Mindful

Höstens övningar, både när det gäller mediyoga och mindfulness, går väl sådär. Det vill säga, jag har varit på varenda session, men haft svårt för att ta mig tiden att utföra samma övningar hemma. Av någon outgrundlig anledning tycker jag att jag har bättre tid att bege mig hemifrån för att lägga mig bland främlingar och koppla av en timme, än att ta 20 minuters avkoppling hemma. Trots att det går åt ungefär 2 timmar varje gång jag ska iväg. Minst. Kanske för att jag har ett behov av att komma hemifrån och känna att jag gör något vettigt med min tid? För ärligt talat, att lägga mig 20-30 minuter på golvet hemma och lyssna på ett avslappningsband känns inte särskilt vettigt. Inte vettigt alls faktiskt. Tvärtom känner jag bara stress och har svårt att koncentrera mig.

I en grupp med idel främlingar har jag däremot inga som helst problem att lägga mig på golvet, slappna av och koncentrera mig på övningen. Det går som en dans och när det är slut känner jag mig helt avspänd i både kropp och själ. Jag nästan svävar. Därför irriterar det mig när vi ibland, på mindfulnesskursen, ska vända oss mot grannen och diskutera våra upplevelser av dagens övning. Det är som att få en hink kallt vatten över sig. Jag har inte ett enda dugg intresse av att dela mina tankar och upplevelser efter en sådan övning med en total främling. Inte heller är jag intresserad av grannens pladder. I det läget vill jag bara vara ensam med mig själv och mina funderingar. Känna min avstressade kropp så som den borde kännas alltid. Gå därifrån ”i frid” med mina tankar. I det hänseendet är mediyogan bättre, där lämnas man i fred.

Jag går inte på mindfulness för att dela med mig till främlingar om mina tankar och upplevelser. Jag är inte där för att lyssna på hur andra mår. Jag är där helt och hållet för min egen skull. För att lyssna av hur JAG mår och borde må. Klura ut hur jag ska kunna använda detta i min vardag så jag blir mindre känslig för stress. Hela mitt vuxna liv har jag funnits där för andra, först 25 år på förskola där jag, både på och utanför arbetstid, alltid haft mitt fokus på barnens behov och mående. Sen blev jag mamma, där jag också alltid ställt barnets intresse före mina egna behov. Och jag har gjort det med glädje! Till och med när jag blev sjuk satte jag andras behov före mina egna, men nu är det min tur. Jag behöver ta hand om och hitta mig själv. Det är hög tid att blanda min ständigt närvarande omtanke om andras väl och ve med en stor portion egoism. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Gör mindfulness och mediyoga någon nytta då, trots att jag inte gör läxan som jag borde? Ja, det vill jag påstå att det gör. Kombinationen av de båda tror jag har varit extra bra. Jag har lärt mig vara mer uppmärksam på min kropp och mina reaktioner. Numera märker jag när kroppen är spänd som en fjäder och axlarna sitter fast uppe vid öronen. Jag märker när det är dags att dra ett par djupa andetag och släppa på spänningarna. Övningarna har lärt mig bli medveten om mina tankar och reaktioner och jag kan släppa taget om sådant som jag ändå inte kan påverka. Jag har lärt mig att acceptera min situation, ta dagen som den kommer och leva mer här och nu, istället för att grotta ner mig i då- och framtiden. Och det behöver jag inte ligga på golvet för att göra. Det spelar ingen roll om jag ligger, sitter, cyklar eller promenerar, jag kan vara närvarande ändå. :-)

Sista delkursen i mindfulness fokuserar på att ”hjälpa mig bli vänligare mot mig själv, framför allt i svåra situationer eller när jag normalt sett kan vara hård och dömande mot mig själv.” Det ser jag fram emot!

Annonser

Lycka

Finns det någonting mer tillfredsställande än att göra någon annan lycklig? Att få vara med i planeringen, hemlighetsmakeriet och överraskningar kring en stor dag och sedan uppleva resultatet när föremålet för uppvaktningen fullkomligt strålar av lycka, är i alla fall något som får mig att må väldigt bra. De senaste tre dagarna har jag gått runt med ett lyckligt leende på läpparna, alldeles varm i hjärtat, när jag sett lyckan stråla ur ögonen på en jubilar som fick en helg hon aldrig hade kunnat drömma om. Sällan har väl någon blivit så ompysslad i dagarna tre. Det är kärlek det. Tack för att jag fick vara delaktig!

