Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.

En inneboende elektriker

Någon golvslipning blev det inte. Mitt parkettgolv var så illa åtgånget att golvläggaren dömde ut det totalt, så det blev ett helt nytt golv istället. Och ett riktigt snyggt sådant dessutom. Jag är så nöjd!

Efter att igår ha legat här på alla fyra och ägnat mig åt diverse koppleriarbete kan jag konstatera att det bor en liten elektriker inuti mig. Att det låg många sladdar bakom bokhyllan visste jag. Att en del av dem var onödiga hade jag också en svag aning om. Ändå var jag helt chockad när allt var klart och jag samlade ihop de överblivna sladdarna.

Inte nog med detta, när jag kom ut i köket upptäckte jag ytterligare två överblivna sladdar. Hur är det möjligt? Visst, jag köpte en ny megaförgrening, men ändå, den är långt ifrån full nu. Jag känner mig mycket stolt över att ha lyckats få alla kopplingar rätt, precis så som jag vill ha det. Till min hjälp hade jag väninnan som följde min minsta lilla vink – dra där, håll där, stoppa in i hålet där. Även om det lyste ett stort frågetecken i hennes ögon, lydde hon blint. Hon var minst lika förvånad som jag när allt var klart – och fungerade! Jag tror jag har varit elektriker i mitt tidigare liv.

Nästa stora förvåning kom när jag började sätta in mina böcker i bokhyllan igen. Trots att jag gjort mig av med massvis med böcker i mitt stora röj, var det svårt att få plats med böckerna. Har de ynglat av sig i påsarna? Nu är det hur som helst på plats alltihop och fönstren putsade. Jag är helt slut. Kroppens alla muskler skriker i protest och nu ska här inte göras någonting alls på ett tag. Jag ska bara ta det lugnt. Inga måsten. Bara njuta av resultatet. Jag är nöjd, jag har nått delmål ett och det blev precis som jag ville ha det.

I fredags, medan golvläggaren huserade här, tog jag tåget till Lund för ett besök hos rehabteamet. Ett team bestående av två personer. Jag var tung i huvudet redan när jag vaknade och inte blev det bättre av att än en gång vända ut och in på sitt liv och gräva fram allt som hänt de senaste 4½ åren. Först med en person. Sen med nästa. En timme med varje. Och slutligen med de båda samtidigt. Allt snurrade när jag var klar. Det är tur jag under årens lopp skapat en liten punktlista med de viktigaste, större händelserna. En liten punktlista som är på tre A4-sidor… Den listan har jag alltid med mig för att underlätta för minnet.

Kontentan av detta möte blev att de är imponerade över att jag överhuvudtaget står på benen. Det är inte konstigt att hjärnan inte riktigt vill fungera när det kommer till att lära sig nya saker efter att ha utsatts för så långvarig stress, på så många olika plan. Och dessutom varit ensam om att hantera allt. Det är inte konstigt jag är trött och att tålamodet och koncentrationen tryter i pressade situationer. Den blockering jag känner är kroppens försvar för att tala om för mig att dra ner på tempot. Jag måste lära mig att koppla av, ta det lugnt och att säga nej. Jag ska inte utsätta mig för allt för många nya utmaningar, utan göra sådant jag kan och tycker om. Det är okey att inte göra någonting alls, att bara vara och ta det lugnt. Jag kommer att kunna lära mig saker, men det kommer att ta mycket längre tid än ”normalt”. Och det ska få lov att ta tid. Det är ju tydligt att när jag gör saker jag gjort förut, som jag är van vid, då fungerar jag alldeles utmärkt. Hade hjärnan inte fungerat hade jag t.ex. inte fått ihop mina sladdar igår.

De ska skicka en remiss till vattengymnastik. Och så vill de att jag försöker gå på någon form av avkoppling såsom medicinsk yoga eller mindfulness för att lära mig koppla av. Lite samtalsterapi hade också varit bra. Ja, ja, så rullar vi ett varv till. Fast vattengympa har jag faktiskt funderat på förut. Eftersom jag inte kommer igång med min träning på gym igen och överhuvudtaget aldrig sett tjusningen med att svettas, så kanske det är en bra variant för mig att hoppa i plurret. Jag ger det en chans.

