En solstråle mindre

För alla er som följt min blogg och mina mer eller mindre gemytliga stunder med Kung Sune måste jag tyvärr tala om att Sune nu får fortsätta härska i katthimlen. Jag fick precis det sorgliga meddelandet att han stilla somnade in i natt, efter att mer eller mindre ha stapplat fram den sista tiden. Han fick i alla fall tillbringa sin sista tid i kolonin som han genom åren njutit av varenda sommar och där vi för ett par veckor sedan firade hans 19:e födelsedag. Det blir omräknat hela 92 människoår!

Även om det inte var min katt och han i ärlighetens namn inte var särdeles förtjust i mig, så kommer jag att sakna honom jättemycket. Mina tårar trillar sakta ner för mina kinder och mina tankar går nu till Sunes matte som får det tomt i kolonin denna sommar.

Annonser

Avslut

För ett par veckor sen var jag på min sista laserbehandling. Egentligen en onödig behandling eftersom mina prickar är borta, sånär som på några enstaka och dem kan jag leva med. Läkaren tittade på de första fotona som togs och tittade i min armhåla och undrade förvånat om det var samma person. Han verkade minst lika imponerad som jag över resultatet. Han körde över de få små resterande prickarna och sen sa jag själv att det känns onödigt att bli kallad fler gånger. Jag är nöjd. Dessvärre är det här tydligen något som kan komma tillbaka med tiden, men då får jag återkomma. Nästa gång vet jag åtminstone att det går att åtgärda.

Igår var jag på min femårskontroll. Vart tog tiden vägen? Känns som igår när jag satt på bröstmottagningen och fick det fasansfulla beskedet. Det har varit fem minst sagt händelserika år som alltså avslutades med en bussresa till Lund för ett, i mitt tycke, ganska meningslöst möte. Det blir lite antiklimax över det hela. Man ser fram emot den här femårskontrollen, det är en milstolpe på cancerresan, men man ska inte tro att det utförs någon grundlig undersökning. Det enda som händer är att man pratar lite med läkaren, berättar hur man mår och så klämde hon lite i armhålan och på lymfkörtlarna på halsen. Färdigt. Jag hade säkert kunnat ställa en massa frågor, men jag har inga frågor att ställa. Jag går nämligen inte och grubblar på en massa saker om vad som skulle kunna hända eller inte. Det som sker det sker och om det sker får jag ta tag i det då. Just nu utgår jag från att inget kommer att hända.

De tre senaste gångerna har jag haft samma läkare och det är positivt. Hon har varit förstående när det gäller mitt tablettmissbruk (att vägra äta ordinerad medicin är väl också en sorts missbruk) och det var hon även denna gång när jag berättade att jag kämpade på med Exemestan fram till januari, men att jag då lade dem för gott. Och det var hon införstådd med. Inga försök att övertala mig utan hon bara konstaterade att man kommer till en punkt när man har testat allt och man får acceptera att det helt enkelt inte fungerar. Det räcker inte att ha ett liv, man måste ha ett värdigt sådant också. Hon tyckte att jag hade kämpat på bra och ätit dem mer eller mindre i fem år. Guldstjärna.

Jag kan bara hoppas att de fördömda pillren har gjort större nytta än skada, även om det känns precis tvärtom. De har slagit ut mig så till den milda grad att jag inte har fungerat. Det räcker inte att se pigg och frisk ut på utsidan när det ekar tomt på insidan och ingenting fungerar. Dessa helvetespiller har varit en stor bidragande orsak till att jag haft så svårt att lära mig nya uppgifter och därmed inte fungerat på arbetsmarknaden. Jag hoppas det blir ändring på det framöver och att min sönderstressade och pillerbedövade hjärna hämtar sig. Härmed är jag hur som helst utskriven och avpolletterad från Onkologen. Och framför allt: Inga mer piller ner i denna strupe! :-)

Golvad

Jag kände honom inte. Han tillhörde inte mina idoler och hans musik var inget jag lyssnade särskilt mycket på, men likväl fanns den där i bakgrunden. Det var bra. Det var speciellt. Så speciellt att när han annonserade sina sista spelningar fanns jag och väninnan på plats för att lyssna när han kom till Malmö. En magisk kväll med tropisk värme. Vi njöt i fulla drag och har sett tillbaka på den kvällen med glädje. Hade jag vetat då, vad jag vet idag, hade njutningen inte varit lika stor. Frågan är om jag ens gått dit. För vad jag kan förstå, så här i efterhand, så ville han inte ens vara där. HAN njöt inte. Att stå där inför alla tusentals åskådare fick honom att må dåligt. Och jag skäms över att jag var en av hyenorna som gick dit för att få mitt eget lystmäte tillfredsställt. Ja, jag pratar om Avicii. Detta oerhört sorgliga livsöde.

Jag har varit chockad sen jag hörde det första gången och ju mer jag läser, desto sämre mår jag. För ett par dagar sen såg jag filmen om honom på SVT-play och sen dess är jag helt golvad. Jag kan inte släppa tankarna på det. Det är så ofattbart tragiskt att en så ung kille känner sig tvungen att ta sitt liv för att få frid. Det är så sorgligt att det finns så lite intresse från omgivningen när en person öppet, gång på gång, talar om hur dåligt han mår. Att han inte orkar mer. Att han inte vill turnera för det ger honom ångest. Att omgivningen ändå fortsätter pusha, utan hänsyn, får mig att må illa. Han ville ju bara göra sin musik. För det var han bra på. Som den introverta person han var gav det honom inget att uppträda inför tusentals människor, tvärtom, det sög musten ur honom.

