visade det sig snabbt att det inte var. Sköterskan tittade i min journal där hon kunde utläsa att Anastrozol varit uppe till diskussion under läkarbesöket. Dock stod det inget om varför läkaren inte tyckte jag skulle ta dem och nu var läkaren på semester. För min del spelar det ingen roll vilken läkare som skriver ut receptet menade jag och så lovade hon att ta upp det med jourhavande läkare.

Några timmar senare ringde sköterskan upp och talade om att dagens läkare inte ville skriva ut något hipp som happ. Så nu är jag inbokad på ett telefonmöte med min läkare i mitten av augusti. Min och min förresten, har ju bara träffat henne några gånger nu på slutet. Innan dess, när jag verkligen hade ett behov av en ”egen” läkare, hade jag olika läkare varenda gång. Men nu är det tydligen så. Det ska gå via henne. Om hon av någon anledning inte tycker att jag ska äta Anastozol istället så ligger i så fall beslutet på henne och inte på mig. Det blir dem eller inget. Så är det bara. Fram till mitten av augusti är jag hur som helst befriad och jag lider inte det minsta av det. :-)

Annonser

Tankar som snurrar

Den kvinnliga simultanförmågan är i farozonen! Stod i begrepp att ringa väninnan igår och hämtade telefonen, samtidigt som jag fyllde ett glas med vatten. Med glaset i ena handen och telefonen i andra tryckte jag på snabbknappen för att ringa upp. Törstig som jag var kom jag fram till att jag skulle hinna dricka en klunk vatten innan signalerna skulle nå fram, varpå jag slog telefonluren i tänderna och hällde vatten i örat. Det är minsann inte bara Skånetrafiken som drabbas av signalfel.

Kan vara så att hjärnan är upptagen av viktigare saker än att räkna ut vilken hand jag håller vad i. Det här med den antihormonella behandlingen i allmänhet och Tamoxifen i synnerhet upptar mycket tankeverksamhet. Hur jag än vänder och vrider på det har jag rumpan bak. Utsikterna är inte roliga vad jag än väljer. Motståndet mot Tamoxifen är så stort att jag till och med funderar på att hellre testa Exemestan igen. Och när den tanken kommer så blir jag alldeles yr, känner stressen komma krypande och hjärnan stänger ner.

Nå, låt oss titta på Tamoxifen och välja ut ett par av de mindre trevliga biverkningarna utöver cancer i livmodern, snäll eller elak. (läkaren förklarade nämligen att det (glädjande nog?) oftast är snäll cancer i livmodern av Tamoxifen)

Blodpropp
Blodproppar kan bildas var som helst i kroppen, även i kroppens inre organ, som tarmar och njurar. En blodpropp i hjärtat kan leda till hjärtinfarkt. Det organ som är känsligast för syrebrist är hjärnan; en blodpropp i hjärnan kallas för stroke.

Med tanke på vad blodproppar och stroke gjorde med min pappa för 20 år sen så känns inte den utsikten särskilt attraktiv.

Hög fettinlagring i levern
Fettlever är ganska vanligt och oftast ofarligt. Men vissa personer med fettlever får av skäl som man inte riktigt känner till en leverskada. I förlängningen kan det leda till skrumplever och en ökad risk för levercancer.

Pappa dog i levercancer… så nä, jag tror inte det är ett alternativ.

Minskat antal vita blodkroppar
Känner vi cytostatikapatienter igen. Immunförsvaret försämras och man blir extra infektionskänslig.

Förhöjda kalciumvärden i blodet
Endast lätt förhöjda kalciumvärden medför ofta inga symtom för patienten. Allt högre kalciumvärden kan ge tilltagande symtom från olika organ såsom stora urinmängder, förstoppning, huvudvärk och trötthet. Risken att bilda njurstenar ökar. Nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sämre intresse för omgivningen och oförmåga att ta nya initiativ är andra inte ovanliga besvär.

