Var sak har sin tid

Alla mina djupt ingrodda principer som inleds med frasen ”jag-kommer-aldrig-att” faller som käglor, en efter en. Förfallet inleddes med mitt inträde i Facebooks värld och fortsätter nu med fotboll på schemat. Jag har snart ingen stolthet kvar.

En av mina så kallade vänner anser att fotboll tillhör allmänbildningen och har därför skänkt mig två biljetter till söndagens match, i syfte att förkovra mig i fotbollens underbara värld och för en gångs skull lära mig något av vikt. Jag har till och med förärats en specialskriven, 4-sidig fotbollshandbok kallad ”Fotbollsskola för Dummies”.

Som om jag inte vet nåt om fotboll!

Jag vet t.ex. att…
… Kung Zlatan kommer från Malmö, har bott i mitt hus och spelat i Malmö FF
… det är två lag i rinken och det lag som gjort flest mål när matchen är slut vinner
… det finns en domare som blåser i sin visselpipa, och två som viftar med flaggor
… domaren med visselpipan spelar med röda och gula kort
… om Malmö förlorar är det domarens fel, för Malmö var bästa laget
… i fotbollens värld är barnarbete tillåtet, kamouflerat under namnet ”bollkalle”
… till skillnad mot bowlingen räknas man inte som en riktig supporter om man inte buar åt motståndarlaget
… publiken ska avhålla sig från att slåss och avstå från att tända bengaler
… precis som i skolan är rasten något man ser fram emot.

För att inte gå vilse på stadion har jag anhållit om en kompetent ledsagare, som dessutom får uppdraget att se till att åtminstone jag håller mig till reglerna.

Och med det vill jag sätta punkt för mitt bloggande. Var sak har sin tid och jag känner att jag nått till vägs ände här. Jag startade bloggandet på allvar när livet krisade för sju år sen. Att få skriva av mig allt som hände hjälpte mig att ta mig igenom vardagen när det var som tuffast. Genom att försöka se på situationen lite utanför, plocka fram det positiva och skratta lite åt mig själv blev livet uthärdligt. Att få utlopp för diverse frustrationer i skrift lättade på trycket inuti kropp och själ. Men det har inte bara varit elände, det har hänt så otroligt mycket roligt också och idag är min blogg en ovärderlig skatt som jag kan gå tillbaka till och minnas, förvånas och skratta över.

Det händer inte så mycket i mitt liv idag som är av intresse för andra. Därmed inte sagt att det inte händer saker i mitt liv, men det är inget som jag vill dela med mig av. Jag behöver tid för mig själv nu, tid för reflektion och det är dags att bli privat igen, som jag var innan jag hamnade här.

Många har genom åren kommenterat mina inlägg och flera har även kontaktat mig privat med frågor. Jag tackar för alla värmande och uppmuntrande ord på vägen. Några av er finns nu i min kontaktlista på Facebook, där jag idag lever en mer undanskymd tillvaro. Tack alla ni som på olika sätt fanns där som stöd för mig och min son när vi – under vår tuffaste tid någonsin – behövde er som allra mest!

Jag hoppas att mina tankar och upplevelser under min cancerresa kan komma till nytta för andra i samma situation. Jag hoppas också att forskningen snart hittar skonsammare behandlingar.

Sköt om er där ute!
Kram

Annonser

Rakt ner i förfallet

Det var väl själve F**N att jag skulle falla till föga till slut. Nu går det bara utför. Jag som varit stolt förespråkare av VVF i alla år. Aldrig någonsin att jag skulle gå med i FB. Det var en ren princip. Men man ska aldrig säga aldrig, allt kan hända. Till och med detta var möjligt, mot alla odds, så vem vet vad som mer kan hända som jag sagt ”aldrig” till. Det får tiden utvisa. Det sägs att 2019 är förändringarnas år och året har bara precis börjat…

Detta har naturligtvis roat mina vänner oerhört, men det bjuder jag på. Jag kommer dock att hålla min Facebooksida privat och jag väljer mina vänner noga.

