Mänskliga rättigheter

Jag kokar. Inte bara på på grund av den olidliga värmen, utan på grund av alla stollar där ute som tror att det är en mänsklig rättighet att grilla i alla lägen. Dagligen läser man om utryckningar polisen tvingats göra för att några enskilda tar sig rätten att sätta igång en grill någonstans. Vårt lilla ICA säljer fortfarande grillar, grillkol och tändvätska. Jag bojkottar dem nu, för är man så sniken att man tror att man ska tjäna några extra kronor på att vara enda butiken som tillhandahåller grillar så ska man inte ha några pengar alls från mig. Vi har andra butiker att gå till. För några dagar sedan läste jag en artikel där campare ville ha pengarna tillbaka för att de inte fick grilla på campingen. Jösses, vill du prompt ha grillat så köp en grillad kyckling!

Vad är det för fel på folk? Jag bara undrar. Finns det inget sunt förnuft kvar i mänskligheten? Jo det finns det förstås, de allra flesta både respekterar och förstår anledningen till eldningsförbudet. De allra flesta butiker har tagit bort sina grillprodukter ur sitt sortiment för länge sen. Men så länge det säljs i vissa butiker får vi inte stopp på grillandet och till slut händer det som inte får hända. Undrar om butikerna som vill tjäna de där extra kronorna tar ansvar om det börjar brinna på våra gårdar på grund av en grill de sålt? Jag blir så trött!

Men idag regnar det! Halleluja för det. Det kommer inte mycket och det kommer att vara över om ett par timmar, men ändå. Det doftar så härligt! För oss stadsbor är doften av våt asfalt en sommardag något alldeles speciellt. Det slår nästan doften av olja första dagen man går ner i bowlinghallen efter sommaren. Men bara nästan. Vi bowlare är ett speciellt släkte och snart rullar säsongen igång.

Även om jag längtat efter regn är jag glad att det väntade tills idag. Igår var det nämligen den viktigaste dagen på hela året när det var dags för Hugo Åbergs Memorial på Jägersro. Och vilken kväll det blev! Jag har aldrig någonsin åkt ut till Jägers utan att ha en jacka eller kofta med mig, för där blir det alltid kyligt i snålblåsten oavsett väder i resten av stan. Men med temperaturer på 30 grader kan det omöjligt bli kyligt, så jag lämnade alla extra plagg hemma. Vi vann förstås ingenting, det gör vi aldrig, även om vi denna gång hade lagt vårt förtroende helt i händerna på en som är mer insatt än vi andra. Men vi är glada ändå, det var en fantastisk kväll. Åbergs brukar kännas som att vi nått slutet på sommaren, men i år känns det inte så. Vi kommer att ha mycket sommar kvar tror jag. Och fortsatt grillförbud ända in i september… Bara att gilla läget!

Annonser

Ups, I did it again!

En gång är ingen gång, två gånger är en vana sägs det. Så nu har jag skapat en ny vana! Idag tog jag resolut tag i nackskinnet och kastade mig på cykeln för ännu en simtur. Denna gången blev det hela 900 meter! Nästa gång ska det bli 1000 har jag bestämt och nästa gång blir på torsdag. För det har jag också bestämt. Måndagar och torsdagar ska det bli framöver, och ingenting annat än ett jordskalv eller feberfrossa ska få lov att ändra på det. Lika gärna som jag kan passa tider för mediyoga, mindfulness (som jag faktiskt också gjorde på egen hand) och andra uppbokade tider som läkarbesök och frissan, måste jag kunna passa även de här tiderna – även om det inte står någon och väntar på mig i andra änden. Det är ju så lätt om man bara bestämt sig, nu är det slut på alla undanflykter. Jag har till och med skrivit in dessa tider i min kalender så jag inte ”råkar glömma” dem.

För att göra det ännu enklare, eller rättare sagt för att motivera mig själv ytterligare, köpte jag idag både medlemskort på anläggningen och ett 10-kort för simhallen. Medlemskortet, som gäller ett helt år, var man tvungen att ha för att kunna köpa det billiga 10-kortet. Det innebär att jag i alla fall måste gå 10 gånger så jag inte har slängt pengarna i sjön, eller bassängen om man ska vara petig. Om jag efter 10 gånger fortfarande känner mig lika entusiastisk ska jag köpa mig ett 25-kort nästa gång, för det blir ännu billigare. Dessa heta sommardagar är ju simning faktiskt det ultimata sättet att motionera på, man inte bara slipper bli svettig, man får dessutom svalka på köpet. Idag hade de öppet ut till innergården och jag kunde sitta där och torka under ett tillfälligt, ganska tjockt molntäcke. Det var riktigt skönt tills solen tittade fram, sen gick det inte att sitta där längre.

I omklädningsrummet hittade jag en avancerad våg och kom på den geniala tanken att det kanske är min hemmavåg som ballat ur i värmen och visar fel siffror, så jag steg med stor förtjusning upp på denna fina våg och inväntade resultatet. Till min stora besvikelse var den här vågen lika oförskämd som min egen, trots att jag precis simmat i 50 minuter. Det var deprimerande. Vi får väl se vad den säger om 10 gånger.