Idag har jag och min lilla säckkärra varit delaktiga i transporten av ännu en stol när sonens fåtölj skulle dras hem genom stan. Det gick betydligt smidigare än att köra runt med skrivbordet kan jag säga, utan att överdriva. Fint blev det också och vardagsrummet börjar ta form på riktigt. Nu får han snart ta modet till sig och bjuda hem alla som är nyfikna på hur han har det. Det är några stycken som står i kö… Eller så får man göra som jag gör, bara titta upp i förbifarten när man ändå har, eller tar sig vägarna förbi. Varför vänta på en formell inbjudan? Det blir mer avslappnat om man inte gör så stor affär av det. Med ett par frallor i en påse är man så gott som alltid välkommen. :-)

Jag får ofta frågan om jag jobbar och vad jag gör på jobbet. Jag brukar lite skämtsamt svara ”så lite som möjligt”, för jag har svårt att beskriva vad jag egentligen gör. Ibland vet jag knappt själv. :-) Kortversionen är väl att jag skriver och bearbetar texter av olika slag, skickar nyhetsbrev och administrerar två hemsidor. Lite mer utförligt kan sägas att jag hjälper till att få ut budskapet att det mitt ibland oss finns barn och vuxna med dolda, livslånga funktionsnedsättningar på grund av att de utsatts för alkohol i fosterstadiet. Barn med bland annat koncentrationssvårigheter, hyperaktivitet och inlärningssvårigheter, som ofta felaktigt får diagnosen ADHD.

Att födas med alkoholrelaterade fosterskador är dubbelt så vanligt som att födas med Downs Syndrom, ändå är det väldigt få som känner till FAS/FASD. Jag hjälper kort och gott FAS-föreningen att nå ut med information så att fler blir medvetna, särskilt de som i sitt yrkesliv på något vis arbetar med barn och unga. Det är oerhört viktigt för dessa barn att få rätt hjälp redan i förskolan och skolan, men även inom sjukvården och i förekommande fall inom socialtjänsten. På torsdag hålls en gratis föreläsning om FAS/-D i Malmö som är öppen för alla. Det finns platser kvar, så om du bor i Malmötrakten och arbetar med barn och unga, titta gärna in på www.fasportalen.se och läs mer.

Stol(l)iga dagar

Med ett höj- och sänkbart skrivbord kom behovet av en annan stol, för att slippa höja och sänka skrivbordet stup i kvarten när jag blir trött i fötterna. Resultatet blev nämligen att jag mest satt ner ändå eftersom det blev ”jobbigt”. I-landsproblemen hopar sig. Där jag jobbade innan jag blev uppsagd och fick cancer hade jag ett höj- och sänkbart skrivbord och till det hade jag en industristol, med fotring. Det vill säga en hög stol som jag kunde hänga/sätta mig på mellan varven utan att behöva hitta rätt höjd på skrivbordet varje gång det skulle ändra läge från högt till lågt. Helt prefekt, så en sådan stol beställde jag.

Den 17 oktober levererades min efterlängtade stol:

Att stolen skulle komma i en kartong var väntat, men att den skulle komma i ett platt paket var inte direkt min första tanke. Men här var den alltså och där låg den några dagar innan sonen kom för att hjälpa mig skruva. Nu är den på plats och jag kan enkelt variera mitt stående och sittande och jag är supernöjd med resultatet. Bortsett från alla sladdar som hänger och dinglar.

Det gick några dagar och sen blev det dags för födelsedag. Då hade både sonen och hans farmor aviserat besök, så det blev en liten snabb middagsbjudning trots att jag skulle på röntgen klockan 19. Det var ju gott om tid. Dagen innan hade jag suttit och snurrat lite på Blocket och hittat en fin fåtölj som kanske skulle passa till svärmor. Otroligt nog bara ett par kvarter bort. Det passade ju bra att titta på den samtidigt som vi ändå skulle äta middag ihop. Det var ju gott om tid även till det tänkte jag.

Sagt och gjort, vi promenerade dit efter maten och stolen föll farmor i smaken. Nu är det ju det här med körkort och bil… Men sonen och jag konstaterade att den inte var särskilt tung så vi skulle kunna bära hem den till mig och sen bära vidare en annan dag. Precis när vi kommit ner på gården med stolen ringer mobilen. Då är det sköterskan från röntgen som berättade att de låg lite före i schemat, så jag fick gärna komma så fort som möjligt. Jaha, sa jag och tittade ner på fåtöljen som vi just burit ut. Jag ska bara bära hem en fåtölj först, förklarade jag som om det vore det mest självklara i världen. Jag kommer så fort jag kan. Farmor fick leda hem min cykel som jag tagit med mig för att kunna cykla direkt utan stress och så bar vi iväg med stolen i rask takt.

Det hela gick väldigt smidigt och lagom till att jag lämnat stolen tre trappor upp och kommit ner på trottoaren igen kom farmor med cykeln. När jag kom fram till röntgen stod sköterskan på gatan och väntade på mig. Med andan i halsen åkte kläderna av och jag upp på britsen som strax därefter åkte in i röret. Magnetröntgen är en bullrig, lång och trång historia och för första gången kände jag att jag hade nytta av min kurs i mindfulness. Genom att koncentrera mig på andningen föll jag in i ett behagligt lugn och plötsligt hade det gått 35 minuter. Jag fick beröm efteråt för att ha legat osedvanligt stilla.