Undantagstillstånd råder

Det har gått 2½ vecka sedan unge herrn lämnade boet. Det känns som minst 2½ månad sen. Eller mer. Jag har under dessa två månader, förlåt veckor, farit som en guttaperkaboll fram och tillbaka med än det ena, än det andra. Lite i taget har jag tömt bokhylla och sorterat ut böcker och annat som kan kastas. Cykeln har gått i skytteltrafik till Myrorna och andra liknande instanser. Dels för att lämna det överblivna, dels för att försöka fynda bra grejer till både mig själv och sonen. Jag är nämligen av åsikten att det inte finns någon anledning att betala dyrt för sådant som man lika gärna kan handla bättre begagnat för en spottstyver. Åtminstone till att börja med, så kan man alltid byta ut mot nya saker den dagen man ramlar över något man verkligen vill ha. Det är dyrt att sätta bo.

Gardinerna jag köpte till sonen föll naturligtvis inte i god jord, men det visste jag nästan redan innan jag bestämde mig för att köpa dem. Det var en chansning, men det gjorde inget för jag kom på att de passar alldeles utmärkt i hans gamla rum. Faktum är att de är som gjorda för att hänga där. Lite för långa var de, så symaskinen fick jobba. Jag hatar symaskiner! Några dagar senare hade jag turen att ramla över en lampa på Erikshjälpen att sätta i fönstret. Där fanns också ett litet glasbord som skulle passa utmärkt i mitt nya läs-/arbetsrum så småningom, så det blev ett akutsamtal till en väninna med bil, som kom och hämtade mig.

Dessutom har jag hunnit med att måla både byrå och spegel. Byrån lyser upp i min mörka vrå, spegeln ligger än så länge på vardagsrumsgolvet. Faktum är att hela, nåja, halva min lägenhet är upp och ner. Bokhyllan är tömd, delar av den har jag själv kunnat flytta in i Bertils gamla rum och på lördag kommer väninnan för att hjälpa mig flytta resterande möbler, utom soffa och TV som får vänta några dagar till. Lite irriterande är det att inte Bertil kan komma och hämta sina resterande saker så jag får utrymmet. Jag hade också behövt flyttkartongerna, nu står allt i papperspåsar. I slutet av nästa vecka kommer golvläggaren för att lägga nytt hallgolv och slipa golvet i vardagsrummet. Det blir tomt och ödsligt några dagar, men det är smällar man får ta om man vill ha fint.

I måndags lastade jag min cykel full med Bertils saker, inklusive en gardinstång i näven och cyklade för att hjälpa honom hänga upp gardiner. Jag behöver åka för att handla en ny matta till mig själv, men har inte haft tid och ork. Nu märker jag att energin börjar tryta. Hela denna process tar på de sista krafterna. Det är så tydligt att jag har svårt att orka när det blir mycket på en gång. Just nu är jag så trött i huvudet att jag knappt vet var jag är, vad jag gör, eller vart jag är på väg. Tålamodet är nere på noll. Jag minns inte vad jag gjort, bara att jag gjort saker varje dag. Väninnor frågar ”hur gick det med XX igår” och jag tittar förvånat och undrar ”igår?” Vad gjorde jag igår? Jag har ingen aning. Det är tur jag har väninnor som har koll på vad jag gör och kan fylla i minnesluckorna. Allt snurrar och jag får vara glad att jag lyckas upprätthålla någon form av fasad på jobbet – som jag för övrigt har kvar.