Sen Sune gjort sin sorti från jordelivet har trädgården nu bemannats med tre bruna hönor. Förhoppningen är tydligen att det ska läggas ägg, vi får väl se hur det går med det. Igår var det dags för namngivningsceremoni och de döptes högtidligt till Stina, Ulla-Britt och Kerstin, uppkallade efter de tre hönsmammor som var och hämtade dem. Därefter blev det uppdukat under äppelträdet för en grill med tillbehör (fast grill i trädgård = tillåtet), med flera hinkar vatten i beredskap. Det är ju inte så konstig att vågen ballar ur när man stoppar i sig så mycket god mat. Men trots att vi var mätta så vi nästan rullade fram orkade vi anstränga oss med ett par rundor kubb i den sena eftermiddagen.

Annars blir det inte många knop i denna värme. Jag orkar helt enkelt inte. Det är minsta möjliga motstånd som gäller nu. Tanken var att åka till huvudkontoret i Landskrona på onsdag, vi får väl se om vi orkar. :-) Just nu är balkongen, i skuggan under markisen, med bordsfläkten surrande på högsta varvantal bästa möjliga avstjälpningsplats för denna tant.

En spark i rumpan

Åh vad jag ibland önskar att jag hade någon i min närhet som kunde ge mig en och annan spark i rumpan så jag kom iväg på saker jag skulle vilja göra, men som jag alltid hittar ursäkter för att vänta med till en annan dag. Det är för varmt, det är för kallt, det är inte lönt just nu, det är tråkigt att gå ensam, jag känner ingen, jag vågar inte, jag är trött, det är för långt, det är för dyrt… Ja uppfinningsrikedomen är i högform när det gäller ursäkter, tänk om jag varit utrustad med samma uppfinningsrikedom för att aktivera mig själv. Det är i det läget det hade varit önskvärt med en personlig coach som kunde motivera mig så jag fick ändan ur vagnen. Men jag har ingen sådan hjälp i livet. Jag måste sparka mig själv i rumpan och det vet vi ju alla hur svårt det är med den anatomin vi är utrustade med. Det är i stort sett omöjligt. Sen vet jag förstås inte om en personlig coach hade hjälpt mig, man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka. Dock tror jag att det hade ökat mina chanser att bli mer aktiv. Men till syvende och sist är det trots allt bara jag själv som kan göra förändringarna.

Den senaste månaden, eller egentligen de senaste två månaderna har jag inte gjort många knop. Det började med en opererad tå som gjort mig mer eller mindre orörlig under en lång period. Även om tån har läkt bra har jag ont i leden, mer nu än innan. Det kommer att ta flera månader innan allt är som det ska med den har jag förstått, så jag misströstar inte. Men med en indisponibel tå har mina långa promenader varken blivit många eller särskilt långa. Sen kom sommaren någon gång i maj och jag flyttade ut på balkongen. Där har jag parkerat mig och njutningsfullt slukat den ena boken efter den andra, varvat med sudoku och korsord. Jag har mer eller mindre växt fast där i min solstol, men det som växt mest är min mage som var så slät och fin. Byxorna stramar och siffrorna på vågen börjar komma upp i en icke önskvärd sifferkombination.

När jag inte har latat mig på balkongen har jag cyklat ner till havet och latat mig på stranden. Med årets ihållande värme har jag till och med badat flera gånger. Så många gånger att jag tappat räkningen. Det händer inte ofta, eller om jag ska vara ärlig så har det aldrig hänt. Jag badar nästan aldrig i Sverige, vattnet blir sällan tillräckligt varmt för min känsliga lekamen, så om jag mot förmodan har badat brukar jag ha koll på antalet gånger.

Med magen på jäsning är goda råd dyra och eftersom jag inte har någon som ger mig några goda råd och puschar mig får jag ta tag i det själv. Denna vecka har jag således sparkat ut mig själv från balkongen och promenerat än hit och än dit. Jag har trotsat protesterna från min tå och gått i rask takt. Det har gått bra, ända fram till idag när den sa ifrån på skarpen och talade om för mig att nu är det dags att vila fossingen ett tag.

I ett par år har jag tänkt massvis med gånger att jag skulle vilja börja simma, det känns som en bra motionsform för mig som hatar gymmet och all annan form av träning som innebär att man svettas. Men jag har inte kommit till skott. Ursäkterna, som egentligen inte är annat än dåliga bortförklaringar, har haglat. Framför allt har jag tyckt att det är tråkigt att gå själv. Egentligen vet jag inte varför, för när man simmar kan man ju ändå inte prata med någon och i ärlighetens namn behöver jag ingen ledsagare. Jag är fullt kapabel att ta mig fram på egen hand och jag klarar alldeles utmärkt av att både klä av och på mig själv. Så vad väntar jag på?

Sommarens alla bad har väckt den tanken i mig igen, för jag trivs i vattnet. Idag tog jag mig således i kragen och begav mig till simhallen, trots att jag inte hade något sällskap. Och det var SÅ underbart! Jag simmade och simmade som jag aldrig gjort förut, jag ville aldrig sluta. Mest på rygg, för det är inte lika ansträngande som bröstsim, men ändå. Det är motion det också och det blev 750 meter till slut. Jag hade kunnat simma lika långt till tror jag, för jag var inte trött, men jag insåg att det kommer en dag i morgon också och det är ju bra om jag klarar av att stiga ur sängen i morgon.