Innan mina middagsgäster kom tidigare på dagen hade jag precis hunnit lägga ut min gamla skrivbordsstol på Blocket. När jag kom hem låg där ett mail från en som var intresserad. Han fick mitt telefonnummer och ringde fem minuter senare, anlände ytterligare 20 minuter därefter och bar ut min stol. Jag hann knappt reagera.

Sonen har gått och funderat över en fåtölj han såg på Mio för ett tag sen och i fredags ville han åka och titta igen. Efter en timmes grubblerier i nämnda fåtölj, med en paus för lite strosande i köpcentret, bestämde han sig till slut för att beställa stolen. Så det kommer att bli ytterligare en runda med min lilla säckkärra genom stan om en veckas tid. Men denna gång tror jag att min kärra kommer att funka alldeles utmärkt, stolen kommer i kartong och är ju inte så tung och otymplig som skrivbordet. Som grädde på moset, för att fullfölja alla stoläventyr, har vi idag promenerat till farmor med hennes fåtölj i solskenet.

Funderar på om jag kanske ska starta en flyttfirma, jag börjar bli riktigt bra på det här, trots att jag saknar både körkort och tillgång till bil. Däremot är jag utrustad med ett sällsynt jävlaranamma och det kommer man rätt långt med. Sen tycker jag förstås att det är bra att unge herrn redan i unga år får lära sig att finnas där för andra och hjälpa till när det behövs. Utan att bli ombedd först. Jag hoppas det kommer naturligt för honom den dagen jag blir gammal och behöver ett handtag då och då.

Bortsett från dessa stol(l)igheter händer det väl inte så revolutionerande saker i mitt liv. Jag har varit på min andra laserbehandling för mina fula bristningar (telangiektasier) över ärret på bröstet. Det är fyra månader sedan sist, men att det tog så lång tid mellan gångerna beror dels på att de haft sommarstängt på hudkliniken, dels på att man inte skulle vara nyligen solbränd, så där ställde min lilla tripp till Mallorca till det. Men de kommande behandlingarna ska ske med kortare intervall. Redan efter första gången märktes en klar förbättring när det läkt, så jag har gott hopp om att bli av med det mesta efter 5-6 behandlingar. För den som är nyfiken har jag gjort ett litet bildkollage med några före- och efterbilder längst ner på sidan Biverkningar/Strålbehandling.

Jag har också sen ett par veckor tillbaka återvänt till Exemestan. Jag testade ju Anastrozol, men efter drygt tre veckor började jag få svårt att andas. Hur jag än drog efter andan kändes det inte som att luften kom hela vägen ner. Min promenadväninna undrade hur det var med mig, för jag lät som ett ånglok och var alldeles andfådd när vi gick. Det tog ett par dagar innan jag kom på att jag kanske borde kolla biverkningslistan och jodå, andnöd var en sådan, så jag slutade på direkten. Jag hade ju en telefontid med läkaren kort därefter och tänkte det var bra att ha någon sorts facit då. Hon blev inte glad.

Vi kom överens om att jag skulle överväga att testa igen. Jag övervägde både länge och väl och kom till slut fram till att jag inte vill utsätta mig för andnöd fler gånger. Det var nämligen mycket obehagligt. Däremot bestämde jag mig för att ge Exemestan en sista chans. Det har ju gått mer än ett halvår sen jag slutade med dem och jag mådde faktiskt bra med dem från början. Inte förrän jag började på mitt nya jobb, med all den stress det innebar, blev jag tung i huvudet. Kanske var det stress som låg bakom mina värsta besvär? Hur som helst kände jag att det kunde vara värt att testa igen. Mina nuvarande arbetsuppgifter är inte lika betungande och inget nytt för mig heller som jag behöver lägga all min koncentration på.

Än så länge, efter fem veckor, funkar det bra. Tror jag. Jag är i alla fall inte tung i huvudet. Lite glömsk och allmänt disträ är jag förstås, men det verkar vara ett kroniskt tillstånd som ingen kan förklara. Jag håller tummarna för att det fortsätter så här smärtfritt fram till maj när jag har femårskontroll hos onkologen. Sen vill jag inte höra talas om mer medicinering. Även om jag inser att det är en utopi. De vill ju helst att man äter i 10 år och helst att man byter till Tamoxifen. Men den tiden den sorgen. Jag har äntligen lärt mig att ta en dag i sänder.

Arbete går före bidrag – eller?

Precis som man tycker att saker och ting faller på plats när det gäller AF, FK och alla andra ofrivilligt inblandade i min vardag, så börjar nästa kapitel i det som kallas livet. Den här gången drabbar det sonen, som i två och ett halvt år har haft en behovsanställning, eller timanställning om man nu hellre vill kalla det det. Oavsett vad man kallar det så framgår det väldigt tydligt redan i namnet vad det innebär. Kort och gott, man har jobb när behov uppstår, man får betalt för de timmar man jobbar. Varken mer eller mindre. Det krävs ingen Einstein för att förstå innebörden av det, alla förstår, såvida man inte är anställd på AF. Då blir det plötsligt problem.

