Tak for musikken

I söndags gick Danmarks absolut största ikon ut tiden – Kim Larsen. Detta musikaliska geni som skapat så många örhängen. Kanske inte så stor i Sverige – han sjunger ju på danska – men här i Skåne har han definitivt satt sin prägel. Halvdansk som jag är har han alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och jag har vid ett flertal tillfällen sett och hört honom live. Senast i somras, då han kom till Malmös Folkets park. Idag är jag glad att jag var där, även om vi inte hade löst biljett utan stod utanför och tjuvlyssnade.

Under veckan som gått har han hyllats i hela Danmark på allehanda sätt. Minnesprogram på TV och marscher genom ett flertal städer. ”Danmark er blevet amputeret” sa någon. Av bilder och artiklar att döma skulle man nästan kunna tro att det var själva ”Dronningen” som dött. Ikväll nåddes kulmen med en stor minneskonsert på Rådhuspladsen i Köpenhamn. C:a 35 000 människor var där och jag var en av dem. Folk bara strömmade till och från att ha suttit en bit utanför befann vi oss plötsligt mitt i. Alla sjöng med, alla kunde alla texter. Trots att vi är inne i oktober var kvällen ljuvlig. En alldeles underbar, magisk kväll som slutade i tårar. Mitt i allt det sorgliga är jag så glad att jag var där.

Det går inte att sammanfatta kvällen, jag har inga ord. Men den sista låten, som även blivit framröstad som den bästa genom tiderna, grep tag, tårarna rann och jag blev nästan religiös på kuppen när 35 000 människor sjöng i kör.

Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det, du ville
Fik du hørt din melodi

Sen var det över. Punkt. Slut. Massorna skingrades. Vi gick in på puben och lät intrycken sjunka in över en Irish coffee och när vi kom ut hördes Kim Larsen i högtalarna från puben bredvid och när vi kom in på Hovedbanegården ljöd ännu en sång av Kim Larsen ur en högtalare. Danmark sörjer.

En dag när jag är borta, för den dagen kommer förr eller senare, har jag sagt till Bertil att han själv får avgöra hur han vill göra. Minneslund eller gravplats, kremering eller kista, med eller utan begravningsceremoni, är hans val. Men OM han väljer en begravning vill jag att det sista som spelas är denna underbara låt.

Tak Kim, for musikken! Hela konserten går att se här >>

Annonser

Simkonst

Innan jag går in på konsten att simma utan att kollidera vill jag bara tala om att jag har fått en ny handläggare! :D Ett litet, men ack så viktigt framsteg i kampen mot etablissemanget. Nu återstår bara den lilla detaljen att försöka få denna nya peson med på tåget mot en ny anpassad anställning efter den 24 september, då jag än en gång står inskriven som arbetslös när nystartsjobbet går ut. Ett projekt som lär vara nog så svårt att ro i hamn. Fortsättning följer.

En annan sak som är synnerligen komplicerad är att samsas med andra simmare i bassängen. Reglerna är väldigt enkla för motionssimmare. Bassängen är indelad i banor om två och du simmar på höger sida – hela tiden. Runt, runt, runt. Så slipper man krocka med andra. Skylten är så tydligt utformad att till och med en femåring kan fatta. Enkelt. Kan man tycka.

Om man nu inte förstår det där med pilarna kanske man åtminstone borde känna till de mest elementära trafikreglerna. Men efter att ha simmat två gånger i veckan i snart 10 veckor kan jag konstatera att jag nog har för höga krav på mänskligheten. Det är inte så enkelt som man tror att lämna företräde och hålla sig på rätt sida.

Det är inte ens lätt att förstå att om man befinner sig i en bassäng där man utövar motionssim så är det inte lämpligt att ställa sig mitt i och prata med väninnan. Det är inte heller någon bra idé att ställa sig mitt i bassängen och utöva vattengympa i egen regi. Banorna är inte heller ett promenadstråk, där man i lugn och ro promenerar två och två, i bredd, ivrigt samtalande med kompisen. Man ska överhuvudtaget inte simma i bredd!

