Experimentet som kom av sig

I början av november bestämde jag mig för att experimentera lite med mina Exemestan. Jag ville utforska, alldeles på egen hand utan läkarnas vetskap, om gröten i huvudet skulle försvinna om jag inte åt dem. Under en 14-dagarsperiod alltså, det var aldrig min avsikt att sluta helt. Efter bara några dagar ansåg jag mig känna en svag lättnad i skallen, det blev helg med gåsmiddag och allt förlöpte väl. Sen kom jag till min ”husläkare” på måndagen och säckade ihop. Hon tittade allvarligt på mig och sa ”Nu skriver jag ut antidepressiva tabletter åt dig!”. Men… försökte jag, jag vill ju veta varför jag mår så här, inte bara ha piller hur som helst. Då spände hon ögonen i mig och sa med sin allra allvarligaste röst att ”Det kan vi ta reda på sen, nu äter du dessa tabletter!”. Ja mamma… jag lovar. Och på den vägen är det.

Jag är lydig – ibland – och gick direkt och hämtade ut mina (dyra!) mirakelpiller. Jag gick däremot inte hem och började äta Exemestan igen även om läkaren nog tyckte att jag borde göra det. Någon måtta på lydigheten måste det finnas. Efter några dagar med antidepptabletter, och vid det här laget över en vecka utan Exemestan, skingrades dimman i pannan. Jag kände mig plötsligt som vanligt i huvudet igen. Borta var apatin, borta var tyngden i pannan. Bortsett från när jag ska lära mig nya saker, då är det fortfarande trögt. Då läggs locket på och jag blir helt blockerad. Men det kan jag leva med om jag bara får lov att känna mig som en vanlig människa däremellan. Och nu stod jag med den obesvarade frågan, berodde förbättringen på mina nya antidepptabletter, eller på att jag avstod från Exemestan?

Jag insåg snabbt att enda sättet att få svar på den frågan var att börja med Exemestan igen och se om gröten skulle komma tillbaka. Dessa har jag ätit över en vecka nu och än så länge känns det fortfarande bra i pannan. Men det kan ju förstås bero på att antidepptabletterna jobbar på att hålla mig på banan. Och helt ärligt, jag skiter i hur det går till, bara jag slipper gröten i skallen hela tiden! Det räcker så bra att det blir stopp när jag får nya saker förklarade för mig på jobbet.

Jobbet ja, sakta men säkert börjar jag känna att jag nog har hittat ett ställe där jag vill fortsätta vara länge, länge. Helst hela vägen till pensionen. Det är en supertrevlig arbetsplats, vi är inte så många och det blir lite som en familj. Jag känner mig hemma där, jag känner mig välkommen och jag känner att jag fyller en funktion. Igår hade vi julfest och ägarna hade spexat till det lite och delade ut ”Årets utmärkelser” där de skrivit ihop en liten anekdot till var och en över deras insatser under det gångna året. Jag räknade inte med att vara inkluderad i det eftersom jag precis börjat, men minsann jag fanns också med som ”Årets övergång”. Det vill säga jag har gått från kund till anställd. Här är juryns motivering:

aarets-overgang

Och så fick vi var sin guldpokal fylld med choklad. :-) Sånt där är kul! Det behövs inte så mycket för att göra någon glad. Den där lilla klappen på axeln, att få höra ”tack, bra jobbat” betyder så mycket och gör att man gärna gör det där lilla extra när det behövs. De båda ägarna fick varsin fantastiskt ful, stickad tröja av styrelsen, à la santa-style, som de stolta gick runt med resten av kvällen – även sen festligheterna flyttade ut på lokal. Jag gillar dem! Jag trivs. Jag har landat. Amen. Halleluja!

pokal

Ska det aldrig ta slut?

Jag följer alla regler till punkt och pricka. Gör så som jag blir tillsagd, trots att det innerst inne gror en liten tveksamhet. Men jag litar ju på myndigheterna. I efterhand visar det sig – än en gång och för sent – att jag borde lyssnat på min egen inre röst istället för att följa instruktioner blint. Att jag aldrig lär mig!

När jag började min praktik i augusti bröts min sjukskrivning jag haft av olika grad under flera år. Trots att praktiken bara var 50% – som är utrett och dokumenterat vara min maxkapacitet för tillfället – och min läkare ville sjukskriva mig på resten, hette det från AF att jag inte behövde vara sjukskriven resterande tid eftersom aktivitetsstödet ändå utgick för heltid. Man kan inte ha aktivitetsstöd och sjukpeng samtidigt hette det, vilket lät rimligt.

Eftersom jag är utredd och bedömd orka 50% för närvarande är min anställning givetvis inte på mer än så för tillfället och resterande tid är det då sjukskrivning som gäller. Det har aldrig varit tal om annat. Tills i torsdags då. Då kom det två brev från FK. Ett där min nya handläggare presenterar sig och ett där de kräver kompletterande uppgifter av läkaren för att kunna godkänna min sjukskrivning. ”Bedömningen ska göras mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Och ”Gradera de fynd du gjort” står det bland annan på det papper som skickats till läkaren. Som om jag vore ett resultat av en arkeologisk utgrävning.

För det första, varför har inte gamla handläggaren talat om att jag ska få en ny? Särskilt med tanke på att jag hade mailkontakt med henne bara några dagar tidigare. Och vad är det nu plötsligt för fel på mitt läkarintyg? Bara för att jag nu ”börjar om från början” med en ny sjukskrivning, istället för att fortsätta på det gamla, ska jag alltså utredas igen. Med ny handläggare. Jag blir så trött!