Eftersom jag själv är introvert förstår jag de känslor han hade inför dessa spelningar. Jag kan riktigt känna ångesten han bar på, som han tvingades tackla varje gång han gick upp på scen. Det gör ont i hela min kropp när jag tänker på det. Det låter kanske förmätet, men tro mig, den känslan är något vi introverta brottas med i mycket enklare sammanhang än så. Och att då mötas med fnysningar från andra, som kanske inte tycker det är särskilt märkvärdigt, gör ont. Att inte bli tagen på allvar gör ont. Ända in i själen. Du som är så framåt. Du som ser så pigg och frisk ut. Du som… Äh, kom igen nu!

Jag hoppas att Tim Berglings tragedi blir det wakeup call som behövs för ett mer mänskligt bemötande därute. Vi måste ta oss tid att stanna upp och lyssna när någon säger att den inte mår bra och att gränsen är nådd. Det går inte att avfärda personen med några svepande, uppmuntrande kommentarer och sen fortsätta som vanligt. Människor som talar om att de mår dåligt måste tas på allvar. Det syns inte utanpå hur man mår på insidan. Tim Bergling talade upprepade gånger om hur dåligt han mådde, att han inte ville och inte orkade. Ingen lyssnade. Ingen brydde sig. Alla bara fortsatte att dunka honom i ryggen och ställa krav. Mer, mer, mer… för han var ju så bra på det han gjorde.

Vad jag förstår har han ägnat det sista året till att skapa ny musik, som ju var det han brann för. Han hade en färdig platta klar. En turné i Tyskland var tydligen planerad – och inställd. Min gissning är att han i samband med detta än en gång utsattes för massiva påtryckningar om att åka ut på turnéer. Mot sin vilja.

Varningarna var många. Ingen ville se dem. Han tog sitt liv för att han inte orkade mer. Det var hans enda chans att slippa undan. Jag brukar inte gråta över kändisar, men det här rör mig till tårar. Dagligen. Det gör så ont och jag lider med hans anhöriga.

Har du inte sett filmen kan jag varmt rekommendera att göra det. Den ligger på SVT play fram till 30 juli.

Tant

Idag blev jag kallad tant. Av en äldre herre som pratade med sin hund. ”Tack till den snälla tanten som hjälpte oss”, sa han till hunden när jag avlevererade en gurka som jag köpt åt farbrorn som inte ville lämna sin hund utanför affären. Tant var ordet. Jag brukar störa mig när jag blir tilltalad med ”damen”, men jag vet inte riktigt om tant var så mycket bättre. På insidan är jag ju fortfarande 22… även om en del säkert kallar mig kärring. Jag bjuder på det om det kan göra någon glad.

I morgon ska stygnen tas på foten. Bortsett från att den varit inlindad i ett stort, fult bandage som gjort det omöjligt att trä den genom ett byxben, än mindre pressa ner i en vanlig sko, så är det bra med tassen. Den har läkt som den ska. Trots att jag råkade ut för ett litet missöde i fredags när jag duschade. Den tjusiga duschstrumpan man ska trä över foten och tejpa fast för att det inte ska rinna in vatten läckte som ett såll och när jag var färdigduschad befann sig foten i ett minst sagt oönskat fotbad.

Med instruktionerna ”Foten får absolut inte bli blöt” ringande i öronen insåg jag att det här inte var goda nyheter. Men det fanns ju inget annat att göra än att ta av hela bandaget, för att inte hela såret skulle luckras upp. Jag försökte få tag i läkaren, men de jobbade såklart inte på fredagar och eftersom såret i mina ögon såg fint och välmående ut beslutade jag enväldigt att det inte var någon fara med mig. Hamster som jag är hade jag ju sparat en hel del kompresser och annat smått och gott som är bra att ha sen mina tidigare operationer. Det var bara att göra en djupdykning ner i lådorna och fiska upp sånt som passade för ändamålet och bandagen torkade ju fort och gick att återanvända. Nu återstår att se vad herr doktor säger om min egenvård i morgon.

Fadäsen utlöste förstås ett och annat fniss hos dem som känner mig väl. Ingen var särdeles förvånad. Men jag bjuder på det också. Ska sanningen fram skrattade jag själv rätt gott åt det hela när första chocken lagt sig, enligt devisen ”Saliga äro de som kan skratta åt sig själva, ty de skola aldrig ha tråkigt”. Fler borde testa det och sluta ta sig själva på så jädra stort allvar. Ett gott skratt förlänger livet och om ingen annan bjuder på skratten så får man fixa det själv. Jag kommer att leva till jag blir 100 i den här takten. :-)

Cirkus AF fortsätter och nu är en överklagan till Förvaltningsrätten inskickad. Återstår att se var det landar. Vid en närmare granskning av ärendet visade det sig nämligen att handläggaren ingenstans informerat om att aktivitetsrapporten inte var rätt ifylld, (det räcker inte att skriva att man har arbetat, man måste skriva hur många timmar också). Inte heller hade hon talat om hur många jobb hon förväntade sig skulle sökas, då är det inte lätt att veta när man sökt tillräckligt många. Vi har också fått svaret från andra kanaler hos AF att om man jobbar 75% kan man inte förväntas söka lika många jobb som om man är helt arbetslös. Ingen dialog överhuvudtaget hade förts från handläggarens sida, trots att sonen meddelat henne hur mycket han jobbar. Vi åberopar därför försumlighet från handläggaren. Hon har helt klart inte skött det hon är anställd för att göra. Jag funderar starkt över att göra en JO-anmälan också, ska bara samla kraft för det.