Vi simmar alla olika fort, några är riktiga ess, andra tar sig knappt fram. Jag är någonstans mittemellan. Det går förvisso fortare nu än när jag började, men någon Therese Ahlshammar är jag inte. Därför väntar jag gärna med att vända de få sekunder det tar om det kommer någon strax bakom mig som är snabbare än jag, så den får vända först. Jag går heller inte i bassängen förrän banan är fri. Det är jag ganska ensam om. De flesta har inga sådana tankar överhuvudtaget. De kastar sig gladeligen ut mitt framför näsan på folk, som sen får ta en lång omväg för att komma förbi. Undrar om de kör bil på samma sätt?

Sen har vi ryggsimmarna. Jag simmar gärna på rygg själv och vet att det går så mycket fortare än när man simmar bröstsim. Därför måste jag se till att det är långt fram till den som simmar framför innan jag börjar, för att undvika att simma på lite längre fram. Ändå upphör jag aldrig att förvånas över andras framfart på rygg. De vänder utan att se sig för och kanske bara har ett par meter fram till den som simmar före. Vilket givetvis resulterar i att de snabbt simmar på framförvarande. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk simma på andra, en del mer än en gång samma dag. Sen blir de irriterade när de får tillsägelse?

För någon vecka sen hade vi en dam som simmade hela sträckan på rygg, på fel sida i bassängen. Det stoppade hela flödet. Sen blev hon skitirriterad när hon fick tillsägelse om att hålla till höger så vi andra kunde simma. ”Jag håller till höger” var svaret… Mmm, det gjorde hon förvisso ur hennes synvinkel, där på rygg. Men hon var likväl i fel bana, eftersom högerregeln gäller för bröstsim.

Men bortsett från dessa små irritationsmoment, och några till, fortsätter jag med min simning två gånger i veckan. Jag har inte missat en enda gång! Det är så skön motion och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och gav mig iväg, den där dagen i juli. Jag känner också att jag blir starkare, simmar snabbare och orkar mer nu än då.

Jag fick ett sms från sonen igår, ”får jag bjuda dig på lunch i morgon?”. Tänk så lite det behövs för att göra en mamma glad! Jag har en alldeles underbar son, som gärna umgås med sin mamma lite då och då – ganska ofta faktiskt – trots att hon varit en ganska sträng och krävande mamma under uppväxten. Det värmer i ett modershjärta. Alla mödrar borde få känna den glädjen någon gång.

Får vem som helst jobba som handläggare?

Han inleder storslaget sin karriär som min handläggare i maj 2017 genom att ringa och gratulera mig till att jag får fortsätta hos min arbetsgivare, när jag i själva verket blivit uppsagd tre veckor tidigare och en vecka senare skulle påbörja en ny anställning. Om han läst den information han fått av min SIUS-konsulent i samband med min uppsägning hade han haft koll på detta.

Nu blev det bråttom att få alla papper klara och min nya arbetsgivare fick lägga allt annat arbete åt sidan för att hinna lösa det i tid. Handläggaren lade inte två fingrar i kors för att påskynda handläggningen och hjälpa till, tvärtom, han rabblade mantrat ”så är reglerna” om och om igen. För det är allt han kan. Detta höll på att kosta mig jobbet! Vilken annan arbetsgivare som helst hade kastat in handduken redan då.

När jag påtalar detta debacle för handläggaren på ett möte förra veckan rycker han bara på axlarna. Han har inte ens vett att be om ursäkt!

Jag talar på samma möte om för honom…

  • att jag inte har något förtroende för honom,
  • att jag känner mig otrygg med hans hantering av mitt ärende,
  • att jag inte litar på att han gör sitt bästa för att hjälpa mig att bibehålla och på sikt utöka min plats på arbetsmarknaden,
  • att jag vill ha en annan handläggare.

Hans svar är kort och gott att han ”inte lägger några personliga värderingar” i sina ärenden.

Så här ser den aktuella situationen ut:
Snart (24/9) tar mitt nystartsjobb slut och jag har sedan i våras försökt kommunicera med handläggaren för att förmedla att detta nystartsjobb i praktiken har fungerat som en anpassad anställning och att jag inte platsar på den öppna arbetsmarknaden så som jag fungerar idag. Det finns ingen arbetsgivare som vill betala full lön för en som inte kan lära sig jobbet på två röda sekunder. Däremot kan min nuvarande arbetsgivare tänka sig att anställa mig med alla de anpassningar jag behöver, under förutsättning att det går att få lönebidrag. Han har inte varit intresserad.

