Älskade unge!

Idag bjöd min son på en bowlingupplevelse utöver det vanliga! Han spelade som en Gud och strikarna bara radade upp sig. Personligt bästa blev det med råge och tredje bästa resultatet i klubbens historia. Och jag som lever mig in i spelet som värsta bowlinghuliganen har skrikit mig hes, studsat upp och ner i stolen och fäktat så jag nästan slog farmor på näsan.

För den som inte kan något om bowling kan jag kort tala om att maxpoäng i en serie är 300, vilket inte många bowlare någonsin får uppleva. Över 1000 poäng på fyra serier är det inte heller så många som gör. När man då radar upp fyra serier på 256, 269, 260 och 258 = 1043, då är man riktigt duktig! Jag är så himla stolt! :D

Annonser

Berg- och dalbana

När jag var liten älskade jag att åka berg- och dalbana. Myste på vägen upp och tjöt av välbehag på vägen ner. Om och om igen. Idag, när jag sitter fast i livets berg- och dalbana uppskattar jag varken upp- eller nedgångarna, för jag vet att när jag är på väg upp kommer snart en brant nedförsbacke igen. Och det är så långt ifrån välbehag man kan komma när det går utför.

Just nu har jag fått tillbaka min anställning. Det är förstås glädjande, men jag vet också att i januari kan det ta en ände med förskräckelse om jag har riktig otur. Försöker att inte tänka på det idag. Försöker desperat att ta en dag i taget och varken tänka bakåt eller framåt. Det går sådär, om jag ska vara ärlig.

The story of my life:

Men jag ska inte klaga, det finns de som har det mycket värre än jag. De som kämpar för sina liv, bokstavligt talat. Jag är åtminstone frisk. Tror jag. Man vet ju aldrig om det gömmer sig något långt där inne. Jag vet inte varför jag alltid har ont i hela kroppen, för det görs inga undersökningar. Ingen tar mig på allvar när jag söker för värk och smärta, jag ser ju så pigg och frisk ut. ”Det är åldern” heter det. Åh vad jag är trött på att läkarna gör det så enkelt för sig och skyller allt på åldern så fort man passerat 50. ”Du är stressad” säger man. Jag hade ärligt talat känt mig väldigt mycket lugnare och mindre stressad om jag erbjudits någon form av röntgenundersökning som uppföljning efter cancern. Som andra cancerpatienter får. De som inte har bröstcancer. Men jag är frisk. Jag får väl lita på det.

Träning är bra sägs det. Idag var det 36:e gången jag var och simmade! I 18 veckor har jag simmat två gånger i veckan och det har gett resultat minsann! Det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Viktlös i vattnet försvinner min värk, liksom alla oroliga tankar och funderingar. Då är det bara jag och vattnet. Som extra bonus kan jag notera dryga 3 kilo minus på vågen och en platt mage där jag för första gången i mitt liv anar magmuskler! Wow! Och det känns inte det minsta ansträngande eller motigt. Det är lika självklart som att äta. Det har blivit en naturlig del av livet och idag fyllde jag på mitt klippkort med ytterligare 25 gånger.

Jag är så glad att jag tog mig själv i kragen i somras. Det borde jag ha gjort för länge sen! Det är alldeles för lätt att skjuta upp saker till morgondagen. Alldeles för lätt att hitta på dåliga ursäkter och bortförklaringar till varför man inte gör det man egentligen skulle vilja. Alldeles för lätt att fastna i gamla hjulspår, som bara blir djupare och djupare om man inte gör något åt det själv.

Nästa mål är att lära mig räkna. Jag ska försöka räkna till 10 varje gång jag är på väg att falla för frestelsen att agera impulsivt på någonting. Jag ska försöka räkna till 10 varje gång jag är på väg att försöka lösa problem som inte tillhör mig. Jag ska försöka räkna till 10 varje gång jag är på väg att ”ställa upp” utan att vara tillfrågad. Jag ska helt enkelt försöka lägga band på min iver att alltid vara till lags och försöka vara hela världens mamma. Nu ska jag ta hand om mig själv och göra sånt jag vill göra för min egen skull. Jag ska i alla fall försöka. Det får bli mitt nyårslöfte till mig själv och jag har redan tjuvstartat!