Att Facebook har sina fördelar upptäckte jag ganska snabbt när jag snubblade över nedanstående underhållande länk. Världens bästa jobbansökan från en person som nekats sjukpeng av FK eftersom hon bedöms klara ett arbete ”som inte har höga krav på koncentration, fokus och är kognitivt krävande” Var söker man då bäst jobb? Jo på FK förstås… Följ länken och läs hennes ansökan:

Annars händer här inte särskilt mycket. Jag håller mig flytande och smärtfri med hjälp av diverse medikamenter, men har mer än halverat doserna av Gabapentin och smärtstillande sedan jag fick mitt mirakelpiller Saroten. ”Bra”, sa sjukgymnasten, då är du på bättringsvägen. Nä, säger jag, utan Saroten hade det inte varit någon skillnad. Jag känner ju på morgonen när jag vaknar att det fortfarande är problem i ländryggen och ben som domnar.

Faran med att vara smärtfri är förstås att jag riskerar att överanstränga mig eftersom det spritter mycket i benen av lust att röra på mig. Därför har jag av ren självbevarelsedrift valt att inte återuppta simningen – än. Jag saknar det ska sägas, mycket! Men jag håller mig än så länge till en och annan promenad, både kortare och längre sträckor. Det känns inte som något som kan skada.

Balkongen är givetvis invigd för i år. Flera dagar i veckan som gick har solen strålat från en klarblå himmel och då blir det 20 grader på balkongen. Ner med penséerna i balkonglådan, fram med solstolen, solkrämen och sudokut, av med tröjan och njutningen var ett faktum. Nu tar våren paus ett tag, men ute blommar det med vintergäck, snödroppar och krokus. En del buskar har stora knoppar som bara väntar på att få brista. Jag älskar den här tiden på året, när man ser hur världen vaknar till liv. Så även jag. Just nu känns livet precis sådär bra som jag vill ha det.

Mirakel

Känslan av förvåning när jag stiger ur duschen och upptäcker att det inte finns något badlakan där, byts snabbt ut mot frustration när jag inser att det beror på att jag mindre än 15 minuter tidigare stoppade handdukarna i tvättmaskinen. Vad använder jag min hjärna till egentligen? Nu har jag förmånen att vara en människa av modell small så den lilla gästhandduken som hängde kvar räckte med nöd och näppe till att får mig torr. Mirakel? Nä knappast, bara ren och skär tur att jag inte haft några gäster sedan jag tvättade sist.

Mirakel däremot är det när jag på väg hem från tandläkaren igår upptäckte att jag kunde gå, inte bara 50 meter utan i minst 20 minuter. Utan smärta! Jag hade kunnat gå mycket längre, men tänkte att jag nog inte ska utmana ödet och överanstränga mig. Anledningen till detta fenomen heter Saroten. Ännu en gång räddas jag av detta lilla mirakelpiller. Efter att ha petat i mig endast ett av dessa små piller dagen innan kände jag alltså redan en stor förbättring. Idag, ytterligare ett piller senare (man ska bara äta en om dagen) har jag gått ännu längre utan problem. En liten runda i köpcentret, in och ut på Lindex, H&M och Flash, in för att handla på stora ICA och Systembolaget och sen 20 minuters promenad hem – och jag hade kunnat gå minst lika långt till! Benet domnar fortfarande ända ner i foten när jag reser mig från sittande, men den huggande smärtan i ländryggen är borta. Det är baskemej helt otroligt! Hoppas att det håller i sig.

Detta är ett resultat av min eviga envishet. Jag fick i måndags tag i läkaren på telefon och bad om Saroten och en remiss till ortoped. Läkaren kunde inte motivera en remiss till ortoped utifrån mitt röntgenresultat, men hon höll med om att Saroten var nästa alternativ till behandling. Hon ville dock att jag skulle träffa en läkare först. Själv hade hon inga lediga tider så hon bad att få återkomma, vilket hon gjorde dagen efter. Det hon hade att erbjuda var en tid 6 mars. MARS! Det är sex veckor dit…

Hon rekommenderade mig att fortsätta med den medicin jag fått så länge och kombinera med smärtstillande, som hon villigt hade skrivit ut redan dagen innan. Då satte jag ner foten och förklarade med eftertryck att medicinen jag har fått inte hjälper. Jag talade också om för henne hur isolerad jag är och att Saroten har hjälpt mig förut och jag vill prova det nu! Med stor tvekan gav hon med sig och skrev ut Saroten åt mig. Halleluja! Jag förstår på sätt och vis hennes tvekan eftersom hon ”bara” är en AT-läkare, så hon kanske har vissa restriktioner kring vad hon får lov att skriva ut på egen hand. Men jag måste ha ett liv.