Jag är så uppe i varv och har svårt att koppla av. Vaknar långt innan klockan ringer varje morgon. I går vaknade jag klockan 5! Efter en stund gav jag upp alla försök att somna om och steg upp. Jag hade ju en spegel som behövde ett nytt lager färg, så vid 6-tiden låg jag på alla fyra på golvet i vardagsrummet med penseln i högsta hugg. På eftermiddagen var jag så trött jag inte ens orkade gå och handla. Jag slocknade som en klubbad oxe i soffan klockan 16 och när jag vaknade en timme senare var jag fortfarande lika trött. Jag behöver semester!

För en vecka sen fick jag ett telefonsamtal. ”Hej jag heter [minns inte namnet] och ringer från onkologens rehabteam, du skulle varit här för en halvtimme sen”, sa den vänliga rösten. Vimsig och frånvarande är jag, men mina kallelser har jag baskemej alltid koll på, så jag blev minst sagt förvånad. ”Jag har inte fått någon kallelse”, förklarade jag. Nu har jag fått en ny tid och ska dit på en utvärdering nästa fredag. En utvärdering som tar c:a 3½ timme, så de går grundligt tillväga. Jag vet inte exakt vad det går ut på, men jag kommer att få träffa olika medlemmar i teamet för att utreda om och vad jag behöver för rehabilitering. Det blir intressant. Återkommer om det. NU tror jag att det är dags för ännu en eftermiddagsslummer i soffan.

Allt det roliga

I tron att jag behövde tröstas ville sonen uppmuntra mig dagen innan det stora flyttlasset så han påminde mig om att jag ju fick allt det roliga. Det vill säga, jag slapp bära tunga saker och så skulle jag ju hjälpa till med att inreda så småningom. Och det måste sägas att jag tycker är roligt. Dock måste han själv vara med på tåget, så det blir något han gillar. Vi hade redan varit på MIO där han fastnat för en fin matta med passande gardiner till vardagsrummet.

Dagen efter flytten cyklade jag till det nya hemmet med ett stort och välfyllt påskägg till de båda ungdomarna. Bertil hade nämligen deklarerat högt och ljudligt att jag under inga omständigheter fick komma med några blommor. Påskägg blir man aldrig för gammal för. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Visst blir det rörigt med flyttkartonger överallt, men när man dessutom låter disken stå, slänger tomma plastpåsar och annat där man står och går, ja då går det snabbt från rörigt till kaos.

Jag har lite svårt för att se sådant, jag tycker om ordning runt omkring mig. Så jag började lite smått med att plocka undan sånt som skulle kastas. Kände att jag lika gärna kunde diska och tömma diskbänken. Och så fortsatte jag med att ta upp lite saker ur några kartonger för att få undan dem och innan jag visste ordet av hade det gått tre timmar och alla kartonger i köket var uppackade, allt diskat och insatt i skåp och lådor. Passade också på att testa de nya knivarna – på mina fingertoppar. De var vassa! Och vi kunde konstatera att plåster var en bristvara i det nya hemmet.

Mitt röj i köket inspirerade de båda ungdomarna att börja plocka upp i sovrummet och ställa möblerna rätt. De satte också igång att försöka montera ihop ett stort skrivbord som stått i pappans källare. Där gick de dock bet och menade att det saknades bitar. Men på det stora hela såg lägenheten beboelig ut när jag lämnade bygget, hungrig som en varg. Någon mat hade de nämligen inte att bjuda på. Vad ska man med mat till när det finns chips, kakor och godis?

Och så var vi framme vid påsk. Fyra lediga dagar utan väckarklocka – och jag vaknade klockan 7… Påsken brukar vara den helgen jag fixar på balkongen, putsar fönster och känner att våren är här. Så blir det inte i år. Idag är det 7 grader, mulet och blåsigt – och det ska visst vara den bästa dagen av påsken, som för övrigt ska bjuda på regn, regn och regn. Ganska meningslöst att sätta igång med fönsterputs då. Jag vill ha vår NU! Jag vill ha värme. Jag vill känna solen på mina kinder.