Nu hoppas jag att jag fick blodad tand och går dit igen. Jag skulle verkligen vilja hitta en bra motionsform och jag behöver röra på hela kroppen. Simning är perfekt för det och jag kom på idag att det faktiskt var jätteskönt att gå ensam. Då behöver jag inte ta hänsyn till någon annan och ingen annan behöver ta hänsyn till mig. Jag tar det i min egen takt, när jag vill och hur länge jag vill. Ska försöka gå två gånger i veckan, vi får väl se hur det går med den planen. Men det känns som att jag är på rätt väg.

En solstråle mindre

För alla er som följt min blogg och mina mer eller mindre gemytliga stunder med Kung Sune måste jag tyvärr tala om att Sune nu får fortsätta härska i katthimlen. Jag fick precis det sorgliga meddelandet att han stilla somnade in i natt, efter att mer eller mindre ha stapplat fram den sista tiden. Han fick i alla fall tillbringa sin sista tid i kolonin som han genom åren njutit av varenda sommar och där vi för ett par veckor sedan firade hans 19:e födelsedag. Det blir omräknat hela 92 människoår!

Även om det inte var min katt och han i ärlighetens namn inte var särdeles förtjust i mig, så kommer jag att sakna honom jättemycket. Mina tårar trillar sakta ner för mina kinder och mina tankar går nu till Sunes matte som får det tomt i kolonin denna sommar.

Avslut

För ett par veckor sen var jag på min sista laserbehandling. Egentligen en onödig behandling eftersom mina prickar är borta, sånär som på några enstaka och dem kan jag leva med. Läkaren tittade på de första fotona som togs och tittade i min armhåla och undrade förvånat om det var samma person. Han verkade minst lika imponerad som jag över resultatet. Han körde över de få små resterande prickarna och sen sa jag själv att det känns onödigt att bli kallad fler gånger. Jag är nöjd. Dessvärre är det här tydligen något som kan komma tillbaka med tiden, men då får jag återkomma. Nästa gång vet jag åtminstone att det går att åtgärda.

Igår var jag på min femårskontroll. Vart tog tiden vägen? Känns som igår när jag satt på bröstmottagningen och fick det fasansfulla beskedet. Det har varit fem minst sagt händelserika år som alltså avslutades med en bussresa till Lund för ett, i mitt tycke, ganska meningslöst möte. Det blir lite antiklimax över det hela. Man ser fram emot den här femårskontrollen, det är en milstolpe på cancerresan, men man ska inte tro att det utförs någon grundlig undersökning. Det enda som händer är att man pratar lite med läkaren, berättar hur man mår och så klämde hon lite i armhålan och på lymfkörtlarna på halsen. Färdigt. Jag hade säkert kunnat ställa en massa frågor, men jag har inga frågor att ställa. Jag går nämligen inte och grubblar på en massa saker om vad som skulle kunna hända eller inte. Det som sker det sker och om det sker får jag ta tag i det då. Just nu utgår jag från att inget kommer att hända.

De tre senaste gångerna har jag haft samma läkare och det är positivt. Hon har varit förstående när det gäller mitt tablettmissbruk (att vägra äta ordinerad medicin är väl också en sorts missbruk) och det var hon även denna gång när jag berättade att jag kämpade på med Exemestan fram till januari, men att jag då lade dem för gott. Och det var hon införstådd med. Inga försök att övertala mig utan hon bara konstaterade att man kommer till en punkt när man har testat allt och man får acceptera att det helt enkelt inte fungerar. Det räcker inte att ha ett liv, man måste ha ett värdigt sådant också. Hon tyckte att jag hade kämpat på bra och ätit dem mer eller mindre i fem år. Guldstjärna.

Jag kan bara hoppas att de fördömda pillren har gjort större nytta än skada, även om det känns precis tvärtom. De har slagit ut mig så till den milda grad att jag inte har fungerat. Det räcker inte att se pigg och frisk ut på utsidan när det ekar tomt på insidan och ingenting fungerar. Dessa helvetespiller har varit en stor bidragande orsak till att jag haft så svårt att lära mig nya uppgifter och därmed inte fungerat på arbetsmarknaden. Jag hoppas det blir ändring på det framöver och att min sönderstressade och pillerbedövade hjärna hämtar sig. Härmed är jag hur som helst utskriven och avpolletterad från Onkologen. Och framför allt: Inga mer piller ner i denna strupe! :-)

Golvad

Jag kände honom inte. Han tillhörde inte mina idoler och hans musik var inget jag lyssnade särskilt mycket på, men likväl fanns den där i bakgrunden. Det var bra. Det var speciellt. Så speciellt att när han annonserade sina sista spelningar fanns jag och väninnan på plats för att lyssna när han kom till Malmö. En magisk kväll med tropisk värme. Vi njöt i fulla drag och har sett tillbaka på den kvällen med glädje. Hade jag vetat då, vad jag vet idag, hade njutningen inte varit lika stor. Frågan är om jag ens gått dit. För vad jag kan förstå, så här i efterhand, så ville han inte ens vara där. HAN njöt inte. Att stå där inför alla tusentals åskådare fick honom att må dåligt. Och jag skäms över att jag var en av hyenorna som gick dit för att få mitt eget lystmäte tillfredsställt. Ja, jag pratar om Avicii. Detta oerhört sorgliga livsöde.

