Med livet i PAUS-läge

I december gick mitt liv i stå. På riktigt. Därefter lever jag i ett vakuum och finner mig själv sittande utanför och tittar in. Vad ser jag? Ett liv i kaos. Vill jag vara där? Nä det vill jag inte. Jag har pausat mitt liv.

Hösten 2012 började med en chock. Jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist den 4 september. Det var inte helt oväntat, men likväl chockartat. Särskilt som VD strax innan sommaren haffat mig i korridoren och oroligt frågat ”du går väl inte och oroar dig för ditt jobb?”. För det skulle jag absolut inte göra och så fick jag en stor kram. Han hade snappat upp en liten mening jag sagt dagen innan, därför denna undran och försäkran. När sen uppsägningen kom kände jag mig som Julia Roberts i Pretty Woman. Lurad och avklädd.

Jag bestämde mig dock snabbt för att jobba kvar mina fem uppsägningsmånader, för att gå hemma är inte min grej. Trygghetsrådet kopplades in och jag tänkte att det kommer nog att lösa sig så småningom, det har det ju alltid gjort förut. Ingenting kan bli sämre kändes det som.

Det kunde det…

I december var det dags för rutinkollen hos gyn. Noggrann som han alltid är kände han även på mina bröst.

– Hmmm, sa han, du har en knöl här. Har du inte känt den?

– Eh, näää…

– Men här, känn här, sa han.

Och jag kände. Och jag kände en knöl. Stor som en femtioöring. Hård som sten. ups… Så det blev mammografi någon vecka senare. Och ultraljud. Och biopsi. Och mer biopsi och ultraljud. Och några dagar senare, 12/12 2012, blev jag kallad till läkaren.

– Du har bröstcancer, var den hårda domen. Och dina lymfkörtlar är angripna också och det är inte så bra. Vi måste operera. Du ska få cellgifter. Och strålning. Men prognoserna är bra, de flesta blir helt friska.

God jul…

Och gott nytt år…

Det går inte att beskriva den känslan man drabbas av när man får ett sådant besked. Låt oss bara säga att avgrunden öppnade sig och allt blev svart, jag såg döden. Och ovanpå det en kommande arbetslöshet. KRASCH! Mörker. Kaos. Sorg. Hur skulle jag kunna berätta det för Bertil utan att bryta ihop och skrämma honom? Jag började med Åke och bad honom särskilt att finnas där lite extra som stöd för vår son nu, för det blir tufft. Jodå, det lovade han.

Sen hem, torka alla tårar och försöka samla ihop anletsdragen för att, lugnt och sansat, berätta för min älskade son – samtidigt som mitt inre befann sig i kaos. Men jag klarade det utan att bryta ihop och när det var gjort, så reste jag mig igen. Jag stängde av cancerknappen och fokuserade på jobbet, julen och nyår. Några få i min närmaste omgivning visste om det, men jag valde att lägga locket på för övriga – och för mig själv. Ville inte förstöra jul och nyår för en massa människor. Ju längre tiden gick, desto svårare blev det att berätta. Jag var ju inte sjuk – egentligen. Mådde precis som vanligt och sköt det på framtiden.

Den 7 januari lades jag in och fick höger bröst bortopererat, tillsammans med 10 lymfkörtlar. Den 8 januari promenerade jag hem från sjukhuset i sällskap av Bertil som fick bära min väska. Jag mådde bra, hade inte ont, var inte sjuk. Ville inte ta det till mig.

Läkarna säger att jag nu måste fokusera på min sjukdom och släppa allt annat. Men hur ska jag kunna göra det? Jag är arbetslös, jag har ingen trygghet, jag har inget att falla tillbaka på. Jag hänger löst. Och jag är ensam med en 18-åring som snart går ut gymnasiet, som fortfarande lever i sin tonårsbubbla och inte har några som helst planer för sitt liv.

De senaste veckorna har hela mitt fokus legat på att försöka motivera honom att söka sommarjobb, helst med möjlighet till förlängning eller åtminstone extrapass i höst. Jaga, jaga, jaga. Tjata, tjata, tjata. Peppa, peppa, peppa. Har visat honom vår kommande ekonomi i rena siffror. Har förklarat att han den siste maj får sitt sista studiebidrag. Sen är det slut. Han har fått slänga in en massa ansökningar på diverse ställen där inga erfarenheter krävs, Pågens, Kyrkogårdsförvaltningen, Posten, Coop och jag vet inte allt. Helst vill jag att han söker upp diverse ICA och  COOP personligen och lämnar sin spontanansökan med CV, men han stänger av när det kommer på tal.