Han vägrar att medverka i ett möte med mig och SIUS som hon föreslog tidigt i somras så att vi i lugn och ro kunde gå igenom mina problem och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det måste väl ändå betraktas som ett tjänstefel att inte vilja ha ett möte med sin klient som han har ansvar för? Eller ”kund” som det så fint heter på AF.

Han kommer helt oförberedd till ett möte vi hade tillsammans med min arbetsgivare den 28 augusti. Han har inte läst på de daganteckningar SIUS gjort från ett möte hon hade med mig och arbetsgivaren i juni, han har ingen aning om vad som står i mina läkarintyg. Han vet inte ens vilka mina problem är, med inlärningssvårigheter och koncentration! Det blir tydlig när han erbjuder:

  • “stöd för personligt biträde”. Jag behöver ingen dadda! (Något hembiträde tror jag inte att jag har rätt till, hur gärna jag än skulle vilja)
  • “stöd för arbetstekniska hjälpmedel”. Jag behöver inga hjälpmedel! (Jag tror inte han kan trolla fram en ny hjärna, annars hade jag gärna tagit emot en sådan)

Han påstår att om det ska bli aktuellt med en ny, anpassad anställning med lönebidrag krävs intyg på att jag försämrats under tiden med nystartsjobb. Jag skickar honom samma eftermiddag ett utdrag ur mitt senaste läkarintyg (som han fick i sin helhet i våras) som klart och tydligt styrker att min hälsa gradvis försämrats under höst/vår. Det framgår också av intyget att det är viktigt för min rehabilitering att jag inte ska utsättas för ytterligare oro. Detta mail svarar han aldrig på.

Han skickar en fråga till “Juridiska rådgivningen” för att få råd om det går att erbjuda en ny, anpassad anställning efter nystartsjobbet, utan att ha klart för sig vad jag har för funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att bibehålla min plats på arbetsmarknaden. Som man ropar får man svar och av svaret att döma är frågan fel ställd.

Jag påtalar detta i ett mail och frågar honom vad han tänker göra för att hjälpa mig att bibehålla min plats på arbetsmarknaden med de funktionsnedsättningar jag fortfarande har. Han svarar inte på det heller!

Nu är det än en gång kort om tid och han gör ingenting för att försöka lösa min situation så jag kan fortsätta min anställning.

  • han svarar inte på mail
  • han för ingen dialog med mig
  • han för ingen dialog med min SIUS, han kör sitt eget race
  • han för ingen dialog med arbetsgivaren
  • han lyssnar inte
  • han läser inte på
  • han är oengagerad och ointresserad
  • han är inte insatt i de faktiska omständigheterna kring mina funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att klara av att sköta ett arbete
  • han fattar inte att ingen arbetsgivare vill betala full lön för en person som har nedsatt arbetsförmåga
  • han är inte lösningsfokuserad
  • han gömmer dig bakom paragrafer och juridisk rådgivning, kan inte tänka själv och tar inget eget ansvar!

Det är för mig obegripligt att denna person tillåts arbeta med människor i behov av rehabilitering och anpassat stöd överhuvudtaget! Och varför väljer man ett sånt yrke när man är så ointresserad?

Flera gånger har jag bett om en ny handläggare hos hans chef, men jag får ingen. Man kan skriva och klaga hos Arbetsförmedlingens Kundrelationer, men de gör inte heller något, de tackar för synpunkterna, men hänvisar till chefen… Ett moment 22. Som inskriven på Arbetsförmedlingen kallas man kund – men man är helt rättslös. Där har man inte hört talas om begreppet ”kunden har alltid rätt”. Måtte Arbetsförnedringen läggas ner!

Ge mig en ny handläggare – nu!

Hur svårt kan det vara?

Det är snart dags att överge den vårdcentral som jag gått till i minst 15 år och se mig om efter en ny. Från att ha varit stans bästa, där man alltid kom fram, alltid fick en tid och alltid blev trevligt bemött, har de sakta men säkert blivit sämre och sämre. Nu har de snart nått botten. Läkarna har sagt upp sig på löpande band, sjuksköterskorna likaså och nu även sjukgymnasterna. De har snart bara hyrläkare så man har ingen fast kontakt längre. Det blir svårare och svårare att komma i kontakt med dem överhuvudtaget. När man ringer dit möts man först av en lång harang om att inte besvära innan kl. 10 om man inte har akuta besvär. Sen kommer nästa harang om att de minsann är anslutna till doktorn.se så man kan ringa dit för gratis konsultation. Med andra ord, stör oss inte.