Eftersom meteorologerna annonserat sol idag så passade jag på att bjuda hem väninnan och farmor för lite påsklunch på balkongen. Meteorologer är ett opålitligt släkte! Vi får väl se om det går att sitta där framåt eftermiddagen. Kommer bara solen fram och det blåser från rätt håll brukar det bli ljuvligt på balkongen och typ 20 grader även om det bara är 8 grader för övrigt. Annars är det inte värre än att vi får sitta inne med vår sill och snaps. Det går det också. Och ikväll blir det helstekt kyckling med gräddsås. Yum!

I morgon har jag dristat mig till att bjuda hem ungdomarna på mat. Det är en utmaning som heter duga! Den ene äter inte kött, den andre äter inte grönsaker. Inte mycket annat heller för den delen. Och jag är fantasilös i köket. Inte världens bästa kombination. Men jag vill ju gärna träffa killarna, har liksom känt båda sen de föddes.

Två intensiva påskdagar, sen har jag två ytterligare lediga dagar att slappa på. Fast om jag ska komma vidare med mina projekt får jag nog ta mig i kragen och börja packa ner mina böcker och annat i lådor så jag kan flytta möblerna och få golvet slipat. Problemet är dock att mina flyttkartonger befinner sig på fel adress och jag inte vet hur jag ska få hit dem. Men jag får väl lösa det också, på ett eller annat vis. Så, vid närmare eftertanke blir det nog inte så mycket slappande denna påsk. Kanske det är tur att vädret är som det är, det finns liksom inte så mycket annat att göra när det regnar.

Glad påsk alla!

Dagen med stort D

Jaha, då är den stora Dagen här. Dagen då unge herrn blev flygfärdig och lämnade boet. Det känns faktiskt rätt bra just nu, även om det ekar tomt i hans rum och dammråttorna leker tafatt. Kanske det tar en stund innan polletten trillar ner, eller så var jag så mentalt redo som jag kunde bli. Trots att det gick så fort allting. Jag har dessutom fått besked från min husvärd att erbjudandet om kostnadsfri slipning av min parkett i vardagsrummet fortfarande står kvar, så jag har något att se fram emot. Jag har retat mig på det fula golvet i flera år nu. Det börjar bli hög tid att sjösätta min egen lilla plan.

I lördags var det dags att bege sig till travbanan för första gången sen början av september förra året. Nu när ljuset återvänt kändes det roligt igen. På vägen dit passerade jag och väninnan Bertils nya bostad, så vi passade på att ta med våra inköpta varor för att lasta ur. Det var riktigt roligt att se skafferiet fyllas med allehanda förnödenheter. Ett tips till alla som känner någon som ska skaffa sin första bostad.

Av någon outgrundlig anledning blåser det alltid på Jägersro. Det spelar ingen roll vilket väder vi har för övrigt. Där fryser man, trots att vi vid det här laget lärt oss att bylta på oss varma kläder. Så efter ett par lopp drog vi oss in i värmen och hamnade tillsammans med ett par gentlemän som var synnerligen underhållande. Att vi sen kammade hem några hundralappar på spelet, till deras förtret, gjorde inte dagen sämre. En så trevlig dag, med så många härliga, förlösande skratt var det länge sen jag upplevde. Det var precis vad jag behövde i dessa tider. Jag cyklade hem med ett stort leende på läpparna. Ibland är det bara härligt att leva!

Söndagen bjöd på underbart väder och efter min obligatoriska tvåtimmarspromenad på förmiddagen tog jag mig till kolonin för att hämta hem mina övervintrande blommor. Kolonisten börjar förbereda sig för att flytta ut, både hon och Kung Sune längtar. Det finns tyvärr en risk att detta blir kattens sista sommar i kolonin, han börjar bli gammal och är visst inte helt pigg. Men vi hoppas att han lever upp när han får komma ut i det fria. Lille plutt.