Efter flera års arbetsträningar och utredningar har både FK och AF kommit fram till att jag har ett funktionshinder som gör att jag inte orkar mer än 50% just nu. Det är liksom därför jag fick min SIUS-konsulent. Jag har ett mail från i maj där förra handläggaren skriver att jag ”inte i någon större utsträckning behöver arbetspröva eller ta reda på vad som fungerar och inte fungerar, det är ju vid det här laget ganska klargjort.” I min handlingsplan på AF står att jag ”har en dokumenterad funktionsnedsättning och tillhör en prioriterad målgrupp. Stödet ökar chansen till en fast förankring på arbetsmarknaden.”

Så nu ska jag än en gång riva upp allt gammalt och slåss för min tillvaro. Det är svårt att komma tillbaka och rehabilitera sig när man ständigt blir ifrågasatt och får benen undansparkade. Varje gång jag tror jag har landat någonstans och börjar klättringen upp, rivs alla sår upp igen och jag faller handlöst tillbaka i oro och stress. Fallen blir djupare och djupare för varje gång. Det blir ett steg fram och två steg bak hela tiden. Om jag någonsin ska kunna orka komma tillbaka till min fulla kapacitet (75%) behöver jag lugn och ro. Jag behöver framtidstro, inte misstro.

Nu har jag äntligen landat på en arbetsplats som har erfarenhet av och förståelse för mina svårigheter. Här har jag fått ett eget rum där jag kan stänga dörren när det blir för stimmigt. Här är det okey att säga att jag inte förstår. Här är det okey om saker tar lite längre tid. Här ställs inga orimliga krav. Här är det okey att ta pauser om hjärnan känner sig överhettad. Var hittar man en sådan arbetsplats på övriga arbetsmarknaden? Här har jag möjlighet att lära mig en sak i taget utan press. Här finns möjligheten att sakta jobba mig upp till full kapacitet. Men nu ifrågasätts jag av FK – igen. Jag orkar snart inte längre.

Det finns en gräns för hur många gånger man kan sparka på den som ligger. Till slut orkar man inte resa sig igen, utan blir liggande. Man ger upp. De som ska finnas där som en trygghet när man blir arbetslös och sjuk, är de som till stor del är orsaken till att jag blivit sjukare än jag var tidigare. Den mentala utmattning jag känner nu hade jag inte ens under perioden när jag var mitt i min cancerbehandling. Man ska F*N vara frisk för att orka vara sjuk i det här samhället.

En ilning av glädje

Jag vill inte påstå att jag är ett stort fan av Janne Schaffer. Inte ens ett litet fan om jag ska vara ärlig. Egentligen har jag väldigt dålig koll på vad Janne Schaffer har gjort. Men ändå, han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. Bland alla de stora artisterna. Osynlig, men ändå synnerligen synlig, med sin karakteristiska framtoning. Så när han skulle ha en spelning i Malmö kändes det självklart att gå för att se och lyssna på denna ikon.

Det blev en mycket intressant spelning, inte bara musikaliskt. Han berättade nämligen med stor humor och inlevelse om hur han började med att göra sin första gitarr i träslöjden, spelade i några lokala band och hur det ena gav det andra till där han är idag. Fascinerande! Sen kan han ju spela rätt bra på sin gitarr också. Det var en bra kväll och när konserten var slut annonserade han att han skulle signera sin biografi i foajén efteråt.

Fram till för några månader sen skulle jag aldrig ens tänka tanken att läsa någons biografi. Så intresserad av andra människor jag inte känner är jag liksom inte. Tills jag av en slump fick tag i Rod Stewars underbara och humoristiska självbiografi. Sen ramlade jag över biografin om Steve Jobs, som är mycket intressant och i hyllan ligger nu även Obamas bok som väntar på att bli läst. Och så väcktes intresset av att läsa även Schaffers bok. Men just där och då kände jag att det var onödiga pengar och att boken kanske gick att hitta billigare på Myrorna eller nåt. Så vi gick. Och det föll i glömska.

I fredags fick jag en avi om att hämta ett stort brev på posten. Det gav mig huvudbry, för så vitt jag kunde minnas hade jag inte beställt något. Men man vet ju aldrig, den här hjärnan spelar mig ju många spratt. Vi gick och hämtade ”brevet”, som inte hade någon avsändare. Jag fattade absolut ingenting. Ännu mer förvånad och förvirrad blev jag när jag öppnade paketet och hittade Janne Schaffes bok – signerad och dedikerad till mig! Snacka om tappade hakor. Vem? Varför? Hur…? Nu gick det verkligen runt i skallen. En ilning av glädje for genom hela kroppen. Tänk att någon gjort sig detta besvär för min skull – och ett stort besvär visade det sig dessutom ha varit, med diverse turer om både Gotland och Stockholm. Jag är så tacksam! That’s what friends are for!

js

Igår var det dags för nästa konsert. En konsert vi väntat på sen mars! Avskedskonserten med Kent. Är jag ett stort fan av Kent? Nä, inte egentligen. Jag är liksom inte ett stort fan av någon. Men eftersom sonen är ett gigantiskt fan av Kent har deras musik strömmat ur högtalarna här under några år, så jag har så att säga upptäckt dem på gamla dar. Det är typiskt att nu när jag upptäckt deras storhet, så lägger de av. Det var samma sak när jag upptäckte The Ark. Då lade de ner. Men jag fick i alla fall chansen att se dem (både The Ark och Kent) och det är jag glad för.

