Hovdamen har anmält sig för tjänstgöring

När kungen kallar då kommer naturligtvis hovdamen som ett skott. Vi talar om Kung Sune förstås som i morgon behöver sin passopp. I hans ögon är jag väl mer att betrakta som hovnarr, med alla krumbukter jag genom åren gjort för att få honom att tycka om mig. Men jag är inte den som är den, jag har överseende med katten och fortsätter kräla i stoftet. Ikväll ska jag ta ut en fiskfilé ur frysen och sjuda den så att han får något extra gott att mumsa på.

Själv förbereder jag mig för en grilleftermiddag i kolonin och hoppas att åtminstone väderguden står på min sida. Nu har det gått så långt att ”bara det inte regnar” räknas som bra väder.

Det här med den antihormonella behandlingen väcker många känslor. Jag har fått så många kommentarer från andra med berättelser om hur dåligt de mår. Gemensamt för alla som på olika sätt hör av sig är att de känner sig utlämnade och övergivna av sjukvården när de kommit förbi alla cellgifter, strålningar och operationer. Med ett recept på antihormonerna i näven lämnas man åt sitt öde. Till och med kuratorn kopplas bort och det är upp till var och en att själv lista ut varför man möjligtvis mår som man gör. Och det är inte alltid en självklarhet!

Att man kan bli stel i lederna och få ökade svettningar tror jag de flesta känner till, de biverkningarna är läkarna frikostiga med att dela med sig av, men allt annat som kan dyka upp är man ganska oförberedd på. Särskilt som det kommer smygande efter lång tid – så långt som flera månader, ja till och med år senare. Då är det inte helt självklart att koppla sitt mående till just tabletterna utan man letar orsaker på annat håll. Det finns ju så många andra ”naturliga” anledningar att må dåligt efter en tuff cancerbehandling, eller andra händelser i livet man inte kan rå på. Inte tänker man på att det är den antihormonella behandlingen som kan ge allt från muntorrhet till depression och minnessvikt. Man blir sin egen doktor och Google får jobba hårt. Med lite tur kommer man på vad som kan vara orsak.

Redan när jag hade varit på Lydiagården började jag propagera för att en rehabvecka borde ingå som standard i cancerbehandlingen. Inte som ett komplement man måste ansöka om, utan något man aktivt måste tacka nej till om man inte tycker sig behöva det. Men jag inser nu att en rehabvecka inte räcker till eftersom biverkningarna kommer så långt senare. Det behövs kontinuerlig rehabuppföljning för att hålla koll på hur patienten mår av den endokrina behandlingen så att insatser kan sättas in i tid, och medicin bytas ut om det behövs. Innan man går ner sig helt.

Sjukvården har helt klart något att jobba med här! Man kan inte bara släppa ut alla dessa kvinnor vind för våg utan uppföljning! Det är något jag talar om för all sjukvårdspersonal jag kommer i kontakt med, allt från sjukgymnaster till läkare, med förhoppningen att det sprider sig. Att någon till slut förstår problemet och försöker göra något åt det. Jag tror faktiskt att man inom Region Skåne har kommit en bit på väg när man inrättade sitt rehabteam. Men det är ju fortfarande så att för att komma i kontakt med rehabteamet måste man först själv inse att det är på grund av medicineringen man mår dåligt. Inte vice versa, vilket hade varit det mest naturliga. Gången borde vara att man kopplas till ett rehabteam direkt vid utskrivningen, med regelbundna, uppföljande möten så att man tidigt upptäcker att medicineringen gör patienten sjuk och därmed kan remitteras till läkare för utredning. I tid!

Nu har jag ätit mina Anastrozol i tre veckor och än så länge mår jag bra. Känner inget av stela leder eller tyngd i pannan och ökad virrighet (vet dock inte om mina nära och kära håller med om det sistnämnda). Men jag vet också att det är något som kan komma smygande sakta, så jag är mycket observant denna gång och tar inget för givet.

Ibland går det fortare än man har lust med

Fem sekunder. Hade jag varit fem sekunder snabbare idag hade jag missat ett viktigt telefonsamtal. Stod med ena foten utanför dörren när det ringde och bestämde mig för att gå in och svara. I andra änden presenterar sig doktor H.E. från Onkologen. Han hade uppenbarligen fått mitt ärende på sitt bord och ville höra med mig hur resonemanget gått och hur jag tänker. Mycket trevlig ung man. Tror jag. Att han var ung alltså, för trevlig var han utan tvekan.

