Synnerligen vältränad!

Hitta rätt träningsform bara, så tycker du det är kul! Det får jag ofta höra när det pratas om träning och mina halvhjärtade försök, som alltid av någon anledning rinner ut i sanden med en massa mer eller mindre uppfinningsrika ursäkter. Men nu har jag hittat min träningsform och har legat i hårdträning hela sommaren, både hemma och på bortaplan. Idag kan jag glädjande konstatera att sommarens ivriga träning av att fylla på och lyfta glas gav resultat! Jag är vältränad och klarade kvällens After Work utan problem. :-)

Efter en vecka på ”jobbet” finns det väl inget bättre att göra en fredag eftermiddag när solen skiner och det är 27 grader än att ta sig ner till havet för en riktig AW. På Vanna Beach, som har öppet alla dagar solen skiner på somrarna, känns det som att inom loppet av bara några minuter ha förflyttat sig till en strandpromenad någonstans vid Medelhavet, om man bortser från utsikten över Öresundsbron. Men en kall öl, med det glittrande havet framför ögonen är aldrig fel, oavsett var man befinner sig.

Det har varit en ganska lagom vecka på min praktikplats, en mjukstart. Flera av de anställda är fortfarande lediga efter sommaren så det är ganska lugnt just nu, vilket är bra för mig som är ny. Trots det har jag varit trött när jag kommit hem och slumrat varje dag i skuggan på balkongen. Det har inte blivit ork över till så mycket annat. Jag tror det kommer att bli bra, det känns så, men jag gör mig inga illusioner, jag tar en dag i taget. Det är lite sorgligt att inte längre våga glädjas åt det som känns positivt.

Sonen kom idag hem från sin inackordering i farmors lägenhet. Semestern är slut för denna gång. Han hade kunnat stanna helgen också, men nu kör bowlingsäsongen igång och de åker på kick-off-läger. Jag upphör aldrig att förvånas över hans brist på framförhållning. Han kom insusande här vid 16:15  och stressade direkt ut i köket med något vilt i blicken, för att laga mat som han skulle ha med sig eftersom han ju i vanlig ordning inte ”kan” äta det som serveras. En timme senare skulle han hämtas – i bowlinghallen! – för vidare transport. Under den timmen skulle inte bara maten lagas (och disken diskas) utan även väskan packas och så skulle han ta sig till bowlinghallen med all packning (luftmadrass, pump, sovsäck, kudde, kläder, you name it). Följden blev att han glömde badhandduk, för andra året i rad. Varför kommer han inte hem tidigare så han hinner i lugn och ro? Den grabben har aldrig haft någon tidsuppfattning, frågan är om han någonsin kommer att få det.

Nu är det hur som helst helg och den ska inledas med ett besök på stranden i morgon. Det ska förvisso bli lite svalare, men det gör absolut ingenting. Så varmt som det varit idag hade jag ändå inte härdat ut i solen. Eftermiddagen ska tillbringas i kolonin för en sista (?) grill innan hösten tar vid. På söndag har jag lite hemlighetsmakeri för mig. Ibland kan jag bara inte låta bli… :-)

Nu eller aldrig

En dag kvar. En sista dag på denna eviga följetong. Min paus i livet. På måndag startar min praktik som jag innerligt hoppas leder till en fast punkt i livet. En anställning. En plats där jag hör hemma, där jag fyller en funktion, där man uppskattar mitt arbete. Men jag vågar inte längre hoppas. Jag vågar inte längre känna den där enorma glädjen. Jag har tappat tron. Tron på mig själv och tron på att det kommer att lösa sig. Istället har jag byggt upp en mur för att skydda mig själv från ytterligare besvikelser. Jag känner mig kall och hård. Det blir som det blir. Om det blir är det bra, om det inte blir så blir det inte och då skiter jag helt ärligt i resten. Jag orkar inte en gång till. Det är nu eller aldrig. Det bara måste bli bra. Det bara måste vara rätt denna gång.

Jag är hur som helst frisk som en nötkärna. Doktorn ringde ännu en gång i torsdags för att höra så allt kändes bra och förvissa sig om att jag kom ihåg att komma in på fredagen för att ta nya prover. ”Då ses vi” sa hon. ”Gör vi?” undrade jag och grävde djupt i mitt obefintliga minne. Så vitt jag kunde minnas hade jag nämligen ingen inbokad läkartid. ”Ja men du vill väl veta hur proverna faller ut” sa hon då. Jo, ja det ville jag förstås. Hon undrade vilken tid jag hade tänkt komma för att ta proverna och sa att hon skulle hålla koll på mig.