Undrar om det funkar likadant på AF som det gör på FK. Ju fler du kan avskriva desto högre lön…

Foten i bandage och grisen i säcken

Efter att ha avreagerat mig i blogg och överklagan till Förvaltningsrätten har jag tagit hand om mig själv några dagar. Det var äntligen dags att göra något åt min Hallux Rigidus, i mitt fall en Cheilektomi, det vill säga benpålagringar i övre kanten på leden tas bort så att stortån lättare kan böjas uppåt och smärtan minskar. Så i torsdags morse 05:30 ringde väckarklockan eftersom jag i vanlig ordning fått tid hos läkare i ottan. Till och med jag insåg att jag inte skulle kunna cykla hem, så det fick bli en morgonpromenad in till stan. Det var en ren njutning, dels kändes det att nu är våren på väg och dels visste jag att det skulle bli den sista promenaden på ett tag.

Jag anlände på utsatt tid, 7:45 och två timmar senare var jag på väg hem i en taxi med foten bedövad och inlindad i bandage med en läcker sandal för det facila priset av 200:- utanpå. Om två veckor ska stygnen tas bort och fram tills dess får jag halta runt i det här:

De två första dygnen gick jag i ett mindre töcken eftersom jag tilldelats fyra små vita piller innehållande morfin. Och när man går i ett töcken så gör man konstiga saker. I mitt fall började det hela med en annons på Blocket. Det i sig är inte särskilt konstigt, i alla fall inte när det gäller mig. Många är mina äventyr med Blocketfynd. Denna gång drabbade det dock tredje och fjärde person eftersom jag var minst sagt indisponibel.

Det började egentligen redan dagen innan när jag fick syn på en byrå som jag bara föll för, den skulle passa jättefint i min nyrenoverade hall. Men jag insåg ju att jag dels inte skulle hinna och även om jag hade hunnit var det för långt bort för att dra hem med säckkärran ens om jag hade försök. Så jag lade ner det igen. Sen kom morfinet in i bilden…

I torsdags eftermiddags låg jag här i soffan, i min morfindimma, och hade inget annat för mig än att snurra runt lite på Blocket. Och så var jag tillbaka till annonsen. En snilleblixt slog ner och jag mailade den enda väninna jag har som har bil. Nåja, hennes bil kan man knappt transportera en matkasse från ICA i, men hon är ju lyckligt gift med en man som har en STOR bil… (storleken HAR betydelse!) Så, frågan är fri. Fick ett halvt löfte och kontaktade säljaren som ville ha en handpeng, vilket jag varken kunde eller ville ge eftersom jag än så länge inte ens visste om det skulle lösa sig. Men hon var trevlig och tillmötesgående och lovade att hålla byrån till lördag.

Spänningen har varit hög, jag hade ju i princip köpt grisen i säcken eftersom jag inte själv kunde inspektera den. Idag är det lördag och väninnan med make åkte för att köpa byrån. Det visade sig att den var så tung att de förvisso fått ner den till bilen, men att de aldrig skulle kunna bära upp den två trappor. Nu blev det lite jobbigt… Fick tag i Bertil som bara skulle spela match först, sen lovade han hjälpa till, även en annan väninna konsulterades. Till slut kom sonen och vi kunde be om leverans av byrån.

Tung var visst bara förnamnet! Ingen av väninnorna mäktade med byrån, de båda männen i sällskapet fick verkligen slita och jag skäms. Men jag kunde ju inte låta denna annorlunda och fräcka byrå stå. Den bara måste bli min. Nu står den i min hall och i morgon ska jag börja fylla lådorna. :-)

 

Galenskap

Jag kan inte släppa det här med Arbetsförmedlingens avstängning på grund av att en person arbetat och inte haft tid över att söka ”tillräckligt många” jobb. Det äter mig och tankarna vandrar tillbaka till hur det hela startade förra året. Det är en karusell som bara snurrar fortare och fortare, och blir galnare och galnare ju längre det snurrar. Jag försöker få till en helhetsbild över gången och måste skriva ner det för att få översikt. Eftersom jag känner att det här är av allmänintresse, det finns säkert fler där ute i liknande situation, så delar jag med mig av det här.

Unge herrn har betalat till A-kassan sen han gick ut gymnasiet.

A-kassa är en försäkring.

Han har en behovsanställning sen april 2015, han har dock inte ansökt om A-kassa förrän han flyttade hemifrån april 2017.

När han flyttade hemifrån skrev han in han sig på Arbetsförmedlingen för det kräver A-kassan att man gör om man ska få ersättning.

Enligt A-kassans regler heter det:
Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

När han ansökte om A-kassa blev han beviljad detta utan några problem.

Några månader senare kallades han till sitt första möte på AF. Och NU börjar problemen. Där skulle han plötsligt tvångsinskrivas i Jobbgarantin för ungdomar på heltid eftersom han är under 25 och har rätt till aktivitetsersättning. Trots att han redan har beviljats A-kassa och fått det under några sommarmånader då det varit lågsäsong hos hans arbetsgivare. Trots att han har en behovsanställning som i vanliga fall ger nästan 75% sysselsättningsgrad.