Samtalet resulterade att jag nu har den nya medicinen i min hand, eller rättare sagt på mitt köksbord.

Dags att ge de förbannade antihormonerna en sista chans. Minsta lilla förvirring eller tyngd i huvudet och jag ger upp. Jag vill inte bara leva, jag vill ha ett liv också. Så, nu tar jag ett djupt andetag och påbörjar en ny resa. In i dimman…?

Beslutet är taget

Fram och tillbaka har tankarna vandrat. Plus och minus har värderats. Och beslutet är fattat. Det blir inga Tamoxifen innanför mina läppar. Punkt. Däremot har jag resonerat mig fram till att jag är villig att pröva Anastrozol. Det är samma typ av antihormonell behandling som Exemestan och Letrozol, men en annan verksam substans (Arimidex). Jag hade det uppe som förslag redan när jag satt med läkaren, men hon viftade bort det som man gör med en envis fluga ungefär. Och så återgick hon till mantrat om det förträffliga Tamoxifen. Jag börjar undra om de får provision varje gång de skriver ut Tamoxifen och Letrozol.

Med mig hem från läkarbesöket fick jag inte bara ett recept på Tamoxifen, utan även ett litet fint visitkort där det står väldigt klart och tydligt vilket telefonnummer man ska ringa, vad kontaktsköterskorna heter och vilka telefontider de har. Måndag-torsdag 9-14, fredag 9-12. Lysande! Till skillnad mot det gamla A4-pappret jag har som är daterat någon gång 2011 och är fullklottrat med överstrukna telefontider och nummer. Så i måndags ringde jag 9:30 och möttes av en automatisk röst som deklarerade ”anknytning XXXX är tillbaka klockan 13:00”. Dubbelkollade med mitt visitkort, nädå det var inte jag som sett fel.

Nu är det så att vid 13-tiden är jag sällan hemma, så jag provade igen morgonen därpå, samma tid. Samma resultat. Jag förstår att det kan vara inskränkningar i telefontider under sommarmånaderna, men vad jag inte förstår är varför man inte kan upplysa om vilka de nya tiderna är i denna telefonsvarare. Tillbaka 13:00… hur länge då? Nåväl, idag var jag hemma och ringde vid 13:30. Minsann, svar vid första försöket!

Jag drog kortversionen av mitt läkarbesök, rekommendationen att ta Tamoxifen inklusive medföljande recept, funderingarna kring det och beslutet att inte äta dem. Och så bad jag om recept på Anastrozol istället. Tänkte att de skulle bli nöjda att jag i alla fall är villig att testa något. Så enkelt visade det sig snabbt att det inte var. Sköterskan tittade i min journal där hon kunde utläsa att Anastrozol varit uppe till diskussion under läkarbesöket. Dock stod det inget om varför läkaren inte tyckte jag skulle ta dem och nu var läkaren på semester. För min del spelar det ingen roll vilken läkare som skriver ut receptet menade jag och så lovade hon att ta upp det med jourhavande läkare.

Några timmar senare ringde sköterskan upp och talade om att dagens läkare inte ville skriva ut något hipp som happ. Så nu är jag inbokad på ett telefonmöte med min läkare i mitten av augusti. Min och min förresten, har ju bara träffat henne några gånger nu på slutet. Innan dess, när jag verkligen hade ett behov av en ”egen” läkare, hade jag olika läkare varenda gång. Men nu är det tydligen så. Det ska gå via henne. Om hon av någon anledning inte tycker att jag ska äta Anastozol istället så ligger i så fall beslutet på henne och inte på mig. Det blir dem eller inget. Så är det bara. Fram till mitten av augusti är jag hur som helst befriad och jag lider inte det minsta av det. :-)

Tankar som snurrar

Den kvinnliga simultanförmågan är i farozonen! Stod i begrepp att ringa väninnan igår och hämtade telefonen, samtidigt som jag fyllde ett glas med vatten. Med glaset i ena handen och telefonen i andra tryckte jag på snabbknappen för att ringa upp. Törstig som jag var kom jag fram till att jag skulle hinna dricka en klunk vatten innan signalerna skulle nå fram, varpå jag slog telefonluren i tänderna och hällde vatten i örat. Det är minsann inte bara Skånetrafiken som drabbas av signalfel.