Vi slår ett slag för Barncancerfonden

Nu är det dags att göra lite reklam! Men för en god sak. Varje år drabbas runt 300 barn av cancer i Sverige. Tack vare forskning och effektivare behandlingsmetoder har utvecklingen gått framåt och idag överlever 80%. Men vi vill att alla barn som insjuknar i cancer ska överleva och kunna leva ett friskt liv. För att nå dit har vi i Bulltofta Bowlingklubb bestämt oss för att vara med och stödja Barncancerfondens verksamhet med en egen insamling – det är vi stolta över.

Vårt mål är att innan året är slut ha samlat ihop minst 10 000:-. Hjälp oss att nå det målet! Givetvis behöver man inte spela bowling för att bidra till insamlingen. :-) Gå till vår insamlingssida här och ge ditt bidrag >> (scrolla ner på sidan och klicka på knappen ”Jag vill bidra” under bilden för att stödja just vår insamling)

Följ oss och dela på Facebook och hjälp oss att sprida budskapet

FB_BBK

 

Tack för din insats!

Livet i Limbo

Vilken alldeles underbart vacker allhelgonadag! Strålande sol, vindstilla och 12 grader. Det har aldrig hänt förut, åtminstone inte under min tid som kyrkogårdsbesökare. Jag lämnade cykeln i cykelstället och tog istället en lång, njutningsfull promenad till kyrkogården idag och satt sedan på en bänk i solskenet både länge och väl. Tankar av olika slag snurrar i skallen på mig utan att jag kan styra dem. Önskar jag kunde stänga av dem och bara låta livet ha sin gång. Ta dagen som den kommer liksom. Men jag är en grubblare och ju mer jag grubblar desto mer förvirrad blir jag. Jag vet varken ut eller in, har tappat kontrollen över mitt liv och kyrkogården är en bra plats för kontemplation.

Kyrkobesök hör inte direkt till ett återkommande event i min kalender. Senast det hände tror jag var när min pappa dog för 21 år sedan och det var inte ens en riktig kyrka, utan ett kapell. Men idag gjorde jag en avstickare in i kyrkan på vägen hem. Jag kände att jag behövde lugnet och hittade en ensam fåtölj i ett hörn där jag slog mig ner. Där blev jag sittande säkert en timme. Kände ett stort behov av att gråta, men det kommer liksom inga tårar. Det var ändå skönt att sitta där i avskildhet. På något vis kände jag mig lite lättare till mods när jag lämnade kyrkan bakom mig.

Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan, för jag anser att de fyller en viktig funktion i samhället. Men jag är på inget vis troende, åtminstone inte på någon Gud. Om Gud fanns borde det inte finnas så mycket elände i världen. Om Gud fanns borde det inte finnas några elakartade sjukdomar. Om Gud fanns borde folk inte vara så elaka mot varandra. Eller kanske är det de som saknar tro som inte vet hur man uppför sig? Jag vet inte. Ödet då? Finns det, eller är det bara människans sätt att försöka hitta orsaker till det som sker? Jag vet inte det heller. Jag vet ingenting just nu. Jag befinner mig i limbo och jag är trött.

Eller förresten, en sak vet jag ju! Jag kommer att få tillbaka min anställning i mitten av november! Samma anställning, men med ett nytt namn. Det den förre handläggaren inte ansåg vara möjligt fixade den nya på fem röda sekunder. Att det har dröjt så pass länge beror enkom på handläggningstiderna. Hade stolpskottet jag hade från början bara varit engagerad, lyssnat och ansträngt sig hade det gått att lösa på en vecka. Nu har han istället kostat mig tusentals kronor i förlorad inkomst. Blir så irriterad! Om jag bara hade orkat hade jag anmält både honom och hans chef till JO eftersom jag försökt byta handläggare vid ett flertal tillfällen under 1½ år utan att få gehör. Men det tar för mycket energi. Jag är trött på att strida. Jag vill bara ha lugn och ro och landa i mig själv. Det verkar svårt nog.