Han har haft mycket jobb, med korta tillfällen då det stått still. Så länge han bodde hemma klarade han sig bra på sin behovsanställning, men när man blir självförsörjande måste man försöka fylla på med A-kassa när arbetstillfällena sinar. Enligt A-kassan gäller följande: Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

Inga problem. Tills sonen möter sin handläggare på AF för första gången i augusti…

Enligt handläggaren måste han skrivas in i ett program och delta i AF:s aktiviteter för att ha rätt till A-kassa. Enligt handläggaren måste detta dessutom ske på heltid. Eftersom han har en behovsanställning och inte vet hur mycket han jobbar tyckte hon det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”.

Jag bara undrar, vad har hon med kostnaderna att göra? Dras de på hennes lön? Får hon bonus om hon kan hindra de arbetslösa för att kosta samhället något? Är det verkligen hennes uppgift att bevaka kostnader? Är inte hon där för att se till att göra det bästa av situationen för dem som är inskrivna på AF?

Givetvis undrade A-kassan, spärrade honom och avkrävde en förklaring. En förklaring skrevs, men den godkändes såklart inte och han uppmanades att säga till AF att han måste skrivas in i ett program inom jobbgarantin. Ett mail till handläggaren med A-kassans svar skickades, med ett litet P.S. om att det ser ut att bli mycket jobb under den närmaste tiden och han inte riktigt visste i vilken utsträckning han kunde delta i AF:s aktiviteter just nu. Då varar handläggaren med ett ”Ok, men då skriver jag ut dig från Af. Du får återinskriva dig om/när du blir arbetslös på nytt.” 

Hon skriver UT honom som arbetssökande på AF! Utan att blinka. Trots att hon vet att han inte har en fast anställning. Trots att han förklarat otaliga gånger att han aldrig vet från vecka till vecka hur det ser ut med jobb, ibland inte ens från dag till dag. Och trots att alla, även de med arbete, har rätt att stå inskrivna på AF. Är man inte inskriven på AF får man definitivt ingen A-kassa…

Jag bara undrar, med tanke på hennes tidigare omsorger kring kostnader, vad kostar det om han ska skrivas ut och skrivas in var och varannan vecka?

Dessutom finns det något som heter Förordning om jobbgaranti för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.”

Det är en sådan soppa! Han har samtalat med AF och A-kassa otaliga gånger, ingen visar någon som helst förståelse för arbetssituationen. Är man under 25 ska man till varje pris vara med i jobbgarantin för ungdomar, och delta i deras aktiviteter för att hitta jobb. Enligt handläggaren dessutom på heltid, trots att ovan nämnda förordning säger annat. Att man redan har ett jobb och bara behöver A-kassa de korta perioder man är utan räknas inte. Trots att A-kassans regler säger att man kan stämpla i 60 veckor om man har deltidsanställning. Det är ju inget annat än åldersdiskriminering!

Fast i ett Moment 22 utan ände. En karusell som bara snurrar runt, runt där den ene inte verkar veta vad den andre gör. Den ena regeln tar ut den andra. Är du inte med på heltid i AF:s aktiviteter bör man inte stå inskriven och är man inte inskriven får ingen A-kassa. Är man med på heltid kan man inte ta jobb. Jobbar man lite kan man inte vara med på heltid och då får man inte vara med och då får man ingen A-kassa och så rullar det på. STOPP! Vilka snillen har spekulerat ihop detta inferno?

Jag bara undrar. Vad hände med ”Arbete går före bidrag”? Och vad hände med att man ska satsa på att sänka ungdomsarbetslösheten? Hur ska man som förälder kunna uppmuntra sina ungdomar att ta skitjobben, timmarna, tillfällena för att få in en fot på arbetsmarknaden när de sen blir sparkade på av myndigheterna för att de inte jobbar tillräckligt mycket och därmed uppfyller normen, dvs antingen helt arbetslös eller anställd på heltid. Ingen uppmuntran att ”bra att du har lyckats hitta ett jobb, vi ska se hur vi kan lösa det här på bäst sätt för dig” utan bara att ”är du inte med på heltid kan du inte vara inskriven här.”

Senaste nyheter i karusellen är att han nu, efter protester, åter är (retroaktivt) inskriven på AF, och inskriven i en aktivitet på heltid inom jobbgarantin. Han har fått en kallelse till stöd och matchning på ett företag anlitat av AF och brev från FK att han ska ha aktivitetsstöd. Så NU kostar han verkligen samhället pengar! AF ska betala ett rekryteringsföretag pengar på heltid och FK ska betala ut ersättning. Huruvida han ska kunna delta på heltid i detta framgår inte. Vill de att han ska tacka nej till arbete? År detta modellen för att bekämpa arbetslöshet i ankdammen Sverige?