Blodbrist
– trött och orkeslös
– koncentrationssvårigheter
– yrsel
– hjärtklappning
– huvudvärk

Försämrad blodtillförsel till hjärnan
– minnesproblem
– nedsatt varseblivning
– nedsatt tankeförmåga
– försämrad språklig förmåga – man kan till exempel få svårt att hitta ord
– försämrat omdöme, nedsatt koncentrationsförmåga, ibland aggressivitet
– nedstämdhet

Trött, orkeslös, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, nedsatt tankeförmåga, svårt hitta ord, nedstämdhet och i viss mån yrsel är tillstånd jag redan testat och är väldigt trött på. Då kan jag ju lika gärna äta Exemestan, som jag åtminstone känner mig trygg med.

Jaja, funderingarna går vidare. Än så länge lever jag livets sorglösa dagar i den miserabla svenska sommaren under parollen ”Gör inte idag det du kan göra i morgon”. Det gäller även att fatta svåra beslut. I morgon går turen till mysiga Helsingör, med förhoppningen att meteorologerna för en gångs skull vet vad de pratar om.

I valet och kvalet

Aldrig får man vara riktigt glad. Precis när jag glömt alla våndor med Exemestan och lagt hela det avsnittet av mitt liv i malpåsen (total glömska om jag ska vara ärlig) väcks det till liv igen. Idag var jag på återbesök hos onkologen som ville veta hur jag mår i största allmänhet och hur rehabiliteringen går med laserbehandling och annat.

– Jag mår bra! svarade jag. För just nu mår jag bra. Tyngden i pannan är borta. Jag ställs inte inför orimliga krav. Jag behöver inte rådbråka min hjärna för att försöka förstå saker jag inte har någon hum om och inte förstår, ens med den största ansträngningen. Jag har ingen dum medicin som trubbar av hjärnan. Jag har en ny anställning där jag får jobba med sådant jag brinner för och som jag känner mig hemma i. Utan stress. Vad mer finns att önska? Ja inte är det ett recept på Tamoxifen i alla fall…

Tyvärr var det enda behållningen av dagens läkarbesök. Läkaren som för några månader sedan förstod mig när jag sa att livet inte är värt att leva om man ska må så dåligt på grund av en medicin som ingen vet om jag ens behöver. Jag hade ju ändå ätit dem i nästan fyra år, så det var bra så. Tyckte läkaren. Även om hon redan då menade att Tamoxifen vore värt att pröva istället.

Jag vill inte äta Tamoxifen! JAG VILL INTE ÄTA DEM! Men idag gick jag alltså från läkaren med ett recept utskrivet och med orden ”du kan väl fundera över det” ringande i öronen. Pest eller kolera. Igen.

Ingen kan förstås tvinga mig att äta några tabletter. Å andra sidan är det ju inte roligt att stå där om ett par år med ett oåterkalleligt återfall bara för att jag varit envis och ”duktig” i mitt eget beslut. Men… det är inte heller roligt att stå där om ett par år med livmodercancer för att jag inte lyssnade på min inre röst utan lydde doktorns order. För det är nämligen en av biverkningarna. ”Upp till en av 1000” drabbas. Vem säger att det inte är jag?

Andra käcka biverkningar är:

Vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare: Huvudvärk, yrsel, blodpropp (även i små blodkärl), blodbrist, försämrad blodtillförsel till hjärnan, förhöjda levervärden, onormalt hög fettinlagring i levern, förhöjda halter av fett i blodet, kramp i benen, muskelvärk.

Mindre vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare: Inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, övergående ökad blödningsrisk pga minskat antal blodplättar (trombocyter), minskat antal vita blodkroppar, förhöjda kalciumvärden i blodet., inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining.

Sällsynta kan förekomma hos upp till 1 av 1 000 användare: Svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor, polyper i slidan, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd, trötthet, oro, depression, förvirring.

Det känns som att inte bara livmodern utan även levern är extremt utsatt för fara här! Blodpropp, som tycks vara en relativt vanlig biverkning, är inte heller något jag längtar efter att få testa.

