Det ljusnar

Det är inte bara sommarkvällarna som blir ljusare utan även min laserbehandlade hud över det strålade området, som länge varit fullt av bristningar och rodnad i största allmänhet. Det innebär således att Dr. Good Looking och Il Professore på Onkologen i Lund förra sommaren hade fel när de dömde ut huden som obehandlingsbar. Inom Region Skåne har man som patient tillgång till journalen på mina sidor. Efter en kort sökning hittade jag anteckningarna från mitt besök i Lund förra sommaren och där står följande: ”Telangiektasier i strålfält, mer uttalad höger sida jämfört vänster. Sidoskillnaden diskuteras med doktor Håkan Olsson” och så lite längre ner ”Dessvärre ingen specifik behandling.

Om jag Googlar Telangiektasier hittar jag direkt, på flera ställen, att det går att behandla med laser…! Efter en snabb Googling på doktor Ohlsson hittar jag att han är professor, forskare och överläkare inom Onkologi. Således inget jag inbillade mig. Borde man inte känna till sånt när man är så välmeriterad? Det är förvisso ingen onkologisk åkomma, men dock ett resultat av onkologisk behandling och det kan väl inte vara första gången de stöter på sådana här hudförändringar efter strålning. Kommer att ta upp det här nästa gång jag ska till onkologen, om ett par veckor.

Det ljusnar även på jobbfronten. Tack vare ett 17 år långt ideellt åtagande kan jag nu övergå från mitt ideella engagemang till en halvtidstjänstgöring, året ut till att börja med. Det känns bra! Jag får jobba med någonting jag är engagerad i, med saker jag kan, tillsammans med någon som känner mig väl och litar på mig och min kompetens. Inga gliringar, inga manipulativa härskartekniker med hugg om att allt är fel, inga sura miner. Det ska bli så skönt. Sovmorgon får jag också och ganska fria tyglar vad gäller arbetstid över lag. Känns helt okey. :-)

Något som också kändes helt okey var att befinna sig på gräsmattan vid årets utejympa för första gången igår. Jag ska villigt erkänna att det kändes allt annat än okey att ge sig av i blåsten från min lugna vrå på balkongen, men väl där var det underbart. Solen sken och det var skönt att få röra på sig. Nu hoppas jag att jag får rutin på det här och verkligen tar mig i kragen varje vecka – om det inte regnar! För där går min gräns.

Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Befriad

Så kom då dagen jag gått och väntat på. En dag som inleddes med strålande vårsol och avslutades med iskallt regn. Däremellan en tågresa till Lund, för dit har cancervården flyttats inom Region Skåne. Trots att jag bor fem minuter från Malmös sjukhus måste jag ta mig till Lund på ett eller annat vis för att få prata med en läkare om min fortsatta antihormonella behandling. Och då bor jag alltså i Sveriges tredje största stad…

Eftersom tåg i allmänhet och Skånetrafiken i synnerhet inte är särskilt pålitliga, där just sträckan Malmö-Lund är särskilt drabbat av tågstopp, begav jag mig väldigt tidigt. Det var ju så fint väder så jag tänkte att då kan jag passa på att strosa lite i vårsolen på Lunds gator och njuta av tillvaron en stund. Om man bortser från att det, innan jag ens hunnit halvvägs till Lund, blev väderomslag med iskalla vindar och ösregn, var den idén väldigt god. Nu blev det istället en rask promenad, i en allt för tunn jacka och i total avsaknad av njutning.

Jag har haft god tid på mig att förbereda mitt läkarbesök, vilket innebär att jag hunnit sammanställa och skriva ner alla mina symptom i en överskådlig punktlista, som även innehöll en noggrann genomgång av mina ”av-och-på-perioder” med Exemestan. Det är så lätt att glömma hur det var när man mår hyfsat som det är nu. Tyngden i pannan är borta, men en del andra besvär finns där fortfarande, som att hantera stress, lära nytt, trötthet, koncentration och ett oberäkneligt minne. Just minnet är för övrigt väldigt ”av-och-på”. Det fungerar när man minst anar det, medan det andra stunder är som bortblåst.