I går var det alltså dags för tandläkarbesök och utdragning av tand. Jag förstår inte var jag får kraften ifrån, men jag traskade in där som om jag gick in i en blomsteraffär för att köpa en bukett tulpaner. Jag har dåliga erfarenheter av tandutdragningar hos min gamla tandläkare, dels var det obehagligt och det krasade i hela käkbenet, dels blev tanden bredvid inflammerad och jag tvingades till en repris på eländet bara några dagar senare. Detta talade jag om för min nya tandläkare och hon såg helt oförstående ut. Det var något väldigt ovanligt enligt henne och inget jag skulle oroa mig för. Så jag satte mig i stolen och lät henne hållas.

Det var en mycket angenäm upplevelse måste jag säga. Om man nu kan kalla det angenämt att sitta med munnen på vid gavel, med en sug hängande i mungipan och saliven rinnande längs hakan, men jag märkte knappt någonting alls av själva utdragningen. Hon delade tanden i tre delar med en borr och lirkade sedan ut dem bit för bit. Det gick snabbt och smärtfritt, både då och efteråt. Nu går jag förvisso på smärtstillande i största allmänhet, men jag har inte ens känt något svagt molande i munnen. Jag är imponerad. Nu ska detta vila i tre månader innan nästa steg i implantatprojektet kan starta. Om det fortsätter så här är jag inte orolig för fortsättningen. Jag har en superduktig tandläkare helt enkelt.

Gott och blandat

Glädjande nog beror smärtan i ländryggen inte på några metastaser, vilket jag väl rent förnuftsmässigt var ganska övertygad om. Men så sitter det alltid en liten olyckskorp på axeln och kraxar i mitt öra att man aldrig kan vara riktigt säker. Mitt liv i ett nötskal. Jag tar aldrig någonting för givet, det har livet lärt mig ”the hard way”.

Något som inte är så glädjande är att tabletterna jag fått inte hjälper särskilt mycket. Jag får mer och mer ont. MR visade på flera diskbråck och något kiropraktorn kallade fettlagringar. Tror jag, ska jag vara ärlig lyssnade jag inte så noga. En kiropraktor är ingen läkare och han sa att han skulle prata med den läkare jag varit hos och jag hade hoppats att läkaren skulle höra av sig under fredagen. Så var icke fallet, vilket innebär att jag kommer att ringa vårdcentralen måndag morgon, för så här kan jag inte ha det. Smärtan blir bara värre och värre, trots att jag dubblat den dos läkaren förskrev, allt enligt den bipacksedel som medföljde. Jag överdoserar med andra ord inte. Dessutom pillar jag i mig mer och mer painkillers, utan någon större effekt och där överdoserar jag nog en aning. Jag kan inte gå mer än 100 meter, sen är jag körd och jag vill till en expert på området, helst igår. Punkt.

Tandläkaren ringde förra veckan och levererade ett kostnadsförslag runt 35 000 kronor för hela projektet. Då hade hon inkluderat en jacketkrona på en halv tand som jag inte har några besvär av, så det ingreppet tänker jag sätta stopp för. Finns ingen anledning att börja rota i den också i nuläget, det räcker så bra som det är. Om den kraschar när jag fått mina implantat får jag ta den smällen då.

På tisdag ska jag dra ut den infekterade tanden, sen ska det läka i tre månader innan det går att påbörja själva processen med implantat. Förra gången jag tvingades dra ut en infekterad tand blev tanden bredvid smittad och jag tvingades dra ut även den, så oron inför denna tandutdragning är stor. Om samma sak händer igen kommer jag att få leva på flytande föda det närmaste halvåret. Det positiva i det är att jag dels inte kommer att ha några problem med att hålla vikten och dels lär spara in en hel del pengar på matkontot, vilket kan vara en fördel den dagen tandläkaren vill ha betalt.

Men allt är inte skit med tanten! I söndags kväll fick jag ett trevligt sms från en av killarna i Bertils bowlingklubb. Klubben skulle till Borås för seriespel och eftersom första matchen skulle spelas kl 10 på lördagsförmiddagen skulle alla åka upp redan fredag eftermiddag. Eftersom den här killen skulle ha sin fru med sig upp fanns det plötsligt en sängplats över och jag erbjöds att följa med till Borås och sova i Bertils rum. Jag blev SÅ glad! Kände mig som ett barn på julafton. Eftersom jag inte har några problem att sitta så tackade jag givetvis ja till denna utflykt! Det var länge sedan det var match och jag har saknat det.