Innan vi gick in till våra platser köpte jag en flaska mineralvatten. Tjejen i kassan tittade nästan beklagande på mig och förklarade att hon var tvungen att skruva av och kasta korken. ”Varför då?” undrade jag. Tydligen var det för att man inte ska kunna kasta korken ut bland publiken. Men den fulla flaskan med mineralvatten var tydligen okey att ta med in. Om nu någon har ett stort behov av att kasta någonting överhuvudtaget, och jag får välja, så föredrar jag en plastkork i skallen framför en full flaska med mineralvatten (eller annan dryck). Istället gick jag nu med en öppnad flaska mineralvatten att hålla reda på i mörkret, så jag inte av oaktsamhet skulle välta den över någon annan. Jag är nog för gammal för att förstå logiken i detta.

Innan konserten var jag lite mallig inför Bertil, eftersom jag skulle få se dem först. Nu kan jag konstatera att det hade varit roligare att ha det framför sig. Men jag är glad över att vi fick biljetter. Det var en fantastisk kväll – en kväll jag bär med mig med glädje. Tyvärr kan jag väl inte räkna med att någon fixar en signerad CD till mig. ;-)

Inbillning, tillfällighet, eller…?

Med god tro och stora skor kan man gå på vatten. Har jag hört. Jag som varken har någon tro eller särskilt stora skor måste således vada, i stundtals ganska djupt vatten. Jag måste förlita mig på mig själv och min egen känsla. Min känsla just nu säger mig att jag mår skit och måste göra något åt det. På egen hand, eftersom läkartider inte växer på trän och jag inte har tålamodet att vänta. Istället blir jag min egen läkare och experimenterar lite hit och dit. Som vanligt alltså.

Min inre, självutnämnde läkare (inte att förväxla med min tidigare omnämnda ”husläkare”) talar om för mig att mitt allt sämre mående kanske beror på mina antihormoner, Exemestan. Döm själv, här kommer lite smakprover från den digra bipacksedeln, avdelning biverkningar:
Sömnlöshet √, huvudvärk √, blodvallningar √, muskel- och ledvärk (inklusive artros, ryggvärk och inflammation och stelhet i lederna) √, trötthet √, aptitlöshet √, depression √, yrsel √, sömnighet √. Check på alla dem! Lägg därtill minst lika många ytterligare biverkningar som jag (tack och lov) inte känner av – än. Min inre, självutnämnde, olegitimerade läkare ordinerar därför att göra uppehåll med Exemestan i 14 dagar och se vad som händer.

Min inre läkare är min Gud, hon besitter en herrans massa sunt förnuft, för att inte tala om envishet. Henne tror jag på! Hon känner mig bättre än någon annan. Henne lyder jag utan tvekan. Jag tog därför min sista tablett onsdag morgon och idag fredag känner jag redan en lättnad i pannloben. Inbillning eller ren tillfällighet? Det vet jag inte. God tro kanske kan göra underverk. Det jag vet är att jag mått betydligt bättre i huvudet idag än jag gjort på flera månader. Men visst, i morgon kanske jag är nere för räkning igen. Även om jag just i morgon egentligen inte har tid med sånt, för i morgon är det dags för gåsmiddag. Här i mitt hem. I mitt kök.

Jag har aldrig tillagat gås förut! Har inte ens tänkt tanken. Och vid närmare eftertanke ska jag inte göra det denna gång heller. Själva gåshanteringen överlåter jag nämligen med varm hand åt väninnan, som har viss vana av dylika ting. Jag ägnar mig istället åt enklare sysslor som att koka potatis och morötter, värma den färdigköpta rödkålen och lägga upp svart vinbärsgelé i en liten skål. Det är min nivå på matlagning. Jag kan duka bordet också och är en hejare på att diska. Dessutom uppstår tydligen ett trängande behov av att städa ugnen, så det får bli söndagens uppgift. Det känns som en bra arbetsfördelning. Av den händelse lättnaden i pannan (min panna, inte stekpannan) bara är här på tillfälligt besök kan jag trösta mig med att ingen av mina uppgifter kräver någon större mental närvaro. Jag kan alltså med gott samvete vakna med gröt i pannan i morgon igen.

Gåsen beställdes i början av veckan och hämtades i eftermiddags. I hällregn traskade vi till butiken, med var sitt paraply. Bertil i tygskor. Ungdom, borde stavas Ung-Dum. Nåväl, när vi gjort våra inköp – 4,6 kilo gås, några kilo äpplen, morötter och potatis, samt en del andra mer eller mindre tunga saker – kommer ungdomen på att han ju måste in på Elgiganten och köpa kaffekokare till kompisen som fått egen lägenhet. Tack och lov är denna tant utrustad med en dra-maten-vagn, men ändå, det är tungt att dra när den är fylld till bredden med alla dessa tunga varor. Anledningen att jag ville ha med sonen till affären från första början var just att få hjälp med att dra hem den. Nu gick han istället och bar på sin kaffekokare, medan jag fick dra maten alldeles på egen hand. Det finns stunder när jag önskar jag hade körkort och bil…

Lyssnade på Mix Megapol i morse och förundrades över hur Gry Forsell gång på gång berättade att på söndag är det alla helgons afton… Ja jag säger då det. I morgon samlas i alla fall ett antal helgon här för alla helgonsfirande – med gås. Två flugor på smällen!