Mycket riktigt fanns hon i faggorna när jag satte mig i provtagningsstolen. Medan min lilla blodsdroppe analyserades tog hon in mig på en brits och klämde på magen. Den är fortfarande lite öm, men ingenting i jämförelse med för en vecka sen. Därefter ställde hon sig vid den lilla manicken som analyserade blodet och väntade tills det var klart. Och så kom hon ut med en liten lapp, HB 136 och CRP 6. ”Du mår precis lika bra som du ser ut att göra”, sa hon och sen fick jag gå hem. Jag bara älskar alla på min vårdcentral! De är fantastiska.

Igår fick jag fint besök. Sonen, som för tillfället praktiserar livet som ungkarl i farmors lägenhet, kom hem för att äta middag och tvätta sina kläder innan han begav sig vidare ut för avslutningen på Malmöfestivalen. Måste erkänna att det inte bara är han som njuter av livet utan mammas vakande öga, utan även mamman som njuter av ett liv utan bekymmer om sonens välmående. För hur det än är, hur vuxen han än blir, så känner jag alltid ett ansvar för honom och en oro över att han bara tycks bli tunnare och tunnare på grund av allt för dåliga matvanor. Men det jag inte ser har jag inte ont av. Således är dessa två veckor när farmor är utomlands en bra paus för oss båda.

Efter regn kommer sol

Är nu helt återställd efter en veckas kurativ behandling med penicillin och flytande föda. Doktorn ringde igår för att kontrollera mig och ville att jag ska gå för att ta nytt blodprov på fredag för att säkerställa att sänkan är normal igen. I mina ansträngningar att försöka hålla reda på vilken tablett jag ska ta vilken tid och vilken tablett som absolut inte fick intas i samband med mjölkprodukter upptäckte jag i söndags att jag helt glömt bort att ta mina Exemestan… Det blev en sak för mycket. Men nu är jag på banan även gällande dem. Att vågen påstår att jag väger nästan 2 kg mindre idag än för en vecka sen ser jag som en ren bonus. :-)

En av anledningarna att jag inte ville läggas in var för att jag hade ett viktigt möte idag. Ett möte som bokades in redan i juni månad, men som jag inte riktigt vågat tro eller hoppas för mycket på. Nyss hemkommen från detta möte kan jag stolt meddela att jag lyckats fixa en praktikplats på 50% som, om allt går väl, kan mynna ut i en anställning! Jag är så glad! Glädjande också att jag fixade denna plats alldeles på egen hand och således inte är ditskickad av AF, även om AF naturligtvis måste fortsätta vara involverade. Det känns bra på något vis. Jag kan själv!

Jag har förvisso länge sagt att jag inte vill ha praktik, att jag behöver en anställning och en inkomst jag kan leva av. Men jag har till slut insett att en praktikplats är det ultimata sättet för mig att börja på. Där behöver jag inte prestera på topp från dag ett. Ingen ställer orimliga krav. Jag kan sakta men säkert lära mig en sak i taget. Det här känns riktigt bra! Några månader mer eller mindre med aktivitetsstöd gör varken från eller till i det här läget. Det finns hopp om en framtid igen. Att det är en arbetsplats inom ”mitt område” gör naturligtvis saken ännu bättre. Här kan jag lära mig och utvecklas, arbetsuppgifterna kommer att vara varierande och jag får jobba en del med sånt jag har kompetens för.

Nu måste jag landa i detta lyckorus och samla tankarna lite. Solen skiner och jag tänker bege mig ut i det vackra vädret.

sol2

Sol och regn

Två dagar med katt och koloni som ska utnyttjas till max! Överraskande nog sken solen igår (prognoserna sa mulet hela dagen) så jag skyndade ikläda mig bikini och begav mig tidigare än jag hade tänkt mig. För att undvika missförstånd cyklade jag givetvis inte i endast bikini!

Populariteten hos Kung Sune fick sig ännu en törn när jag tog hans baden-baden och flyttade ut i solen. Efter en stund kom han dock lojt släntrande, gav ifrån sig ett tjurigt mjau och slog sig ner någon meter från mina fötter. Om han var sällskapssjuk eller bara ville bevaka sina intressen (stolen) vill jag inte spekulera i.