Kan vara så att hjärnan är upptagen av viktigare saker än att räkna ut vilken hand jag håller vad i. Det här med den antihormonella behandlingen i allmänhet och Tamoxifen i synnerhet upptar mycket tankeverksamhet. Hur jag än vänder och vrider på det har jag rumpan bak. Utsikterna är inte roliga vad jag än väljer. Motståndet mot Tamoxifen är så stort att jag till och med funderar på att hellre testa Exemestan igen. Och när den tanken kommer så blir jag alldeles yr, känner stressen komma krypande och hjärnan stänger ner.

Nå, låt oss titta på Tamoxifen och välja ut ett par av de mindre trevliga biverkningarna utöver cancer i livmodern, snäll eller elak. (läkaren förklarade nämligen att det (glädjande nog?) oftast är snäll cancer i livmodern av Tamoxifen)

Blodpropp
Blodproppar kan bildas var som helst i kroppen, även i kroppens inre organ, som tarmar och njurar. En blodpropp i hjärtat kan leda till hjärtinfarkt. Det organ som är känsligast för syrebrist är hjärnan; en blodpropp i hjärnan kallas för stroke.

Med tanke på vad blodproppar och stroke gjorde med min pappa för 20 år sen så känns inte den utsikten särskilt attraktiv.

Hög fettinlagring i levern
Fettlever är ganska vanligt och oftast ofarligt. Men vissa personer med fettlever får av skäl som man inte riktigt känner till en leverskada. I förlängningen kan det leda till skrumplever och en ökad risk för levercancer.

Pappa dog i levercancer… så nä, jag tror inte det är ett alternativ.

Minskat antal vita blodkroppar
Känner vi cytostatikapatienter igen. Immunförsvaret försämras och man blir extra infektionskänslig.

Förhöjda kalciumvärden i blodet
Endast lätt förhöjda kalciumvärden medför ofta inga symtom för patienten. Allt högre kalciumvärden kan ge tilltagande symtom från olika organ såsom stora urinmängder, förstoppning, huvudvärk och trötthet. Risken att bilda njurstenar ökar. Nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sämre intresse för omgivningen och oförmåga att ta nya initiativ är andra inte ovanliga besvär.

Blodbrist
– trött och orkeslös
– koncentrationssvårigheter
– yrsel
– hjärtklappning
– huvudvärk

Försämrad blodtillförsel till hjärnan
– minnesproblem
– nedsatt varseblivning
– nedsatt tankeförmåga
– försämrad språklig förmåga – man kan till exempel få svårt att hitta ord
– försämrat omdöme, nedsatt koncentrationsförmåga, ibland aggressivitet
– nedstämdhet

Trött, orkeslös, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, nedsatt tankeförmåga, svårt hitta ord, nedstämdhet och i viss mån yrsel är tillstånd jag redan testat och är väldigt trött på. Då kan jag ju lika gärna äta Exemestan, som jag åtminstone känner mig trygg med.

Jaja, funderingarna går vidare. Än så länge lever jag livets sorglösa dagar i den miserabla svenska sommaren under parollen ”Gör inte idag det du kan göra i morgon”. Det gäller även att fatta svåra beslut. I morgon går turen till mysiga Helsingör, med förhoppningen att meteorologerna för en gångs skull vet vad de pratar om.

I valet och kvalet

Aldrig får man vara riktigt glad. Precis när jag glömt alla våndor med Exemestan och lagt hela det avsnittet av mitt liv i malpåsen (total glömska om jag ska vara ärlig) väcks det till liv igen. Idag var jag på återbesök hos onkologen som ville veta hur jag mår i största allmänhet och hur rehabiliteringen går med laserbehandling och annat.

– Jag mår bra! svarade jag. För just nu mår jag bra. Tyngden i pannan är borta. Jag ställs inte inför orimliga krav. Jag behöver inte rådbråka min hjärna för att försöka förstå saker jag inte har någon hum om och inte förstår, ens med den största ansträngningen. Jag har ingen dum medicin som trubbar av hjärnan. Jag har en ny anställning där jag får jobba med sådant jag brinner för och som jag känner mig hemma i. Utan stress. Vad mer finns att önska? Ja inte är det ett recept på Tamoxifen i alla fall…

Tyvärr var det enda behållningen av dagens läkarbesök. Läkaren som för några månader sedan förstod mig när jag sa att livet inte är värt att leva om man ska må så dåligt på grund av en medicin som ingen vet om jag ens behöver. Jag hade ju ändå ätit dem i nästan fyra år, så det var bra så. Tyckte läkaren. Även om hon redan då menade att Tamoxifen vore värt att pröva istället.