I förra veckan ringde jag dit vid 9-tiden för att det är dags för mig att få en B12-injektion som jag ska ha ungefär var tredje månad. Beskedet var då att man ska ringa efter 10 om det inte är ett akut ärende, jag köper det och lade lydigt på och ringde igen 10:15. Då tvingades jag knappa in mitt telefonnummer och fick därefter besked att jag skulle bli uppringd 13:25. TRE timmar senare! Vilket skämt!

Helt ärligt, jag ringer en viss tid för att just då har jag tid, men om tre timmar kanske jag inte är anträffbar. Vilket jag givetvis inte var heller, så jag missade när de ringde upp och inte ringde de upp igen lite senare heller. Det är jättebra att man kan bli uppringd och slippa sitta i långa köer, men det måste finnas ett alternativ att sitta kvar i kön om man hellre vill det. Alla har inte möjlighet att prata med vården precis när de har tid. De har telefontid 8-16:30 och då ska det också gå att få tag i någon!

Jag gav upp telefonprojektet och gick in på 1177 och lade ett meddelande att jag ville boka en tid för B12-injektion. Svaret jag fick var: ”När ska du ha den, detta förelägger inte riktigt i din förfrågan”. (man ska inte använda sig av fina ord om man inte förstår dem) Och så var ärendet stängt så jag inte kunde svara på det. Vad tror de? Om jag skriver och ber om en tid så vill jag väl ha den när de har en ledig tid – inte om fyra månader?! Jag fick alltså påbörja ett nytt ärende i samma fråga och skriver då att jag vill ha den ”snarast” och talar också för säkerhets skull om att jag ska ha den var tredje månad och att remissen finns hos dem. Idag fick jag svar… ”När ska du ha din b12 spruta, vilket dag/datum, eller menar du bara denna veckan?”

Men helt ärligt? JAG kan väl inte bestämma vilken dag jag ska ha spruta? Det får väl bli en dag när de har en ledig tid. Hur svårt kan det vara? Ge mig en tid! Snarast… Är det verkligen så svårt att förstå?

Och nu, precis när jag skulle publicera det här, kom svaret från vårdcentralen igen: ”Den om har ordinerat b12 till dig, måste ha informerat dig kring när sprutan ska tas, varför jag frågar när du ska ha den. Man ger inte bara medicin till hö och vä, och det e pats eget ansvar att ha koll på, när man ska ta sin medicin.” Trevlig tjej det där…

Jag blir så trött…! Det är ju det jag har, koll, det är därför jag ber om att få en tid. Men jag har i alla fall fått en tid i morgon klockan 13. Tackar allra ödmjukast för det.

Förälskelsen är över

Den första himlastormande förälskelsen har lagt sig, så som förälskelser alltid gör. Alla de där hindren man först såg, men valde att överse med för att man trodde att det skulle vara överkomligt, blir plötsligt ett hinder igen. Sen spelar det ingen roll om förälskelsen är i en ny partner eller ny träningsform. Man måste jobba på att hålla kärleken vid liv, man måste klara av den grå vardagen när den infinner sig. Jag pratar såklart om min simning.

Jag har nu kommit till stadiet där jag måste konferera och argumentera med mig själv för att inte skjuta på simningen till en annan dag, eller lite senare på dagen. När man börjar tröttna i sitt förhållande med en partner tar man till åtgärder som att köpa nya möbler, renovera kök eller något annat som kräver ens uppmärksamhet under en period och hoppas att man genom gemensamma ansträngningar hittar tillbaka till kärleken. I värsta fall upptäcker man att livet inte blev så mycket roligare ändå. Nu behöver jag (redan!) piffa upp mitt förhållande till simningen, helst på ett bestående sätt. Klurade lite på det och lyckades lura mig själv att köpa ett nytt rabattkort, denna gången med 25 klipp istället för 10. Jag var dessutom så smart att jag köpte det nya innan det gamla tog slut, för att inte hamna i ett oändligt och oöverstigligt pausläge. Funderar också på att kanske hitta en ny, färgglad baddräkt att stoltsera i. Det får bli nästa morot när det tar emot.