Sune-bevakar-stol

En dryg timme kändes det som att sommaren kanske inte är helt slut än. Jag kontaktade en väninna och föreslog att hon skulle ta en promenad och göra mig sällskap i solen. En kvart senare var det alldeles mulet och efter ytterligare fem minuter vräkte regnet ner. Det sa prognoserna inte heller något om! Där satt jag med dåligt samvete och hoppades att väninnan inte hunnit bege sig. Det hade hon tack och lov inte.

Resten av eftermiddagen satt jag på verandan insvept i en filt och hörde regnet smattra på taket. Emellanåt tittade solen fram och lyste upp buskar och blommor, men aldrig tillräckligt länge för att jag skulle hinna hem. Katten hade gjort det enda rätta och gått in i värmen och lagt sig i fåtöljen. Där låg han hela eftermiddagen medan jag hoppades att det skulle bli tillräckligt långt uppehåll för att kunna cykla hem utan att bli genomblöt.

regn-och-sol

När jag satt där insvept i filten, lite halvfrusen, fick jag en flashback från tiden jag jobbade på förskola (för sådär 20 år sen) och vi åkte på tredagars läger med hela gruppen till Gislövs läge. Fyra vuxna och 16 barn mellan 1-6 år bodde i stugor 50 meter från stranden och var ute hela dagarna. På kvällarna, när barnen somnat gott, satt vi vuxna ute mitt emellan våra stugor, insvepta i filtar och tjocka kläder för att inte frysa. Det var härliga tider och både barnen och vi vuxna njöt av tillvaron. På den tiden fanns det inte 100 olika regler som satte stopp för den sortens aktiviteter. Jag är glad jag fick möjlighet att ge barnen dessa upplevelser.

För att återgå till verkligheten i kolonin, så blev det i alla fall uppehåll efter ett par timmar och jag försökte locka ut den slöe katten på verandan, men möttes bara av en förintande blick. Jag fick handgripligen lyfta ut honom och parkera honom i hans baden-baden, dock icke utan vissa protester. När jag till slut kom hem festade jag till det på riktigt och gjorde mig en omelett med lite välhackad spenat. Det var det godaste jag ätit på länge! Ägg är världens bästa livsmedel.

Idag säger prognoserna att det ska bli soligt och 20 grader, men ute är det mulet. Vet inte vad jag ska tro om det. Oavsett vilket måste katten ha sin frukost. Jag får börja i den änden och hoppas det klarnar så småningom.

Klader-efter-vader

Let’s Paaaarty!

Vaknade feberfri även idag, och hugget i magen var också väsentligt bättre. Det innebär att jag nu är full av överskottsenergi och funderar på att ställa till med en hejdundrande fest. Någon som vill komma? På menyn finns allehanda delikatesser, eller vad sägs om följande: drickkvarg, filmjölk med mosad banan, aprikoskräm med grädde, yoghurt. Dessutom soppor av allehanda slag (färdigköpta, släta soppor från Kelda och andra mer eller mindre lyckade fabrikat). Funderar lite löst över om jag ska köpa hem lite barnmatspuré för att göra det lite extra festligt. Buffén avslutas med några riktigt läckra desserter som glass, citronfromage och chokladpudding med vispad grädde.

Alla dessa godsaker måste givetvis sköljas ner med goda drycker som shots av Proviva, samt vanlig Proviva, kamomillte och för den kräsne finns även vanligt kranvatten. Sugen någon? Inte det? Nähä då får jag festa själv denna höstlika lördagskväll, som inte ens har något vettigt att erbjuda på TV. Får försöka hålla mig vaken till 23 då jag ska ta dagens sista tablett.

Bara att hålla reda på tablettintaget kräver en frisk hjärna. Ena ska tas två gånger om dagen med 12 timmars mellanrum och absolut inte i samband med mjölkprodukter eller juice, den andra tre gånger om dagen med 8 timmars mellanrum. Jag har ställt en massa alarm på mobilen och blir lika förvånad varje gång den börjar spela. Tur man har tekniska hjälpmedel! På varje pillerask har jag dessutom skrivit med stora röda siffror, 2 respektive 3, så jag tar rätt tablett på rätt tid. Tur jag bara ska äta dem i fem dagar. :-)