Till sist. Det har höjts kritiska röster (ingen nämnd, ingen glömd) angående innehållet på min blogg. Jag har till och med anklagats för att fara med osanning. Låt mig påminna läsaren om att tolkningen alltid ligger i betraktarens ögon, oavsett om det gäller livet i allmänhet, en bild, ett samtal, eller en skriven text. Låt mig också vara tydlig med att det här är min blogg, där det som skrivs är mina tankar. Mina upplevelser. Mina glädjeämnen. Mina sorger, besvikelser och rädslor. Min uppfattning om det som händer runt omkring mig. Från mitt perspektiv, då det av naturliga skäl är det enda perspektiv jag förfogar över.

Mina upplevelser stämmer kanske inte alltid med andras. Men det är inte så konstigt, det är helt naturligt att människor upplever saker och ting på olika sätt. Det finns till exempel de som tycker att bengaler på en fotbollsmatch är festligt och stämningshöjande. Sen finns det andra som upplever bengalbränning som mörkt och hotfullt. De är på samma match. Ser samma saker. Men upplever det på olika vis. Vem har rätt? Vem ljuger?

På samma vis förhåller vi oss till det skrivna ordet. Det en person tycker är roligt, spännande eller intressant förkastar någon annan som skräp. Det är därför vissa läser Läckberg medan andra föredrar Shakespeare. Det står var och en fritt att välja vad och var man vill läsa. Men jag måste ändå säga att det är ganska smickrande att någon som inte gillar det som skrivs, eller ens bryr sig om mitt liv och leverne, fortsätter läsa här.

Detta är min blogg. Mitt liv. Mina tankar. Mina upplevelser. Mina formuleringar och mina vinklingar. Tolkningarna ligger dock alltid hos läsaren och det kan jag inte påverka. Ett som är säkert är att det inte finns en enda lögn någonstans. Punkt.

Total sinnesförvirring

Nu är det konstaterat! Min hjärna är definitivt och ohjälpligt satt ur funktion, bortom all räddning. I ett tillfälligt tillstånd av total sinnesförvirring fick jag i veckan för mig att ringa sonens pappa för att höra om vi skulle kunna göra en sista gemensam ansträngning för vår son och hjälpas åt med hans flytt till sin första lägenhet. Tanken var att det hade varit trevligt för grabben om hans föräldrar var på talande fot en sådan dag, då pappan ju trots allt ska in och röja i min bostad. Hade väl också en liten tanke om att jag ju kunde bistå med fikapaus mellan allt bärande och kånkande. I all enkelhet. Göra flytten till ett trevligt minne där allt, åtminstone på ytan, var frid och fröjd för en stund. För Bertils skull.

Mycket dumt har jag väl gjort genom livet, men någonting säger mig att det nog var det absolut dummaste jag någonsin gjort. För att inte säga förmätet. Tätt följt av tillfället för drygt tre år sen när jag, trött, sjuk och slut efter flera månaders tung cancerbehandling med nyss påbörjad strålbehandling, slängde luren i örat på honom när jag inte nådde fram med budskapet att jag inte var i form för plötsliga övernattningsgäster. Ett trauma han fått leva med sen dess. Stackare, livet är hårt och skoningslöst, för att inte tala om orättvist.

Och nu kommer jag och frågar i all vänlighet om vi kan samordna oss för att hjälpa vår gemensamma son med sin flytt. Vem f*n tror jag att jag är? Skulle han inte kunna klara av att fixa hyrbil själv? Hur svårt kan det vara att flytta saker från a+b till c? Något samarbete kunde jag ”fetglömma”. Så mycket för en utsträckt hand. Naivt. Korkat. Är jag förvånad? Nä, inte det minsta faktiskt. Det finns ingenting som förvånar mig längre på den fronten.

På måndag går flyttlasset. Har de tur är målaren färdig i lägenheten, annars får de stapla alla möbler i sovrummet. Sånt är smällar man får ta när man har så bråttom. När jag kommer hem från jobbet på måndag eftermiddag är det tomt här. Och jag fick inte vara med. Som att få armen amputerad. Eller bröstet. Jag har sett fram emot dagen han skulle lämna boet som en positiv händelse. Nu liknar det mest en modern Disneyversion av flykten från Alcatraz där Superhjälten spänner musklerna och i en heroisk insats rycker ut för att rädda sitt barn från den elaka häxan.

