Efterdyningar

Nästan två månader efter sista Taxoterebehandlingen fortsätter naglarna att ramla en efter en. Nu saknar jag båda lilltånaglarna, vänster stortånagel och höger sitter på trekvart. Den kommer att ramla av vilken dag som helst. Övriga tånaglar skivar sig, så risken finns att de alla kommer att åka efter hand. Det här kommer jag att få leva med länge. :(

Jag förstår inte varför vården ser så olika ut i vårt avlånga land. I Stockholm får patienterna på sig kylvantar och kylstrumpor under Taxoterebehandlingen för att skona fingrar och tår. När jag frågade på cytostatikamottagningen om detta fick jag beskedet att ”det brukar vi inte göra för kylan hindrar cytostatikan att vandra hela vägen ut i fingrar och tår”. Varför kan den det i Stockholm? Jag förstår verkligen inte. Behandlingarna borde väl se likadana ut oavsett var i landet man bor?!

Ögonfransarna har börjat växa och jag har nu några att sätta mascaran på. Men tro nu inte att de växer ut jämnt och över hela ögonlocken samtidigt. Nejdå, de växer klumpvis. På höger öga sitter det några mitt på ögat, men ute i högerkanten är det tomt, medan det på vänster öga är mer jämnt fördelat, men de sitter glest och är olika långa. Jag hoppas att jag återfår mina ögonfransar som de var, långa och täta. Några ögonbryn syns inte till, men behåringen på benen verkar dock ha återhämtat sig helt och hållet – tyvärr. :(

Strålningsbiverkningar sägs komma efter några veckor. Här kom de efter några dagar. Efter tre behandlingar känner jag redan hur det kliar, svider och stramar i armhålan och över såret, trots att jag smörjer mig efter alla konstens regler. Dessutom sägs det att hudproblemen kvarstår ungefär 14 dagar efter avslutad behandling. Det blir ju kul det här… Nåja, någon trötthet har jag i alla fall inte känt av än.

Tillbaka till tonåren
Läste i tidningen igår morse att mina ungdomsidoler, The Sweet, skulle komma till Malmö på kvällen. En konsert i Folkets Park med Slade, Sweet och Smokie – vilken lycka! Men Susanne var inte intresserad och jag kunde inte komma på någon annan som skulle kunna tycka det vore kul sådär i en hast, så jag stannade hemma. Till klockan var 20:30 ungefär, då bestämde jag mig för att gå själv! Spelar roll, man pratar ju ändå inte med varandra på en konsert. Frågade för säkerhets skull i kassan vad jag missat, men det var bara Slade och dem har jag ingen som helst relation till, så där hade jag tur.

Sweet stod på scenen när jag kom in. Eller rättare sagt det som fanns kvar av dem, dvs Andy Scott, nu med nya bandmedlemmar. Det är inte utan att jag tycker det är lite sorgligt med småfeta, medelålders män i sjavig t-shirt, långt hår och gitarren på magen som lever kvar i tron att de med sin ”ungdomliga stil” fortfarande är lika coola som när de var 20 år. Effekten är tyvärr precis tvärtom, då det snarare vittnar om total avsaknad av både smak och stil. Alla de gamla hitsen, med det karakteristiska soundet, radades upp och musiken satt som en smäck, Andy Scotts sjaviga uppenbarelse till trots och utan de ursprungliga bandmedlemmarna. Jag lät mig svepas med, jag förflyttades tillbaka till en svunnen och bekymmersfri tid i mitt liv.

Smokie har jag väl egentligen inte heller någon relation till, men när de väl körde igång fick jag många aha-upplevelser. Jodå, de har gjort många hits som man sjungit med i, jag hade bara glömt dem. Och de två herrarna i Smokie hade en helt annan utstrålning, stil och klass än sjavige Andy Scott. Ungdomligt rockiga och snygga, men på ett vuxet sätt, snacka om att åldras med behag! Det är så sant som det är sagt; kläderna gör mannen.

Jag är glad att jag tog mig i kragen och gav mig i väg på denna konsert. När jag var tonåring var jag alldeles för blyg och försiktig för att våga gå på något sådant. Och vilken kväll, förutom musiken! En alldeles underbart ljuvlig tropisk natt, ett minne att bära med sig in i höstmörkret.

Och på tal om Smokie – jag känner en hund som heter Smokie och till hans husse och matte vill jag bara säga: Allt är förlåtet! :-)