I morgon får Kung Sune härda ut, för då tänker jag hålla honom sällskap på altanen i kolonin, med en bok och ett glas vin. Eller, nä inte ens det får jag ju! Ett glas vatten får det bli, eller kanske ska festa till med Proviva. Tänk vad gott det hade varit med en grillad biff och en smarrig sås. Yummy. Jag fortsätter drömma…

food-dreams

Om man inte vill komma på min lilla privata fest, så pågår just nu Malmöfestivalen. En drygt 30-årig plåga där hela staden vänds upp och ner med diverse krimskrams, mat från världens alla hörn och uppträdande av mer eller mindre kända artister. Och trängsel. Jag är fullständigt ointresserad av detta spektakel och är glad att jag inte bor mitt i smeten. Men det kommer många besökare årligen, så den fyller väl någon funktion antar jag. Det värsta med Malmöfestivalen är att den på något vis sätter punkt för sommaren. När festivalen är över är också sommaren över. Det tycker jag är trist så därför röstar jag för nedläggning av festivalen så vi får sommar för evigt! :-)

Flytande

För nästan ett år sen drabbades jag av ett infekterat tarmveck. Jag låstes in på akutvårdsavdelningen, kopplades till dropp och försattes på fastande mage för att till slut övergå till flytande föda. En vacker hösthelg fick jag betrakta från insidan av ett smutsigt sjukhusfönster. Tack och lov gjorde penicillinet sitt jobb och jag fick åka hem efter bara ett par dagar.

I tisdags morse fick jag känningar i magen igen. Samma smärta, långt ner till vänster i magen. Hela magen kändes uppblåst. Det tog inte många sekunder för mig att inse vad som var på gång igen. För att försöka förhindra läkarbesök och inläggningar övergick jag genast till flytande föda. Jag dristade mig till och med till att köpa drickkvarg, för det påstår min alldeles egna vegetarian är både gott och mättande. Det var en klar överdrift måste jag säga, men det gick ner. Frampå kvällen kände jag hur febern kom, tog febernedsättande och smärtstillande och gick och lade mig med förhoppningen att det skulle gå över.

Det gick inte över. Mitt i natten vaknade jag av en skärande smärta i magen och stapplade upp till badrummet. Jag kände mig oerhört vinglig och famlade efter dörrkarmen. Bertils berättelse var att han hörde mig stånka och pusta, sen blev det helt tyst. Han hade ropat och undrat vad jag höll på med, innan han gick ut och hittade mig liggande på golvet i badrummet. Jag har inget minne av hur jag fallit, men jag minns att han satt och ropade på mig och jag svamlade om en massa konstiga saker som om jag var stupfull. Usch, det var obehagligt. Jag lyckades resa mig och stappla tillbaka till sängen.

Nu har jag levt på flytande i fyra dagar, i morse var första dagen utan feber. Men jag hade fått en tid hos vårdcentralen klockan 13 och bestämde mig för att gå dit ändå. Lika bra att kolla liksom, men jag ville göra klart att den här patienten inte ska läggas in. Det har jag inte tid med. Ge mig lite penicillin bara så går det nog bra. Doktorn skickade mig på provtagning och min sänka var 128 (ska vara under 5) men inte lika högt som förra gången. Men det var helt klart en infektion Hon lyckades ta reda på vad jag fick för penicillin förra gången och skrev ut det, två olika sorter, med förmaningen att om det inte blir bättre så måste jag in till ”sjuka huset” för att kopplas till dropp så tarmen får vila. Jag lovade.

Nu hoppas jag att allt går i rätt riktning för jag har varken tid eller lust att tillbringa helgen eller någon annan dag heller på sjukhus. På söndag-måndag ska jag ta hand om Kung Sune i kolonin och det har jag ju sett fram emot, särskilt nu när de påstår att det ska bli sommarvärme igen. Någon grill blir det dock inte med den här magen, inget vin heller för det får absolut inte förtäras minsta lilla alkohol i kombination med den ena penicillinkuren. Men ingenting ska få hindra mig från att njuta i solen med en bra bok! Mer än vädret då…

Och på onsdag har jag ett viktigt möte som jag på inget vis vill missa. Nu måste jag helt enkelt repa mig! Och det kvickt! Om inte annat är det ju en bra bantningskur med all denna flytande föda, har redan tappat 1½ kilo! Tur man hade lite i överskott. :-)

Närstående

Jag fick för någon månad sen frågan från en tjej, vars väninna skulle genomgå cellgiftsbehandling, vad jag trodde om att hon i egenskap av väninna skulle raka av sig håret som en sympatihandling. Det var förstås en otroligt vacker tanke och gest, men mitt omedelbara svar var nej, absolut inte! En sådan handling skulle bara gett mig dåligt samvete ovanpå allt annat. Det finns andra och mycket mindre drastiska saker man kan bidra med. Tanken på att skapa en sida med lite tips för närstående började därför gro. Jag lägger det både som ett inlägg här, och som en egen sida i menyn ovan.