Lyckligt lottad!

Oavsett vad som händer runt omkring mig har jag den gångna helgen än en gång förstått att jag är lyckligt lottad, trots allt. En till födelsedag har passerat (min), dock icke obemärkt som jag hade tänkt mig. Det här med att fylla år har aldrig varit något jag sett fram emot, om man bortser från när jag var barn förstås. Då kunde födelsedagen inte komma fort nog. Men som vuxen tycker jag inte att det finns något att fira direkt. Jag brukar därför försöka undvika all form av firande, utom för närmast sörjande, det vill säga sonen och farmor. Så även detta år. Jag deklarerade tidigt att min födelsedag inte skulle firas i år heller. Det gick sådär.

Eftersom jag fyllde en fredag borde det ju varit en perfekt dag för en familjesammankomst, men eftersom sonen skulle åka till Vänersborg med bowlingklubben så var den dagen redan avskriven. Det fick bli en lunch i all enkelhet med sonen innan han och alla hans bowlingklot blev hämtade här vid 13:30-tiden. Han anländer med buller och bång klockan 12. Plötsligt står han i dörren, dragande med en gigantisk kartong och en kompis jag aldrig sett förut. Jag hade önskat mig böcker. Det gör jag alltid. Men sonen hade varit uppmärksam när vi var på XXXLutz för ett par veckor sen och jag äntligen hittade ett skåp till mitt badrum. Flera tappade hakor och en våg av glädje och lycka for genom kroppen. Goa, underbara grabb! Han har ju inte körkort så det hade varit lite trixigt, men han löste det ändå. That’s my boy!

Eftersom jag fyllde en fredag och familjesammankomsten redan var avskriven tyckte två av mina väninnor att det väl kunde vara trevligt med en middag på kvarterskrogen, på deras bekostnad. Så jag blev firad inte bara en, utan två gånger på min födelsedag som inte skulle firas.

På lördagen hade jag och två andra väninnor köpt biljetter till Lennie Norman, och vad passar bättre än att gå ut och käka innan? Vad jag inte hade räknat med var att de två väninnorna hade konspirerat (de kallade det konfererat) och bestämt sig för att bjuda mig på middagen. Jag tackar allra ödmjukast för det i dessa knapra tider. Det blev en härlig kväll, med jättegod mat och många skratt. Det var säkert minst sjunde gången jag såg Lennie Norman och han är fortfarande lika rolig.

Det är härligt att ha vänner som finns där i vått och torrt. Vänner som jag kan vara mig själv med utan att någon tittar snett och säger upp bekantskapen om jag råkar säga min åsikt om saker de inte håller med om. Det är vad jag kallar riktiga vänner och jag är lyckligt lottad!

Söndag är vilodag, men nu var det dags för den inställda familjesammankomsten, med farmor och sonen. Även här känner jag mig lyckligt lottad som har så fin kontakt med min före detta svärmor.

Så för att vara en som ställt in allt födelsedagsfirande kan jag väl bara konstatera att det inte gick så bra i år heller. Någon där uppe måste gilla mig. :-)

Konstgjord andning

Vattnet är kallt, vågorna går höga, jag trampar vatten, fryser, sjunker, kommer upp över ytan, kippar efter luft och sjunker igen. Jag är trött, mjölksyra i hela kroppen, men jag kämpar för mitt liv. En räddningsplanka kommer flytande och jag klamrar mig desperat fast vid den för en stunds vila. Den glider mig ur händerna och jag famlar efter den igen. Hänger kvar och flämtar. Nä, jag är inte i bassängen, det här är mitt liv just nu. Och jag är så trött. Helt vilsen i livet. Vem är jag? Hur blev det så här, vad gjorde jag för fel? Vad ska det bli av mig? Finns det en framtid – ett liv värt att leva?

Min nya handläggare på AF visade sig vara ett guldkorn. Hon är inkännande och handlingskraftig. Klart vi löser det här! Så, om inget konstigt händer, har jag min anställning tillbaka i mitten av november – med lönebidrag. Jag klamrar mig fast vid den tanken.