Nå, kort och gott kan sägas att jag nu är befriad från fortsatt antihormonell behandling! Kontentan av vårt samtal, som kändes mycket bra, var att de flesta återfall kommer inom två år, så de två-tre första åren med antihormonerna är viktigast. Sen har de egentligen inget belägg för att det spelar någon roll, även om de förstås gärna ser att man äter dem i minst fem år. För säkerhets skull.

I mitt fall har alla behandlingar jag fått (cellgifter, strålning, antihormoner) varit helt i förebyggande syfte. Jag räknades medicinskt som frisk redan efter min operation där hela bröstet och tumören togs bort. Att jag dessutom ätit tabletterna i drygt 3½ år var bara positivt. Hon fann ingen anledning att ge mig något annat just nu för att testa, utan menade att man måste se till livskvaliteten också. Och där håller jag helt med henne. Vad är det för vits med att gå runt och må dåligt hela tiden på grund av en medicinering som kanske inte ens behövs? Vi enades därför, i totalt samförstånd, om att med gott samvete lägga den antihormonella behandlingen till handlingarna och avsluta även det kapitlet.

Däremot ville hon remittera mig till ett rehab-team som nyss startat för att försöka komma tillrätta med hur jag mår och varför. Hon var inte helt främmande för att det fortfarande kan vara ett resultat av cytostatikabehandlingen, så kallad ”Chemo brain”. Jag tog tacksamt emot den remissen. Hur lång väntetid det är kunde hon däremot inte redogöra för, men jag är nöjd med att bli tagen på allvar och få en chans till vidare utredning. Med förhoppning att hitta något som kan hjälpa mig fungera lite bättre.

Avslutningsvis ville hon titta på mina boobs och berömde, som så många andra, kirurgens arbete. Däremot tyckte hon spontant att mina röda strålskador kanske skulle kunna göras någonting åt med hjälp av laserbehandling. Hmmm… i somras var jag ju hos en annan onkolog med just det problemet och fick besked på att det inte finns något att göra. Nåväl, hon skulle i alla fall kolla upp det och eventuellt skicka remiss till hudkliniken för bedömning. Jag hoppas det finns en möjlighet till det, för det är verkligen inte snyggt i armhålan. Men det är förstås en fåfäng sak som jag absolut kan leva med. Allra mest hoppas jag på att hjärnan repar sig så jag kan fungera som vanligt folk, även på jobbet. Eller jag kanske ska säga, framförallt på jobbet. Om jag inte funkar fullt ut hemma är det ju ingen annan än jag själv som drabbas.

Jante eller tröst?

Det är mycket sällan jag pratar om hur jag mår, bortsett från här i bloggen. Har aldrig pratat sjukdom och krämpor, trots att jag i hela mitt vuxna liv levt med värk i hela kroppen, utan att för den sakens skull varit sjukskriven. Gjorde det inte under min cancerbehandling heller. Jag är nämligen av uppfattningen att inget blir bättre av att gnälla och att det knappast kan intressera andra hur jag mår. Såvida jag inte får frågan. Då försöker jag ibland beskriva hur det känns. Men jag börjar mer och mer undvika frågan. Jag orkar inte svara, orkar inte förklara och försvara. Har insett att den ställda frågan inte förväntar sig ett ärligt svar ändå. Det finns inget intresse att försöka förstå.

Jag vet inte vad det är som gör att ”vanligt folk” alltid måste kontra med att de också är trötta, glömska, tröga och stela de få gånger jag försöker förklara varför jag bara jobbar 50% just nu. Med fnissande, hånfullt leende kommentarer som ”Join the club”, typ. Är det Jante som tittar fram? ”Du ska inte tro du är speciell”, vi har alla krämpor… Eller är det för att försöka trösta?

Om det är Jante, kan jag bara beklaga. Om det är för att trösta, så lägg av! Det är ingen tröst. Tvärtom. Det verkar som om folk glömt bort att jag, fram till 2013, faktiskt var en helt vanlig människa. En helt normal 51-åring som jobbade och hade vanliga krämpor som alla andra. Det vill säga dagar med trötthet, dagar när minnet svek och man kände sig lite trögare än vanligt, dagar när man var lite stel. Jag har alltså något att jämföra med! Så när jag säger att jag är trög och har så mycket sirap i huvudet att jag inte får ihop min vardag när jag äter mina tabletter, så menar jag det. Då är det inte bara en vanlig trög dag när man är lite trött.