Jag har varit chockad sen jag hörde det första gången och ju mer jag läser, desto sämre mår jag. För ett par dagar sen såg jag filmen om honom på SVT-play och sen dess är jag helt golvad. Jag kan inte släppa tankarna på det. Det är så ofattbart tragiskt att en så ung kille känner sig tvungen att ta sitt liv för att få frid. Det är så sorgligt att det finns så lite intresse från omgivningen när en person öppet, gång på gång, talar om hur dåligt han mår. Att han inte orkar mer. Att han inte vill turnera för det ger honom ångest. Att omgivningen ändå fortsätter pusha, utan hänsyn, får mig att må illa. Han ville ju bara göra sin musik. För det var han bra på. Som den introverta person han var gav det honom inget att uppträda inför tusentals människor, tvärtom, det sög musten ur honom.

Eftersom jag själv är introvert förstår jag de känslor han hade inför dessa spelningar. Jag kan riktigt känna ångesten han bar på, som han tvingades tackla varje gång han gick upp på scen. Det gör ont i hela min kropp när jag tänker på det. Det låter kanske förmätet, men tro mig, den känslan är något vi introverta brottas med i mycket enklare sammanhang än så. Och att då mötas med fnysningar från andra, som kanske inte tycker det är särskilt märkvärdigt, gör ont. Att inte bli tagen på allvar gör ont. Ända in i själen. Du som är så framåt. Du som ser så pigg och frisk ut. Du som… Äh, kom igen nu!

Jag hoppas att Tim Berglings tragedi blir det wakeup call som behövs för ett mer mänskligt bemötande därute. Vi måste ta oss tid att stanna upp och lyssna när någon säger att den inte mår bra och att gränsen är nådd. Det går inte att avfärda personen med några svepande, uppmuntrande kommentarer och sen fortsätta som vanligt. Människor som talar om att de mår dåligt måste tas på allvar. Det syns inte utanpå hur man mår på insidan. Tim Bergling talade upprepade gånger om hur dåligt han mådde, att han inte ville och inte orkade. Ingen lyssnade. Ingen brydde sig. Alla bara fortsatte att dunka honom i ryggen och ställa krav. Mer, mer, mer… för han var ju så bra på det han gjorde.

Vad jag förstår har han ägnat det sista året till att skapa ny musik, som ju var det han brann för. Han hade en färdig platta klar. En turné i Tyskland var tydligen planerad – och inställd. Min gissning är att han i samband med detta än en gång utsattes för massiva påtryckningar om att åka ut på turnéer. Mot sin vilja.

Varningarna var många. Ingen ville se dem. Han tog sitt liv för att han inte orkade mer. Det var hans enda chans att slippa undan. Jag brukar inte gråta över kändisar, men det här rör mig till tårar. Dagligen. Det gör så ont och jag lider med hans anhöriga.

Har du inte sett filmen kan jag varmt rekommendera att göra det. Den ligger på SVT play fram till 30 juli.

Tant

Idag blev jag kallad tant. Av en äldre herre som pratade med sin hund. ”Tack till den snälla tanten som hjälpte oss”, sa han till hunden när jag avlevererade en gurka som jag köpt åt farbrorn som inte ville lämna sin hund utanför affären. Tant var ordet. Jag brukar störa mig när jag blir tilltalad med ”damen”, men jag vet inte riktigt om tant var så mycket bättre. På insidan är jag ju fortfarande 22… även om en del säkert kallar mig kärring. Jag bjuder på det om det kan göra någon glad.

I morgon ska stygnen tas på foten. Bortsett från att den varit inlindad i ett stort, fult bandage som gjort det omöjligt att trä den genom ett byxben, än mindre pressa ner i en vanlig sko, så är det bra med tassen. Den har läkt som den ska. Trots att jag råkade ut för ett litet missöde i fredags när jag duschade. Den tjusiga duschstrumpan man ska trä över foten och tejpa fast för att det inte ska rinna in vatten läckte som ett såll och när jag var färdigduschad befann sig foten i ett minst sagt oönskat fotbad.

Med instruktionerna ”Foten får absolut inte bli blöt” ringande i öronen insåg jag att det här inte var goda nyheter. Men det fanns ju inget annat att göra än att ta av hela bandaget, för att inte hela såret skulle luckras upp. Jag försökte få tag i läkaren, men de jobbade såklart inte på fredagar och eftersom såret i mina ögon såg fint och välmående ut beslutade jag enväldigt att det inte var någon fara med mig. Hamster som jag är hade jag ju sparat en hel del kompresser och annat smått och gott som är bra att ha sen mina tidigare operationer. Det var bara att göra en djupdykning ner i lådorna och fiska upp sånt som passade för ändamålet och bandagen torkade ju fort och gick att återanvända. Nu återstår att se vad herr doktor säger om min egenvård i morgon.

Fadäsen utlöste förstås ett och annat fniss hos dem som känner mig väl. Ingen var särdeles förvånad. Men jag bjuder på det också. Ska sanningen fram skrattade jag själv rätt gott åt det hela när första chocken lagt sig, enligt devisen ”Saliga äro de som kan skratta åt sig själva, ty de skola aldrig ha tråkigt”. Fler borde testa det och sluta ta sig själva på så jädra stort allvar. Ett gott skratt förlänger livet och om ingen annan bjuder på skratten så får man fixa det själv. Jag kommer att leva till jag blir 100 i den här takten. :-)

Cirkus AF fortsätter och nu är en överklagan till Förvaltningsrätten inskickad. Återstår att se var det landar. Vid en närmare granskning av ärendet visade det sig nämligen att handläggaren ingenstans informerat om att aktivitetsrapporten inte var rätt ifylld, (det räcker inte att skriva att man har arbetat, man måste skriva hur många timmar också). Inte heller hade hon talat om hur många jobb hon förväntade sig skulle sökas, då är det inte lätt att veta när man sökt tillräckligt många. Vi har också fått svaret från andra kanaler hos AF att om man jobbar 75% kan man inte förväntas söka lika många jobb som om man är helt arbetslös. Ingen dialog överhuvudtaget hade förts från handläggarens sida, trots att sonen meddelat henne hur mycket han jobbar. Vi åberopar därför försumlighet från handläggaren. Hon har helt klart inte skött det hon är anställd för att göra. Jag funderar starkt över att göra en JO-anmälan också, ska bara samla kraft för det.