Det är alltså andra regler för ungdomar under 25 än för dem över, trots att de arbetar och betalar sin A-kasseavgift. Som är en försäkring… ändå ska det plötsligt delas ut bidrag i form av aktivitetsersättning. För han är ju under 25… Det vill säga att istället för att A-kassan betalar ut direkt till honom, som de hade gjort om han var över 25, ska det gå via något som heter IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) staten alltså. IAF skickar fakturor till A-kassorna för att kunna betala ut bidrag. Som alltså i det här fallet inte frågats efter eftersom allt fungerade utmärkt med vanlig A-kassa fram till tvångsinskrivningen i ett program på heltid för att han är under 25. Trots att ungen klarade sig utmärkt med sin behovsanställning och knappt sökte någon ersättning. Det är vad våra skattepengar går till.

Han förklarade för handläggaren (KG) att det ju blev svårt att gå ett program på heltid eftersom han jobbar så pass mycket. Då tyckte handläggaren att det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”. Så det gjorde hon på eget bevåg utan att han förstod konsekvenserna…

Då drogs A-kassan in, för att han inte kunde delta i program på heltid. Att han har en behovsanställning och knappt sökte någon ersättning var det ingen som tog hänsyn till.

  1. Att det finns en paragraf i Förordningen om jobbgarantin för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.” är det heller ingen som bryr sig om. Trots överklagan.
  2. Att A-kassans regler säger att ”Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.” var det heller ingen som tog någon notis om. För han är under 25…

Han protesterade hos handläggaren och A-kassan och sa att han inte alls tackat nej till programmet, bara förklarat att han har en behovsanställning som måste gå före aktiviteter på AF. Varpå handläggaren ifråga utan betänkligheter bestämde sig för att skriva ut honom från AF helt och hållet! Med orden ”återkom när du är arbetslös igen”. Att han flera gånger förklarat att han sällan vet från vecka till vecka hur det ser ut, eller ibland inte ens från dag till dag, verkade hon inte ha någon som helst förståelse för. Antingen är du arbetslös eller så är du det inte. Typ. Det tilltaget fick hon dock ångra efter vilda protester, alla har rätt att vara inskrivna på AF, och han blev inskriven igen. Sen fick han en ny handläggare.

Han påbörjade jobbgarantin och gick på ett möte på rekryteringsföretaget han blivit hänvisad till. Där sa de att arbete alltid går före, så han behövde bara meddela förhinder om han inte kunde komma till avtalade möten.

Hans nya handläggare (JK) började kontakten med att skicka ett mail där hon kort och gott skrev ”Hej jag är din nya handläggare. Jag ser att du inte söker tillräckligt många jobb. Aktivitetsrapporten kommer inte godkännas framöver om du inte söker fler jobb.” Ingen förklaring om hur många ”tillräckligt många” är. Han svarade och förklarade att han ju arbetat… och att november månad skulle han inte heller hinna med att söka några andra jobb eftersom han skulle komma att jobba cirka 200 timmar den månaden, med ett par veckor med 12-timmarspass. Inget svar.

Aktivitetsrapporterna från november, december och januari blev följaktligen inte godkända. Trots att han arbetat mycket. Han har heller inte sökt ersättning. Sen landar plötsligt en avstängning på 5 dagar i hans brevlåda för att han inte sökt tillräckligt många jobb. Fortfarande ingen upplysning om hur många ”tillräckligt många” är. Efter flera försök att överklaga med hänvisning till arbetade timmar landar det i ännu ett byte av handläggare (XX). Skadan är dock redan skedd eftersom hans överklagan inte går igenom och han förlorar 5 dagas inkomst nästa gång han ansöker om stöd. På grund av en handläggare som inte vid något tillfälle försökt föra en dialog och upprätta en handlingsplan efter hans individuella förutsättningar. På grund av en handläggare som inte ser arbete som en godkänd aktivitet för att inte vara arbetslös. På grund av en handläggare som aldrig talat om hur många ”tillräckligt många” är. ????

Tredje handläggaren (XX) säger nu att när de kollar aktivitetsrapporterna så tittar de endast i kolumnen ”antalet sökta jobb”. Trots att en av aktiviteterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten är ARBETE… Hon påstår också att han måste söka 10 jobb i månaden. Trots att han alltså arbetar.

Efter en förfrågan på Arbetsförmedlingens sida Fråga AF, framkommer det att det inte finns några paragrafer som reglerar hur många jobb man måste söka. Det framkommer också att att ”om man arbetar 75% (vilket är hans snittarbetstid) kan man inte förväntas hinna med att söka arbete som om man var arbetslös på heltid.”

Det är nåt allvarligt fel i systemet! Någon verkar glömma bort eller kan inte fatta att han faktiskt har sökt jobb och fått det! Det säger sig självt eftersom han ju har en behovsanställning och jobbar så pass mycket. Det var förvisso länge sen, men ändå. Och för att få fortsatt jobb måste han ju kommunicera med arbetsgivaren varje vecka för att kolla av läget inför nästa. Det ska man väl inte behöva skriva en handläggare på näsan?

Hur kan det vara möjligt att bli avstängd när man jobbat så mycket? Hur tror man att man löser ungdomsarbetslösheten när arbete inte lönar sig?