A-kassan har sitt alldeles egna sätt att räkna karensdagar på. Om man inte har fullt utbud (40 timmar i veckan) tar 6 karensdagar längre tid att avverka än sex vanliga arbetsdagar, eftersom sex dagar inte är sex dagar med deras matematik. Karensdagar räknas nämligen inte i kalenderdagar utan med fina ord som utbud, hindertid och en massa andra begrepp jag inte orkar sätta mig in i. När de dessutom blandade ihop procenten med utbudet hade jag efter nio arbetslösa dagar förbrukat 2,5 karensdagar enligt deras beräkningar = 0 kronor i börsen. Hjärtat stannade! Efter flera mail och telefonsamtal löste det sig till slut och jag kan andas ut vad gäller det. Men det tog på krafterna!

FK vill göra nya utredningar och helst starta ny samverkan med AF för att få ut mig på arbetsträning utöver de 50% jag redan jobbar. Jag hade ett mycket bra samtal med handläggaren där och de har beslutat att lägga det på is ett tag till. Även om jag egentligen välkomnade ett sådant initiativ, jag skulle behöva komma ut bland folk. Vi får se vad som sker. Det kanske är bäst att ta en sak i taget.

Min ”husläkare” sen 20 år gick i pension i somras, sen dess har jag känt mig helt utlämnad. Ingen att vända mig till. Till slut har jag nu fått tag i en ny, som kändes bra att prata med. Men hon börjar först i januari. Den räddningsplankan sträcker jag mig emot, det är snart januari.

Ibland känner jag mig så otroligt ensam och inbillar mig att det hade varit lättare om jag haft en partner. Någon att luta mig emot när vindarna blåser. Någon som bekräftar mig och talar om att jag duger precis som jag är. Där jag kan tillåtas att vara svag. Med en snabb blick i backspegeln inser jag förstås att den tanken är en utopi. Men det skulle verkligen vara skönt att komma i land och få fast mark under fötterna igen. Nåja, det ordnar sig nog till slut. Det har det ju alltid gjort förut. Jag löser det med konstgjord andning så länge.

Men allt är inte jämmer och elände, det finns en del positiva saker i mitt liv också. Jag måste bara lära mig att se och uppskatta dem, något som jag förut varit så bra på. Mina väninnor som alltid finns där och stöttar står överst på den listan!

Vi har haft några underbara sensommardagar som jag verkligen har njutit av! Många timmar på balkongen, promenader och ett par avkopplande AW i eftermiddagssolen. Vi firade väninnans födelsedag den 13 oktober med middag på balkongen. Det var så varmt där att vi var tvungna att veva ner markisen. Helt otroligt och alldeles underbart!

Igår var det 24 år sen min son kom till världen. Mitt livs lyckligaste ögonblick och mitt livs största kärlek, tätt följd av min pappa som tyvärr lämnade denna världen alldeles för tidigt i livet. Jag saknar honom fortfarande. Men igår var det alltså födelsedag och sonen bjöd mig och farmor på pannkakor till lunch. Nästa år blir han 25… vart tog tiden vägen? Det känns som igår när han låg där på min mage och sköterskan utbrast ”ja, det är tydligt vem som är pappa”. Idag brukar jag skämtsamt säga att han har tre pappor, precis som i Mamma Mia. Det finns två ”extrapappor” i bakgrunden som månar lite extra om honom och det känns som ett väldigt bra stöd för mig.

Min födelsedag stundar också snart. I samband med den ska jag och två väninnor gå och se Lennie Norman och det ska bli kul! Jag har alltid gillat hans humor och jag ser fram emot en kväll med många skratt. En sådan kväll fick jag för övrigt för en vecka sedan också, då jag och väninnan var på teater och såg farsen The Play that goes wrong. Det var förlösande att få skratta hejdlöst och för ett par timmar glömma verkligheten.