Undrar om det funkar likadant på AF som det gör på FK. Ju fler du kan avskriva desto högre lön…

Foten i bandage och grisen i säcken

Efter att ha avreagerat mig i blogg och överklagan till Förvaltningsrätten har jag tagit hand om mig själv några dagar. Det var äntligen dags att göra något åt min Hallux Rigidus, i mitt fall en Cheilektomi, det vill säga benpålagringar i övre kanten på leden tas bort så att stortån lättare kan böjas uppåt och smärtan minskar. Så i torsdags morse 05:30 ringde väckarklockan eftersom jag i vanlig ordning fått tid hos läkare i ottan. Till och med jag insåg att jag inte skulle kunna cykla hem, så det fick bli en morgonpromenad in till stan. Det var en ren njutning, dels kändes det att nu är våren på väg och dels visste jag att det skulle bli den sista promenaden på ett tag.

Jag anlände på utsatt tid, 7:45 och två timmar senare var jag på väg hem i en taxi med foten bedövad och inlindad i bandage med en läcker sandal för det facila priset av 200:- utanpå. Om två veckor ska stygnen tas bort och fram tills dess får jag halta runt i det här:

De två första dygnen gick jag i ett mindre töcken eftersom jag tilldelats fyra små vita piller innehållande morfin. Och när man går i ett töcken så gör man konstiga saker. I mitt fall började det hela med en annons på Blocket. Det i sig är inte särskilt konstigt, i alla fall inte när det gäller mig. Många är mina äventyr med Blocketfynd. Denna gång drabbade det dock tredje och fjärde person eftersom jag var minst sagt indisponibel.

Det började egentligen redan dagen innan när jag fick syn på en byrå som jag bara föll för, den skulle passa jättefint i min nyrenoverade hall. Men jag insåg ju att jag dels inte skulle hinna och även om jag hade hunnit var det för långt bort för att dra hem med säckkärran ens om jag hade försök. Så jag lade ner det igen. Sen kom morfinet in i bilden…

I torsdags eftermiddags låg jag här i soffan, i min morfindimma, och hade inget annat för mig än att snurra runt lite på Blocket. Och så var jag tillbaka till annonsen. En snilleblixt slog ner och jag mailade den enda väninna jag har som har bil. Nåja, hennes bil kan man knappt transportera en matkasse från ICA i, men hon är ju lyckligt gift med en man som har en STOR bil… (storleken HAR betydelse!) Så, frågan är fri. Fick ett halvt löfte och kontaktade säljaren som ville ha en handpeng, vilket jag varken kunde eller ville ge eftersom jag än så länge inte ens visste om det skulle lösa sig. Men hon var trevlig och tillmötesgående och lovade att hålla byrån till lördag.

Spänningen har varit hög, jag hade ju i princip köpt grisen i säcken eftersom jag inte själv kunde inspektera den. Idag är det lördag och väninnan med make åkte för att köpa byrån. Det visade sig att den var så tung att de förvisso fått ner den till bilen, men att de aldrig skulle kunna bära upp den två trappor. Nu blev det lite jobbigt… Fick tag i Bertil som bara skulle spela match först, sen lovade han hjälpa till, även en annan väninna konsulterades. Till slut kom sonen och vi kunde be om leverans av byrån.

Tung var visst bara förnamnet! Ingen av väninnorna mäktade med byrån, de båda männen i sällskapet fick verkligen slita och jag skäms. Men jag kunde ju inte låta denna annorlunda och fräcka byrå stå. Den bara måste bli min. Nu står den i min hall och i morgon ska jag börja fylla lådorna. :-)

 

Galenskap

Jag kan inte släppa det här med Arbetsförmedlingens avstängning på grund av att en person arbetat och inte haft tid över att söka ”tillräckligt många” jobb. Det äter mig och tankarna vandrar tillbaka till hur det hela startade förra året. Det är en karusell som bara snurrar fortare och fortare, och blir galnare och galnare ju längre det snurrar. Jag försöker få till en helhetsbild över gången och måste skriva ner det för att få översikt. Eftersom jag känner att det här är av allmänintresse, det finns säkert fler där ute i liknande situation, så delar jag med mig av det här.

Unge herrn har betalat till A-kassan sen han gick ut gymnasiet.

A-kassa är en försäkring.

Han har en behovsanställning sen april 2015, han har dock inte ansökt om A-kassa förrän han flyttade hemifrån april 2017.

När han flyttade hemifrån skrev han in han sig på Arbetsförmedlingen för det kräver A-kassan att man gör om man ska få ersättning.

Enligt A-kassans regler heter det:
Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

När han ansökte om A-kassa blev han beviljad detta utan några problem.