Senaste handläggaren (XX) menar att han även ska söka jobb som ger mindre än det han har idag, för man vet ju aldrig vad det kan ge i förlängningen. Vad är det för resonemang? Ska han söka ett jobb som ger strötimmar och prioritera att ta dessa strötimmar och tacka nej till de nästan 75% han har på nuvarande arbetsplats för att det kan ge mer i framtiden? Det var ju så han började en gång i tiden där han är nu, med strötimmar till att avancera till stå överst på listan när de behöver folk?? Helt utan AF:s ”hjälp”. Ska han börja om på samma vis någon annanstans för att hans handläggare ska känna att hon gör ett bra jobb när hon kan räkna in antalet sökta jobb för att godkänna en aktivitetsrapport? Ska han tvingas tacka nej till arbete för att få tid över till att lusläsa platsannonser och skriva ansökningar? Är det Sverige idag? Inte konstigt att arbetslösheten är hög!

Sen undrar jag också varför man behandlas annorlunda när man är under 25? Varför ens betala in till A-kassa när man ändå måste delta i jobbgarantin för att istället få aktivitetsstöd? Är det verkligen lagligt att neka en 23-åring A-kassa när han faktiskt både betalt till det och dessutom uppfyller arbetsvillkoret? Är det lagligt att tvångsinskriva någon i ett program man ändå inte kan delta i för att man ARBETAR? Det kallar jag åldersdiskriminering. Vore det inte bättre om handläggarna lade sitt fokus på alla dem som inte har något arbete alls och försöka hjälpa dem istället för att sparka undan benen på dem som har sysselsättning?

Finns det verkligen inget mellanalternativ för alla dessa människor som tar sig fram genom diverse behovs-/tim-/säsongsanställningar? I Sverige räknas tydligen inget annat än heltid som arbete. Alla andra är parasiter som vill leva på bidrag.

En annan paradox. I Förordningen om jobbgarantin för ungdomar står även följande:

10 § Den som har anvisats till jobbgarantin för ungdomar får ta del av aktiviteterna inom garantin till dess att han eller hon
1. påbörjar ett arbete på heltid med eller utan statligt stöd, eller ett arbete på deltid med särskilt anställningsstöd i form av traineejobb

Alltså slipper man delta i jobbgarantin om man är i ett traineejobb med anställningsstöd, men inte om man har ett riktigt lönearbete! Det finns stora luckor, för att inte säga svarta hål i systemet.

Jag håller på att bli galen! Om jag dör av en hjärtinfarkt på grund av det här så hoppas jag att någon hjälper min son att stämma staten för förlust av sin mamma.

Davids kamp mot Goliat

Så här inför påsk finns det en och annan jag mer än gärna skulle vilja spika upp på ett kors. Samtliga är anställda på AF…

Precis när jag kände att mitt liv började återgå till någon form av normalitet, där ett visst lugn lade sig, hjärnan började fungera och jag hade orken och lusten att göra saker – ja då visade sig AF från sin sämsta sida och hela havet stormar inuti min kropp. Igen. Jag blir så trött. Jag kan inte sova, jag kan inte tänka, ryggen är stel som en planka och axlarna är uppe vid öronen igen. Jag går runt med ständig hjärtklappning och är så frustrerad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min irritation går dessvärre ut över min omgivning eftersom mitt tålamod är nere på noll. Det blir tydligare och tydligare hur känslig jag är för stresspåslag, det tar musten ur mig och jag kan inte riktigt hantera det.

Men det är något allvarligt fel i systemet när Arbetsförmedlingen stänger av en arbetssökande på grund av att han inte kunnat söka tillräckligt många jobb eftersom han under den aktuella tiden har arbetat! Hela syftet med att vara inskriven på AF är väl att man ska skaffa sig ett arbete? Ändå godkänns inte aktivitetsrapporterna när man jobbat och man stängs av eftersom man under tiden inte hinner med att dessutom aktivt söka andra arbeten. Det är hål i huvudet!

De jagar människor som sköter sig, som är ärliga och tar de arbeten som finns, samtidigt som andra går och driver och lämnar in fejkade aktivitetsrapporter för att göra handläggaren nöjd. Det sänder helt fel signaler till våra ungdomar och underminerar mig som förälder som präntat i min son att ”ärlighet varar längst” och ”det är bättre att ta ströjobben än inte jobba alls”. Han har nu lärt sig att enligt AF:s regler är det bättre att skita i att jobba och istället hitta på lite låtsasjobb att fylla i aktivitetsrapporten med och sen glida runt på aktivitetsstöd och lite pseudomöten hos ett rekryteringsföretag (som tjänar stora pengar på skattebetalarnas bekostnad) genom jobbgarantin. Så länge handläggaren kan vara nöjd med att räkna in tillräckligt många sökta jobb är allt frid och fröjd… Jag är så arg och upprörd så jag kan inte sova på nätterna!

Ingen har heller talat om exakt hur många jobb han förväntas söka, ändå förväntas han veta hur många jobb som är ”tillräckligt många”. Nu fick han ny handläggare som säger att han måste söka minst 10 jobb i månaden och att den enda kolumnen som granskas när aktivitetsrapporten avläses är antalet sökta jobb. Alltså bryr man sig inte om arbetade timmar, trots att det är en av aktiviteterna man ska fylla i på aktivitetsrapporten. Själv ställde jag en allmän fråga på AF:s sida om vilken paragraf som reglerar detta och fick till svar att det inte finns någon sådan paragraf!! Personen som svarade påtalade också att ”om man arbetar 75% kan man inte hinna med att söka arbete som om man är arbetslös på heltid.” Men det tycker uppenbarligen inte min sons handläggare. Här finns inte utrymme för individuella förutsättningar.