Att vara närstående till den som drabbas av cancer är nog minst lika påfrestande som att själv bli drabbad. Fast på ett annat sätt. Oavsett om man är nära anhörig, vän eller kollega så är det svårt att stå vid sidan och inte kunna påverka, eller ens veta hur man ska bete sig. Vågar man fråga? Vågar man skoja? Vad är lämplig och vad är olämpligt?

Det finns såklart inga ”rätta” svar på alla dessa frågor, vi reagerar alla olika, men jag vill i alla fall skriva om hur jag tänkte och tänker kring det här.

Jag har kommit fram till att det nog krävs en hel del mod hos den närstående. Modet att våga fråga, våga lyssna och prata om det obehagliga, våga visa känslor och gråta tillsammans. Våga se och bekräfta att någon som står en nära är allvarligt sjuk. Men också att våga vara som vanligt, våga skoja och ha kul ihop under resans gång. För det är ju så att även om man fått cancer är man fortfarande samma människa som vill göra vanliga saker, inte bara vara sjuk. Man behöver skratta också, kanske mer än vanligt till och med. Livet går vidare och man vill verkligen vara en del av det. I den mån man orkar och kan.

När jag fick mitt cancerbesked rasade min värld samman, såklart. Det gör den liksom för alla som får ett sådant besked. På den tiden hade jag fortfarande ett jobb och jag sms:ade min chef och talade om vad läkaren sagt. Då frågade hon om jag ville berätta själv för kollegorna eller om jag hellre ville att hon skulle göra det. TACK! Det var så skönt att slippa göra det själv. När jag kom tillbaka till jobbet (för jag gick naturligtvis dit) visste alla redan och det var så skönt att slippa behöva berätta detta själv. Istället blev jag mottagen med en massa kramar och tårarna fick fritt utlopp. Det var precis vad jag behövde just då.

Tips 1) Detta kan överföras till alla situationer. Får du veta att en anhörig/vän har cancer, ställ frågan om du ska berätta vidare eller om hon själv vill göra det. En del människor vill man kanske själv berätta för, oftast de som står en allra närmast, men att slippa ringa runt till alla man känner kan vara en första hjälp.

Tips 2) Spara på floskler! Man är inte hjälpt av kommentarer som ”Du klarar det här, du är så stark”. För det vet du inget om, du är ingen läkare och inte ens läkarna kan lämna några garantier. Att ständigt tala om att ”Du ser pigg och frisk ut” blir till slut en belastning. I början reagerade jag inte så värst på det, man vill ju gärna se pigg och friskt ut. Men till slut var det inte roligt att höra det jämt och ständigt. Det är inget man säger till folk i vanliga fall, så varför påpeka det till en som är sjuk? Vad hjälper det för övrig att se frisk ut, när man är trött och trasig på insidan? Och vad förväntar sig folk egentligen? Att man ska gå runt och se sjuk och glåmig ut varje dag? Ställ istället frågor som ”Hur mår du?”, ”Hur går det?”, ”Hur känns det?”. Det öppnar för dialog. Kanske du får ett positivt svar och kan kontra med att du tycker vederbörande ser pigg ut. Eller så får du veta precis hur det är, inte hur det ser ut att vara.

Tips 3) Våga fråga! Faktum är att den som frågar oftast får svar. Som sjuk går man nämligen inte runt och berättar hur man mår och vad som händer, bara så där. För man vill inte klaga, man vill inte lägga sordin på stämningen, man vill inte vara sin sjukdom. Men om någon frågar berättar man gärna, mer eller mindre utförligt, för då finns det ett intresse. Det värsta som finns är att bli betraktad som elefanten i rummet ingen vågar prata med. (Egentligen är det väl så alla är, oavsett sjukdom/krämpor. Även om man har magsår, halsfluss, ont i ryggen, handleden, axeln eller vad som helst så går man ju inte ständigt runt och pratar om det. Men om någon frågar så svarar man. Att ha drabbats av cancer är i mina ögon ingen skillnad.)