Annars har jag förberett genom att inhandla diverse tråkiga saker som rengöringsmedel, diskmedel, diskborste, toapapper och annat nödvändigt som liksom bara ska finnas där. Väninnan har hamstrat andra nödvändigheter som mjöl, socker, makaroner och andra basvaror som i normala fall växer i skafferiet. Hans kompis kommer ner från Stockholm och de två ungdomarna kommer säkert att njuta av livet på egen hand. Det blir nog bra när det är färdigt. Han har fått en fin lägenhet och har väl det mesta han behöver att starta med. Liten har blivit stor – på riktigt. Och jag är så stolt över honom.

Omtumlande!

När det händer så händer det ordentligt här. Grabben med beslutsångest som mellannamn har i dagarna fattat sitt livs största och viktigaste beslut – och han fick bara ett par timmar på sig. Inom loppet av sex dagar har han tittat på två olika lägenheter, varav han nu är stolt innehavare av ett hyreskontrakt till en av dem. En tvårummare med en liten balkong. Ledig från 1 april…!! Kontraktet är skrivet och han har fått nycklarna i sin hand. Det känns ungefär som om blixten har slagit ner. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot detta. Har liksom inte riktigt hunnit förbereda mig mentalt, även om jag anat att 2017 blir året då han lämnar boet. Nu blir det en intensiv period, för både honom och mig.

Förutom att vara honom behjälplig med att få ordning i sitt nya hem har jag själv ett litet projekt att sjösätta här hemma. Jag får ju plötsligt ett stort sovrum ledigt, som måste fyllas med någonting. Men det är lugnt. Jag har en plan! Såklart. Allt finns klart inne i mitt huvud och behöver nu bara omsättas i praktiken. Att unge herrn skulle flytta förr eller senare kommer ju inte direkt som en överraskning, även om det gick lite väl fort när det väl gick. (Kommer osökt att tänka på Magnus Ugglas ”Fyra sekunder, underbart är kort”) De senaste åren har jag således grubblat en hel del över vad jag ska göra den dagen han lämnar boet. Till slut har jag kommit överens med mig själv att jag definitivt inte är redo att flytta härifrån än. Dels trivs jag för bra, dels har jag kommit fram till att jag inte tjänar mer än 700-1000 kronor i månaden – om ens det – om jag ska ha en lägenhet i ett område jag trivs i.

Vad gör man då när man plötsligt står med ett stort extra sovrum? Till att börja med tänker jag flytta in alla mina möbler från vardagsrummet där och låta hyresvärden slipa parketten, som verkligen har sett sina bästa dagar. Det har jag velat i flera år och de har lovat göra det utan kostnad, eftersom det är så gammalt och slitet. När det är klart och möblerna är på plats igen, tänker jag förvandla det övergivna sovrummet till ett kombinerat arbetsrum/läsrum. Skrivbord, delar av min onödigt långa bokhylla och ett gammalt ärvt skåp ska flyttas in dit och så ska jag ut och jaga rätt på en skön fåtölj och en snygg taklampa. Det som idag är mitt arbetsrum ska stängas och förvandlas till en ”walk in closet”! Eller som det hette förr i tiden, på gammal hederlig svenska, en klädkammare. :-) Med små enkla medel förvandlar jag således min fyrarummare till en trea, utan att det kommer att märkas någon större skillnad.