En riktig femfemma

Nu är det ett faktum. Jag är härmed en riktig femfemma. Det vill säga att från och med nu är jag närmare 60 än 50. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Födelsedagen passerade relativt obemärkt, en och annan hade koll, vilket är mer än jag själv hade när första sms:et kom 7.30 på morgonen. Jag lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade vem fasen som kände behov av att störa mig så dags på dygnet och vad som kunde vara så viktigt att det inte kunde vänta till senare. Ännu mer förvånad blev jag när den som hade så bråttom gratulerade på ”den stora dagen”. Ups, var det idag, tänkte jag. Som sagt, en riktig femfemma.

På väg mot 60 alltså. Bara fem år kvar, men frågan är: kommer jag någonsin dit? Klart jag gör, säger förnuftet och alla klämkäcka och snusförnuftiga människor runt omkring mig. Jag är ju frisk nu. Släpp det. Tänk positivt. Tänk framåt. Mmmm, visst. Lätt att säga, desto svårare att genomföra. För hur jag än vänder och vrider på det, så har jag förstått att livet inte är självklart. ”Plötsligt händer det” och man är aldrig förberedd. Det är sånt som drabbar andra.

Men nu ska jag verkligen försöka glädja mig åt att det ser ut att falla på plats med en anställning från 1 november. Det var i grevens tid, för jag upptäckte att genom att slå mig ut på en praktikplats, istället för att fortsätta med sjukskrivningen, förlorar jag ungefär 2500:- i månaden på min redan låga inkomst. Det är helt sanslöst! Politikerna pratar om arbetslinjen. Om vikten av att få långtidssjukskrivna ut i arbete. Piskan viner. Sen straffas man med ännu lägre inkomst när man tar en praktikplats för att komma ut.

Är det konstigt att människor inte vill jobba? Var är incitamentet för att ta den där praktikplatsen? Var är moroten? Det borde ju vara precis tvärtom. En liten inkomstökning om man går ut i arbete, även om det bara är en praktikplats. Det är ju trots allt dyrare att jobba än att gå hemma rent generellt, eftersom det ofta tillkommer utgifter som t.ex. busskort, större behov av att se anständig ut etc. Dessutom utför man ju faktiskt ett arbete som arbetsgivaren har nytta av. Istället fortsätter man att sparka på den som ligger. Det man glömmer, i den skyddade politikerverkstaden, är att det finns en gräns för när den som ligger där söndersparkad inte längre orkar och förmår att resa sig upp. När skadorna är så stora att det tar år att repa sig. Om man någonsin gör det.

Nu ser det i alla fall ut som att det blir ett nystartsjobb. Något formellt beslut är inte taget än. Tror jag. Åtminstone har jag inte fått något besked. Men det skulle bara vara en formsak sa SIUS-konsulenten. Det är otroligt hur liten man känner sig i händerna på myndigheterna. AF och arbetsgivaren för samtal och förhandlar om mig som om jag vore en vara till försäljning. Vilken form av anställning är mest fördelaktig – för arbetsgivaren? Själv har jag inget att säga till om, som om jag vore omyndigförklarad. Inte ens lönen är förhandlingsbar. Sen får jag besked om vad man kommit fram till. Jag får vara glad att någon vill ha mig. Att jag kan få en fast punkt i tillvaron. Men tack och lov kom arbetsgivaren fram till att nystartsjobb var bättre än en utvecklingsanställning. Det är en klok man. :-)

Jag ska verkligen försöka uppbåda någon form av glädje. Rycka upp mig liksom. Även om det just nu känns som om jag är på väg längre och längre ner i ett avgrundsdjupt mörker. Tårarna trycker på innanför ögonlocken, men jag sväljer. Knuten i magen växer. Men jag sväljer och kör på. Jag är trött, jag har huvudvärk, jag kan inte tänka. Huvudet känns som om det är fyllt med helium och svävar en bit ovanför resten av kroppen. Jag vill saker, men kommer inte loss, apatin växer. Sitter ibland flera timmar framför datorn när jag kommer hem och gör absolut ingenting. Klickar lite här och lite där. Efter sjunde gången på Expressen på fem minuter kan jag konstatera att inget revolutionerande hänt i världen sen sist. Och så klickar jag vidare. Borde göra något annat, men kommer inte loss.

Blodproverna visade att min kalciumnivå förvisso ligger högt, men inte för högt. Så problemet låg inte där. Däremot tyckte ”husläkaren” (som alltså inte är en allmänläkare på vårdcentralen) att mitt kortisolvärde var för lågt. Det ska tas nya prover, men det går ju inte fort. Tålamodet börjar tryta. Jag vill inte vänta flera veckor. Skicka mig remissen. NU! Jag börjar också fundera över om det kan vara de antihormonella tabletterna som ligger bakom min allt större apati och oförmåga att tänka och glädjas åt det som faktiskt är positivt i mitt liv. Men vart ska jag vända mig med den frågan? Är det till onkologen eller vårdcentralen? Jag har ingen aning. Och vad säger man om man ska ringa och boka en tid? Jag har ingen aning om det heller.

Jag satt och letade på Google idag för att se om kanske någon annan har liknande erfarenheter tillsammans med Exemestan, men hittade inget om just det. Bara diverse bipacksedlar där depression står nämnt som en av biverkningarna. Däremot hittade jag en blogg som jag fastnade i. Det är så välskrivet och jag kände en omedelbar samhörighet. Hon sätter ord på mina tankar. Det känns så befriande att läsa att jag inte är ensam om hur jag upplever världen. Det finns fler med liknande reflektioner. Titta gärna in hos denna supermorsa.