Bertil i sin tur blev glad över att slippa sova med någon av de andra killarna, eftersom de snarkar. Han var inte lika glad lördag morgon när han deklarerade vid frukostbordet att han vaknat vid 2-tiden av att hans mamma snarkade så han inte kunde sova… JAG? Ja, där ser man.

Jag har således tillbringat helgen i en bil och i en bowlinghall. Dryga åtta timmars bilfärd tur och retur, för fyra timmars bowling, men det var det värt! Däremellan fick jag ju en trevlig kväll med ett gäng trevliga killar. Jättekul att jag fick möjligheten att följa med och heja fram laget. Tävlingsmänniskan inuti mig går igång på alla cylindrar, det är all in, fullt ös medvetslös och jag skriker mig hes och är helt slut efter match. Laget förlorade första matchen, men vann andra efter strålande spel från flera av killarna, däribland min son. En av killarna slog till med ett snudd på omöjligt resultat och lär bli bäst i Sverige denna helg. Det var idel glada miner när vi åkte från Borås.

Idag har jag inte gjort många knop. Alla dessa timmar stillasittande i en bil tog på krafterna och jag har haft rätt ont i ryggen idag. Det blev en knapp timmes cykeltur bara för att komma ut och röra lite på mig, i övrigt har jag med gott samvete legat i soffan med en bok.

Nu återstår att se om jag kan få tag i läkaren, där jag först och främst vill ha annan medicin och i andra hand vill ha en remiss till en ortoped. Väntetiderna är ju som de är, så ju förr jag får en remiss desto bättre.

Allt eller inget

Aldrig har väl min julgran stått så länge som denna jul. Den stod fortfarande kvar igår morse, lika fin som när jag tog in den några dagar innan jul. Inte ett barr hade trillat. Men någonstans måste man inse att julen är slut och jag tog tag i eländet att klä av och klippa ner den. När jag var klar med det jobbet gick jag för att hämta dammsugaren. Då först slog det mig att jag hade stått upp utan att känna av några smärtor i ryggen i en dryg timme, bara lite stickningar i foten. Styrkt av känslan av att medicinen äntligen börjat göra verkan fanns det ingen hejd på mig.

Det blev inte bara dammsugit i julgranshörnan, utan nu fick hela lägenheten sig en välbehövlig omgång. Senaste rundturen med dammsugaren var inför nyår och då var det i princip bara mittfåran som drogs över. Nu viftade jag även med dammtrasan och torkade av golven. Samtidigt som jag gick upp och ner till tvättstugan och mangelrummet ett par gånger. I tvättstugan fick jag ett inspirerat ryck och började skura av kaklet och dörren, eftersom det såg för jävligt ut och jag tagit på mig ansvaret för tvättstugorna i mitt hus. Så kallad självförvaltning för ett par hundralappar i månaden. Eftersom jag ändå är den som håller ordning och städar i tvättstugan kan jag lika gärna få betalt för det.

Våra tvättstugor är ett kapitel för sig. Vi har två. Den ena är ganska liten, men innehåller två tvättmaskiner, en tumlare och ett torkskåp. Dryga 80% av alla hyresgäster tvättar där, så det är ganska svårt att få en tid i den. Den har också ett tillhörande torkrum. Den andra tvättstugan är större till ytan, men har lika många tvättmaskiner och även den en tumlare. Dock har den inget torkskåp, men istället två torkrum. Där tvättar resten av hyresgästerna.

Gissa vilken av dessa två tvättstugor som ser ut som en svinstia? Jo, den där bara knappt 20% tvättar! Där ligger alltid skräp på golvet, papperskorgen är överfylld med tomma tvättmedelsförpackningar, trots att papperskorgen är så liten att det borde vara en självklarhet att den inte är till för förpackningar överhuvudtaget. När papperskorgen är full (efter typ två förpackningar) slängs resten på golvet. Ingen sopar eller svabbar av golvet efter sig och väldigt få tömmer luddfiltret i tumlaren – och de som tömmer filtret slänger luddet på golvet eller bakom maskinerna. Endast ett fåtal går de få stegen till papperskorgen. Tvättmedelsfacken är kladdiga och fulla av överblivet tvättmedel. I den lilla tvättstugan, där dryga 80% tvättar, är det så gott som alltid välstädat och sällan några förpackningar i papperskorgen. Hur är det möjligt?