Jag kommer att vara fullt sysselsatt under en väldigt lång period. Någonstans på vägen har jag dessutom bestämt mig för att måla mina hallmöbler vita… Färgen är inköpt sen länge, jag väntar bara på bättre väder så jag kan stå på balkongen och slabba med det. Vi får väl se hur mycket kroppen och knoppen orkar med. Känner faktiskt av besvär i min lymfbefriade armhåla när jag ansträngt mig för mycket. Till och med om jag sitter för mycket vid datorn. Det kliar och bultar på kvällarna och känns ungefär som om jag har en tennisboll där. Så jag får nog försöka ta det lite lugnt och anlita hjälp med att bära tunga saker. Men jag har ju inte bråttom, det får ta den tid det tar. Först ska den unge mannens lägenhet fixas till så det blir beboeligt och han har ju en pappa som erbjudit sig att hjälpa till att bära möbler och kartonger. Det gjorde han förvisso innan han fick veta att lägenheten ligger på fjärde våningen utan hiss, men lagt kort ligger. :-)

Jag är så glad för Bertils skull och det pirrar i kroppen inför denna stora, omtumlande förändring av våra liv. Hoppas innerligt att han kommer att trivas där.

Befriad

Så kom då dagen jag gått och väntat på. En dag som inleddes med strålande vårsol och avslutades med iskallt regn. Däremellan en tågresa till Lund, för dit har cancervården flyttats inom Region Skåne. Trots att jag bor fem minuter från Malmös sjukhus måste jag ta mig till Lund på ett eller annat vis för att få prata med en läkare om min fortsatta antihormonella behandling. Och då bor jag alltså i Sveriges tredje största stad…

Eftersom tåg i allmänhet och Skånetrafiken i synnerhet inte är särskilt pålitliga, där just sträckan Malmö-Lund är särskilt drabbat av tågstopp, begav jag mig väldigt tidigt. Det var ju så fint väder så jag tänkte att då kan jag passa på att strosa lite i vårsolen på Lunds gator och njuta av tillvaron en stund. Om man bortser från att det, innan jag ens hunnit halvvägs till Lund, blev väderomslag med iskalla vindar och ösregn, var den idén väldigt god. Nu blev det istället en rask promenad, i en allt för tunn jacka och i total avsaknad av njutning.

Jag har haft god tid på mig att förbereda mitt läkarbesök, vilket innebär att jag hunnit sammanställa och skriva ner alla mina symptom i en överskådlig punktlista, som även innehöll en noggrann genomgång av mina ”av-och-på-perioder” med Exemestan. Det är så lätt att glömma hur det var när man mår hyfsat som det är nu. Tyngden i pannan är borta, men en del andra besvär finns där fortfarande, som att hantera stress, lära nytt, trötthet, koncentration och ett oberäkneligt minne. Just minnet är för övrigt väldigt ”av-och-på”. Det fungerar när man minst anar det, medan det andra stunder är som bortblåst.

Nå, kort och gott kan sägas att jag nu är befriad från fortsatt antihormonell behandling! Kontentan av vårt samtal, som kändes mycket bra, var att de flesta återfall kommer inom två år, så de två-tre första åren med antihormonerna är viktigast. Sen har de egentligen inget belägg för att det spelar någon roll, även om de förstås gärna ser att man äter dem i minst fem år. För säkerhets skull.

I mitt fall har alla behandlingar jag fått (cellgifter, strålning, antihormoner) varit helt i förebyggande syfte. Jag räknades medicinskt som frisk redan efter min operation där hela bröstet och tumören togs bort. Att jag dessutom ätit tabletterna i drygt 3½ år var bara positivt. Hon fann ingen anledning att ge mig något annat just nu för att testa, utan menade att man måste se till livskvaliteten också. Och där håller jag helt med henne. Vad är det för vits med att gå runt och må dåligt hela tiden på grund av en medicinering som kanske inte ens behövs? Vi enades därför, i totalt samförstånd, om att med gott samvete lägga den antihormonella behandlingen till handlingarna och avsluta även det kapitlet.

Däremot ville hon remittera mig till ett rehab-team som nyss startat för att försöka komma tillrätta med hur jag mår och varför. Hon var inte helt främmande för att det fortfarande kan vara ett resultat av cytostatikabehandlingen, så kallad ”Chemo brain”. Jag tog tacksamt emot den remissen. Hur lång väntetid det är kunde hon däremot inte redogöra för, men jag är nöjd med att bli tagen på allvar och få en chans till vidare utredning. Med förhoppning att hitta något som kan hjälpa mig fungera lite bättre.