Är allt bara elände? Nädå, det händer roliga saker också. Jag har ju fått jobb! Äntligen. Hösten har dessutom för ovanlighetens skull haft en hel del att erbjuda och almanackan har stundtals varit helt fulltecknad. Till exempel har jag precis varit på en spelning med Janne Schaffer! Det var häftigt. På lördag ska jag och väninnan ha gåsmiddag med kolonigänget. Det blir spännande, jag har aldrig gjort gås i hela mitt liv. Nästa lördag ska vi gå och se Kent på Malmö arena, något jag sett fram emot i flera månader nu. Bertil är ett riktigt Kent-fan och ska se dem hela tre gånger, i Malmö, Köpenhamn och slutligen avskedskonserten i Stockholm. Men jag ska se dem först! :-) Så visst händer det roliga saker i mitt liv, jag kan bara inte riktigt glädja mig åt dem.

Med sorg i hjärtat

Ibland tycker jag att jag bara glider omkring, utan mål, utan gnista, utan engagemang i någonting. Men så plötsligt slår jag till med full kraft. Jag blir så förbannad att jag inte längre kan sitta tyst. Något jag varit arg och frustrerad över länge är ATG. Det började med en ny hemsida som å ena sidan ser ut som en bilderbok för barn men å andra sidan är så komplicerad att använda att inte ens Bertil (som är en mycket van datoranvändare) förstår hur den fungerar. Ovanpå det flyttade de starttiden för V75 så att det som förut var ett trevligt eftermiddagsnöje på lördagarna plötsligt kolliderade med både mattider och annat man eventuellt vill göra en lördagskväll.

Sakta men säkert har ATG dödat mitt stora intresse för travsporten. Och inte bara mitt, många är det som uttalat samma besvikelse. Många äldre gav upp redan när hemsidan kom och i kombination med den nya starttiden ökade missnöjet. Det skrivs spaltmeter om detta på alla travsidor och folk har slutat att besöka travbanorna. Läktarna gapar tomma, men ATG:s VD Hans Skarplöth sträcker stolt på sig och påstår sig tala för hela spelarkollektivet när han påstår att vi gillar den nya tiden. Någon relevant undersökning bland kunderna har man dock inte gjort, för man vill inte veta svaret. Dock har flera olika travsidor ställt frågan och resultatet är entydigt negativt. Men det bryr man sig inte om på ATG, kundvård är inte deras specialitet. Nu är den nya starttiden definitivt spikad och det blev även spiken i kistan för mig.

Travet har inte gett några stora vinster, men en herrans massa roliga upplevelser, för en relativt billig peng. Jag har till exempel varit delägare i några olika hästar genom Rikstravet, där jag första gången jag var med även blev stallinformatör. Det är förvisso ingen stor del man äger, typ mulen eller nåt, men ändå. Jag har stått i vinnarcirkeln två gånger, jag har varit ute på studiebesök hos flera travtränare där den ena gången bjöd på en alldeles underbar upplevelse när vi alla i samlad trupp begav oss bland hästarna i hagen. Där stod vi omringade av de vackraste travhästarna och matade dem med morötter. Ett minne för livet.

banan

Jag har gått i travskola, även det ett minne för livet. Vilken grej att sitta bakom en travhäst och känna kraften! Rekommenderas varmt. Jag har åkt till Danmark för att se trav, jag har skrikit mig hes av spänning på upploppet. Det har varit sanslöst roligt. Men nu är det slut. När de körde över sina kunder blev det droppen som fick bägaren att rinna över, jag avslutade mitt ATG-konto och lade ner verksamheten helt.

Jag tänker inte trötta ut mina läsare med min travhistoria. Däremot kan den som är nyfiken läsa mer om det på ingvarssonopersson.se där jag fått ett långt inlägg publicerat! Det består egentligen av två olika mail som de lagt ihop till en text. Det ena skickade jag till VD:n för ATG innan beslut om starttiden för V75, samt till VD för Svensk Travsport för kännedom – och såklart till den bästa travbloggen som finns. Det andra mailet skickade jag till Svensk Travsport i fredags eftersom VD:n där bjuder upp till chatt på tisdag. Om bland annat starttiden för V75. NU? När beslutet är fattat att det ska vara den nya tiden. Snacka om att spotta på sina kunder. Kopia gick givetvis till Henrik Ingvarsson som lade ut allt på sin blogg, ordagrant, inklusive ett förargligt meningsbyggnadsfel.

Jättekul att få lov att göra sin röst hörd på en sida som läses av väldigt många inom travets värld. Och ännu roligare att få sån trevlig respons som jag fått. Jag vet att jag inte är ensam om mina tankar, det har jag förstått sen länge. Men det kändes skönt att få det ur sig. Det blev några små reaktioner på Twitter också, någon menade att jag var en bluff och jämförde min historia med Arne Dahl och nån annan författare.

bluff

Jag tar det som en komplimang. Någon annan utpekade mig som snille. Man tackar! :D

snille

Med sorg i hjärtat begraver jag härmed ett intresse jag levt med i 12 år.

Ljus i tunneln

Bit inte den hand som föder dig, säger det kloka ordspråket. Men ibland skulle jag vilja bita så hårt att hela armen går av. Tänker då i första hand på betongklossen AF. Den 1 september fick jag en ny arbetsförmedlare då min gamla vandrade vidare i hierarkin med nya uppgifter. Sista mötet jag hade med henne (i våras någon gång) frågade hon om jag ville ha ett gemensamt möte där jag fick träffa den nya handläggaren. Ja tack, det tyckte jag skulle kännas skönt.