Jag kommer att orka kämpa med honom i två-tre veckor till ungefär, sen sätter cellgiftsbehandlingen in och därefter… Har ingen aning. Man blir visst rätt kass av det, men inte alla. Kanske inte jag. Kanske… De närmaste månaderna är fullständigt omöjliga att förutse, bortsett från ett givet håravfall. Jag vill så gärna vara där för min son, det är mitt ansvar som förälder. Men kommer jag att orka fortsätta kämpa på egen hand? Det får tiden utvisa.

Ensam är stark? Så FAN heller! Men jag säger som Torsten Flinck – Jag reser mig igen!

Annonser

9 thoughts on “Med livet i PAUS-läge

  1. Hej.
    Har läst din blogg med stort intresse. Så fantastiskt bra skrivet.
    Glad för din skull att allt har gått bra för dig.

    Jag har just påbörjat min resa med her2 och östrogenpositiv cancer. För ett par dagar sedan inleddes mitt krig med en första cellgiftsomgång.

    Hälsningar Lisa

    • Hej Lisa!
      Tack för dina vänliga ord. Hoppas du glider igenom cellgiftsbehandlingarna som en dans! Tiden går fort tack och lov och plötsligt är man ute på andra sidan och kan titta tillbaka på allt i backspegeln. Styrkekramar till dig! /Else

    • Håller med till 100 % en blogg värd att dela vidare då man genom att både genom egna erfaringar delta i och lyssna på de som kommmenterar, och få den info som man missar inom cancervården och behandlingarna pga att man i mångt och mycket mer är som ett vårdpaket utan annat än kroppen som kommer till behandling. Mycket är bra inom vården men vi, olyckssystrar, har ju många tankar och vill ju veta, eller hur. Har samma diagnos som dej och är ute ur cellgiftsbehandlingen och mår prima utom några smärre biverkningar av Letrozolen.
      Julkramar till Dig och Else

  2. Nyopererad,det togs en tårtbit. Är orolig och väntar på besked när cytostatika behandlingen ska börja. Läser allt jag kommer över. Äter nu antibiotika i 10 dagar pga infektion i bröstet.

    • Hej Agneta!
      För mig dröjde det några månader innan de satte igång med cytostatikan efter operationen. Jag hoppas du hittar något användbart på min blogg som kan ge dig stöd på din resa. Kom bara ihåg att allt jag skrivit är baserat på mina egna erfarenheter och alla upplevelser och biverkningar alltid är individuella. Jag önskar dig lycka till på vägen!
      Kram

  3. Man hoppas på det bästa men befarar det värsta. Talade med min sjuksyster idag, hon sade att nuförtiden ger man strålning (om jag nu skall övh få det) sker med några veckors intervaller, inte varje dag under en vecka. Min mor hade bröstcancer som sedan övergick till skelettcancer.
    Detta var 1969 – mycket har förändrats och förbättrats sedan dess. Det tråkigaste är att min man är 90 år – han har inga andra problem än lite högt blodtryck. Men 90 år är 90 år.

  4. Hej
    Kom till din informativa sida när jag sökte mer fakta om bröstcancer. Du beskriver väl om olika faser du gått igenom. Jag skall opereras om några veckor, vä bröst samt lymfkörtlar. Är rädd att cancern spridit sig, har dessutom högt blodtryck samt fått hjärtmedicin då hjärtat tickar för fort.
    Det blir en lång resa, helt underbart att gått väl för dig. Tack för att din sida finns.

    • Hej Marjatta! Tack för dina vänliga ord. Tänk på att mina beskrivningar inte stämmer in på alla. Vi upplever alltid saker olika och alla får inte alla biverkningar. Hoppas att min sida ändå kan vara ett fortsatt stöd på vägen. Jag önskar dig lycka till med din operation och kommande behandling. Försök att inte oroa dig i onödan, ta en dag i taget. Stor styrkekram! /Else

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s