Jag är så trött på alla beskäftiga människor som tycks tro att jag bara glider runt och försöker smita undan. Som om jag njuter av att vara sjukskriven och ”ledig” halva dagarna. Som om jag njuter av att vara seg i kolan och inte kunna fokusera eller förstå vad folk säger till mig. Som om jag njuter av att missa viktiga saker på jobbet för att hjärnan inte fungerar. Som om jag njuter av att få blackouter där jag plötsligt inte minns vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Jag vill inget hellre än komma tillbaka med full kraft och känna att jag fungerar som alla andra igen! Jag vill inget hellre än att orka jobba mina 75% och få mer i plånboken. Jag vill inget hellre än att bli kvitt både AF och FK! Men det går inte – just nu. Men det kommer att gå. Hoppas jag. Dock är det så att om jag skyndar på processen och tvingar mig till längre arbetsdagar nu, så kommer det med största sannolikhet sluta i en kollaps. Och så kan jag börja om från början igen. DET orkar jag definitivt inte!

Det här gäller naturligtvis inte bara mig. Många i min situation – självklart inte alla – upplever behandlingen med antihormoner på liknande sätt. Vi har inte bara kastats rakt in i klimakteriet, vi har handlöst kastats långt förbi, utan en chans att hinna med och sakta anpassa oss. Vi är på kort tid dränerade på alla hormoner som håller hjärnan i schack. Dessutom har våra piller egna biverkningar att addera till alla vanliga klimakteriebesvär. Det hjälper inte oss med kommentarer från ”vanligt folk” om att alla minsann är trötta och förvirrade ibland. Det är att förringa våra symptom. Vi gör vårt bästa. Vi önskar av hela våra hjärtan att vi slapp detta. Vi vill bli tagna på allvar och accepterade för dem vi har blivit. För vi kommer inte att bli den vi var förut igen. Hur vi än anstränger oss.

Kontakt

Jag har lyckats etablera kontakt med onkologen till slut. Kontaktsköterskornas telefontider passade inte riktigt ihop med mina, jag har nämligen inte lust att prata om sådana saker på jobbet och det där med mail via Mina vårdkontakter på 1177 funkade inte. Men hade turen att hitta rätt nummer till onkologen och lyckades med lite övertalning få någon att ringa upp mig istället, efter telefontid. Igår ringde således en förtjusande sköterska och frågade hur det var med mig. ”Jo tack, bra” svarade jag och insåg att det nog inte var rätt svar när jag just bett dem ringa upp mig för att jag mår dåligt. Så jag lade hastigt till ”nu alltså” och förklarade att jag för tillfället inte äter mina antihormoner för att jag inte mår bra av dem.

Sköterskan undrade förstås på vilket sätt jag mår dåligt. Det är ju så svårt att förklara, särskilt nu när jag mår så mycket bättre. Efter några tafatta försök att beskriva tyngden och tomheten i huvudet kom jag på exakt hur det känns med pillren i kroppen ”jag känner mig dum i huvudet!” That’s it. Dum i huvudet. Jag förklarade att jag märker stor skillnad nu, när jag inte äter dem och vill gärna prata med en läkare som kan det här för att höra vad det finns för alternativ. Gärna också en liten redogörelse för hur min prognos ser ut – med och utan helvetespiller.

Då kom nästa svåra fråga: ”Vilken läkare brukar du gå till?” Det hade varit enklare att tala om vem jag inte gått till, för jag har nog varit hos de flesta. Jag hade aldrig samma läkare två gånger och mindes därför inte namnen på alla. Däremot visste jag namnet på den läkare jag absolut inte vill gå till och så hade jag två förslag på trevliga läkare. ”Den ena är lite långsam, förklarade jag, så även om hon är jätteduktig och trevlig så känner jag mig som en ångvält i hennes sällskap”. Då skrattade sköterskan, som jag givetvis inte minns namnet på, och sa att hon förstod vad jag menar, de är ju kollegor.