Vore det inte bättre om handläggarna på AF ser det positiva i att en ungdom jobbar? Han har själv hittat en behovsanställning där han under tre års tid avancerat från strötimmar till att stå överst på listan när behov uppstår och tar precis alla arbetstillfällen han kan få. Just nu snittar han 75%! Det är en bra utveckling!! Det står tydligt när man fyller i aktivitetsrapporten att det ska tas hänsyn till individuella förutsättningar när man bedömer rapporten. En individuell förutsättning i det här fallet är att han har ARBETAT! Hur kan inte det vara en godkänd aktivitet när det nu faktiskt är en av punkterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten… var finns logiken? Varför finns den punkten där när den inte räknas?

Det står också att man ska söka ”lämpliga” jobb. Vem avgör vad som är lämpligt? Den sökande som känner till sina begränsningar, eller en handläggare som bara räknar antalet sökta jobb? Vad gäller individuella förutsättningar är det ju också så att utan utbildning är man väldigt begränsad. Vid överklagan till Enheten för ersättningsprövning fick han till svar att det finns 500 jobb i hela landet han kan söka. Menar de på fullaste allvar att han ska söka en timanställning i Kiruna när han bor i Malmö och redan har en behovsanställning som snittar 75% och som bara ger mer och mer jobb ju längre han är där? Låt dem i Kiruna söka de jobben! Det måste finnas en rimlighet i de jobb som anses lämpliga. Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har på AF, men den stämmer inte överens med den verklighet vi andra lever i.

Varför kan man inte uppmuntra dem som faktiskt fixat jobb, även om det inte är heltid? Det finns gott om den sortens jobb i många branscher. De jobben måste också räknas, utan människor som vill ta dem stannar Sverige. Det känns dessutom som att det är andra regler för personer under 25, som tvingas in i något som heter Jobbgarantin för ungdomar på heltid för att kunna få aktivitetsstöd. Ett stöd han inte ens efterfrågat eftersom han är berättigad till A-kassa. Hur ska han kunna delta i något på heltid när han jobbar nästan 75%? Det är inget annat än åldersdiskriminering och ett ärende för DO! Var är de individuella förutsättningarna…?

Någonstans i regelverket finns det ett allvarligt fel när man inte kan göra individuella bedömningar utifrån de förutsättningar som finns. Killen är ansvarstagande och har ett jobb, om än inte på heltid. Hade det inte varit för att han har egen bostad och måste försäkra sig om att det finns en backup inkomstmässigt vid de få tillfällen han inte får det att gå ihop ekonomiskt, hade han inte behövt vara inskriven på AF. Frågan är om det är systemet det är fel på eller om handläggarna inte vågar, vill eller kan se individen och göra en handlingsplan som matchar verkligheten. Arbete måste vara den ultimata vägen ut ur arbetslöshet och han får mer och mer jobb. Som tack för det spottar AF på honom och stänger av honom för att han inte haft tid att söka andra jobb.

Någon måste snart få upp ögonen för hur snett systemet är och vilka konstiga signaler de sänder till våra ungdomar. Om de säger att det finns individuella förutsättningar när det gäller aktivitetsrapporten måste det också omsättas i praktiken. Man måste se till helheten och inte bunta ihop folk i åldersgrupper. Arbete ska uppmuntras. Arbete går alltid före allt annat! Man kan för böveln inte stänga av en människa för att han inte sökt jobb när han istället arbetat. Finns det ingen som kan tänka på AF?

Det finns många vackra ord och floskler på den här sidan >>
Det är rent ut sagt skrattretande. Kanske är dags för AF att leva upp till dem och behandla sina klienter med respekt och se dem som individer. Alla som är inskrivna på AF är inte parasiter som försöker leva gott på samhällets bekostnad.

Man är så maktlös när man försöker diskutera med AF, det är Davids kamp mot Goliat. De som jobbar där gömmer sig bakom paragrafer och slipper därmed använda hjärnan och tänka själva. Oerhört frustrerande. Nu har han möjlighet att överklaga till förvaltningsrätten. Är det lönt? Orkar han (och jag) lägga mer tid och energi på detta eller ska man bara låta det bero nu. Risken är ju att om de gör en ny bedömning framöver att han inte sökt tillräckligt många jobb blir han avstängd ännu fler dagar. De bollar med människors liv!

Bortsett från den här ”lilla” frustrationen är nu mitt kök färdigt och jag är såå nöjd. Det blev precis som jag ville ha det och jag har haft turen att hitta passande gardiner och lite annat smått och gott också. Målarkludden hade klippt av telefonsladden och dolt det lilla missödet med tapet. Suck! Skönt ändå att veta att det inte var jag som gjort fel och nu har husvärden fixat det så allt fungerar som det ska igen.

Nu ska jag försöka lugna ner mig och släppa det här, även om det inte är lätt. Dags att äntra kvasten och bege mig till Blåkulla!

Glad Påsk!