Mina ansträngningar i bassängen ger resultat. Magen har fått ny form och börjar likna den mage jag hade när kirurgen flyttat upp delar av den i brösthöjd 2015 – det vill säga platt å fin. Dessutom är vågen och jag på samma våglängd igen. Man får vara nöjd med det lilla.

Och nästa sommar åker jag och väninnan tillbaka till Ca’n Picafort. Det är förvisso väldigt lång tid dit, men det är bra med långsiktiga mål också. Något att se fram emot.

Tak for musikken

I söndags gick Danmarks absolut största ikon ut tiden – Kim Larsen. Detta musikaliska geni som skapat så många örhängen. Kanske inte så stor i Sverige – han sjunger ju på danska – men här i Skåne har han definitivt satt sin prägel. Halvdansk som jag är har han alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och jag har vid ett flertal tillfällen sett och hört honom live. Senast i somras, då han kom till Malmös Folkets park. Idag är jag glad att jag var där, även om vi inte hade löst biljett utan stod utanför och tjuvlyssnade.

Under veckan som gått har han hyllats i hela Danmark på allehanda sätt. Minnesprogram på TV och marscher genom ett flertal städer. ”Danmark er blevet amputeret” sa någon. Av bilder och artiklar att döma skulle man nästan kunna tro att det var själva ”Dronningen” som dött. Ikväll nåddes kulmen med en stor minneskonsert på Rådhuspladsen i Köpenhamn. C:a 35 000 människor var där och jag var en av dem. Folk bara strömmade till och från att ha suttit en bit utanför befann vi oss plötsligt mitt i. Alla sjöng med, alla kunde alla texter. Trots att vi är inne i oktober var kvällen ljuvlig. En alldeles underbar, magisk kväll som slutade i tårar. Mitt i allt det sorgliga är jag så glad att jag var där.

Det går inte att sammanfatta kvällen, jag har inga ord. Men den sista låten, som även blivit framröstad som den bästa genom tiderna, grep tag, tårarna rann och jag blev nästan religiös på kuppen när 35 000 människor sjöng i kör.

Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det, du ville
Fik du hørt din melodi

Sen var det över. Punkt. Slut. Massorna skingrades. Vi gick in på puben och lät intrycken sjunka in över en Irish coffee och när vi kom ut hördes Kim Larsen i högtalarna från puben bredvid och när vi kom in på Hovedbanegården ljöd ännu en sång av Kim Larsen ur en högtalare. Danmark sörjer.

En dag när jag är borta, för den dagen kommer förr eller senare, har jag sagt till Bertil att han själv får avgöra hur han vill göra. Minneslund eller gravplats, kremering eller kista, med eller utan begravningsceremoni, är hans val. Men OM han väljer en begravning vill jag att det sista som spelas är denna underbara låt.

Tak Kim, for musikken! Hela konserten går att se här >>

Simkonst

Innan jag går in på konsten att simma utan att kollidera vill jag bara tala om att jag har fått en ny handläggare! :D Ett litet, men ack så viktigt framsteg i kampen mot etablissemanget. Nu återstår bara den lilla detaljen att försöka få denna nya peson med på tåget mot en ny anpassad anställning efter den 24 september, då jag än en gång står inskriven som arbetslös när nystartsjobbet går ut. Ett projekt som lär vara nog så svårt att ro i hamn. Fortsättning följer.

En annan sak som är synnerligen komplicerad är att samsas med andra simmare i bassängen. Reglerna är väldigt enkla för motionssimmare. Bassängen är indelad i banor om två och du simmar på höger sida – hela tiden. Runt, runt, runt. Så slipper man krocka med andra. Skylten är så tydligt utformad att till och med en femåring kan fatta. Enkelt. Kan man tycka.

Om man nu inte förstår det där med pilarna kanske man åtminstone borde känna till de mest elementära trafikreglerna. Men efter att ha simmat två gånger i veckan i snart 10 veckor kan jag konstatera att jag nog har för höga krav på mänskligheten. Det är inte så enkelt som man tror att lämna företräde och hålla sig på rätt sida.