Avslutningsvis ville hon titta på mina boobs och berömde, som så många andra, kirurgens arbete. Däremot tyckte hon spontant att mina röda strålskador kanske skulle kunna göras någonting åt med hjälp av laserbehandling. Hmmm… i somras var jag ju hos en annan onkolog med just det problemet och fick besked på att det inte finns något att göra. Nåväl, hon skulle i alla fall kolla upp det och eventuellt skicka remiss till hudkliniken för bedömning. Jag hoppas det finns en möjlighet till det, för det är verkligen inte snyggt i armhålan. Men det är förstås en fåfäng sak som jag absolut kan leva med. Allra mest hoppas jag på att hjärnan repar sig så jag kan fungera som vanligt folk, även på jobbet. Eller jag kanske ska säga, framförallt på jobbet. Om jag inte funkar fullt ut hemma är det ju ingen annan än jag själv som drabbas.

Mindful eller Mind Full

Var köper man inspiration och livsglädje någonstans? Är i desperat behov av båda och är snart beredd att göra vad som helst för det. För att inte tala om sinnesro. Min sex månaders provanställning är på väg att ta slut och jag får vibbar om att det inte kommer att övergå i någon fast anställning. Även om jag har blivit av med tyngden i pannan sen jag slutade med mina Exemestan så har jag fortfarande svårt att lära mig abstrakta ting som ekonomi. Det mekaniska är inga problem. Gör si, gör så, det funkar. Men om jag ska försöka förstå varför och se sammanhang, tja, då är det stopp. Jag kan helt enkelt inte ta in det.

Hjärnan går på högvarv och allsköns tankar fladdrar hej vilt varje vaken sekund. Alla ansträngningar och viljan att visa att jag duger får motsatt verkan. Jag blir stressad och ibland blir det fel. Hur noggrann jag än tycker jag är, har jag lik förbannat missat något. Den stora förståelse jag möttes av inledningsvis är som bortblåst. All fokus ligger på det som blir fel och jag blir så ledsen, nervös och osäker. Känslan av att inte duga växer sig starkare och starkare och jag krymper som människa. Jag kanske överreagerar, men jag tror att jag snart är tillbaka på ruta ett. Frågan är hur många gånger man orkar resa sig.

En annan sak som snurrar i den stackars överhettade hjärnan är det faktum att jag snart blir akterseglad av sonen, som var och tittade på sin första lägenhet för en vecka sen. Han tackade förvisso nej till den, men det lär inte dröja länge innan han hittat vad han söker. Det är med blandade känslor jag nu ser honom göra sig redo för att lämna boet. Samtidigt som det känns helt rätt att han både kan och vill stå på egna ben, så blir det såklart en stor tomhet efter honom. Även om vi tränat flera gånger när han bott i andras lägenheter från och till, så har hans saker ju ändå alltid funnits kvar här. Den dagen han får egen lägenhet lämnar han inte bara ett tomrum, han lämnar ett tomt rum efter sig. Ett rum jag måste fylla med någonting annat, tills jag själv hittar en lägenhet jag kan tänka mig att flytta till. Problemet är att jag älskar min bostad och det kommer att bli en tuff process att flytta härifrån. Jag har många krav för att det ska kännas rätt. Men det finns inget alternativ, fyra rum och kök är lite för stort för en person. Dock kommer det att få ta den tid det tar tills jag hittar något jag känner att jag kan trivas i.

På tisdag är det äntligen dags för mitt besök hos onkologen för att diskutera den antihormonella behandlingens vara eller icke vara. Många tankar kring det också såklart. Jag har inte bestämt mig för någonting, vill höra läkarens synpunkter utifrån min journal. Är redo att testa en annan sort, dock inte Tamoxifen. På den punkten är jag bestämd. Jag återkommer med en resumé av det mötet i nästa vecka.

Ja, det är mycket som ockuperar min lilla sargade hjärncell för tillfället.