Jag blir så trött! När man hör referat av samtalen han haft med AF och A-kassan verkar det som att de är helt oförstående och tycker att hans situation är komplicerad. Men ärligt, han kan väl inte vara den första i världshistorien som har en behovsanställning? Och varför gäller inte 60-veckorsregeln om man är under 25? Det är ju oftast när man är just ung och oerfaren man bara kan få de där ströjobben och behovsanställningarna.

Jag börjar förstå alla de som skiter i det, som inte tycker det är lönt att jobba om det ska medföra så här stora problem. Det är såklart enklare att bara glida runt och gå lite på AF:s meningslösa jobbsökaraktiviteter några timmar i veckan och så veta att man varje månad får lite pengar på kontot för besväret. Grattis Sverige och lycka till…

Förundrad

Jag går fortfarande i ett lyckorus över mitt nya, fantastiska höj- och sänkbara skrivbord. Ju mer jag tittar på det desto mer förstår jag vilket fynd jag gjorde. Bara det faktum att skivan är av massiv ek och inte fanerad spånplatta gör mig salig. Det är så snyggt med riktigt trä. Flera gånger om dagen förundras jag fortfarande över hur en vilt främmande man på gatan frivilligt erbjuder sig att hjälpa till att bära upp detta schabrak. Hur kunde vi ha sådan tur att han skulle dyka upp just där och då? Det gamla skrivbordet lyckades jag otroligt nog sälja på Blocket inom loppet av 10 minuter från att jag lagt ut det. Någon däruppe måste ha ett gott öga till mig. ;)

En annan sak som förundrar mig är hur det är möjligt att man frivilligt tar sig till en främmande lokal, lägger sig platt på golvet på en yogamatta, bland vilt främmande människor och totalt kopplar av till musiken och rösten från en främmande röst, samtidigt som tanken att göra det samma i hemmet är mig totalt främmande. Det går liksom inte ihop. Och då har jag ändå investerat i en yogamatta just för att kunna utöva denna avkoppling hemma, i lugn och ro.

Hela syftet med mediyoga är just att man ska praktisera övningarna hemma också, helst dagligen, för att få god effekt. Jag borde verkligen göra det, för det känns så skönt i kroppen efteråt. Istället har jag anmält mig till en kurs i mindfulness. Med samma premisser, utöva hemma minst en gång om dagen. Vi får väl se hur det går med det, idag är första gången på den kursen i alla fall, som även innehåller föreläsning.

Jag måste anstränga mig att försöka hitta det där lugnet hemma också. Hade faktiskt en väl utvecklad plan om hur det skulle gå till, men det är av någon outgrundlig anledning svårt att sjösätta. Tid har jag liksom gott om, så vad är problemet? Istället far jag runt som en iller och känner mig allmänt rastlös. Värre blir rastlösheten när hösten nu slår klorna i oss och jag inte längre kan koppla av på balkongen. Det är långt till nästa vår.

Min födelsedag är i alla fall räddad i år. Jag har nämligen fått den stora äran att fira den liggande på en brits samtidigt som en magnetkamera glider fram och tillbaka över min sargade kropp. Det är dags för en grundlig undersökning av min bröstrygg och nacke. Jag blev dock lite förvånad över att jag ska infinna mig, på min födelsedag, klockan 19:00! Jädra tid för sånt, men bra timing, då har jag giltigt förfall för att inte bjuda på födelsedagsmiddag den dagen. Inte för att jag brukar göra det annars heller, men ändå. :-)

Användarhandbok efterlyses

Till min stora glädje har nu resultatet av min hjärnscan kommit. Jag försäkrades redan på plats att de faktiskt hittat en hjärna, vilket imponerade stort på mig. När sen läkaren ringde i torsdags och berättade att resultatet visade på full funktion av densamma (inga tecken på vare sig demens eller alzheimers) kunde jag andas ut. Den fungerar! Så trevligt. Nu letar jag febrilt efter användarhandboken så jag kan lära mig att använda den också.

Idag var det nog mer än en person som hade sina tvivel om funktionen av min hjärna. Jag fick syn på ett höj- och sänkbart skrivbord på Blocket i förmiddags. Fick snabbt tag i säljaren och bestämde att jag kommer om en timme. Fick därefter tag i min son, som för en gångs skull var vaken redan vid 11-tiden. En mindre sensation ska sägas. Och så bestämde vi träff på nämnd adress. Jag med min lilla säckkärra i beredskap. Den är inte stor, men rätt bra ändå, vi hade ju trots allt kört hem en sänggavel med den för ett par månader sen. Min plan var ändå att försöka köpa till lite transporthjälp av säljaren.