Det är inte ens lätt att förstå att om man befinner sig i en bassäng där man utövar motionssim så är det inte lämpligt att ställa sig mitt i och prata med väninnan. Det är inte heller någon bra idé att ställa sig mitt i bassängen och utöva vattengympa i egen regi. Banorna är inte heller ett promenadstråk, där man i lugn och ro promenerar två och två, i bredd, ivrigt samtalande med kompisen. Man ska överhuvudtaget inte simma i bredd!

Vi simmar alla olika fort, några är riktiga ess, andra tar sig knappt fram. Jag är någonstans mittemellan. Det går förvisso fortare nu än när jag började, men någon Therese Ahlshammar är jag inte. Därför väntar jag gärna med att vända de få sekunder det tar om det kommer någon strax bakom mig som är snabbare än jag, så den får vända först. Jag går heller inte i bassängen förrän banan är fri. Det är jag ganska ensam om. De flesta har inga sådana tankar överhuvudtaget. De kastar sig gladeligen ut mitt framför näsan på folk, som sen får ta en lång omväg för att komma förbi. Undrar om de kör bil på samma sätt?

Sen har vi ryggsimmarna. Jag simmar gärna på rygg själv och vet att det går så mycket fortare än när man simmar bröstsim. Därför måste jag se till att det är långt fram till den som simmar framför innan jag börjar, för att undvika att simma på lite längre fram. Ändå upphör jag aldrig att förvånas över andras framfart på rygg. De vänder utan att se sig för och kanske bara har ett par meter fram till den som simmar före. Vilket givetvis resulterar i att de snabbt simmar på framförvarande. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk simma på andra, en del mer än en gång samma dag. Sen blir de irriterade när de får tillsägelse?

För någon vecka sen hade vi en dam som simmade hela sträckan på rygg, på fel sida i bassängen. Det stoppade hela flödet. Sen blev hon skitirriterad när hon fick tillsägelse om att hålla till höger så vi andra kunde simma. ”Jag håller till höger” var svaret… Mmm, det gjorde hon förvisso ur hennes synvinkel, där på rygg. Men hon var likväl i fel bana, eftersom högerregeln gäller för bröstsim.

Men bortsett från dessa små irritationsmoment, och några till, fortsätter jag med min simning två gånger i veckan. Jag har inte missat en enda gång! Det är så skön motion och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och gav mig iväg, den där dagen i juli. Jag känner också att jag blir starkare, simmar snabbare och orkar mer nu än då.

Jag fick ett sms från sonen igår, ”får jag bjuda dig på lunch i morgon?”. Tänk så lite det behövs för att göra en mamma glad! Jag har en alldeles underbar son, som gärna umgås med sin mamma lite då och då – ganska ofta faktiskt – trots att hon varit en ganska sträng och krävande mamma under uppväxten. Det värmer i ett modershjärta. Alla mödrar borde få känna den glädjen någon gång.

Får vem som helst jobba som handläggare?

Han inleder storslaget sin karriär som min handläggare i maj 2017 genom att ringa och gratulera mig till att jag får fortsätta hos min arbetsgivare, när jag i själva verket blivit uppsagd tre veckor tidigare och en vecka senare skulle påbörja en ny anställning. Om han läst den information han fått av min SIUS-konsulent i samband med min uppsägning hade han haft koll på detta.

Nu blev det bråttom att få alla papper klara och min nya arbetsgivare fick lägga allt annat arbete åt sidan för att hinna lösa det i tid. Handläggaren lade inte två fingrar i kors för att påskynda handläggningen och hjälpa till, tvärtom, han rabblade mantrat ”så är reglerna” om och om igen. För det är allt han kan. Detta höll på att kosta mig jobbet! Vilken annan arbetsgivare som helst hade kastat in handduken redan då.

När jag påtalar detta debacle för handläggaren på ett möte förra veckan rycker han bara på axlarna. Han har inte ens vett att be om ursäkt!