Nu är snart oktober slut och jag har inte sett röken av varken möte eller ny handläggare. Jag vet inte ens vad min nya arbetsförmedlare heter! Än mindre hur jag ska komma i kontakt med henne – för så mycket vet jag, det är en kvinna. Jag har förvisso min supertrevliga SIUS-konsulent, men hon är ingen arbetsförmedlare och hon har ingen beslutsrätt när det gäller mig. Hon är bara en mellanhand. Träffade henne idag och inte heller hon visste vad min handläggare heter. Eller jo det visste hon, men hon kom inte ihåg vem det var just vid det tillfället. Usel hantering! Det minsta man kan begära är väl att den nya handläggaren skickar antingen ett brev, eller ett mail för att presentera sig. Typ ”Hej, jag heter XX och är din nya handläggare. Har du några frågor når du mig på följande telefonnummer […] alternativt via mail […]” Svårare än så är det inte. Arbetsförmedlaren är ju trots allt där för min skull, inte tvärtom.

Som motpol ska nämnas att JAG har krav på mig att redovisa i princip varenda tanke och fundering om planer och framtid. Det ska skickas in närvarorapporter till FK och tydligen även aktivitetsrapporter till AF annars får man ingen ersättning. Någonstans förväntas jag tydligen även vara synsk. Att det inte räcker med närvarorapporten hos FK utan att även AF förväntar sig rapportering en gång i månaden upptäckte jag nämligen av en ren slump då jag loggade in på mitt AF-konto för att hålla min profil uppdaterad. Där möttes jag av stora bokstäver att jag skulle aktivitetsrapportera. Tur i oturen var rapporteringstiden förlängd eftersom de haft datorproblem, så jag hade hela två dagar på mig. Hade jag inte råkat logga in där just den dagen hade min rapport inte kommit in i tid och vad som hänt i så fall vill jag inte ens tänka på. Man är helt livegen i händerna på AF och FK.

Aktivitetsrapport på AF innebär att rapportera alla sökta jobb, vem man skickat CV till och vad man i övrigt gjort för att hitta ett arbete. Detta trots att jag sen 23 augusti haft en praktikplats, sanktionerad av AF. Vad vill de mer att man ska göra? Är det konstigt att man tappat all ork? Jag känner mig omyndigförklarad. Alltid en mellanhand som ska föra min talan. Jag har gått från en positiv och glad person – trots cancer – till en negativ och likgiltig dito. Otroligt att man på bara några år kan känna sig så totalt degraderad från en självständig människa till en ”möbel” som ska placeras på lämplig plats.

Nå, men nu verkar det som att denna möbel äntligen har hittat sin plats! Eftersom min praktiktid går ut på söndag var det inbokat ett möte mellan arbetsgivaren, mig och SIUS idag. Jag har haft mina aningar om vartåt det barkade denna vecka, då min kollega hintat lite om att jag inte ska vara så uppgiven för nu är det ju nära. Och en kvart innan mötet med SIUS kom chefen in och frågade om jag kan tänka mig att gå över från praktik till anställning på 50%. OM jag kan?! Ja det kan jag verkligen! Lättnadens tårar har runnit nerför mina kinder ett par gånger idag. Jag kan knappt tro det är sant.

På måndag kommer SIUS tillbaka med papper som ska skrivas på, det är ju som sagt inte hon som fattar några beslut om löndebidrag utan det gör min anonyme arbetsförmedlare. Låt oss hoppas att det är en vänligt sinnad sådan. Från 1 november har jag i så fall en anställning att se fram emot. Nu ska jag bara försöka uppbåda någon form av glädje och känsla av att jag duger. Det sitter långt inne efter alla dessa turer. Men jag ÄR glad. Jag är lättad. Det känns bra. Det finns ett ljus i tunneln trots allt. Detta apans år, har verkligen varit ett förändringens år på många sätt.

Nej, jag vill inte köpa en påse!

Så är kommersen igång igen. Handla rosa och göd företagen. Eller handla rosa och stöd cancerforskningen som det ju marknadsförs som. Det blir lite absurt när man får frågan på apoteket om man vill köpa en liten rosa påse för att stödja bröstcancerforskningen. I andra fall är påsen gratis. Stackars biträdet fick en lätt rodnad på kinderna när jag svarade att ”nej tack, jag har redan donerat mina bröst till cancerforskningen”. Det var sagt med glimten i ögat, utan att tänka först, så som jag gör med så mycket annat. Men i det här fallet lät det inte så bra när det kom ut. För övrigt är jag trött på att kassörskor i allmänhet alltid försöker pracka på oss kunder några extra varor var man än handlar. ”Ska det vara ett par strumpor också kanske?” eller ”Behöver du nya servetter?” och så vidare. Låt oss handla i fred och låt de stackars kassörskorna slippa hoppa på kunderna i något slags merförsäljningssyfte. Jädra ofog!

Hur som helst är jag som vanligt kluven till denna månad. Företagen profiterar på en allvarlig sjukdom och gör allt lite gulligt rosa. Idag kunde jag ta hem en liten broschyr från ICA med ”rosa recept”. Suck. Det har blivit ett jippo av sällan skådat slag. Vill man gärna skänka pengar till cancerforskningen föreslår jag att man låter bli att köpa den där produkten man egentligen inte tänkt köpa ändå och istället sätter in den summan på cancerfondens konto direkt – PG: 901986-0 eller BG: 901-9514 – då går hela summan till forskningen, inte bara någon futtig krona.