Säljaren tittade lite snett på oss och min lilla säckkärra och så sa han att han hade en riktig säckkärra att låna oss att transportera ner skrivbordet till bilen med. Jag log mitt allra blidaste leende och förklarade att vi inte hade någon bil och frågade försynt om han hade möjlighet… Han hade förvisso körkort, men ingen bil, så där gick jag bet. Men jag fick lov att låna säckkärran. Vi lastade således upp 40 kilo skrivbord på säckkärran, jag lade de 500 kronorna som jag sett vid bilden på Blocket och så rullade vi ut genom dörren. Trodde jag. Säljaren såg konfunderad ut och undrade varför jag lagt 500, det skulle kosta 2000:-. Ridå! Jag hade såklart inte läst hela annonsen och inte lagt märke till att det inte var skrivbordet de ville ha 500 för. Men, nu hade jag inte kommit så långt för att gå hem tomhänt, så jag lyckades pruta ner till 1500. Jag är nöjd med det.

Efter lite trixande fick vi in schabraket i hissen och startade vår lilla promenad genom stan. En promenad som i vanliga fall, utan ballast, tar ungefär 40 minuter… Stackars Bertil! Som han fick slita. En liten glasspaus halvvägs satt fint!

Optimist som jag är tänkte jag att det väl inte skulle bli några större problem att bära upp det till tredje våningen (ingen hiss). Och jag hade rätt. Det gick som en dans! För mig. När vi kom till porten och jag var på väg för att ställa upp dörren dök nämligen en kille upp som en skänk från klar himmel (beemad ner från yttre rymden kändes det som, även om Bertil påstod att han kom från pizzerian) och frågade glatt om vi behövde hjälp! Har aldrig sett människan förut. Jag vet inte var han kom ifrån, eller vart han var på väg, men han kom helt rätt i tiden. Han hjälpte Bertil bära upp bordet i en handvändning och sen försvann han lika fort som han dök upp. Som om han aldrig funnits. Märkligt fenomen, jag är fortfarande i chock. Svensk? Nä så klart inte, svenska män skulle aldrig får för sig att hjälpa främlingar frivilligt.

Jisses, den som hittat en svensk man som självmant upptäcker att soppåsen är full, dammråttorna dansar, kylskåpet är tomt eller diskbänken svämmar över, istället för att praktisera livet som överjäst vetebulle i soffan, får anse sig ha vunnit högsta vinsten på lotteri. Om några svenska män (mot förmodan) ens lagt märke till dilemmat hade de förmodligen ställt sig på lagom avstånd och flinande tittat på käringens vedermödor och sen haft nåt att garva åt resten av kvällen.

Medan Bertil pustade ut en stund i köket gick jag ner i porten för att vakta den lånade säckkärran som jag ställt där. Det hade ju varit förargligt om den skulle bli stulen mitt framför näsan på oss. Jag måste ha sett väldigt hjälplös ut där jag stod, för plötsligt dök min granne upp och undrade om jag behövde hjälp. Svensk? Näää…

Sen återstod en promenad samma väg tillbaka med den lånade säckkärran och ytterligare 1000:-. Vi avslutade dagen med en liten sväng på stan där jag bjöd på sen lunch som tack för hjälpen. Nu har jag ett riktigt bra skrivbord! Ska bara montera ner det gamla och ställa upp bräderna på vinden i väntan på container. Men det får bli i morgon. Jag är så nöjd med mitt inköp och evigt tacksam för min son och en oväntad, okänd, hjälpande hand. Änglar finns!

Jag har ett problem

Hela denna vecka har jag vetat att jag skulle till ”husläkaren” idag, kl 13:15. Har dubbelkollat i almanackan flera gånger för att vara säker på att det var rätt dag, jag har ju en tendens att virra bort mig i dagarna. Berättade också för arbetsgivaren att torsdag mitt på dagen skulle jag vara frånvarande. Fysiskt, inte bara mentalt. Gott så.

Stod och jobbade vid mitt hemmabyggda höga, men icke sänkbara ”skrivbord” i förmiddags när det plingade i mobilen kl. 10:25. Sms från läkaren och jag trodde hon lämnade återbud i sista stund. Det gjorde hon inte, istället stod det ”Skulle inte vi ses idag?” Jag log inombords i förvissning om att hon var lika förvirrad som jag och svarade ”Jo, 13.15”. Fick lite ångest och lade till ”Det står i min köksalmanacka”. SEN kollade jag i almanackan. Där står 10:15. Och det har stått där hela tiden. Men min hjärna hade uppenbarligen bestämt sig för 13:15, så även om jag dubbelkollat almanackan flera gånger har jag bara noterat dagen, inte läst tiden. Det är något med mig och siffror som inte riktigt klickar. Blir så trött på mig själv!