Jag vill inte äta Tamoxifen! JAG VILL INTE ÄTA DEM! Men idag gick jag alltså från läkaren med ett recept utskrivet och med orden ”du kan väl fundera över det” ringande i öronen. Pest eller kolera. Igen.

Ingen kan förstås tvinga mig att äta några tabletter. Å andra sidan är det ju inte roligt att stå där om ett par år med ett oåterkalleligt återfall bara för att jag varit envis och ”duktig” i mitt eget beslut. Men… det är inte heller roligt att stå där om ett par år med livmodercancer för att jag inte lyssnade på min inre röst utan lydde doktorns order. För det är nämligen en av biverkningarna. ”Upp till en av 1000” drabbas. Vem säger att det inte är jag?

Andra käcka biverkningar är:

Vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare: Huvudvärk, yrsel, blodpropp (även i små blodkärl), blodbrist, försämrad blodtillförsel till hjärnan, förhöjda levervärden, onormalt hög fettinlagring i levern, förhöjda halter av fett i blodet, kramp i benen, muskelvärk.

Mindre vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare: Inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, övergående ökad blödningsrisk pga minskat antal blodplättar (trombocyter), minskat antal vita blodkroppar, förhöjda kalciumvärden i blodet., inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining.

Sällsynta kan förekomma hos upp till 1 av 1 000 användare: Svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor, polyper i slidan, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd, trötthet, oro, depression, förvirring.

Det känns som att inte bara livmodern utan även levern är extremt utsatt för fara här! Blodpropp, som tycks vara en relativt vanlig biverkning, är inte heller något jag längtar efter att få testa.

Allt detta för att minimera riskerna för återfall av bröstcancer. Trots att ingen egentligen vet om jag behöver äta dem för att hålla mig frisk. För övrigt utan några som helst garantier för att jag aldrig får något återfall. Jag upprepar – JAG VILL INTE! Jag vill inte. Vill inte… VILL INTE! Men jag ska fundera på saken. Mitt minne är tack och lov belagt med teflon (och läcker som ett såll) så med lite tur glömmer jag bort det där förargliga receptet…

Mitt enastående liv

Nu pensionerar jag den enastående mamman. Namnet på bloggen kom till när jag började skriva för en herrans massa år sen, i egenskap av ensamstående mamma som behövde skriva av sig lite då och då. Om både det ena och det andra, glädje såväl som frustration. Ensamstående lät lite trist eftersom jag inte kände mig särskilt ensam. Så det fick bli enastående istället, sådär lite käckt och tvetydigt. Och lite enastående tycker jag nog själv att jag varit genom åren, på många vis. Det är inte lätt alltid att ha ensamt ansvar och tvingas ta tuffa, impopulära beslut och därmed göra sig obekväm, både inom familjen och utanför. Men nu är det slut på livet som ensamstående mamma, sonen har lämnat boet. Nu är jag bara mamma på distans. Och det känns himla bra! Jag är stolt över min son och den trevlige, unge man han utvecklats till under mina vingars beskydd.

Jag känner mig fortfarande inte särskilt ensam, tvärtom, jag finner stor njutning av att vara själv. Ingen att ta hänsyn till längre. Varken på ena eller andra hållet. Jag är min egen nu, jag gör som jag vill, när jag vill och hur länge jag vill. Ganska fantastiskt faktiskt, så fantastiskt att jag från och med idag döper om bloggen till Mitt enastående liv. Ett för andra ganska ointressant liv, det är jag helt säker på, men det är likväl mitt liv. Det blir nog inte skrivet särskilt mycket här framöver, men ibland händer det säkert något jag vill dela med mig av. Mina fortsatta äventyr med AF, FK och sjukvård till exempel. Det känns som att det kan finnas ett allmänintresse i det. Men kanske även en och annan dråplighet som jag lyckas trassla in mig i.