Huden efter tatueringen är snart färdigläkt. Ett tag kändes det som att all färg bara flagade av, men nu kan jag se under sårskorporna att det faktiskt finns färg där under. Det har inte varit lätt att följa alla direktiv, eller egentligen bara ett direktiv, men svårt nog ändå eftersom direktivet var att smörja och lufta så mycket och ofta som möjligt. En vanlig tatuering kanske är lätt att lufta och smörja, men man luftar liksom inte tuttarna hur som helst. Inte heller sitter man och smörjer lite diskret under tröjan när man är ute bland folk. Jag har för ovanlighetens skull haft ett par hektiska veckor, med kalendern full varenda eftermiddag så luftningen har för det mesta inte skett förrän sent på kvällarna. Hade tänkt ta bilder under läkningen men har helt enkelt inte hunnit. Idag blev det en bild och man kan se lite av sårskorpan och mycket av själva tatueringen. Längst ner på sidan DIEP-lambå bilder som vanligt. :-) Det får bli sista bilden jag lägger ut, sen vill jag gärna ha mina tuttar för mig själv.

Annars rullar vardagen på. Jag är så glad över min praktikplats, det är underbart att ha någonstans att gå varje morgon och det är väldigt trevliga människor som jobbar där. Jag känner mig uppskattad, trots att den del av arbetsuppgifterna som rör ekonomin ibland är lite svårt för min stackars hjärncell. Jag försöker se begåvad ut när jag får saker förklarat för mig, men tomheten innanför pannloben lyser igenom mina oförstående ögon. Trots det går det sakta framåt och det verkar som att min kollega som ansvarar för ekonomin är nöjd med min insats. Vi har en hel del gemensamt.

Utöver de ekonomiska sysslorna får jag bland annat skriva diverse texter för bloggar och nyhetsbrev. I skrivandet känner jag mig hemma, även om ämnena ibland sträcker sig långt utanför min trygghetszon. Till exempel har jag fått skriva blogginlägg om hur roligt det är att träna på morgonkvisten innan man åker till jobbet, eller till och med hur roligt och energigivande det är att träna på lunchen. Det är ironi på hög nivå, men kunden var nöjd. Jag ljuger så bra… :-) Arbetsgivaren är frikostig med beröm och så sent som idag fick jag kommentaren ”sjukt bra text, Else”. Sånt värmer i hjärtat.

Men jag är trött. Supertrött. Om det beror på att det är mycket nytt att lära sig på jobbet, eller om det bara är för att det varit lite för mycket i kalendern på sistone vet jag inte. Men jag får verkligen totalt hjärnsläpp ibland. Igår när jag bromsade min cykel och skulle kliva av fick jag nästan panik. Plötsligt visste jag inte hur jag brukar göra för att stanna cykeln och få höger ben på rätt sida om ramen. Det stod helt still i knoppen och för en sekund var jag rädd att jag skulle ramla på fläcken. Detta hände två gånger, på morgonen och på eftermiddagen. Idag var ordningen återställd och jag kom av cykeln utan att först behöva fundera hur. :-)

Man vänjer sig

Det finns liv i tanten! Trots total känslolöshet (i tuttarna) och bedövningskräm ovanpå det, fanns det tillfällen när jag kände små stickningar i huden under tatueringsnålen. Det var glädjande. :-)

Nu är jag fulländad! Nästan… Jag blev lite besviken när sköterskan talade om att jag skulle få en återbesökstid om cirka två månader. Jag som trodde det här var slutet. Lite bättre kändes det när hon i nästa mening sa att om jag känner mig nöjd med resultatet när kallelsen kommer går det bra att avboka tiden. Men om det skulle vara så att färgen inte tagit som den ska, eller om jag tycker vårtgårdarna är för små finns det tid för justering. Det är fantastiskt vad sjukvården erbjuder oss!

Nu ska den tatuerade huden smörjas med vaselin så ofta jag bara kan. När jag är hemma ska BH:n av så det kommer luft till såren. Färgen flagar lite så det är tur jag har några gamla linnen jag kan ta på som jag bara kan kasta sen.

Tänk så fort man vänjer sig vid de mest underliga ting. Länge hade jag bara ett bröst och vande mig vid den spegelbilden, även om jag inte tyckte om den. Sen delades magen upp i två små bullar och sattes i brösthöjd, två bröst utan bröstvårtor mötte mig i spegeln under nästan ett år. Det kändes inte det minsta konstigt. När de båda bröstvårtorna hade kommit på plats kändes det helt okey att bara ha två små knappar längst fram. Ytterligare nästan ett år har gått och nu är vårtgårdarna på plats. Det känns väldigt konstigt att se sin spegelbild, trots att det faktiskt är precis så här det ska se ut. Jag vänjer mig säkert snart vid det också. Bilder på före och efter finns längst ner på sidan DIEP-lambå bilder.

Mitt besök tog drygt en timme och sen tog jag en promenad in till Kristianstad för att bjuda mig själv på en pizza och ett glas öl. Pizzan var inget problem att beställa, men sen har det hänt något på ölfronten. Det har blivit en hel vetenskap att beställa en vanlig öl på krogen idag. Varför ska de konstra till det så? Här fanns bara konstiga sorter jag aldrig hört talas om, hur ska jag då kunna veta vad jag vill ha? När jag var ung sa man ”en stor stark”, kort och gott. Det fanns Pripps, Tuborg och Carlsberg. Vanlig öl. Jag känner mig som en komplett idiot när jag försöker beställa öl och inte kan sorterna.