Allt detta för att minimera riskerna för återfall av bröstcancer. Trots att ingen egentligen vet om jag behöver äta dem för att hålla mig frisk. För övrigt utan några som helst garantier för att jag aldrig får något återfall. Jag upprepar – JAG VILL INTE! Jag vill inte. Vill inte… VILL INTE! Men jag ska fundera på saken. Mitt minne är tack och lov belagt med teflon (och läcker som ett såll) så med lite tur glömmer jag bort det där förargliga receptet…

Fler goda nyheter!

Igår såg jag en mycket glädjande nyhet på Skånska Dagbladet, Lydiagården har fått nytt avtal med Region Skåne! Äntligen! Jag är så glad för deras skull och för alla som nu får möjligheten till deras fantastiska rehabiliteringsvecka. Jag säger det igen – jag vet jag är jädrigt tjatig – rehabiliteringsveckan är minst lika viktig för tillfrisknandet som själva behandlingarna!

Idag ringde jag plastikkirurgen och påminde om min existens. Det var en mycket trevlig och tillmötesgående kvinna i andra änden. Hon hittade mig i listan och sa det jag redan visste, att egentligen står jag på tur nästa år. Men i nästa andetag sa hon att de ju fått några avbokningar så det var ingen omöjlighet att det kanske skulle kunna finnas ett hål. Dock måste jag genomgå en mammografi först.

Plötsligt fick jag nästan panik och kände att jag måste bromsa henne lite. Jag vill ju inte göra det just nu, förklarade jag, men december skulle passa fint… Hon gjorde en notering om det, samtidigt som hon var noga med att tala om att hon inte kunde lova något. Det förstår jag, men jag kände ändå att det var positiva vibbar och absolut ingen omöjlighet. Jag kommer att få en remiss till mammografi i alla fall, så allt är klart om ifall att. :-) Så nu håller vi alla våra gemensamma tummar för att min tid som enbröstad snart är över. Tick, tack, tick, tack…

Ny sida om Letrozol / Tamoxifen
Många som hittar min blogg har sökt efter information om Letrozol eller Tamoxifen så nu har jag äntligen blivit färdig till att göra en sida med information om mina biverkningar av dessa helvetespiller. Den ligger under fliken Behandlingar >>>

Saliv är underskattat

Tänk att en så futtig sak som saliv kan göra så stor skillnad för välmåendet. Något man aldrig tänker på ens, men när man saknar det så märker man hur viktigt det är med saliv. Vem har inte sagt ibland att ”oh, så torr jag är i munnen”, jag säger GLÖM DET! En vanlig törst handlar inte om torr i munnen. Det är nog snarare tvärtom. Jag har nämligen märkt att ju mer jag dricker, desto torrare blir jag i munnen. Efter ett samtal med en god vän kom vi fram till att vatten ju faktiskt är uttorkande. Samma goda vän har suttit och Googlat och hittat bekräftelse på vår teori. Karolinska (deras PDF har tagits bort) skriver att man ska undvika dricka vatten för att det sköljer bort den lilla saliv man har. Karolinska har för övrigt mycket bra information om saker och ting och jag har fått två broschyrer därifrån Hormonell behandling vid bröstcancer och Bröstbroschyren – för dig som är bröstopererad.

Min gode vän, som uppenbarligen gått på Google University för hon hittade saker som jag inte ens varit i närheten av, har även hittat att kokosolja ska vara bra, inte bara mot muntorrhet utan bra för det mesta. Jag tror jag ska testa det och se om det hjälper. Funkar det inte mot muntorrheten så kan jag väl alltid ha det att smörja in mig med eller ha det i matlagningen. Det verkar åtminstone vara smaklöst, till skillnad mot Membrasin.

Letrozol och Tamoxifen
Den senaste veckan har jag fått tre mail från bloggläsare som funderar över det här med Letrozol och Tamoxifen. De vill helst inte äta dessa tabletter för att de är rädda för biverkningar. Men mitt råd till alla som fått denna medicinering ordinerad är att ta den! Biverkningarna är ingenting emot risken att återfå cancern. Har man fått antihormonell behandling ordinerad är det för att tumören lever av kvinnligt könshormon. Därför ska man se till att bli av med sitt östrogen och progesteron, så den inte har något att livnära sig av.