Tips 4) Våga skoja! (även om sjukdomen) Tassa inte på tå. Vi behöver skratta och ha roligt, kanske extra mycket just under en tung period. Många tror att det är tabu att skämta med en sjuk, särskilt om sjukdomen. Men jag har mött flera bröstsystrar och alla säger samma sak. Det är så skönt att träffa likasinnade för då vågar man skoja om och skratta åt det man går och har gått igenom. Fnissa åt protesen som halkade på sned. Fnissa åt fjunen på hjässan eller när man tappade peruken/protesen i toalettstolen. Det händer en del dråpliga saker på vägen som man mer än gärna delar med sig och skrattar åt.

Tips 5) Vänta inte på ett livstecken, hör av dig själv! Säg inte bara till din vän att ”hör av dig om du behöver hjälp eller bara vill prata” för det kommer med största sannolikhet inte att hända. När man är sjuk är det nämligen väldigt svårt att ringa upp en pigg och glad vän och säga ”du jag mår skit idag och behöver gråta”. När man ligger där och är utslagen eller bara ledsen kan det kännas som ett oöverstigligt hinder att lyfta luren, för man vet inte vad man ska säga.

Under denna period är det du som vän/anhörig som får höra av dig, oavsett om det är ett samtal, mail eller sms. Det betyder mycket att veta att det finns folk som tänker på en och bryr sig. Men respektera också om den sjuke säger att det inte finns ork just då att prata. Erbjud konkret hjälp beroende på vad du tror du kan bidra med. Kom t.ex. och laga mat någon dag. Erbjud att ta hand om barnen, handla, städa, tvätta, skjutsa eller att följa med till läkare, men respektera ett nej. Lyssna av, våga fråga. Men visa att du finns där, vänta inte på samtal om hjälp!

Tips 6 ) Även om din vän/närstående är sjuk betyder inte det att du inte får lov att beklaga dig över en värkande fot, en taskig dag på jobbet, eller ett sår som inte vill läka. Man behöver inte tänka att man inte vågar beklaga sig för att vännen har det ju så mycket värre. Var och en har sina problem och svårigheter och de blir inte mindre för att någon annan har det värre.

På det stora hela, var som vanligt! Behandla din vän som du brukar. Krångla inte till det. Om din vän hade brutit benet hade du säkert frågat hur läkningen fortskrider, eller om det gör ont. Hade hon haft influensan hade du kanske hjälpt till att handla hem lite mat och mediciner. Det är ingen skillnad om man får ett cancerbesked. Tvärtom, då om någonsin behöver man verkligen omtanken från sina nära och kära.

Det här är som vanligt mina helt egna reflektioner, det stämmer säkert inte för alla. Men det kanske kan vara en vägledning när man plötsligt står inför en situation som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Är du osäker fråga vännen om vad som känns bäst för just henne. Fundera över hur du själv skulle velat ha det om det var du som drabbats.

Om någon har något att tillägga som jag inte har tänkt på, eller har frågor (eller högljudda protester) kring det här, lägg gärna en kommentar.

Mamma är lik sin mamma

Ju äldre jag blir desto mer inser jag att likheten med mamma blir större och större. Inte sällan hör jag mammas ord och värderingar när jag pratar, ve och fasa. Orden liksom bara poppar ur munnen, helt oförberett och jag kan inte göra något åt det. Plötsligt upptäcker jag också att jag numera, flera gånger om dagen, står på balkongen och plockar bort vissna blommor. Både från balkonggolvet och i växterna, precis som mamma alltid gjorde. Jag pillar och plockar med småsaker som förr gått mig spårlöst förbi. När jag jag tittar mig i spegeln ser jag – ja just det – mamma!

mother

Kanske är det just på grund av likheten med mamma som jag har så svårt för det här med att träna? Mamma var nämligen stark motståndare till all friidrott vi tvingades till i skolan, hon tyckte att vanlig husmorsjympa räckte gott och väl för en 10-åring. Oavsett vilket kan jag bara konstatera att träningen liksom tagit semester. Det började med en kort paus på grund av ont i axeln. Sen startade utomhusjympan vid stranden och då ansåg jag – under devisen ”man ska inte överdriva” – att det fick räcka med den typen av fysisk aktivitet två gånger i veckan.