Några månader senare kallades han till sitt första möte på AF. Och NU börjar problemen. Där skulle han plötsligt tvångsinskrivas i Jobbgarantin för ungdomar på heltid eftersom han är under 25 och har rätt till aktivitetsersättning. Trots att han redan har beviljats A-kassa och fått det under några sommarmånader då det varit lågsäsong hos hans arbetsgivare. Trots att han har en behovsanställning som i vanliga fall ger nästan 75% sysselsättningsgrad.

Det är alltså andra regler för ungdomar under 25 än för dem över, trots att de arbetar och betalar sin A-kasseavgift. Som är en försäkring… ändå ska det plötsligt delas ut bidrag i form av aktivitetsersättning. För han är ju under 25… Det vill säga att istället för att A-kassan betalar ut direkt till honom, som de hade gjort om han var över 25, ska det gå via något som heter IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) staten alltså. IAF skickar fakturor till A-kassorna för att kunna betala ut bidrag. Som alltså i det här fallet inte frågats efter eftersom allt fungerade utmärkt med vanlig A-kassa fram till tvångsinskrivningen i ett program på heltid för att han är under 25. Trots att ungen klarade sig utmärkt med sin behovsanställning och knappt sökte någon ersättning. Det är vad våra skattepengar går till.

Han förklarade för handläggaren (KG) att det ju blev svårt att gå ett program på heltid eftersom han jobbar så pass mycket. Då tyckte handläggaren att det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”. Så det gjorde hon på eget bevåg utan att han förstod konsekvenserna…

Då drogs A-kassan in, för att han inte kunde delta i program på heltid. Att han har en behovsanställning och knappt sökte någon ersättning var det ingen som tog hänsyn till.

  1. Att det finns en paragraf i Förordningen om jobbgarantin för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.” är det heller ingen som bryr sig om. Trots överklagan.
  2. Att A-kassans regler säger att ”Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.” var det heller ingen som tog någon notis om. För han är under 25…

Han protesterade hos handläggaren och A-kassan och sa att han inte alls tackat nej till programmet, bara förklarat att han har en behovsanställning som måste gå före aktiviteter på AF. Varpå handläggaren ifråga utan betänkligheter bestämde sig för att skriva ut honom från AF helt och hållet! Med orden ”återkom när du är arbetslös igen”. Att han flera gånger förklarat att han sällan vet från vecka till vecka hur det ser ut, eller ibland inte ens från dag till dag, verkade hon inte ha någon som helst förståelse för. Antingen är du arbetslös eller så är du det inte. Typ. Det tilltaget fick hon dock ångra efter vilda protester, alla har rätt att vara inskrivna på AF, och han blev inskriven igen. Sen fick han en ny handläggare.

Han påbörjade jobbgarantin och gick på ett möte på rekryteringsföretaget han blivit hänvisad till. Där sa de att arbete alltid går före, så han behövde bara meddela förhinder om han inte kunde komma till avtalade möten.

Hans nya handläggare (JK) började kontakten med att skicka ett mail där hon kort och gott skrev ”Hej jag är din nya handläggare. Jag ser att du inte söker tillräckligt många jobb. Aktivitetsrapporten kommer inte godkännas framöver om du inte söker fler jobb.” Ingen förklaring om hur många ”tillräckligt många” är. Han svarade och förklarade att han ju arbetat… och att november månad skulle han inte heller hinna med att söka några andra jobb eftersom han skulle komma att jobba cirka 200 timmar den månaden, med ett par veckor med 12-timmarspass. Inget svar.

Aktivitetsrapporterna från november, december och januari blev följaktligen inte godkända. Trots att han arbetat mycket. Han har heller inte sökt ersättning. Sen landar plötsligt en avstängning på 5 dagar i hans brevlåda för att han inte sökt tillräckligt många jobb. Fortfarande ingen upplysning om hur många ”tillräckligt många” är. Efter flera försök att överklaga med hänvisning till arbetade timmar landar det i ännu ett byte av handläggare (XX). Skadan är dock redan skedd eftersom hans överklagan inte går igenom och han förlorar 5 dagas inkomst nästa gång han ansöker om stöd. På grund av en handläggare som inte vid något tillfälle försökt föra en dialog och upprätta en handlingsplan efter hans individuella förutsättningar. På grund av en handläggare som inte ser arbete som en godkänd aktivitet för att inte vara arbetslös. På grund av en handläggare som aldrig talat om hur många ”tillräckligt många” är. ????

Tredje handläggaren (XX) säger nu att när de kollar aktivitetsrapporterna så tittar de endast i kolumnen ”antalet sökta jobb”. Trots att en av aktiviteterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten är ARBETE… Hon påstår också att han måste söka 10 jobb i månaden. Trots att han alltså arbetar.

Efter en förfrågan på Arbetsförmedlingens sida Fråga AF, framkommer det att det inte finns några paragrafer som reglerar hur många jobb man måste söka. Det framkommer också att att ”om man arbetar 75% (vilket är hans snittarbetstid) kan man inte förväntas hinna med att söka arbete som om man var arbetslös på heltid.”

Det är nåt allvarligt fel i systemet! Någon verkar glömma bort eller kan inte fatta att han faktiskt har sökt jobb och fått det! Det säger sig självt eftersom han ju har en behovsanställning och jobbar så pass mycket. Det var förvisso länge sen, men ändå. Och för att få fortsatt jobb måste han ju kommunicera med arbetsgivaren varje vecka för att kolla av läget inför nästa. Det ska man väl inte behöva skriva en handläggare på näsan?