Mitt lilla uppehåll innebär inte att jag tänker sluta äta dem, jag vill bara se vad som händer med min muntorrhet. Än så länge har det inte gjort någon skillnad, mer än enstaka dagar då det känns bättre. Så frågan är om det är tabletterna, klimakteriet i största allmänhet eller något annat som ligger bakom. Det får tiden utvisa, jag får väl ringa till onkologen eller vårdcentralen snart. Hatar bara att gå till läkare, det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag har alltid levt efter devisen att saker går över av sig själv.

Koloniliv
Nu är det koloniliv igen några dagar. Kerstin har dragit norrut och Sune har längtat efter mig. Eller inte. Han är en cool katt som klarar sig själv. Var och hälsade på dem båda för några dagar sedan inför omgångens kattvakteri och när jag skulle gå hem skulle jag och Kerstin bara bort och titta på hennes näckrosdamm som för tillfället inte hade någon näckros att visa upp. Sune följde med och lade sig jamande under en stol, varpå jag böjde mig ner för att klappa honom. Naturligtvis snubblade jag över kanten på en stenplatta och ramlade in i stolen där jag tog emot med min högerarm. Den skrek högt i protest. Själv bet jag ihop, men gjorde en mindre tjusig piruett av smärta innan jag sakta vände mig om mot stackars Sune igen. Han hade flyttat sig knappt en meter och satt och blängde på mig med en blick som sa ungefär ”jag visste att du är lite korkad, men finns det inga gränser?”.

Sune1_1

I morgon eftermiddag får jag besök i kolonin. Funderar över vad jag ska bjuda på, vi måste nog ha något mer än vin i magen. Men sommar och värme gör matlagning till en större plåga än vanligt. Jag får väl försöka slå mitt kloka huvud ihop med något i hopp om att komma på något enkelt och bekvämt.

Med katt och koloni

Nu blir det inte många knop gjorda här! Jag har turen att få passa katt (Kung Sune) och koloni dessa heta sommardagar och har tillbringat all ledig tid i skuggan under ett äppelträd. Jag jobbar ju bara tre timmar om dagen, så det blir med andra ord mycket kolonitid. :-) Dels för min egen skull, men även för att hålla Sune sällskap.

Igår såg jag inte till katten på hela dagen. Han pep om mat när jag kom, men sen försvann han. Inte förrän jag packade ihop och låste ytterdörren hörde jag plötsligt ett högt MJAU bakom ryggen på mig. En lejonhona hade varit stolt om hennes avkomma presterat ett sådant högt jamande. Jag vände mig om och mötte Sunes stora förebrående ögon, försökte klappa honom men han blev hal som en ål, satte svansen i vädret och vände mig ryggen. Jag har kommit på varför han inte gillar mig! Jag är ju den som stänger honom ute och lämnar honom vind för våg. Ingen fläskfilé i världen kan gottgöra det.

Idag har han varit lite mer sällskaplig, det kan bero på att jag och Susanne festade på grillad kyckling i trädgården. Då gäller det ju att hålla sig framme om man är katt! Tyvärr även något getingarna kommit på. Är inte det väldigt tidigt med getingar förresten?

Sune

Jag är långhårig nu! Cyklade iväg till frissan förra veckan för att mötas av beskedet att min frisör är på semester och återkommer den 25 juli. Skriiiik! Jag vill inte gå till den andra tjejen, trivs inte riktigt med henne så jag får väl försöka härda ut. Kom på härom dagen när jag fönade håret att nu har jag exakt samma frisyr som min peruk hade. Ni som har följt mig på bloggen vet att min peruk gjorde sig bäst på en upp- och nervänd vas på mitt skåp. Jag önskar jag kunde ta av mig håret och hänga det någonstans de närmaste veckorna. Precis som jag tar av mig bröstet varje kväll.