Nå, det var en parentes. Såklart var gårdagens övningar alldeles förödande för min rygghälsa. Lagom till att sonen kom för fredagsmys var jag helt körd i ryggen och bara att gå ner till soprummet med granresterna och en liten tripp över gatan till ICA var mördande smärtsamt. Trots att jag fyllt på med mera medicin under dagen var jag inte ens i närheten av smärtlindring. Att jag aldrig lär mig! Jag är så full av överskottsenergi att när jag väl får chansen så finns det ingen hejd på allt jag tar mig för. Det är fullt ös medvetslös, tills jag stupar. Och idag har jag fortfarande lika ont.

Sen jag kopplade in mitt nya tangentbord som jag fick i julklapp har jag varit i mailkontakt med NetOnNet eftersom tab-tangenten inte fungerade. Jag började med att fråga om det möjligtvis gick att byta trots att jag kastat kartongen. Jodå, det skulle gå bra att byta ändå. Jag bad att få återkomma nästa vecka när sonen var kontaktbar igen. Det gick bra fick jag besked på. Veckan därpå visade det sig att sonen inte hittade kvittot, så jag fick maila NetOnNet igen och tala om att även kvitto saknas och fråga om det möjligtvis skulle funka med bara ett kontoutdrag. Det var inte något problem det heller.

Idag cyklade jag således tvärs genom stan i duggregn med mitt tangentbord och utskrifter av min mailkommunikation samt sonens kontoutdrag. NetOnNet ligger nära sonens jobb och eftersom han jobbade idag stannade jag till där för att hämta upp honom och fick för första gången se hur hans arbetsplats ser ut och vad han gör. Jättekul! Det är alltid trevligt att få ett ansikte på människor man hör talas om och även ha en inre bild i huvudet när han pratar om sitt jobb.

På NetOnNet var jag förberedd på att koppla på mitt allra oskyldigaste leende och försöka argumentera för hur jag blivit lovad ett byte trots att både kartong och kvitto saknades. Jag behövde inte göra något av det, en kort resumé räckte bra och så tog killen med ett leende emot mitt tangentbord, gick och hämtade ett nytt och testade på min begäran så det funkade. Han hittade kvittot i datorn och allt var frid och fröjd.

Jag måste ge NetOnNet en eloge för bra service! Det var annat än på Elgiganten i höstas när jag hade köpt fel hörlurar till sonen i födelsedagspresent och han hade slarvat bort kvittot när han skulle byta dem. Där räckte det minsann inte med något kontoutdrag, utan han tvingades köpa en adapter. Med tanke på att Elgiganten i sammanhanget väl är att betrakta som det bättre och dyrare alternativet är det riktigt usel service! Någon mailadress finns inte heller på deras hemsida så man kan skriva och ifrågasätta förfarandet, nu när man vet hur det faktiskt kan gå till. Elgiganten har en del att lära av NetOnNet. Nå, det är ju bara att konstatera att om jag ska ha något i elektronikväg i framtiden blir det inte på Elgiganten.

Bollen i rullning

I min värld är det oftast allt eller inget som gäller. Det finns ingen gyllene medelväg, eller jag har i alla fall alltid haft svårt att hitta den. Så även denna gång. Nu är bollarna i rullning, nu kör vi.

Igår var jag på MR för att få klarhet i vad det är som spökar i ländryggen. Det handlar med största sannolikhet om diskbråck eller spinal stenos, alternativt en kombination av de båda. Spinal stenos har jag haft – och opererats för – förut och jag känner igen det genom att jag inte har några som helst problem att sitta eller cykla. Det är när jag står och går som smärtan sätter in och hela vänstra benet domnar. Så vitt jag vet finns det bara en lösning på det – operation. Den 17 januari får jag besked på vad det är som spökar och om det behövs en drastisk åtgärd som operation för att lösa problemet. Till dess pillar jag i mig så mycket painkillers jag får, de hjälper åtminstone lite inbillar jag mig.

I fredags fick jag tid hos vårdcentralen och fick utskrivet en medicin som ska blockera nervsmärta, men än så länge har jag inte märkt någon som helst skillnad. Doktorn sa förvisso att det kan ta upp till en vecka innan tabletterna verkar (tålamodet prövas än en gång) eftersom de sakta ska trappas upp till rätt dos. Jag har således inte gett upp smärtfrihet än. Men just nu går jag inte många meter i onödan, det skär som knivar i rygg och ben. Däremot cyklade jag nästan två mil i solskenet häromdagen och det var verkligen skönt!