Det fick bli ett telefonsamtal och min käre läkare lade upp ett gapskratt och sa att ”när så kloka patienter som du glömmer saker är det ett friskhetstecken”. Jag tror det är dags att byta läkare… Å andra sidan bekräftar det tesen min väninna levererade för ett tag sen, att glömska människor är smarta människor för de lagrar ingen oviktig information. :-)

I morgon är jag kallad till Lund för en neurofysiologisk undersökning av hjärnan. På riktigt! Husläkaren vill veta om det finns några medicinska anledningar till att jag blir så blockerad när jag utsätts för stress och har så svårt med inlärningen. Problemet är väl om de överhuvudtaget hittar någon hjärna att undersöka, eller om det ekar tomt innanför pannbenet. Det återstår att se.

Urkopplad

Äsch, bilder ljuger. Det var inte fullt så illa som det ser ut. Vi har haft en alldeles underbar vecka i Can Picafort på Mallorca! Visst, det kom en skur eller två. Visst det var inte klarblå himmel hela tiden. Men vad gör det? Vi hade runt 27-30 grader alla dagar utom en, då det ”bara” var 22. Som en helt vanlig svensk sommardag med andra ord.

Eftersom Can Picafort ligger vid öppet hav blir det ganska blåsigt där, vilket underlättar för oss som inte riktigt mäktar med temperaturer som närmar sig 30-gradersstrecket. Ytterligare ett plus i kanten för läget är att när det blåser blir det hyfsat höga vågor, något både jag och väninnan uppskattar till 100%. Det finns väl inget härligare än att bada i öppet hav när vågorna rullar in. Att vattentemperaturen dessutom låg på sisådär 24 grader gjorde ju inte njutningen mindre om man säger så.

Öppet hav och höga vågor innebär att det sköljs in snäckor och jag älskar att gå längs vattenbrynet och försöka få tag på dem. Jag kan förlora mig i tiden när jag går där och letar. Men så får jag också tag på en del, här är ett litet urval.

Och däremellan lite dramatiska väderomslag…

Förutom dagliga besök på stranden och massvis med bad, god mat och dryck, samt en hel del shopping, har vi även lyckats med bravaden att vara helt avskurna från omvärlden en hel vecka. Inget Internet, inga uppkopplade mobiler, mail eller andra nyhetskällor. För vår del hade tredje världskriget kunnat bryta ut utan att vi hade märkt det. En lite ovan känsla, men alldeles underbart att inte ständigt vara uppkopplad. Att umgås, utan att ha mobilen i näven. Fler borde prova det! Synd bara att man inte kan hålla på det när man kommer hem. Den förbannade datorn äter upp min tid. Utan att jag egentligen gör något vettigt. Och värk i nacke och rygg är tillbaka direkt. Men nu har jag bestämt mig, här ska inhandlas ett höj- och sänkbart skrivbord!

I dag har vi haft säsongens sista grilleftermiddag i kolonin. En helt underbar eftermiddag, med massor med sol och god mat i glada vänners lag – och kokt fisk till katten. Bättre avslutning på en torftig sommar kan man knappast få, först en vecka på Mallorca som vi rundade av med en härlig båttur och bad i turkosblått vatten…

…och sen denna fantastiska eftermiddag i kolonin. Nu är jag redo att gå i ide för att krypa fram igen nästa vår.

Halta och lyttas förening

Nu är det dags. Den blinde ska leda den döve under en veckas rekreation på Mallorca. Det ska bli såå skönt att komma iväg, även om vi är något decimerade både väninnan och jag. Hon med en inflammerad och för kort hälsena, och jag med en sargad kropp i största allmänhet, med en öm tumled i synnerhet.

Idag började min mediyoga. Jag har testat det förut för något år sedan och det var inga problem. Eller nåja, problem och problem, allt är relativt. Men jag tyckte att jag kunde göra de flesta rörelserna hyfsat obehindrat. Jag fick i alla fall inte ont av dem. Det var annorlunda idag kan jag säga, utan att överdriva. Efter att ha gjort några ganska enkla övningar, i typ fem minuter, sköt smärtan som pilar igenom hela min rygg. När jag lade mig ner på madrassen för lite avslappning fanns det bara en enda tanke i mitt huvud. Hur ska jag kunna ligga utan att det gör ont? Det fanns inte en ställning som funkade. Man blir ju rädd, hur har jag kunnat förfalla på detta vis? Måste försöka ta tag i detta när jag vilat upp mig på en solstol i värmen.

Och som grädde på moset har min tumled plötsligt gett sig till känna igen. Jag kan inte ta i någonting med vänster hand. Kan det vara De Quervain som spökar igen? Denna gång kan jag i så fall inte skylla på några antihormoner, för hör och häpna, jag äter inga. Efter tre veckor med Anastrozole fick jag svårt att andas. Jag fick liksom inte ner luft i lungorna riktigt. Min promenadväninna utbrast ”men hur är det med dig, som du låter!” efter att vi gått en halvtimme och jag flåsade värre än ett ånglok. En snabb check i biverkningslistan visade att andnöd var en ganska vanlig biverkning och om man fick det skulle man omedelbart kontakta läkaren. Jag nöjde mig med att sluta äta tabletterna och väntade in mitt telefonsamtal med läkaren, som drog en lång, djup suck. Jag vet inte varför, men jag hörde mig själv lova att göra ett nytt försök och om det blir samma resultat då, så får vi betrakta mig som ett hopplöst fall.