Gränslöst trött

Målaren är klar! Han blev klar igår på eftermiddagen. Men jag orkade inte ta tag i röran då utan bestämde mig för att ladda med en god natts sömn och ge järnet idag. Det sprack redan med ”en god natts sömn” eftersom jag lyckades slockna framför TV:n igår och därmed inte kunde somna när jag väl lagt huvudet på kudden. När jag legat och snurrat i sängen ett par timmar kunde jag notera att det ju aldrig blir mörkt i det sovrummet och när jag väl blivit uppmärksam på det, så var det verkligen kört. Det blev inte många timmars sömn, för trots att jag inte somnade förrän vid 3-tiden så vaknade jag 7:30 och kunde inte somna om.

Det var helt utan entusiasm och energi jag cyklade hem frampå förmiddagen. Inte blev jag på bättre humör när jag ställdes inför röran heller. Det blev mig plötsligt övermäktigt. Följaktligen blev inte mycket gjort idag, jag tvättade i alla fall av alla mina köksluckor och spolade av i badrummet som var alldeles nerdammat. Det var väl ungefär vad jag orkade idag. Gick lite planlöst fram och tillbaka, flyttade på lite småsaker, men kom liksom inte till skott. När det sen visade sig att telefonen inte funkade, trots alla mina ansträngningar för någon vecka sen, ja då gav jag upp. Hjärnkontoret var definitivt inte inkopplat idag. Jag känner mig helt urlakad och besviken på mig själv. Det här skulle ju vara roligt! Inte blev det roligare när jag loggade in på skatteverket och såg att jag ska betala tillbaka 4347:-.

Nu hoppas jag innerligt att jag dels kan hålla mig vaken här ikväll och dels kan sova gott i natt så jag vaknar full av energi i morgon. Planen är nämligen att packa ihop mina pinaler och flytta hem eftersom golvläggaren kommer på torsdag morgon kl 7:30. Då vill jag väldigt gärna vakna i min egen säng, så jag slipper ut och cykla i ottan. Det har varit helt otroligt bra att kunna låna denna lägenhet. Här är så mysigt och ombonat och jag har känt mig som hemma från dag ett. Hade den haft balkong hade den varit helt perfekt, då hade jag till och med kunnat tänka mig att sätta upp mig på kö här. Men utan balkong kan inte jag leva. Och på tal om balkong, jag hann faktiskt med att sitta en liten stund på min i strålande solsken idag.

Slutet gott allting gott

Nu har jag checkat in på Hotell Farmor och jag gjorde det med besked. Jag började med att sätta min väska med kläder på köksstolen, samtidigt som jag tömde cykelkorgen på medhavda matrester som jag tagit med för enkel matlagning. Sen tog jag klädväskan igen för att bära in i sovrummet och såg till min stora förskräckelse att väskan färgat av sig och sitsen på stolen blivit alldeles blårandig. Hur är det möjligt? Väskan var ju ren och hade inte stått på marken. Förtvivlad bar jag in väskan i sovrummet och stängde dörren.

Några timmar senare behövde mina glasögon rengöras, jag har så svårt för minsta lilla fläck och har en jättebra glasögontvätt som jag tagit med. Jag tog fram min burk och upptäckte till min stora förvåning att den var tom. Det var den inte när jag packade ner den… Dök med huvudet ner i väskan och jodå, alla kläder var blöta och där kom förklaringen till varför väskan var blöt i botten.

Jag hade ändå planerat en tripp till IKEA endera dagen, eftersom jag ville ha lite nya saker till mitt nya kök, så idag bar det av. Måste försöka få tag i ett nytt överdrag till stolsitsen. Det visade sig snart vara lättare sagt än gjort. Jag hittade stolen, med en röd lapp där det stod ”utgår snart ur sortimentet”, gjorde en anteckning om vilken gång och hylla jag kunde hitta överdraget och var nöjd så. Tills jag kom ner till hyllan, längst bort på lagret, och upptäckte att det inte alls fanns några överdrag där.

Nu gällde det att sätta på sig den allra oskyldigaste uppsynen och uppsöka informationen. Där förklarade jag med olyckliga hundögon att jag förstört svärmors stol och nu var desperat efter ett nytt överdrag som inte tycktes finnas kvar längre. Han tittade ömkande på mig och gjorde sitt allra bästa för att hitta överdraget i datorn. Det fanns inte där, däremot hittade han uppgiften att det utgått i augusti förra året. ”Om nu stolen ändå ska utgå kanske jag kan ta överdraget på utställningsstolen”, försökte jag. Varpå han hänvisade mig upp till köksavdelningen.

Det var bara att traska upp igen med min fulla kasse med andra prylar jag plockat på mig på vägen ner. Där fick jag ställa mig i en ny kö och förklara för ännu en person om min lite penibla situation, som skickade mig vidare till deras ”matplatsexpert”. Ny kö, ny förklaring och nya leenden. Måste säga att alla varit mycket tillmötesgående och vänliga i sina försök att lösa mitt lilla problem. Köksmästaren ringde till nått lager för utgångna varor för att höra om de hade mitt överdrag där, men det hade de såklart inte. Jag måste ha sett mycket olycklig ut, för det slutade med att han skrev en anteckning på en lapp och talade om att jag skulle ta utställningsstolen och ge nämnda lapp och stol till dem nere på fyndavdelningen, så skulle jag få köpa stolen till reducerat pris.