Idag var jag hos tandläkaren och drog igång ”Projekt tandimplantat”. För att starta ett sådant stort ingrepp måste man specialröntgas, så jag blev förflyttad till ett annat rum där det stod en stor apparat som jag skulle ställa mig i, huvudet fixerades och jag fick bita på en pinne. Det kändes som om jag var med i en science fictionfilm där man ställer sig på en platta och blir strålad till en annan plats. Jag hoppades på att omedelbart förflyttas till Maldiverna och var djupt besviken när jag kom ut igen och allting var precis som förut.

Resultatet av denna CBCT-röntgen fick jag sedan förevisat inne hos tandläkaren, där det fanns en 3D-bild av mina tänder och halva mitt kranium på hennes skärm. Hon pekade på ytterligare ett par problemområden som inte syns för blotta ögat, men som uppenbarligen finns. Eftersom jag varit utan två tänder sen 2011 har tandbenet försvagats och bihålan hänger ner som en liten bubbla där benet borde vara. Det innebär att tandben troligtvis kommer att behöva byggas upp. Men det stannar inte där…

Min 20 år gamla jacketkrona i nederkäken på andra sidan, har en infektion under roten. Denna infektion kommer inte att försvinna annat än om man drar ut tanden. Rakt ovanför den tanden har jag en tand med en djup tandficka som också måste dras ut eftersom inte heller den infektionen läker av sig själv. Innan dessa två infektionshärdar är borta och utläkta kan man inte göra några implantat, då risken finns att infektionen sprider sig dit och i så fall skulle hela den operationen vara meningslös. Jag kommer att se ut som en schweizerost i munnen :(

Som extra bonus har jag en halv tand under min glugg som jag hittills inte haft några som helst bekymmer med. Men tandläkaren säger att den måste byggas upp med en jacketkrona i samband med att jag får implantaten på plats, annars kommer den att spricka när den plötsligt utsätts för belastning. Det är roligt nästan jämt.

Trots att jag alltid skött mina tänder minutiöst står jag nu inför ett helvetesprojekt som kommer att ta minst ett halvår att genomföra. Allt bottnar i den förebyggande tandvård vi som är födda på 60-talet utsattes för, när den fria tandvården infördes och man borrade upp barns fullt friska tänder och fyllde dem med amalgam för att förhindra karies i framtiden. Nu är vi i framtiden och vi som utsattes för denna behandling försörjer idag alla tandläkare. :(

Är 2019 mitt år?

Ännu ett år har passerat, bara några timmar kvar. Ett konstigt och omtumlande år på många sätt. Den långa och synnerligen varma sommaren som aldrig ville ta slut kommer jag att minnas länge. Jag har verkligen njutit av sommaren och så sent som den 13 oktober satt vi och svettades under markisen på balkongen när vi firade väninnans födelsedag. Det har aldrig hänt förut. Någon gång en bit in i november hämtade jag ner en av mina undanställda balkongstolar från vinden för att det var så ljuvligt varmt på balkongen. Det har heller aldrig hänt förut. Ur led är tiden.

På det personliga planet har året verkligen varit som en lång och skakig tur i berg- och dalbanan. Det har varit upp och ner mest hela tiden. Glädje, förvåning och förvirring blandat med stress, oro och frustration. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Totalt överrumplad har jag funderat över en utveckling som jag aldrig trodde jag ens skulle överväga och mina grundvalar som hela min tillvaro har vilat på har skakats om. Jag har drabbats av omvälvande insikter som gör sig bäst om de får stanna innanför pannloben. Det irriterar mig att det var så lätt att få mig ur balans.

Många energislukande rundor med AF har det blivit, först för sonens räkning och senare även för egen del. Oändligt många timmar med skrivelser till förvaltningsrätt, handläggare och chefer, med stort och ovärderligt stöd från en väninna som hjälpt mig att slipa formuleringarna. Tack! Oändligt många sömnlösa nätter. Det tar på krafterna. För mig löste det sig till slut på bästa sätt, men sonens avstängning från AF och överklagan till förvaltningsrätten (som skickades in för drygt sju månader sedan) har inte kommit längre än till ett ärendenummer, placerat i kö. Ingen kan tala om när hans ärende kommer att tas upp. Tröttsamt!

I somras tog vi farväl av Kung Sune som nu härskar i katthimlen. Så sorgligt, men han blev trots allt 19 år, vilket får sägas vara mycket för en katt. Sorgligt var det också när Avicii valde att lämna jordelivet. Det kom verkligen som en chock. En annan stor personlighet som gick ur tiden var Kim Larsen. Vi tog tåget till Köpenhamn och var med på en fantastisk minneskväll, tillsammans med 30 000 andra. Jag såg konserten på TV häromdagen och fick gåshud. Det var en mycket vacker kväll på alla sätt.