Och på tal om AF… I onsdags ringde min nya handläggare. Han presenterade sig artigt, ”hej jag heter JJ och är din nya handläggare” (och för er som hängt här ett tag behöver beteckningen ”JJ” ingen närmare presentation) ”jag ser här att du blivit förlängd”. Nä, förklarade jag, jag har inte blivit förlängd, jag är uppsagd och ska börja ny anställning på måndag. ”Ojdå, jaha” säger han då med tveksam röst, ”då tror jag inte riktigt jag hänger med här”. Säger min nye handläggare tre dagar innan min anställning tar slut, varpå jag tålmodigt får förklara för honom hur det hänger ihop, med gamla och nya arbetsgivaren. Detta trots att han fått en massa blanketter ifyllda av både mig och min nye arbetsgivare, samt att min SIUS-konsulent mailat info till honom åtskilliga gånger så har han alltså NOLL KOLL på läget!

Det var startskottet på en cirkus av sällan skådat slag. Det visade sig snabbt att enda anledningen han ringde mig överhuvudtaget var på grund av att min nya arbetsgivare strax innan ringt upp honom för att höra hur allt fortlöpte. Av någon outgrundlig anledning trodde han då att det var samma arbetsgivare som tidigare. Jag bara undrar, om jag hade fått fortsatt arbete hos min arbetsgivare hade jag väl inte behövt kontakta AF?

Hans brist på engagemang i sina klienter satte min blivande arbetsgivare i arbete. Plötsligt blev allt bråttom och vissa papper skulle vara i ordning utan prut. Ingen flexibilitet, ingen fingertoppskänsla. Ingen ödmjukhet. Han kunde i det minsta bett om ursäkt för att mitt ärende fallit mellan stolarna, men nädå. Många samtal hit och dit för hennes del och hon fick lägga allt annat arbete åt sidan. Jag är glad att det inte är ”vilken arbetsgivare som helst”, för någon annan hade bara släppt och sagt att ”du det här är för omständligt, detta har vi inte tid med” och så hade jag stått på gatan – igen.

Till slut framkom det att jag måste vara arbetslös en dag innan de kunde bevilja bidrag för nystartsjobb. För övrigt ett besked jag fick via min nya arbetsgivare, inte via min handläggare på AF. Det här innebär att hela cirkusen med A-kassa också sattes igång med ett litet klick på musen. Jag slapp åtminstone infinna mig fysiskt på AF för det. Nu får jag således brev från AF om att de kontaktat min A-kassa. Jag får brev från A-kassan att jag ska skicka in diverse intyg. Vilket i sin tur innebär att jag måste kontakta min gamla arbetsgivare för att få arbetsgivarintyg och FK för intyg därifrån. Trots att jag sen i tisdags då har en ny anställning och inte kommer att behöva A-kassan. Man blir bara så trött! Vad kostar detta samhället?

I morgon är det dags för midsommarfirande. Som vanligt står man där och inte vet om det ska regna eller snöa. Idag skulle det regna halva dagen, ordentligt dessutom, men vi har inte sett en droppe regn och hela eftermiddagen har varit ljuvligt varm och skön. Vet inte om det är någon idé att titta på väderprognoserna inför morgondagen. De har ju verkligen ingen som helst koll! Det blir som det blir. Kolonin väntar på oss tanter och det blir säkert trevligt hur vädret än blir.

Glad midsommar till alla! Och välkomna till Mitt enastående liv! :-)

Träning som träning

Som väntat går det ”så där” med mina ambitioner att satsa på utejympan i år (också). Första veckan praktiskt taget tvingade vi oss dit. I måndags var det stopp. Å andra sidan kan det tänkas att det ställdes in ändå eftersom det kommit flera rejäla regnskurar under eftermiddagen. Det får vi aldrig veta, men i i vilket fall så har jag ingen lust att plaska runt på våta gräsmattor, särskilt som halva passet tillbringas liggande i nämnda gräs. I morgon är de en viss Anna K som håller i passet och hur jag än anstränger mig så hänger jag inte med i hennes takt. Det är för rörigt. Musiken är usel. Dessa två parametrar i kombination är lika med värdelöst, även om hon som person är väldigt positiv och utstrålar en enorm glädje över det hon håller på med. Men… Vi har gett henne så många chanser, vi klarar det helt enkelt inte. Så, i morgon stannar vi hemma. Nästa vecka, dååå…!

Däremot plaskade jag runt i en varmvattensbassäng igår. Det var dags för mitt första, av fem, bassängträningspass och det är ju också en form av träning. Vattenjympa är i princip samma som vanlig jympa, minus passen i ryggläge på gräset. Plus en ful plastmössa på huvudet. Och en flytkorv mellan benen… Återkommer till den.