Först nu, flera veckor senare, känner jag att jag kan andas normalt igen. Vi får se hur jag gör. Om jag testar dem en gång till, eller kanske testar Exemstan igen, eller helt enkelt bara låter tiden ha sin gång. Om jag får återfall så kommer jag att få det oavsett, det sker bara lite tidigare än annars. Så resonerar i alla fall jag. De tre första, viktiga åren har jag ätit dem. Det är bra, sa doktorn. Det får bära eller brista.

Nu ska jag koppla av och koppla bort allt. Jag ska vila knopp och kropp. Mitt löfte till mig själv denna vecka är att inte koppla upp mig någonstans. Inga mail, inget internet, ingenting. En veckas total radiotystnad. Bara vara, här och nu. Bara njuta av solen, värmen, god mat och dryck för att hämta nya krafter och låta kroppen vila.

Tiden springer ifrån mig

Jag har helt tappat greppet om tiden. Dagarna flyter ihop till en enda grå massa och passerar utan att jag har en aning om vad jag har gjort, eller ens vad jag ska eller borde göra. I torsdags trodde jag det var onsdag, tills en väninna upplyste mig (två gånger under dagens lopp) om att det var torsdag. Innan dagen var slut hade jag som genom ett trollslag lyckats omvandla dagen till fredag. Så där försvann på något outgrundligt vis en dag utan att jag ens lade märke till det. Och så vaknade jag nästa dag och det var fredag – igen. Och plötsligt är det september, jag som fortfarande går och väntar på sommaren.

Det blir så när man inte har några fasta rutiner att hänga upp sig på. Som att klä på sig och gå till en arbetsplats. Att arbeta hemifrån har otroligt många fördelar, men även nackdelar. Det är alldeles för lätt att flyta ut i ingenting och drälla omkring, särskilt när man, som jag, totalt saknar självdisciplin. I kombination med en dito arbetsgivare blir det ganska flummigt emellanåt. :-) Jag jobbar lite här och lite där, när andan faller på. Å andra sidan kan jag sitta i timmar till sena kvällen när det behövs. Men jag saknar rutiner och känner mig isolerad. Måste försöka ta mig i kragen och göra något åt det.

Något av det positiva med att ha fria arbetstider är att jag alltid har möjligheten att finnas till hands när sonen ber om hjälp med både högt och lågt. Det gläder ett modershjärta att fortfarande behövas, även när det gäller saker som egentligen kräver körkort och tillgång till bil. Men med säckkärra, buss och cykel samt en portion god uppfinningsrikedom och handlingskraft kommer man långt.

Andra positiva saker med distansarbete är att jag kan boka in tider hos sjukgymnast, mediyoga, kiropraktor, vattengympa och annat hur jag vill utan att behöva tänka på klockan. Det öppnar även för möjligheten att ta ett extrajobb på 10 timmar i veckan om den chansen skulle dyka upp, utan att det inkräktar på min halvtidstjänst. Och så kan jag förstås utnyttja sommarens få soltimmar på balkongen med en bok när andan faller på samt åka på semester en vecka…

Positivitet är bra. Man ska tänka positivt för att må bra. Eller? Självklart är det bra att se det positiva, vilket jag anser mig vara riktigt bra på, men jag fick en rejäl tankeställare när jag för ett tag sedan läste en intressant artikel om att våga ge uttryck även för negativa tankar. Kontentan var att om det inte lämnas utrymme för det negativa, hindrar det oss att vara hela människor. Att ständigt mötas av uppmuntrande kommentarer (du ser ju så pigg och frisk ut) när man i grund och botten inte har det så bra tar död på alla möjligheter att prata om hur man verkligen mår. Läs gärna den tänkvärda artikeln här >>

Idag var sista dagen på vattengympan. Jag fick fem gånger, tre gånger innan sommaren och två gånger efter. Det blev varken hackat eller malet. Synd, för det har verkligen varit skönt och precis lagom träning för mig. Men på måndag börjar mediyogan istället och det vet jag sedan tidigare att det också är skönt. Och snart börjar sommaren. En vecka på Mallorca väntar mig i september, men jag kan väl ge mig fasen på att det kommer att regna även där. Jag ser verkligen fram emot denna resa, som jag hade tänkt göra redan 2013, men som av förklarliga skäl blev inställd den gången. Vi bokade i februari och nu kan jag nästan räcka ut handen och ta på den! Vart tar tiden vägen?