För visst tar det emot. Inte att simma när jag väl är där, för det är fortfarande skönt och tur är väl det. Jag är helt säker på att det är rätt träningsform för mig. Men det är det här med att bege sig, att ta sig i kragen, bli klar med frukosten och verkligen sticka iväg på förmiddagen. Väckarklockan står alltid på 08:30, oavsett veckodag, men jag är ju en mästare på att glida omkring och göra ingenting på förmiddagarna. Tiden bara rinner genom fingrarna på mig och latmasken sitter på min axel och lockar med aktiviteter som inte är så ansträngande. Men hittills har jag vunnit kampen mot latmasken och kommit iväg som jag ska. Den dagen hösten gör entré och det är kallt, regnigt och blåsigt blir det nog inte riktigt lika lätt att försvara sig. Det finns alltid ursäkter, eller om man ska kalla dem vid sitt rätta namn, bortförklaringar.

En annan morot, och ack så viktig sådan, är förstås att försöka hejda vågens framfart innan det är för sent. Jag behöver inte banta, så illa är det inte, men tendenserna är tydliga och jag behöver bromsa intaget för framtiden, annars kommer jag att anta formen av en tunna och det är jag inte intresserad av. Så två kilometers simning i veckan samt en långpromenad på dryga 8 km varje helg ska väl göra susen så småningom. Och så minska intaget av vin, chips, choklad och annat onödigt, det räcker till exempel med en portion mat och hoppa över den lilla extra portionen bara för att det är så gott. Ramlösa eller vanligt vatten är dessutom utmärkta måltidsdrycker. Jag tror att det räcker långt med så små enkla medel. Man behöver inte krångla till det.

Men ikväll blir det både god mat och ett glas vin! Man ska inte gå till överdrifter… ;-)

Mänskliga rättigheter

Jag kokar. Inte bara på på grund av den olidliga värmen, utan på grund av alla stollar där ute som tror att det är en mänsklig rättighet att grilla i alla lägen. Dagligen läser man om utryckningar polisen tvingats göra för att några enskilda tar sig rätten att sätta igång en grill någonstans. Vårt lilla ICA säljer fortfarande grillar, grillkol och tändvätska. Jag bojkottar dem nu, för är man så sniken att man tror att man ska tjäna några extra kronor på att vara enda butiken som tillhandahåller grillar så ska man inte ha några pengar alls från mig. Vi har andra butiker att gå till. För några dagar sedan läste jag en artikel där campare ville ha pengarna tillbaka för att de inte fick grilla på campingen. Jösses, vill du prompt ha grillat så köp en grillad kyckling!

Vad är det för fel på folk? Jag bara undrar. Finns det inget sunt förnuft kvar i mänskligheten? Jo det finns det förstås, de allra flesta både respekterar och förstår anledningen till eldningsförbudet. De allra flesta butiker har tagit bort sina grillprodukter ur sitt sortiment för länge sen. Men så länge det säljs i vissa butiker får vi inte stopp på grillandet och till slut händer det som inte får hända. Undrar om butikerna som vill tjäna de där extra kronorna tar ansvar om det börjar brinna på våra gårdar på grund av en grill de sålt? Jag blir så trött!

Men idag regnar det! Halleluja för det. Det kommer inte mycket och det kommer att vara över om ett par timmar, men ändå. Det doftar så härligt! För oss stadsbor är doften av våt asfalt en sommardag något alldeles speciellt. Det slår nästan doften av olja första dagen man går ner i bowlinghallen efter sommaren. Men bara nästan. Vi bowlare är ett speciellt släkte och snart rullar säsongen igång.