På tal om oanvända saker… precis som peruken hängde oanvänd, ligger min klisterprotes nerbäddad i sin låda sen lång tid tillbaka. Trivs inte med den heller. Jag hade någon föreställning om att man skulle kunna använda sina vanliga BH:ar till en sån, men det funkar såklart inte. Det ser ju jättefånigt ut eftersom protesen sticker upp utanför BH:n. Överhuvudtaget undrar jag hur jag har kunnat gå med de BH:ar jag hade förut. Testade några av dem i lördags, för då skulle jag göra mig fin inför derbyt. Det slutade med att jag tog på den gamla vanliga fula protes-BH:n, för den satt ändå bäst. Fråga mig inte varför jag tyckte att just bröst och BH ingick i ”att göra mig fin”, det var ju knappast något jag skulle visa upp, men ändå. Man vill vara fin ända in liksom.

Min muntorrhet har blivit mycket bättre sen jag inledde mitt uppehåll av Tamoxifen. Det tog tre dagar ungefär, sen kändes munnen okey. Jag har fortfarande känslan av att ha bränt mig på något varmt, men det känns inte längre som att jag har munnen full av sand. Jag ger det en vecka till, sen får jag kontakta onkologen och höra vad de säger om mitt tilltag. De har ju inga råd att ge om det här, mer än att jag ska kontakta vårdcentralen, men mitt Googlande har lett mig fram till att muntorrheten är en fråga för endokrinologen, det är nämligen där vi klimakteriekäringar hör hemma. Så jag vill ha en remiss dit. Och jag brukar få som jag vill. :-) Om det sen är onkologen som ska skriva remissen eller vårdcentralen återstår att se.

Av med oskulden

Idag blev jag av med oskulden två (egentligen tre) gånger! Jag har varit på galoppderby :-) (förstår fortfarande inte tjusningen med galopp) och har ätit musslor (inte som jag hade förväntat mig och absolut tänkbart att göra om). Dessutom har jag tagit min första ”selfie” (!!) med min nya mobil, som naturligtvis inte blev presentabel. Ovanpå det har jag dansat på (och jag menar det bokstavligt!) travbanan till Alcazar. Det har varit en alldeles underbar dag och kväll! :-)

Det är lite lustigt egentligen. När vi går på trav på Jägersro är alltid hästarna så långt bort eftersom galoppbanan irriterande nog ligger mellan publikplats och själva travbanan. Idag, när vi var på galoppderby och således borde ha varit väldigt nära hästarna, hade vi V.I.P.-biljetter, vilket innebar att vi befann oss i ett fint VIP-tält på innerplan, vilket i sin tur innebar att vi hade travbanan mellan oss och hästarna. Och vi såg inte ett skit, fattade ännu mindre. Galopp är absolut inget för mig. Men vi fick supergod mat och fri dryck hela kvällen, så jag klagar inte! :-)

Min muntorrhet blir inte ett dugg bättre. Nu har jag ätit Tamoxifen i över tre veckor och märker ingen som helst skillnad. Dessutom känns det nästan som att ju mer jag dricker, och då menar jag vatten och inte vin, desto torrare i munnen blir jag. Det har fått mig att fatta ett beslut som säkerligen inte är populärt någonstans. Jag tänker göra ett uppehåll med min medicin för att se vad som händer. Det här är i vanlig ordning inget jag diskuterat med någon läkare, men jag måste få ett slut på det här! Det är omöjligt att leva med denna öken till mun i 10 år! För det är läkarens nya bud, Tamoxifen ska ätas i 10 år….

I ett sånt här läge hamnar man verkligen mellan två stolar. Onkologerna kan bara cancer, de kan inget om biverkningarna och vad man gör åt dem. Vårdcentralen å andra sidan kan inget om cancer och vet inget om de mediciner man äter och förstår inte varför man mår som man gör. Jag får med andra ord vara min egen kombinerade läkare/försökskanin i det här fallet.