Vid det här laget rann svetten längs ryggen på mig, men jag tog stolen och gick ner till fyndavdelningen, där jag fick dra hela valsen två gånger till. Helst hade jag ju bara velat ha överdraget, för att slippa dra runt med en köksstol på bussen. Tänkte också att det kunde vara en god affär för IKEA om jag betalade fullt pris för överdraget och de sen kunde sälja stolen till reducerat pris till någon som själv ville klä om den, men så långt ville de inte sträcka sig. Nåväl, jag fick stolen till reducerat pris och är nöjd med det. Ingen hade märkt något, om det inte vore för att det plötsligt står en extra stol här och att farmor och resten av familjen, behöriga såväl som obehöriga, läser bloggen. :)

Annars går det bra att vara inackorderad. Det är så skönt att slippa gå i röran där hemma. Jag kom på igår att jag hade glömt mitt nattlinne, morgonrock och bok, så när jag varit på mediyogan cyklade jag hem och hämtade morgonrocken och boken. När jag skulle lägga mig kunde jag konstatera att jag glömt nattlinnet för andra gången samma dag… Men annars går det bra. Om man bortser från en mindre översvämning i badrummet när jag duschade i morse och hade lyckats lägga halkskyddet över golvbrunnen så vattnet inte kunde rinna av. Det är bara att konstatera att jag inte går att ha i möblerade rum…

Var kommer alla prylar ifrån?

Nu är jag framme vid projektstart! I morgon kommer målaren och jag har spenderat hela dagen med att tömma skåp och lådor, plocka ner taklampor, tavlor och gardiner – och klippa av telefonsladden. Ups! Sen jag flyttade in här har det hängt ett telefonjack och dinglat under min hallspegel som inte använts till någonting, jag har ju haft telefonen kopplad till annat jack i köket. Ja, jag är så gammaldags att jag har fast telefon fortfarande och kommer troligtvis att vara den siste entusiasten med stora protestplakat när systemet läggs ner om ett par år. Men den tiden den sorgen.

Tillbaka till telefonjacket som bara var i vägen. När de nu ska måla om tyckte jag att det var dags att klippa av den sladden eftersom det inte används ändå. Jag hade en vag plan att kanske koppla ihop en bit med en annan lös ände som liksom också hängde i luften på väggen mittemot och flytta ut telefonen till hallen, istället för att ha den på köksbordet. Det kunde ju i alla fall vara värt att testa och om det inte blir bra kan man ju alltid flytta tillbaka den till köket igen. Hur svårt kan det vara?

Svårt visade det sig. Den som spikat fast sladden en gång i tiden hade varit mycket noggrann och slagit ner spikarna så hårt att jag inte fick loss dem utan diverse verktyg. När jag efter mycket svett och frustration fått loss en tillräckligt lång bit att ta med till andra sidan, tog jag tången och klippte. Och upptäckte snabbt att det hängde två olika sladdar ur jacket. Det fanns alltså en vidarekoppling som gick in till köket. Lätt kallsvettig gick jag för att kolla och jodå, telefonen var stendöd. Nu ville det till att min plan att koppla ihop sladdarna med en sockerbit skulle fungera. Tack och lov lyckades jag med det och nu har jag fungerande telefon igen. Dock utan valmöjligheter, nu finns det ett enda jack som funkar. I hallen.

Just nu sitter jag mest och hoppas att jag inte blir hungrig ikväll för jag kom på att jag inte sparat något ätbart, allt ligger i kartonger. Det finns två brödskivor till i morgon bitti. That’s it. Jag är så tacksam över att ha en annan lägenhet jag kan dra mig tillbaka till tills det värsta är över. Det hade varit svårt annars när till och med skåpen måste tömmas för att få dem målade inuti. Men det kommer att vara värt det! Jag ser så fram emot att få det här gjort, de sunkiga, mörka träinsidorna av skåpen har stört mig i alla år. Och så får jag rensat ordentligt i skåpen och kastat sånt som stått där i 19 år och aldrig använts. Det är helt osannolikt vad mycket saker man samlar på sig! Var kommer alla prylar ifrån?

Arbetsförnedringen fortsätter med sitt maktmissbruk gentemot sonen. Efter att ha skickat ett långt, utförligt mail till sin handläggare, med förklaringar om hur mycket han jobbat och med frågan om inte arbete är en godkänd aktivitet, fick han ett korthugget svar. ”Jag mailade dig den 13 november 2017 om att du söker för lite jobb och att aktivitetsrapporten inte kommer godkännas framöver om du inte söker fler jobb.” Det var allt. Inget svar på frågan om inte arbete räknas som en aktivitet. Ingen öppning för dialog. Att få ett sådant föraktfullt bemötande när man tar alla timmar man kan för att kunna försörja sig själv, känns inte rättvist. Att ha ett arbetet är väl ändå målet för en arbetslös?

Jag undrar om handläggaren skulle använt sig av samma härskarteknik om Bertil var 55 år gammal… Tror inte det. Det känns som ett sätt att markera för en ung person att han ska veta sin plats i hierarkin, dvs. under fotsulan på handläggaren. Jag blir så förbannad! Det äter mig och jag ligger sömnlös halva nätterna av frustration. Nu är ett välformulerat, tresidigt överklagande på väg till Enheten för ersättningsprövning i Östersund och så får vi hoppas att den som läser och ska bedöma det inser att arbete inte bara är ett godtagbart skäl till att inte ha sökt tillräckligt många andra jobb, utan faktiskt den ultimata vägen ut ur arbetslöshet. Någon måste snart inse att det är bättre att jobba än att sitta på kammaren och söka jobb man ändå inte kan få. Det är inte Bertil som ska stängas av, det borde vara handläggaren.