Även om jag längtat efter regn är jag glad att det väntade tills idag. Igår var det nämligen den viktigaste dagen på hela året när det var dags för Hugo Åbergs Memorial på Jägersro. Och vilken kväll det blev! Jag har aldrig någonsin åkt ut till Jägers utan att ha en jacka eller kofta med mig, för där blir det alltid kyligt i snålblåsten oavsett väder i resten av stan. Men med temperaturer på 30 grader kan det omöjligt bli kyligt, så jag lämnade alla extra plagg hemma. Vi vann förstås ingenting, det gör vi aldrig, även om vi denna gång hade lagt vårt förtroende helt i händerna på en som är mer insatt än vi andra. Men vi är glada ändå, det var en fantastisk kväll. Åbergs brukar kännas som att vi nått slutet på sommaren, men i år känns det inte så. Vi kommer att ha mycket sommar kvar tror jag. Och fortsatt grillförbud ända in i september… Bara att gilla läget!

Ups, I did it again!

En gång är ingen gång, två gånger är en vana sägs det. Så nu har jag skapat en ny vana! Idag tog jag resolut tag i nackskinnet och kastade mig på cykeln för ännu en simtur. Denna gången blev det hela 900 meter! Nästa gång ska det bli 1000 har jag bestämt och nästa gång blir på torsdag. För det har jag också bestämt. Måndagar och torsdagar ska det bli framöver, och ingenting annat än ett jordskalv eller feberfrossa ska få lov att ändra på det. Lika gärna som jag kan passa tider för mediyoga, mindfulness (som jag faktiskt också gjorde på egen hand) och andra uppbokade tider som läkarbesök och frissan, måste jag kunna passa även de här tiderna – även om det inte står någon och väntar på mig i andra änden. Det är ju så lätt om man bara bestämt sig, nu är det slut på alla undanflykter. Jag har till och med skrivit in dessa tider i min kalender så jag inte ”råkar glömma” dem.

För att göra det ännu enklare, eller rättare sagt för att motivera mig själv ytterligare, köpte jag idag både medlemskort på anläggningen och ett 10-kort för simhallen. Medlemskortet, som gäller ett helt år, var man tvungen att ha för att kunna köpa det billiga 10-kortet. Det innebär att jag i alla fall måste gå 10 gånger så jag inte har slängt pengarna i sjön, eller bassängen om man ska vara petig. Om jag efter 10 gånger fortfarande känner mig lika entusiastisk ska jag köpa mig ett 25-kort nästa gång, för det blir ännu billigare. Dessa heta sommardagar är ju simning faktiskt det ultimata sättet att motionera på, man inte bara slipper bli svettig, man får dessutom svalka på köpet. Idag hade de öppet ut till innergården och jag kunde sitta där och torka under ett tillfälligt, ganska tjockt molntäcke. Det var riktigt skönt tills solen tittade fram, sen gick det inte att sitta där längre.

I omklädningsrummet hittade jag en avancerad våg och kom på den geniala tanken att det kanske är min hemmavåg som ballat ur i värmen och visar fel siffror, så jag steg med stor förtjusning upp på denna fina våg och inväntade resultatet. Till min stora besvikelse var den här vågen lika oförskämd som min egen, trots att jag precis simmat i 50 minuter. Det var deprimerande. Vi får väl se vad den säger om 10 gånger.

Sen Sune gjort sin sorti från jordelivet har trädgården nu bemannats med tre bruna hönor. Förhoppningen är tydligen att det ska läggas ägg, vi får väl se hur det går med det. Igår var det dags för namngivningsceremoni och de döptes högtidligt till Stina, Ulla-Britt och Kerstin, uppkallade efter de tre hönsmammor som var och hämtade dem. Därefter blev det uppdukat under äppelträdet för en grill med tillbehör (fast grill i trädgård = tillåtet), med flera hinkar vatten i beredskap. Det är ju inte så konstig att vågen ballar ur när man stoppar i sig så mycket god mat. Men trots att vi var mätta så vi nästan rullade fram orkade vi anstränga oss med ett par rundor kubb i den sena eftermiddagen.

Annars blir det inte många knop i denna värme. Jag orkar helt enkelt inte. Det är minsta möjliga motstånd som gäller nu. Tanken var att åka till huvudkontoret i Landskrona på onsdag, vi får väl se om vi orkar. :-) Just nu är balkongen, i skuggan under markisen, med bordsfläkten surrande på högsta varvantal bästa möjliga avstjälpningsplats för denna tant.