Jag har renoverat kök och hall, opererat en tå och varit på femårskontroll, med beröm godkänt. Unge herrn gjorde sitt bästa bowlingresultat någonsin och klarar sig bra på egen hand. Vi har en superbra relation och det värmer ett modershjärta att ha en son som hör av sig ofta och vill umgås. En ynnest jag önskar alla mammor fick uppleva. Det kostar så lite att höra av sig, men betyder så mycket.

En annan positiv sak är att jag äntligen hittade en träningsform som passar mig! Åh vad jag har simmat i år! Det har varit så skönt och jag levde verkligen upp, samtidigt som siffrorna på vågen för första gången på länge dalade. Det höll i sig ända tills jag en dag plötsligt vaknade med en nerv i kläm i ländryggen och nu knappt kan stå på benet, än mindre simma. Förhoppningsvis finns det ett bot för detta och så fort smärtan försvinner kommer jag att kasta mig i vattnet igen. Jag saknar både simningen och mina långa promenader.

Glädjande är också att jag till slut fått igenom en 50% sjukersättning, något jag fick veta i förra veckan. Det var en stor sten som föll från hjärtat. Det är således inte längre aktuellt för FK att pröva mig på nya arbetsträningsplatser. Nu har jag den anställning jag har och så är det bra med det. Puh! Ett stort orosmoment mindre.

Det sägs att livet går i sjuårscykler och i så fall är 2019 mitt år! Det är dags för förändringar av både det ena och det andra slaget. Framförallt har jag lovat mig själv att försöka hitta tillbaka till den jag var innan mitt liv brakade ihop 2012. Om inte det går ska jag åtminstone försöka att lära mig tycka om mig själv som den jag är nu.

Den tuffaste utmaningen är nog att jag har fattat beslutet att lägga krut och (sura) pengar på tandimplantat. Jag blev ju tvungen att dra ut ett par tänder 2011 och har inte riktigt vågat mig på detta stora ingrepp. Men nu har jag repat mod och bestämt mig. Det måste fixas, det får bära eller brista. Jag bävar, det ska villigt erkännas.

Som vanligt blir jag sentimental på nyårsafton. I år är inget undantag. Men jag ser ändå med spänning fram emot 2019 och hoppas att det har något trevligt i beredskap för mig. Vi går mot ljusare tider och jag känner mig redo – ut med det gamla, in med det nya. Om inte annat så har jag en resa att se fram emot i augusti.

Nu sätter jag punkt för ett omtumlande 2018 och önskar alla ett riktigt

Smolk i bägaren

Det blev en vit jul i år! Även om det är svårt att tro på när man tittar ut genom fönstret idag. Några plusgrader och lite sol gjorde att snön försvann som genom ett trollslag. För min del gör det absolut ingenting, för min del behöver det överhuvudtaget inte komma mer snö, varken i år eller nästa. Det räcker så bra med att både lille julafton och julafton levererade. Nu är våren välkommen precis vilken dag som helst. Ja, jag vet att vi har hela vintern framför oss, men drömma får man väl?

Efter att julafton nu kulminerat och passerat sitter jag här idag och leker med mina julklappar. Ett nytt, självlysande tangentbord gör livet framför datorn lite roligare*. I CD-spelaren sjunger Kim Larsen och jag minns tillbaka på den där dagen i oktober när vi spontant åkte till Köpenhamn för att tillsammans med 30 000 andra vara med på minneskonserten till hans ära. Mellan varven löser jag lite sudoku, mumsar på choklad och läser en bok. Vankar rastlöst fram och tillbaka och funderar över i vilken ordning jag ska äta alla rester som nu belamrar kylskåpet.

Jag hade helst velat gå en lång promenad i det härliga vädret, men mina painkillers gör inte längre någon nytta. Så länge jag sitter still är allt lugnt, men att gå är smärtsamt. Det känns som om jag har ett spjut instucket mellan kotorna i ländryggen och både ben och fot domnar när jag rör mig. Promenader och simturer är därmed uteslutet och lär inte hända på mycket länge heller. Blir så irriterad! Kan man inte bara någon gång få lov att ha det bra? Alltid är det något som oroar och stör friden.