Hon började titta på tider till den andra, Fredrika K, när jag kom på ett namn till. Ludvig, sa jag, han var trevlig också. ”Oh ja, svarade sköterskan, honom ska jag gifta mig med när jag blir stor.” :-) Måste säga att jag hade en trevlig stund i telefon med denna underbara sköterska. Nu har jag fått en tid hos Fredrika den 21 mars. Det är ju en bit fram i tiden, men det gör inget. Det ger mig lite tid att försöka sammanställa historiken kring mitt mående det senaste halvåret. Lustigt förresten, Fredrika är samma läkare jag var hos den gången jag ville avsluta min cytostatikabehandling i förtid. Ska jag se det som ett gott tecken?

Under samtalet med sköterskan fick jag veta att det är viktigast att äta tabletterna de första två åren. Sen vet man egentligen inte vilken effekt de har. Med tanke på att jag ätit dem i drygt tre år, så känns det ju lite tryggare att just nu göra uppehåll. Hon berättade också att det finns en femårskontroll som jag ska på i januari 2018. Så då är man ju inte helt utlämnad ändå, även om det känns så ibland.

Fram till 21 mars tänker jag passa på att njuta av att må hyfsat, utan dåligt samvete för att inte följa läkarnas ordinationer, eller oro för att det skulle kunna medföra några skadliga effekter. Det är så stor skillnad i pannan och även om det fortfarande är lite svårt att greppa det här med ekonomi så känner jag ändå att jag har lite koll på det ”mekaniska” som ska göras. Har också fått ansvar för orderhanteringen och packning av beställningarna två gånger i veckan. Det är väl ett tecken på att jag nog ändå inte är helt dum i huvudet trots allt. Jag tycker om att ha kontroll och skapa rutiner kring saker, så just det ansvaret känns som något jag kan hantera och få struktur på.

Utlämnad och övergiven

Jag känner mig vilsen, ensam och övergiven. Totalt utlämnad. Efter den avslutande ettårskontrollen efter cancerbehandlingarna lämnas patienten vind för våg, med en liten lapp (nåja en A4 för all del) i handen med ett telefonnummer till en kontaktsköterska. Ring dit om du har frågor eller behöver recept på fler helvetespiller, lite kortfattat. Man upplyses också om att det ”enligt Sydsvenska Bröstcancer gruppens (ja det är särskrivet! Jag får ont i magen redan där) vårdprogram inte längre görs några kontrollbesök med läkarundersökning utöver denna 1-årskontroll”. Och så något om vikten av uppföljande mammografi. I övrigt hänvisas man till vårdcentralen för fortsatt handläggning.

Som sagt, jag känner mig vilsen, ensam och övergiven. Min lapp är skriven 2011-05-20, det står längst ner på sidan. Det telefonnummer som står på lappen har upphört för länge sen eftersom vården av cancerpatienter flyttat från Malmö till Lund. Vid något tillfälle fick jag ett nytt nummer i samband med att jag försökte ringa det gamla. Det är förstås inte så att vi cancerpatienter får hem ett brev om att kontaktsköterskemottagningen flyttat och bytt nummer. Nädå, varför skulle vi upplysas om det? Nåväl, det nya numret noterade jag på lappen. Detta nummer är även det överstruket och ersatt med ytterligare ett nummer. Fråga mig inte hur och när. Förr fanns det en telefonsvarare på numret där man kunde lämna meddelande, så ringde de upp när de hade tid. Nu får man bara veta att det inte finns någon där och att de återkommer klockan 9:00 nästkommande dag. Då har inte jag någon möjlighet att ringa, då förväntas jag sköta mitt arbete. Jag är egentligen inte ens intresserad av att prata med en sköterska, utan vill ha en läkartid.

Nå, tänkte jag, Region Skåne har ju en hemsida och där kan man säkert hitta ett telefonnummer till onkologen. Det kunde jag inte! Region Skånes sida ”Hitta vård” hittade ingenting, oavsett vad jag sökte på. Varken onkolog, ortoped eller kvinnoklinik.

hitta-vard

Väninnan kunde däremot hitta när hon gjorde samma sökning idag, vilket gjorde mig minst sagt förbryllad. Jag testade att söka igen. Då visar det sig att jag skriver fortare än datorn tänker. Skriver jag onkolog mycket, mycket långsamt, dyker det upp en drop-downmeny med olika onkologmottagningar. Skriver jag däremot onkologen snabbt så funkar det inte. Varför? Jo för att man måste skriva ”onkologimottagning” (med ett ”i” i mitten) för att få ett sökresultat! HUR många fattar det? Varför så komplicerat? Ännu mer komplicerat blir det av att det finns ett flertal olika mottagningar, så jag vet fortfarande inte vilket nummer jag ska ringa.