En spark i rumpan

Åh vad jag ibland önskar att jag hade någon i min närhet som kunde ge mig en och annan spark i rumpan så jag kom iväg på saker jag skulle vilja göra, men som jag alltid hittar ursäkter för att vänta med till en annan dag. Det är för varmt, det är för kallt, det är inte lönt just nu, det är tråkigt att gå ensam, jag känner ingen, jag vågar inte, jag är trött, det är för långt, det är för dyrt… Ja uppfinningsrikedomen är i högform när det gäller ursäkter, tänk om jag varit utrustad med samma uppfinningsrikedom för att aktivera mig själv. Det är i det läget det hade varit önskvärt med en personlig coach som kunde motivera mig så jag fick ändan ur vagnen. Men jag har ingen sådan hjälp i livet. Jag måste sparka mig själv i rumpan och det vet vi ju alla hur svårt det är med den anatomin vi är utrustade med. Det är i stort sett omöjligt. Sen vet jag förstås inte om en personlig coach hade hjälpt mig, man kan leda en häst till vattnet, men man kan inte tvinga den att dricka. Dock tror jag att det hade ökat mina chanser att bli mer aktiv. Men till syvende och sist är det trots allt bara jag själv som kan göra förändringarna.

Den senaste månaden, eller egentligen de senaste två månaderna har jag inte gjort många knop. Det började med en opererad tå som gjort mig mer eller mindre orörlig under en lång period. Även om tån har läkt bra har jag ont i leden, mer nu än innan. Det kommer att ta flera månader innan allt är som det ska med den har jag förstått, så jag misströstar inte. Men med en indisponibel tå har mina långa promenader varken blivit många eller särskilt långa. Sen kom sommaren någon gång i maj och jag flyttade ut på balkongen. Där har jag parkerat mig och njutningsfullt slukat den ena boken efter den andra, varvat med sudoku och korsord. Jag har mer eller mindre växt fast där i min solstol, men det som växt mest är min mage som var så slät och fin. Byxorna stramar och siffrorna på vågen börjar komma upp i en icke önskvärd sifferkombination.

När jag inte har latat mig på balkongen har jag cyklat ner till havet och latat mig på stranden. Med årets ihållande värme har jag till och med badat flera gånger. Så många gånger att jag tappat räkningen. Det händer inte ofta, eller om jag ska vara ärlig så har det aldrig hänt. Jag badar nästan aldrig i Sverige, vattnet blir sällan tillräckligt varmt för min känsliga lekamen, så om jag mot förmodan har badat brukar jag ha koll på antalet gånger.

Med magen på jäsning är goda råd dyra och eftersom jag inte har någon som ger mig några goda råd och puschar mig får jag ta tag i det själv. Denna vecka har jag således sparkat ut mig själv från balkongen och promenerat än hit och än dit. Jag har trotsat protesterna från min tå och gått i rask takt. Det har gått bra, ända fram till idag när den sa ifrån på skarpen och talade om för mig att nu är det dags att vila fossingen ett tag.

I ett par år har jag tänkt massvis med gånger att jag skulle vilja börja simma, det känns som en bra motionsform för mig som hatar gymmet och all annan form av träning som innebär att man svettas. Men jag har inte kommit till skott. Ursäkterna, som egentligen inte är annat än dåliga bortförklaringar, har haglat. Framför allt har jag tyckt att det är tråkigt att gå själv. Egentligen vet jag inte varför, för när man simmar kan man ju ändå inte prata med någon och i ärlighetens namn behöver jag ingen ledsagare. Jag är fullt kapabel att ta mig fram på egen hand och jag klarar alldeles utmärkt av att både klä av och på mig själv. Så vad väntar jag på?

Sommarens alla bad har väckt den tanken i mig igen, för jag trivs i vattnet. Idag tog jag mig således i kragen och begav mig till simhallen, trots att jag inte hade något sällskap. Och det var SÅ underbart! Jag simmade och simmade som jag aldrig gjort förut, jag ville aldrig sluta. Mest på rygg, för det är inte lika ansträngande som bröstsim, men ändå. Det är motion det också och det blev 750 meter till slut. Jag hade kunnat simma lika långt till tror jag, för jag var inte trött, men jag insåg att det kommer en dag i morgon också och det är ju bra om jag klarar av att stiga ur sängen i morgon.