Efter diverse Googlande har jag kommit fram till att det finns en möjlighet att det varken är Letrozol eller Tamoxifen i sig som gör mig så torr i munnen, det kan vara så enkelt att det är östrogenbristen som ställer till det. Ett av de vanliga klimakteriebesvären är nämligen muntorrhet. Detta är självklart min egna högst ovetenskapliga slutsats! Som de säger på TV; ”Don’t try this att home”. :-)

Mitt dilemma är förstås att min cancer lever av hormoner, d.v.s. östrogen. Jag bör således se till att kroppen har så lite som möjligt av den varan, d.v.s. äta antihormontabletter tills jag storknar. Å andra sidan kan jag inte gå runt med en öken i munnen, där varje klunk vatten känns som en skopa sand. Än en gång, det är pest eller kolera. Jag väljer kolera – åtminstone för ett tag, så får vi se om det blir någon skillnad.

Från Letrozol till Tamoxifen

Idag har jag rastat soppåsen! Hjärnan har än en gång varit iväg på en av sina hemliga utflykter till okänd ort, samtidigt som kroppen desperat försökt få det dagliga livet att fungera. Resultatet var att jag kom ner till soprummet utan nycklar och fick ta soppåsen med i cykelkorgen till onkologen. Dock fick påsen stanna där under mitt läkarbesök :-)

Det kanske kan tyckas att jag bara gnäller över krämpor, men så är det inte! Jag gnäller inte, jag gnäller aldrig. Eller jo, ibland, muntorrheten är verkligen påfrestande. Men jag ”gnäller” inte för min egen skull, för att man ska tycka synd om mig. Här finns inget att tycka synd om, jag mår förträffligt på det stora hela. Alla har krämpor av olika slag, det är inte unikt för mig på något vis. Jag skriver om mina för att jag vill förmedla sånt som kan uppstå i samband med den behandling jag fått och får, eftersom jag vet att andra söker efter information om just sådant och många hamnar här. Kan jag med mina inlägg skänka någon enda där ute tröst i sin situation eller hjälpa med tips är jag glad.

Det fanns en tid när jag själv satt och letade efter information (letar fortfarande ibland) om än det ena än det andra i samband med mina behandlingar och det har inte alltid varit lätt att hitta svaren på mina frågor. Det mesta av värde har jag hittat i diverse bloggar, tyvärr slutar många blogga när behandlingarna är över och det finns väldigt lite information om vad som händer sen – för det finns alltid ett ”efter”. Min största källa till information när jag stod inför min första cytostatikabehandling var Knutjävlen som har legat några månader före mig på sin resa och som berättat mycket ingående hur hon mått av sina behandlingar.

Mitt mål med bloggen är således varken att vara gnällig eller att berätta om hur himla kul mitt liv är, vad jag äter och vem jag umgås med, det kan knappast intressera den stora allmänheten. Målet är att innehållet i första hand ska vara informativt rörande bröstcancer, behandlingar och biverkningar – och på senare tid även frusen skuldra. Att det sen dimper ner ett och annat av det privata slaget emellanåt får ses som ren bonus. Jag bjuder gärna på mig själv och mina tillkortakommanden, med humor kommer man långt.

Åter till besöket hos onkologen angående muntorrheten…
Mina förhoppningar om att få någon dundermedicin utskrivet grusades, det finns inget annat än det jag redan har testat. Orsaken kan vara Letrozolen, dock är det en väldigt sällsynt biverkning. Såklart det är, jag är ju en väldigt sällsynt typ av kvinna, så det passar bra. :-) Orsaken kan också vara en annan bakomliggande sjukdom. Inledningsvis ska nu mina Letrozol bytas mot Tamoxifen, för att se om muntorrheten försvinner. Gör den inte det, ska det utredas om det finns någon annan sjukdom som ligger och tickar i bakgrunden. Självklart gör det inte det!

Har precis läst igenom bipacksedeln för Tamoxifen. Förutom att läkaren talade om att de ger en ökad risk för blodproppar finns det – som alltid – en lång lista på mindre roliga biverkningar. Naturligtvis får alla inte dem, men de kan ju vara bra att känna till. Förutom en ökad risk för blodpropp kan de också sätta ner immunförsvaret. Huvudvärk, illamående, ”övergående cirkulationsstörningar i hjärnan” (HU!) muskelvärk och förhöjda levervärden är vanliga, vilket innebär att mer än en av 100 drabbas. Undrar vad de menar med det, kan ju vara allt från 1-99 egentligen. Mycket vanligt är hudutslag och vätskeansamling och mindre vanligt/sällsynt är cancer i livmodern, gulsot och leversvikt, med mera, med mera… Letrozol eller Tamoxifen är som att välja mellan pest eller kolera.