Jag talar på samma möte om för honom…

  • att jag inte har något förtroende för honom,
  • att jag känner mig otrygg med hans hantering av mitt ärende,
  • att jag inte litar på att han gör sitt bästa för att hjälpa mig att bibehålla och på sikt utöka min plats på arbetsmarknaden,
  • att jag vill ha en annan handläggare.

Hans svar är kort och gott att han ”inte lägger några personliga värderingar” i sina ärenden.

Så här ser den aktuella situationen ut:
Snart (24/9) tar mitt nystartsjobb slut och jag har sedan i våras försökt kommunicera med handläggaren för att förmedla att detta nystartsjobb i praktiken har fungerat som en anpassad anställning och att jag inte platsar på den öppna arbetsmarknaden så som jag fungerar idag. Det finns ingen arbetsgivare som vill betala full lön för en som inte kan lära sig jobbet på två röda sekunder. Däremot kan min nuvarande arbetsgivare tänka sig att anställa mig med alla de anpassningar jag behöver, under förutsättning att det går att få lönebidrag. Han har inte varit intresserad.

Han vägrar att medverka i ett möte med mig och SIUS som hon föreslog tidigt i somras så att vi i lugn och ro kunde gå igenom mina problem och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det måste väl ändå betraktas som ett tjänstefel att inte vilja ha ett möte med sin klient som han har ansvar för? Eller ”kund” som det så fint heter på AF.

Han kommer helt oförberedd till ett möte vi hade tillsammans med min arbetsgivare den 28 augusti. Han har inte läst på de daganteckningar SIUS gjort från ett möte hon hade med mig och arbetsgivaren i juni, han har ingen aning om vad som står i mina läkarintyg. Han vet inte ens vilka mina problem är, med inlärningssvårigheter och koncentration! Det blir tydlig när han erbjuder:

  • “stöd för personligt biträde”. Jag behöver ingen dadda! (Något hembiträde tror jag inte att jag har rätt till, hur gärna jag än skulle vilja)
  • “stöd för arbetstekniska hjälpmedel”. Jag behöver inga hjälpmedel! (Jag tror inte han kan trolla fram en ny hjärna, annars hade jag gärna tagit emot en sådan)

Han påstår att om det ska bli aktuellt med en ny, anpassad anställning med lönebidrag krävs intyg på att jag försämrats under tiden med nystartsjobb. Jag skickar honom samma eftermiddag ett utdrag ur mitt senaste läkarintyg (som han fick i sin helhet i våras) som klart och tydligt styrker att min hälsa gradvis försämrats under höst/vår. Det framgår också av intyget att det är viktigt för min rehabilitering att jag inte ska utsättas för ytterligare oro. Detta mail svarar han aldrig på.

Han skickar en fråga till “Juridiska rådgivningen” för att få råd om det går att erbjuda en ny, anpassad anställning efter nystartsjobbet, utan att ha klart för sig vad jag har för funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att bibehålla min plats på arbetsmarknaden. Som man ropar får man svar och av svaret att döma är frågan fel ställd.

Jag påtalar detta i ett mail och frågar honom vad han tänker göra för att hjälpa mig att bibehålla min plats på arbetsmarknaden med de funktionsnedsättningar jag fortfarande har. Han svarar inte på det heller!

Nu är det än en gång kort om tid och han gör ingenting för att försöka lösa min situation så jag kan fortsätta min anställning.

  • han svarar inte på mail
  • han för ingen dialog med mig
  • han för ingen dialog med min SIUS, han kör sitt eget race
  • han för ingen dialog med arbetsgivaren
  • han lyssnar inte
  • han läser inte på
  • han är oengagerad och ointresserad
  • han är inte insatt i de faktiska omständigheterna kring mina funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att klara av att sköta ett arbete
  • han fattar inte att ingen arbetsgivare vill betala full lön för en person som har nedsatt arbetsförmåga
  • han är inte lösningsfokuserad
  • han gömmer dig bakom paragrafer och juridisk rådgivning, kan inte tänka själv och tar inget eget ansvar!

Det är för mig obegripligt att denna person tillåts arbeta med människor i behov av rehabilitering och anpassat stöd överhuvudtaget! Och varför väljer man ett sånt yrke när man är så ointresserad?