Nu hoppas jag att jag fick blodad tand och går dit igen. Jag skulle verkligen vilja hitta en bra motionsform och jag behöver röra på hela kroppen. Simning är perfekt för det och jag kom på idag att det faktiskt var jätteskönt att gå ensam. Då behöver jag inte ta hänsyn till någon annan och ingen annan behöver ta hänsyn till mig. Jag tar det i min egen takt, när jag vill och hur länge jag vill. Ska försöka gå två gånger i veckan, vi får väl se hur det går med den planen. Men det känns som att jag är på rätt väg.

En solstråle mindre

För alla er som följt min blogg och mina mer eller mindre gemytliga stunder med Kung Sune måste jag tyvärr tala om att Sune nu får fortsätta härska i katthimlen. Jag fick precis det sorgliga meddelandet att han stilla somnade in i natt, efter att mer eller mindre ha stapplat fram den sista tiden. Han fick i alla fall tillbringa sin sista tid i kolonin som han genom åren njutit av varenda sommar och där vi för ett par veckor sedan firade hans 19:e födelsedag. Det blir omräknat hela 92 människoår!

Även om det inte var min katt och han i ärlighetens namn inte var särdeles förtjust i mig, så kommer jag att sakna honom jättemycket. Mina tårar trillar sakta ner för mina kinder och mina tankar går nu till Sunes matte som får det tomt i kolonin denna sommar.

Avslut

För ett par veckor sen var jag på min sista laserbehandling. Egentligen en onödig behandling eftersom mina prickar är borta, sånär som på några enstaka och dem kan jag leva med. Läkaren tittade på de första fotona som togs och tittade i min armhåla och undrade förvånat om det var samma person. Han verkade minst lika imponerad som jag över resultatet. Han körde över de få små resterande prickarna och sen sa jag själv att det känns onödigt att bli kallad fler gånger. Jag är nöjd. Dessvärre är det här tydligen något som kan komma tillbaka med tiden, men då får jag återkomma. Nästa gång vet jag åtminstone att det går att åtgärda.

Igår var jag på min femårskontroll. Vart tog tiden vägen? Känns som igår när jag satt på bröstmottagningen och fick det fasansfulla beskedet. Det har varit fem minst sagt händelserika år som alltså avslutades med en bussresa till Lund för ett, i mitt tycke, ganska meningslöst möte. Det blir lite antiklimax över det hela. Man ser fram emot den här femårskontrollen, det är en milstolpe på cancerresan, men man ska inte tro att det utförs någon grundlig undersökning. Det enda som händer är att man pratar lite med läkaren, berättar hur man mår och så klämde hon lite i armhålan och på lymfkörtlarna på halsen. Färdigt. Jag hade säkert kunnat ställa en massa frågor, men jag har inga frågor att ställa. Jag går nämligen inte och grubblar på en massa saker om vad som skulle kunna hända eller inte. Det som sker det sker och om det sker får jag ta tag i det då. Just nu utgår jag från att inget kommer att hända.

De tre senaste gångerna har jag haft samma läkare och det är positivt. Hon har varit förstående när det gäller mitt tablettmissbruk (att vägra äta ordinerad medicin är väl också en sorts missbruk) och det var hon även denna gång när jag berättade att jag kämpade på med Exemestan fram till januari, men att jag då lade dem för gott. Och det var hon införstådd med. Inga försök att övertala mig utan hon bara konstaterade att man kommer till en punkt när man har testat allt och man får acceptera att det helt enkelt inte fungerar. Det räcker inte att ha ett liv, man måste ha ett värdigt sådant också. Hon tyckte att jag hade kämpat på bra och ätit dem mer eller mindre i fem år. Guldstjärna.

Jag kan bara hoppas att de fördömda pillren har gjort större nytta än skada, även om det känns precis tvärtom. De har slagit ut mig så till den milda grad att jag inte har fungerat. Det räcker inte att se pigg och frisk ut på utsidan när det ekar tomt på insidan och ingenting fungerar. Dessa helvetespiller har varit en stor bidragande orsak till att jag haft så svårt att lära mig nya uppgifter och därmed inte fungerat på arbetsmarknaden. Jag hoppas det blir ändring på det framöver och att min sönderstressade och pillerbedövade hjärna hämtar sig. Härmed är jag hur som helst utskriven och avpolletterad från Onkologen. Och framför allt: Inga mer piller ner i denna strupe! :-)