Man utsätter sig med andra ord för väldigt stora risker för att minska riskerna för återfall i bröstcancer. Jag vet inte vilket som är att föredra, en blodpropp, leversvikt eller en tumör i andra bröstet / metastaser på annan plats. Vi får väl se om Tamioxifen löser problemet med muntorrheten i första hand, men det kunde dröja upp till en månad innan jag märker det menade läkaren.

Utflyttad
För övrigt kan nämnas att jag nu har flyttat! Fast inte så långt. Mitt liv är som vanligt under sommarmånaderna utflyttat till balkongen. :-) Jag vet inte vad jag skulle göra utan min balkong, bosätter mig där när temperaturen tillåter det och är i princip endast i lägenheten för att laga mat och sova. Har inte ens haft på TV:n i veckan och datorn står mest till pynt. Jag får äntligen välbehövlig datorfri tid. Har precis lärt mig Sudoku och sitter djupt försjunken i det i timmar ibland. Det är avkoppling och jag njuter av tillvaron. Det gäller att passa på så länge jag har mina korta arbetsdagar, man vet aldrig när det förändras…

Jag flyger, jag svävar fram!

SarotenNej, jag sitter inte på planet till Amsterdam – än. Men jag känner inte längre något tvivel över att jag kommer att klara den resan galant. :-)

Sen jag började med mina Saroten är jag mjuk och smidig i kroppen. Stelheten och värken är som bortblåst. Det är otroligt att tänka sig att för mindre än en vecka sen kunde jag inte böja mina fingrar när jag vaknade på morgonen. För mindre än en vecka sen skar det som pilar i mina fotsulor när jag steg ur sängen. För mindre än en vecka sen kunde jag inte gå ute mer än en halvtimme innan hela kroppen skrek i protest. För mindre än en vecka sen gick jag dubbelt när jag reste mig ur soffan, stel och full av värk. Idag svävar jag fram, lätt och ledig i kroppen som en tonåring. Underbart! Jag ska pussa min läkare i pannan när vi ses nästa gång! :-)

Jag har fått sådan energi! I torsdags blåste jag som sagt badrummet och vi var ute på en lång promenad. I fredags fick resten av lägenheten sig en ordentlig rengöring och sen gick vi en lite mindre runda än på torsdagen. Igår, lördag, röjde jag i två garderober och ett klädskåp. Idag har har jag rensat lite på balkongen och burit upp sommarmöbler på vinden. Och jag har inte straffats med ont i kroppen efteråt.

Jag fattar ingenting. Små jädra piller, knappt 4 mm i diameter – i en onödigt stor burk – har räddat mitt liv. På bara ett par dagar. Och det är ingen tung medicin med morfin som man blir alldeles trött och konstig av. Det är antidepressiva piller, allra lägsta dosen. Hur är det möjligt? Tydligen finns det nåt ämne i dem som stänger av smärtsignalerna till hjärnan. Jag vet inte hur eller vad, men det känns inte viktigt. Bara jag får må bra så är jag nöjd.

Jag hoppas att många som lever med stelhet och värk efter Taxotere, Letrozol, Tamoxifen eller andra antihormonella piller, läser här och tar med sig förslaget om att testa Saroten till sin läkare. Det kanske inte fungerar på alla, men kanske kan vara värt ett försök. Kan det här rädda bara en enda från att gå runt med onödig värk är jag glad.

Jag ser så fram emot resan till Amsterdam nu. Det känns som att det kommer att gå hur bra som helst. Åtminstone vad gäller min förmåga att ta mig fram. Väderprognoserna ser tyvärr inte alls lovande ut. Men trots den lilla smolken i bägaren har det här varit det roligaste jag skrivit på mycket länge. Jag är smärtfriiiii! :-)