Hur kan det vara möjligt att bli avstängd när man jobbat så mycket? Hur tror man att man löser ungdomsarbetslösheten när arbete inte lönar sig?

Senaste handläggaren (XX) menar att han även ska söka jobb som ger mindre än det han har idag, för man vet ju aldrig vad det kan ge i förlängningen. Vad är det för resonemang? Ska han söka ett jobb som ger strötimmar och prioritera att ta dessa strötimmar och tacka nej till de nästan 75% han har på nuvarande arbetsplats för att det kan ge mer i framtiden? Det var ju så han började en gång i tiden där han är nu, med strötimmar till att avancera till stå överst på listan när de behöver folk?? Helt utan AF:s ”hjälp”. Ska han börja om på samma vis någon annanstans för att hans handläggare ska känna att hon gör ett bra jobb när hon kan räkna in antalet sökta jobb för att godkänna en aktivitetsrapport? Ska han tvingas tacka nej till arbete för att få tid över till att lusläsa platsannonser och skriva ansökningar? Är det Sverige idag? Inte konstigt att arbetslösheten är hög!

Sen undrar jag också varför man behandlas annorlunda när man är under 25? Varför ens betala in till A-kassa när man ändå måste delta i jobbgarantin för att istället få aktivitetsstöd? Är det verkligen lagligt att neka en 23-åring A-kassa när han faktiskt både betalt till det och dessutom uppfyller arbetsvillkoret? Är det lagligt att tvångsinskriva någon i ett program man ändå inte kan delta i för att man ARBETAR? Det kallar jag åldersdiskriminering. Vore det inte bättre om handläggarna lade sitt fokus på alla dem som inte har något arbete alls och försöka hjälpa dem istället för att sparka undan benen på dem som har sysselsättning?

Finns det verkligen inget mellanalternativ för alla dessa människor som tar sig fram genom diverse behovs-/tim-/säsongsanställningar? I Sverige räknas tydligen inget annat än heltid som arbete. Alla andra är parasiter som vill leva på bidrag.

En annan paradox. I Förordningen om jobbgarantin för ungdomar står även följande:

10 § Den som har anvisats till jobbgarantin för ungdomar får ta del av aktiviteterna inom garantin till dess att han eller hon
1. påbörjar ett arbete på heltid med eller utan statligt stöd, eller ett arbete på deltid med särskilt anställningsstöd i form av traineejobb

Alltså slipper man delta i jobbgarantin om man är i ett traineejobb med anställningsstöd, men inte om man har ett riktigt lönearbete! Det finns stora luckor, för att inte säga svarta hål i systemet.

Jag håller på att bli galen! Om jag dör av en hjärtinfarkt på grund av det här så hoppas jag att någon hjälper min son att stämma staten för förlust av sin mamma.

Davids kamp mot Goliat

Så här inför påsk finns det en och annan jag mer än gärna skulle vilja spika upp på ett kors. Samtliga är anställda på AF…

Precis när jag kände att mitt liv började återgå till någon form av normalitet, där ett visst lugn lade sig, hjärnan började fungera och jag hade orken och lusten att göra saker – ja då visade sig AF från sin sämsta sida och hela havet stormar inuti min kropp. Igen. Jag blir så trött. Jag kan inte sova, jag kan inte tänka, ryggen är stel som en planka och axlarna är uppe vid öronen igen. Jag går runt med ständig hjärtklappning och är så frustrerad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min irritation går dessvärre ut över min omgivning eftersom mitt tålamod är nere på noll. Det blir tydligare och tydligare hur känslig jag är för stresspåslag, det tar musten ur mig och jag kan inte riktigt hantera det.

Men det är något allvarligt fel i systemet när Arbetsförmedlingen stänger av en arbetssökande på grund av att han inte kunnat söka tillräckligt många jobb eftersom han under den aktuella tiden har arbetat! Hela syftet med att vara inskriven på AF är väl att man ska skaffa sig ett arbete? Ändå godkänns inte aktivitetsrapporterna när man jobbat och man stängs av eftersom man under tiden inte hinner med att dessutom aktivt söka andra arbeten. Det är hål i huvudet!

De jagar människor som sköter sig, som är ärliga och tar de arbeten som finns, samtidigt som andra går och driver och lämnar in fejkade aktivitetsrapporter för att göra handläggaren nöjd. Det sänder helt fel signaler till våra ungdomar och underminerar mig som förälder som präntat i min son att ”ärlighet varar längst” och ”det är bättre att ta ströjobben än inte jobba alls”. Han har nu lärt sig att enligt AF:s regler är det bättre att skita i att jobba och istället hitta på lite låtsasjobb att fylla i aktivitetsrapporten med och sen glida runt på aktivitetsstöd och lite pseudomöten hos ett rekryteringsföretag (som tjänar stora pengar på skattebetalarnas bekostnad) genom jobbgarantin. Så länge handläggaren kan vara nöjd med att räkna in tillräckligt många sökta jobb är allt frid och fröjd… Jag är så arg och upprörd så jag kan inte sova på nätterna!