NU, i skrivande stund, ser jag också att det på Region Skånes hemsida finns en tydlig flik i menyn i toppen som heter ”Mottagningar och avdelningar”. Inte för att det hjälper mig, det är fortfarande för många onkologmottagningar att välja mellan – men jisses, min hjärna är verkligen satt ur spel! Jag blir rädd för mig själv. Ibland tycker jag att jag fungerar hur bra som helst och ibland är det bara totalt blockerat. Totalt! Och jag tror jag vet vad det beror på. Sen en tid tillbaka har jag experimenterat fram och tillbaka med mina Exemestan. Satt ut, börjat äta, satt ut, börjat äta, satt ut och för fem dagar sen börjat äta igen…

Anledning till denna jojo-behandling är att varje gång jag gått från ett läge till ett annat har även andra saker hänt parallellt, så jag har inte vetat om resultatet berott på Exemestan eller andra faktorer. Denna gång är jag dock helt säker. Inför min ensamma vecka på jobbet hade jag satt ut tabletterna i god tid för att känna mig så klar i huvudet som möjligt. Det gick hyfsat. I fredags började jag äta dem igen. Igår hade jag en mördande huvudvärk, kände mig småfebrig och allmänt frånvarande. Idag är jag tillbaka i tomheten där allt bara är en enda gröt.

Min kollega börjar bli irriterad på mig för att jag inte fattar och det gör mig ledsen eftersom jag inte vill vara en belastning, även om jag kan tycka att hon emellanåt går lite väl fort fram och försöker lära mig allt på en gång. Jag har trots allt ingen utbildning i det jag anställts för och det är väldigt mycket på en gång att försöka sätta sig in i. Men ändå, när jag inte ens kan se på Region Skånes hemsida att det finns en flik som heter Mottagningar och avdelningar då är jag illa ute. Jag blir gråtfärdig.

Jag kan inte ha det så här! Jag kan inte äta dessa piller om jag inte fungerar i vardagen. Till slut kom jag i går kväll på att man kan skicka meddelande via Mina vårdkontakter. Efter en del rotande där hittade jag rätt – tror jag – och fick iväg min fråga. Nu återstår att se om man får något svar. Jag måste byta mina Exemestan till något annat och jag är ganska säker på att man på vårdcentralen inte har den blekaste aning om sånt. Så i väntan på ett svar från onkologen sätter jag på eget bevåg ut tabletterna igen och hoppas på det bästa. Om dessa antihormonella tabletter innebär att jag ska leva i någon sorts vakuum, helt blockerad i hjärnan resten av mitt liv, då lever jag hellre kortare tid men mår bra så länge det varar.

Kraglös eller bara hopplös

Varje kväll, utan undantag, tänker jag tanken att ”i morgon ska jag ta mig i kragen och börja med träningen igen”. Nästa morgon upptäcker jag att jag inte har någon krage att ta tag i och ursäkterna för att skjuta på det ännu en dag haglar. Några väl beprövade ursäkter är ”hinner inte” (en av de sämsta ursäkterna eftersom tid är något jag har extremt gott om. Dessutom ska tilläggas att jag under 6-7 veckor i höst haft tid hos kiropraktorn en gång i veckan – i samma hus, på samma våning som gymmet), ”fel väder” (för varmt/kallt, regnigt, blåsigt), ”orkar inte” och ”ska bara…” men i morgon, dåååå! Och så går ännu en dag. Tryggt invaggad i förvissningen att det är sista dagen i lathetens tecken slår jag mig ner framför datorn och låter den äta upp min tid – med absolut ingenting. Det rullar liksom bara på. Varför är det så svårt?

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska man väl vara så här i juletider, så inkluderar mitt nya jobb en förmiddag på gymmet i veckan. Ett annat gym förvisso och receptionstjänst – inte som PT. :-) Men ändå. Jag har fri tillgång till ett litet gym, närhelst jag önskar. Efter arbetstid t.ex. när jag ändå är på plats, eller annan valfri tid eftersom jag utrustats med egna nycklar. Men, nädå, istället skyndar jag mig därifrån så fort jag kan. Det är något mellan mig och träning som inte klickar.