Mätt och belåten lämnade jag Kristianstad i ett inferno av ljud. Skånetrafikens nya, fina Pågatåg har utrustats med dörrar som piper ljudligt så fort de är öppna. Ett entonigt pip i sekunden, PIIP-PIIP-PIIP-PIIP… ibland pågår detta pipande i flera minuter eftersom det av någon outgrundlig anledning fortsätter pipa en stund efter att dörrarna stängts. Hur orkar (och får) någon jobba i sådan miljö? Utöver dörrarnas ihärdiga pipande, piper det i mobilerna till höger och vänster. Några pratar högt om alla sina privata problem, andra sitter med hörlurar där ljuden sipprar ut. Sen kommer kontrollanten och håller fram sin kortläsare, som registrerar alla kort med ett pip. Jag har verkligen blivit ljudkänslig! Höll på att bli smått galen, tills jag kom på att det finns tysta vagnar. Halleluja för dem! Där kunde jag njuta av hemresan i lugn och ro.

Konfys

Inte nog med att hjärnan är delvis urkopplad, nu sätts den verkligen på hårda prov. Inte bara på jobbet. Jag fick nämligen ett brev i fredags med dubbla budskap. Detta brev är ett resultat av en bentäthetsmätning jag gjorde i början av augusti. Ja, det går inte fort hos Region Skåne, men man får väl vara glad att man får svar överhuvudtaget. Tror jag.

Eftersom läkarna inte har bråttom med att förmedla resultat hade jag redan tjuvkikat i min journal på ”mina vårdkontakter” för att se om det kommit ett resultat och visste således redan när brevet kom att ”man finner normal benmassa”. Gott så. Det känns ju bra. I de preliminära journalanteckningarna stod också ”Då pat vid något tillfälle legat i överkant avseende kalcium bifogas remiss för kontroll av kalciumvärde.” Och det är nu det börjar bli förvirrande, för i nästa mening står att det ska skickas med ett recept på Kalciumtabletter. Varför det undrar vän av ordning, om jag har höga kalciumvärden?

Brevet jag fick från läkaren innehåller inte en stavelse om att jag haft höga kalciumvärden! Däremot talar läkaren om att de kan se att jag har lågt intag av kalcium i kosten. (Man får fylla i en blankett innan mätningen, där man svarar på frågor om hur många ostskivor man äter om dagen och hur mycket mjölk/filmjölk och liknande man äter) Hon meddelar också att hon förnyat mitt recept på Kalcium D-vitamin. I kuvertet ligger även en remiss för blodprover för att kontrollera mängden kalcium i blodet. Dessa prover tog jag i fredags.

Så, kortfattat:
1) Jag har lågt intag av kalcium i kosten
2) Jag har haft höga värden av kalcium
3) Jag får recept på Kalciumtabletter
4) Jag ska ta prover för att kolla mina värden av kalcium i blodet

I min värld borde tågordningen vara följande:
1) Konstaterat lågt intag i kosten
2) Blodprov
Utifrån resultat från blodprovet avgör man om jag behöver kalciumtabletter eller ej.

Istället står det i brevet att jag ska ringa min kontaktsjuksköterska för svar på proverna. Det försökte jag idag, numret har upphört. Det angavs ett nytt nummer som jag ringde upp, men där fick jag det automatiska svaret ”personen har gått för dagen” i örat.

Nu har jag sådan tur att jag har en alldeles egen ”husläkare” som är ytterst observant. Jag var hos henne idag, beskrev mitt allmäntillstånd vad gäller koncentrationssvårigheter, trötthet med mera och så hade jag med både utdraget ur journalen och mitt brev från onkologen. Det är inte första gången det säger ”klick” hos denna fantastiska läkare, hon kopplade direkt och ringde upp labbet för att få mina provsvar. Jag har mycket riktigt höga halter av kalcium i blodet!

Några exempel på symptom när man har höga halter av kalcium i blodet är trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sämre intresse för omgivningen och oförmåga att ta nya initiativ. Hallååå! Och så skickar de ett recept på nya kalciumtabletter!? Utan att ha träffat mig, utan att kolla hur jag mår. Hur hade det gått om jag börjat peta i mig dem? Nu ska jag avvakta 14 dagar och sen ta nytt prov, för att se om det fortsätter att ligga högt. Tills dess ska inte en enda kalciumtablett passera min strupe! Vad som händer därefter återstår att se, men om det var fortsatt högt skulle jag få en remiss till endokrinologen.

Det här är tydligen ännu en åkomma som kan inträffa efter klimakteriet. Tydligen helt oberoende av om man får i sig mycket kalcium genom kosten eller ej. Kortfattat kan det bero på något som heter adenom, som är en godartad knuta (stor som ett riskorn) som sitter i bisköldkörteln. Den orsakar då en ökad frisättning av ett ämne som heter parathormon som gör att kalciumnivån i blodet blir högre än normalt. Mer om detta går att läsa här>>

I morgon går resan till Kristianstad för sista etappen i min bröstrekonstruktion. Jag har köpt bedövningssalva enligt instruktioner eftersom jag fått rådet av mina bröstsystrar. När jag lämnar Kristianstad i morgon eftermiddag är jag KLAAAR!!!!! :-)