Känner mig som ett djur i bur. Jag ser fram emot MR den 7 januari, men det känns väldigt långt bort. Dessutom tar det minst en vecka därefter innan resultatet kommer till kiropraktorn och jag har i vilket fall inte tid hos honom förrän 17 januari. Sen har jag ingen aning om vad han har för befogenheter att remittera vidare, eller om jag måste gå den långa vägen via vårdcentralen. Det är hur som helst lång tid att vänta när man knappt kan gå ner till ICA ens.

Jag har följaktligen lagt ut alla inköp till nyårsafton på väninnan. Hon får även huvudansvaret för tillagningen av den kvällens meny. Å andra sidan är det alltid jag som står för huvuddelen av matlagningen på julafton, så det jämnar ut sig. Det är ju tur att jag varit förutseende och redan provianterat det som ska hällas i glasen. Till dess är det bara att ta ett djupt andetag samt en djup klunk ur glaset och gilla läget.

*Fotnot: Det var roligt ända tills jag kom på att funktionen alt+tab inte fungerar, vilket gör mig fullständigt tossig. Har Googlat runt hela eftermiddagen för att hitta lösningar, men får det ändå inte att fungera. Och naturligtvis har jag redan kastat kartongen, så ett byte är uteslutet. Ännu mera smolk i bägaren.

Som en elefant i en porslinsbutik

Idag insåg jag än en gång att jag inte är så smart som jag tror. För vilken gång i ordningen jag kommer till den insikten vill jag låta vara osagt, men jag blir lika förvånad varje gång. Jag har världens mest flexibla jobb där jag verkligen fritt förfogar över min arbetstid, ändå väljer jag lördag eftermiddag för att cykla in till stan och titta efter julklappar… På vilken skala som helst hamnar det tilltaget i absoluta botten. Men nu var jag i stan, så då var det bara att vässa armbågarna och angripa utmaningen. Lyckades hitta vad jag letade efter och känner mig nu nöjd och färdig med årets julklappsbestyr.

Jag var annars orolig för hur det skulle gå med julklappar i år, för de senaste två veckorna har jag knappt kunnat stödja på mitt vänsterben och jag har varit helt sänkt. Något (dvs. en nerv) verkar ha kommit i kläm i ländryggen och benet domnar ända ut i tårna. I måndags kunde jag inte ens simma, det gjorde för ont, så simningen har jag fått lägga på hyllan tills vidare. Trist! Nu råkar jag har stans bästa kiropraktor och han skickade omedelbart en remiss till MR. Om inte annat så för att utesluta eventuellt objudna gäster. Två dagar senare kom ett brev på posten att jag har fått en tid i början av januari. Jag har ringt dit och satt upp mig på återbudslistan, med bara tre före mig i kön, så med lite tur kanske jag kommer till tidigare. Tills vidare försöker kiropraktorn göra vad han kan, så det känns aningen bättre idag och med ett par painkillers innanför västen klarade jag dagens utmaning med glans. Nåja. Jag tog mig igenom stan och hem i alla fall.

Annars kan jag konstatera att jag har blivit socialt inkompetent. Totalt! Jag är som en elefant i en porslinsaffär. De senaste åren har jag i stort sett bara umgåtts med folk som känner mig väl, vilket innebär att jag i princip kan säga vad jag vill och hur jag vill, utan eftertanke. Jag och mina väninnor har en ganska rå, men hjärtlig, jargong sinsemellan och den funkar ju när man känner varandra väl. Vi vet var vi har varandra och ingen reagerar. Det språket funkar tyvärr inte lika bra med nya bekantskaper. Det är hämmande och jag vet knappt hur jag ska föra mig bland folk längre. Inför 2019 lovar jag därför, dyrt och heligt, att försöka förbättra min kompetens när det gäller att vara trevlig och social.

Älskade unge!

Idag bjöd min son på en bowlingupplevelse utöver det vanliga! Han spelade som en Gud och strikarna bara radade upp sig. Personligt bästa blev det med råge och tredje bästa resultatet i klubbens historia. Och jag som lever mig in i spelet som värsta bowlinghuliganen har skrikit mig hes, studsat upp och ner i stolen och fäktat så jag nästan slog farmor på näsan.

För den som inte kan något om bowling kan jag kort tala om att maxpoäng i en serie är 300, vilket inte många bowlare någonsin får uppleva. Över 1000 poäng på fyra serier är det inte heller så många som gör. När man då radar upp fyra serier på 256, 269, 260 och 258 = 1043, då är man riktigt duktig! Jag är så himla stolt! :D