Ödets ironi måste väl ändå vara att det i mitt nya jobb även då och då ingår att skriva diverse texter, ofta blogginlägg. De kan handla om vad som helst egentligen, men för det mesta om kost, hälsa och träning. Det är i nivå med raketforskning för mig att skriva om ämnen som, ”Yoga din bästa vän i klimakteriet”, ”Effektivisera din dag genom att träna på morgonen eller lunchen”, eller om ”Fettförbränning vid lågintensiv, respektive högintensiv träning”. I teorin är jag snart expert på det mesta. Hur man omsätter teori till praktik har jag däremot ingen aning om. Jag är nog ett hopplöst fall på den fronten.

Genom jobbet har jag också kommit i kontakt med något som heter Cancerkompisar. Det är en organisation som vänder sig till anhöriga och närstående till den som drabbats av cancer. Där kan man både bli och få en cancerkompis. Någon att prata och dela erfarenheter med under en tuff period. För visst är det så att de anhöriga ofta glöms bort när cancern slår till. All fokus ligger på den sjuke, medan de som står nära liksom får klara sig själva. Det är bra att sådana organisationer finns!

Julstämning

Liksom med så mycket annat är julstämning ingenting som dimper ner av sig själv som ett brev på posten. Julstämning är något man måste jobba på för att få till. Jag ska erkänna att det är svårt när solen skiner, fåglarna kvittrar och det i största allmänhet känns som en spirande vårdag i mars ute. När man, som jag, dessutom inte ser tjusningen med julpyssel, pepparkaksbak och traditionell julmat är det näst intill omöjligt. Inte ens min smått galna, traditionella juldans i samband med granpåklädning idag fick det riktigt att tända till. Spiken i kistan var sonens vresiga ”NÄ” som svar på frågan om han tyckte vi hade julstämning nu, när granen stod där så grön å grann och lyste så fint.

Nähä, det blev ingen julstämning här i år heller. Sonen försvann till sin pappa, han kanske hittar stämningen där – föga troligt dock. Själv får jag leta hos väninnan, dit jag nu är på väg för vår alternativa uppesittarkväll. Enligt traditionen serveras Shepards pie och kvällens underhållning består av uppesittartrav. Traditioner är till för att hållas!

Julstämningen kommer förhoppningsvis i morgon. Kalle Anka kan man nog lita på.

godjul2016

Jag känner glädje

Jag känner att jag lever när jag märker att meningslösheter som en rockkonsert engagerar. Inte bara en rockkonsert i allmänhet utan en rockkonsert i synnerhet. En sista konsert. Kent. Bilder på ett begravningståg genom Stockholm och jag får gåshud. Respekt! Jag önskar jag var där. Skulle vilja uppleva detta. Men min son finns på plats ikväll och jag är glad för hans skull att han får uppleva det här. Det blir ett minne för livet att ta med sig. Följer liverapporteringen på Aftonbladet, spelar låtarna i bakgrunden och lever på att jag i alla fall fick vara med i Malmö. Det var mäktigt, men säkerligen ingenting jämfört med ikväll. Och då är jag ändå inte ett av deras största fans, har upptäckt dem först på senare år. Men vaddå, bättre sent än aldrig och musiken lever kvar långt efter deras sorti. Då som nu för alltid.

Jag känner att jag lever när jag märker att det åter finns en glädje i att planera julen. Min glädje över att fundera ut bra julklappar har kommit tillbaka och jag är klar med årets skörd. Nu fylls det på med lite bonussaker för jag gillar när det är många paket under granen. (Det är bara granen som fattas) De senaste åren har det varit en stor ansträngning för mig att försöka tänka ut något bra, julen har varit en plåga som bara ska genomlidas. I år har det liksom bara runnit till. Jag är helt säker på att någon kommer att tappa hakan och bli alldeles jätteglad. Jag bara vet det och jag känner sådan glädje över det så här i förskott. Jag älskar att ge! Jag älskar att göra någon annan glad. Längtar till julafton!