Flera gånger har jag bett om en ny handläggare hos hans chef, men jag får ingen. Man kan skriva och klaga hos Arbetsförmedlingens Kundrelationer, men de gör inte heller något, de tackar för synpunkterna, men hänvisar till chefen… Ett moment 22. Som inskriven på Arbetsförmedlingen kallas man kund – men man är helt rättslös. Där har man inte hört talas om begreppet ”kunden har alltid rätt”. Måtte Arbetsförnedringen läggas ner!

Ge mig en ny handläggare – nu!

Hur svårt kan det vara?

Det är snart dags att överge den vårdcentral som jag gått till i minst 15 år och se mig om efter en ny. Från att ha varit stans bästa, där man alltid kom fram, alltid fick en tid och alltid blev trevligt bemött, har de sakta men säkert blivit sämre och sämre. Nu har de snart nått botten. Läkarna har sagt upp sig på löpande band, sjuksköterskorna likaså och nu även sjukgymnasterna. De har snart bara hyrläkare så man har ingen fast kontakt längre. Det blir svårare och svårare att komma i kontakt med dem överhuvudtaget. När man ringer dit möts man först av en lång harang om att inte besvära innan kl. 10 om man inte har akuta besvär. Sen kommer nästa harang om att de minsann är anslutna till doktorn.se så man kan ringa dit för gratis konsultation. Med andra ord, stör oss inte.

I förra veckan ringde jag dit vid 9-tiden för att det är dags för mig att få en B12-injektion som jag ska ha ungefär var tredje månad. Beskedet var då att man ska ringa efter 10 om det inte är ett akut ärende, jag köper det och lade lydigt på och ringde igen 10:15. Då tvingades jag knappa in mitt telefonnummer och fick därefter besked att jag skulle bli uppringd 13:25. TRE timmar senare! Vilket skämt!

Helt ärligt, jag ringer en viss tid för att just då har jag tid, men om tre timmar kanske jag inte är anträffbar. Vilket jag givetvis inte var heller, så jag missade när de ringde upp och inte ringde de upp igen lite senare heller. Det är jättebra att man kan bli uppringd och slippa sitta i långa köer, men det måste finnas ett alternativ att sitta kvar i kön om man hellre vill det. Alla har inte möjlighet att prata med vården precis när de har tid. De har telefontid 8-16:30 och då ska det också gå att få tag i någon!

Jag gav upp telefonprojektet och gick in på 1177 och lade ett meddelande att jag ville boka en tid för B12-injektion. Svaret jag fick var: ”När ska du ha den, detta förelägger inte riktigt i din förfrågan”. (man ska inte använda sig av fina ord om man inte förstår dem) Och så var ärendet stängt så jag inte kunde svara på det. Vad tror de? Om jag skriver och ber om en tid så vill jag väl ha den när de har en ledig tid – inte om fyra månader?! Jag fick alltså påbörja ett nytt ärende i samma fråga och skriver då att jag vill ha den ”snarast” och talar också för säkerhets skull om att jag ska ha den var tredje månad och att remissen finns hos dem. Idag fick jag svar… ”När ska du ha din b12 spruta, vilket dag/datum, eller menar du bara denna veckan?”

Men helt ärligt? JAG kan väl inte bestämma vilken dag jag ska ha spruta? Det får väl bli en dag när de har en ledig tid. Hur svårt kan det vara? Ge mig en tid! Snarast… Är det verkligen så svårt att förstå?

Och nu, precis när jag skulle publicera det här, kom svaret från vårdcentralen igen: ”Den om har ordinerat b12 till dig, måste ha informerat dig kring när sprutan ska tas, varför jag frågar när du ska ha den. Man ger inte bara medicin till hö och vä, och det e pats eget ansvar att ha koll på, när man ska ta sin medicin.” Trevlig tjej det där…

Jag blir så trött…! Det är ju det jag har, koll, det är därför jag ber om att få en tid. Men jag har i alla fall fått en tid i morgon klockan 13. Tackar allra ödmjukast för det.