På vanliga jympan har jag stundtals haft svårt med koordinationen av armar och ben i takt till musiken. Till slut har jag lyckats få kläm på det, åtminstone 9 gånger av 10 flyter det på utan ansträngning. Det händer dock fortfarande att jag har fler armar än ben och därmed inte får någon rytm, oftast just när jag börjar anstränga mig för mycket och kopplar in hjärnan. Den ska man nämligen helst lämna hemma. Men med en snabb blick på övriga deltagare kan jag nöjt konstatera att jag inte är ensam om att saker viftar i otakt.

Om det är svårt att hitta koordinationen på land är det snudd på omöjligt i vatten eftersom vattnet gör motstånd. Vicka på höfterna och jogga på stället i takt med musiken går väl an, men när armarna ska kopplas in tar det stopp. Otakt blir ledordet, för man ska inte tro att det går att göra rörelserna i takt med musiken. I alla fall inte i mitt fall. Däremot kan jag säga att det var väldigt behagligt med jympa i vatten. För det första blir man varken svettig eller andfådd. Det går helt enkelt inte att ta i så mycket eftersom vattnet tar emot. För det andra utsätter man inte kroppen och ryggen för några påfrestningar i form av hopp. Det är mjukt och skönt.

För att öka motståndet ytterligare får man använda lite redskap. Först fick vi hantlar att dra ner i vattnet. Och sen fick vi sätta oss på flytkorven och cykla. Jag vet inte vilket som var svårast, att cykla balanserande på flytkorven eller att försöka hålla sig för skratt. Denna flytkorv sticker nämligen upp över vattenbrynet mitt framför näsan på en och med Björn Skifs Hooked on a feeling i högtalarna fick den åtminstone mig att tänka på annat.

Jag ser fram emot fyra pass till, två innan sommaren och två efter. Lite lite kan jag tycka att få endast fem pass, det skulle behövas minst 10 om det ska göra någon nytta. Men man får vara glad för det lilla.

Det ljusnar

Det är inte bara sommarkvällarna som blir ljusare utan även min laserbehandlade hud över det strålade området, som länge varit fullt av bristningar och rodnad i största allmänhet. Det innebär således att Dr. Good Looking och Il Professore på Onkologen i Lund förra sommaren hade fel när de dömde ut huden som obehandlingsbar. Inom Region Skåne har man som patient tillgång till journalen på mina sidor. Efter en kort sökning hittade jag anteckningarna från mitt besök i Lund förra sommaren och där står följande: ”Telangiektasier i strålfält, mer uttalad höger sida jämfört vänster. Sidoskillnaden diskuteras med doktor Håkan Olsson” och så lite längre ner ”Dessvärre ingen specifik behandling.

Om jag Googlar Telangiektasier hittar jag direkt, på flera ställen, att det går att behandla med laser…! Efter en snabb Googling på doktor Ohlsson hittar jag att han är professor, forskare och överläkare inom Onkologi. Således inget jag inbillade mig. Borde man inte känna till sånt när man är så välmeriterad? Det är förvisso ingen onkologisk åkomma, men dock ett resultat av onkologisk behandling och det kan väl inte vara första gången de stöter på sådana här hudförändringar efter strålning. Kommer att ta upp det här nästa gång jag ska till onkologen, om ett par veckor.

Det ljusnar även på jobbfronten. Tack vare ett 17 år långt ideellt åtagande kan jag nu övergå från mitt ideella engagemang till en halvtidstjänstgöring, året ut till att börja med. Det känns bra! Jag får jobba med någonting jag är engagerad i, med saker jag kan, tillsammans med någon som känner mig väl och litar på mig och min kompetens. Inga gliringar, inga manipulativa härskartekniker med hugg om att allt är fel, inga sura miner. Det ska bli så skönt. Sovmorgon får jag också och ganska fria tyglar vad gäller arbetstid över lag. Känns helt okey. :-)

Något som också kändes helt okey var att befinna sig på gräsmattan vid årets utejympa för första gången igår. Jag ska villigt erkänna att det kändes allt annat än okey att ge sig av i blåsten från min lugna vrå på balkongen, men väl där var det underbart. Solen sken och det var skönt att få röra på sig. Nu hoppas jag att jag får rutin på det här och verkligen tar mig i kragen varje vecka – om det inte regnar! För där går min gräns.

Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.