Jag känner att jag lever när jag märker att det är roligt att ställa klockan inför en arbetsdag. Blir förvånad när det redan är fredag och får dåligt samvete när jag går hem mitt på dagen eftersom jag ser att jag hade kunnat behövas några timmar till. När jag känner mig redo och tror jag orkar är jag ganska säker på att det finns utrymme för mig att gå upp i tid. Det känns positivt inför 2017.

Jag känner att jag lever när jag känner glädje över att jag känner glädje. Det var så länge sen. Det liksom bubblar inom mig. Jag lever, jag har en framtid. Jag är glad, ödmjuk och tacksam.

Experimentet som kom av sig

I början av november bestämde jag mig för att experimentera lite med mina Exemestan. Jag ville utforska, alldeles på egen hand utan läkarnas vetskap, om gröten i huvudet skulle försvinna om jag inte åt dem. Under en 14-dagarsperiod alltså, det var aldrig min avsikt att sluta helt. Efter bara några dagar ansåg jag mig känna en svag lättnad i skallen, det blev helg med gåsmiddag och allt förlöpte väl. Sen kom jag till min ”husläkare” på måndagen och säckade ihop. Hon tittade allvarligt på mig och sa ”Nu skriver jag ut antidepressiva tabletter åt dig!”. Men… försökte jag, jag vill ju veta varför jag mår så här, inte bara ha piller hur som helst. Då spände hon ögonen i mig och sa med sin allra allvarligaste röst att ”Det kan vi ta reda på sen, nu äter du dessa tabletter!”. Ja mamma… jag lovar. Och på den vägen är det.

Jag är lydig – ibland – och gick direkt och hämtade ut mina (dyra!) mirakelpiller. Jag gick däremot inte hem och började äta Exemestan igen även om läkaren nog tyckte att jag borde göra det. Någon måtta på lydigheten måste det finnas. Efter några dagar med antidepptabletter, och vid det här laget över en vecka utan Exemestan, skingrades dimman i pannan. Jag kände mig plötsligt som vanligt i huvudet igen. Borta var apatin, borta var tyngden i pannan. Bortsett från när jag ska lära mig nya saker, då är det fortfarande trögt. Då läggs locket på och jag blir helt blockerad. Men det kan jag leva med om jag bara får lov att känna mig som en vanlig människa däremellan. Och nu stod jag med den obesvarade frågan, berodde förbättringen på mina nya antidepptabletter, eller på att jag avstod från Exemestan?

Jag insåg snabbt att enda sättet att få svar på den frågan var att börja med Exemestan igen och se om gröten skulle komma tillbaka. Dessa har jag ätit över en vecka nu och än så länge känns det fortfarande bra i pannan. Men det kan ju förstås bero på att antidepptabletterna jobbar på att hålla mig på banan. Och helt ärligt, jag skiter i hur det går till, bara jag slipper gröten i skallen hela tiden! Det räcker så bra att det blir stopp när jag får nya saker förklarade för mig på jobbet.

Jobbet ja, sakta men säkert börjar jag känna att jag nog har hittat ett ställe där jag vill fortsätta vara länge, länge. Helst hela vägen till pensionen. Det är en supertrevlig arbetsplats, vi är inte så många och det blir lite som en familj. Jag känner mig hemma där, jag känner mig välkommen och jag känner att jag fyller en funktion. Igår hade vi julfest och ägarna hade spexat till det lite och delade ut ”Årets utmärkelser” där de skrivit ihop en liten anekdot till var och en över deras insatser under det gångna året. Jag räknade inte med att vara inkluderad i det eftersom jag precis börjat, men minsann jag fanns också med som ”Årets övergång”. Det vill säga jag har gått från kund till anställd. Här är juryns motivering:

aarets-overgang

Och så fick vi var sin guldpokal fylld med choklad. :-) Sånt där är kul! Det behövs inte så mycket för att göra någon glad. Den där lilla klappen på axeln, att få höra ”tack, bra jobbat” betyder så mycket och gör att man gärna gör det där lilla extra när det behövs. De båda ägarna fick varsin fantastiskt ful, stickad tröja av styrelsen, à la santa-style, som de stolta gick runt med resten av kvällen – även sen festligheterna flyttade ut på lokal. Jag gillar dem! Jag trivs. Jag har landat. Amen. Halleluja!

pokal