Ingen har heller talat om exakt hur många jobb han förväntas söka, ändå förväntas han veta hur många jobb som är ”tillräckligt många”. Nu fick han ny handläggare som säger att han måste söka minst 10 jobb i månaden och att den enda kolumnen som granskas när aktivitetsrapporten avläses är antalet sökta jobb. Alltså bryr man sig inte om arbetade timmar, trots att det är en av aktiviteterna man ska fylla i på aktivitetsrapporten. Själv ställde jag en allmän fråga på AF:s sida om vilken paragraf som reglerar detta och fick till svar att det inte finns någon sådan paragraf!! Personen som svarade påtalade också att ”om man arbetar 75% kan man inte hinna med att söka arbete som om man är arbetslös på heltid.” Men det tycker uppenbarligen inte min sons handläggare. Här finns inte utrymme för individuella förutsättningar.

Vore det inte bättre om handläggarna på AF ser det positiva i att en ungdom jobbar? Han har själv hittat en behovsanställning där han under tre års tid avancerat från strötimmar till att stå överst på listan när behov uppstår och tar precis alla arbetstillfällen han kan få. Just nu snittar han 75%! Det är en bra utveckling!! Det står tydligt när man fyller i aktivitetsrapporten att det ska tas hänsyn till individuella förutsättningar när man bedömer rapporten. En individuell förutsättning i det här fallet är att han har ARBETAT! Hur kan inte det vara en godkänd aktivitet när det nu faktiskt är en av punkterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten… var finns logiken? Varför finns den punkten där när den inte räknas?

Det står också att man ska söka ”lämpliga” jobb. Vem avgör vad som är lämpligt? Den sökande som känner till sina begränsningar, eller en handläggare som bara räknar antalet sökta jobb? Vad gäller individuella förutsättningar är det ju också så att utan utbildning är man väldigt begränsad. Vid överklagan till Enheten för ersättningsprövning fick han till svar att det finns 500 jobb i hela landet han kan söka. Menar de på fullaste allvar att han ska söka en timanställning i Kiruna när han bor i Malmö och redan har en behovsanställning som snittar 75% och som bara ger mer och mer jobb ju längre han är där? Låt dem i Kiruna söka de jobben! Det måste finnas en rimlighet i de jobb som anses lämpliga. Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har på AF, men den stämmer inte överens med den verklighet vi andra lever i.

Varför kan man inte uppmuntra dem som faktiskt fixat jobb, även om det inte är heltid? Det finns gott om den sortens jobb i många branscher. De jobben måste också räknas, utan människor som vill ta dem stannar Sverige. Det känns dessutom som att det är andra regler för personer under 25, som tvingas in i något som heter Jobbgarantin för ungdomar på heltid för att kunna få aktivitetsstöd. Ett stöd han inte ens efterfrågat eftersom han är berättigad till A-kassa. Hur ska han kunna delta i något på heltid när han jobbar nästan 75%? Det är inget annat än åldersdiskriminering och ett ärende för DO! Var är de individuella förutsättningarna…?

Någonstans i regelverket finns det ett allvarligt fel när man inte kan göra individuella bedömningar utifrån de förutsättningar som finns. Killen är ansvarstagande och har ett jobb, om än inte på heltid. Hade det inte varit för att han har egen bostad och måste försäkra sig om att det finns en backup inkomstmässigt vid de få tillfällen han inte får det att gå ihop ekonomiskt, hade han inte behövt vara inskriven på AF. Frågan är om det är systemet det är fel på eller om handläggarna inte vågar, vill eller kan se individen och göra en handlingsplan som matchar verkligheten. Arbete måste vara den ultimata vägen ut ur arbetslöshet och han får mer och mer jobb. Som tack för det spottar AF på honom och stänger av honom för att han inte haft tid att söka andra jobb.

Någon måste snart få upp ögonen för hur snett systemet är och vilka konstiga signaler de sänder till våra ungdomar. Om de säger att det finns individuella förutsättningar när det gäller aktivitetsrapporten måste det också omsättas i praktiken. Man måste se till helheten och inte bunta ihop folk i åldersgrupper. Arbete ska uppmuntras. Arbete går alltid före allt annat! Man kan för böveln inte stänga av en människa för att han inte sökt jobb när han istället arbetat. Finns det ingen som kan tänka på AF?

Det finns många vackra ord och floskler på den här sidan >>
Det är rent ut sagt skrattretande. Kanske är dags för AF att leva upp till dem och behandla sina klienter med respekt och se dem som individer. Alla som är inskrivna på AF är inte parasiter som försöker leva gott på samhällets bekostnad.

Man är så maktlös när man försöker diskutera med AF, det är Davids kamp mot Goliat. De som jobbar där gömmer sig bakom paragrafer och slipper därmed använda hjärnan och tänka själva. Oerhört frustrerande. Nu har han möjlighet att överklaga till förvaltningsrätten. Är det lönt? Orkar han (och jag) lägga mer tid och energi på detta eller ska man bara låta det bero nu. Risken är ju att om de gör en ny bedömning framöver att han inte sökt tillräckligt många jobb blir han avstängd ännu fler dagar. De bollar med människors liv!

Bortsett från den här ”lilla” frustrationen är nu mitt kök färdigt och jag är såå nöjd. Det blev precis som jag ville ha det och jag har haft turen att hitta passande gardiner och lite annat smått och gott också. Målarkludden hade klippt av telefonsladden och dolt det lilla missödet med tapet. Suck! Skönt ändå att veta att det inte var jag som gjort fel och nu har husvärden fixat det så allt fungerar som det ska igen.

Nu ska jag försöka lugna ner mig och släppa det här, även om det inte är lätt. Dags att äntra kvasten och bege mig till Blåkulla!

Glad Påsk!