Två gånger blev det utejympa för min del, sen kom regnet. Eller om det var en resa med sommarkortet som kom emellan, på grund av en tillfällig dag med bra väder som råkade infalla en jympadag. Minns ärligt talat inte riktigt i vilken ordning det kom. Men de kommande jympadagarna har i alla fall fått stryka på foten på grund av vädret. Inte för att det varit dåligt väder på måndagar och torsdagar, tvärtom, det har ofta varit just dessa dagar som erbjudit någorlunda stabilt väder, men då har jag föredragit en tripp runt i Skåne framför flåsande jympa. Å andra sidan är promenader längs gågator i främmande städer också en form av fysisk aktivitet, om man ska vara krass. Att ersätta de uteblivna jympadagarna med ett par pass på gymmet de regniga dagarna har inte ens föresvävat mig.

Den senaste veckan har det dessutom varit alldeles för varmt för någon form av fysisk aktivitet överhuvudtaget, om man bortser från cykelturerna till och från stranden. Och de små simturerna vid bryggan, inte att förglömma. Jag har tillryggalagt säkert 100 meter, fördelat på 7 bad. Vän av ordning tänker säkert att det ju inte var något att skryta med, men betänk att 100 meter är mer än 0, så det så! Dessa 100 meter har åtminstone fått mig att fundera över att det kanske är roligare att gå och simma i höst än att gå och träna på gym. När man simmar slipper man i alla fall svettas.

Idag tog jag mig hur som helst samman och traskade iväg till gymmet. Det var nämligen mulet i morse, så det kändes som en bra dag för sånt. Att det fortfarande var 26 grader ute blev jag varse så fort jag satte foten utanför dörren. Men nu var jag på väg, bara att bita ihop. Och vilken härlig känsla det var! Jag kastade mig med stor entusiasm över crosstrainern, sprang på den så svetten lackade och kände hur välgörande det var för kroppen. Förvånad någon? Ja, det borde ni vara om ni känner mig, men jag kan trösta med att jag ljuger BIG TIME! Jag kravlade mig motvilligt upp på crosstrainern och var svettig redan av det. Efter fem minuter tog jag en paus för att svettas klart och sen gav jag den tre minuter till. Resterande övningar fuskade jag mig igenom utan någon större entusiasm. Tack och lov var ena maskinen sönder, så där sparade jag säkert 7 minuter. :-)

I fredags var det grill i kolonin och jag kan meddela den nyfikne att Kung Sune von Katt var i högform. Genast vi satte oss vid bordet kom han springande, jamande högt och ljudligt för att annonsera sin närvaro. Sen satt han där och såg bedjande ut, så som bara Sune kan. Samtliga fläskfilébitar slank ner i ett huj, utan problem, trots att han saknar 6 tänder. Härligt att se honom pigg och alert igen!

Sune_tigger

Badanka

Finns det något mer frustrerande än att ha en blogg men inte veta vad man ska skriva om? Ja, det finns det såklart. Till exempel är det otroligt frustrerande med alla som letar Pokémon i sina mobiler utan tanke på att de kliver rakt ut i cykelbanan och nästan blir överkörda. Inte heller reagerar de på att man febrilt plingar på ringklockan för att göra dem uppmärksamma på den annalkande faran. Bertil lyckades cykla rakt in i en kvinna härom kvällen när han var på väg hem från jobbet, på grund av att kvinnan i fråga plötsligt tvärbromsade framför honom i jakten efter en Pokémon. Sen hade hon mage att skrika åt honom att han skulle se sig för. Ja, vilken härlig värld vi lever i.

CnqVnw-WgAEfVza

En annan sak som är väldigt frustrerande är att min relativt nyinflyttade granne anser att hennes balkongräcke är någon form av privat papperskorg, enligt tesen att det man kastar ut där försvinner av sig själv. Att det blåser in på min balkong tycks inte bekomma henne det minsta, trots påpekande från vår husvärd (på inrådan av mig). Inte sällan hittar jag därför aska, fimpar och annat småskräp på min balkong. Ytterst irriterande!

De tre senaste dagarna har jag tillbringat på stranden. Jag trodde ärligt talat inte vi skulle få mer sommar i år. Men nu är den här igen och det gäller att smida medan hjärnan är varm. Inte nog med att jag vistats på stranden, jag har badat också! Och det är sannerligen stort. Normalt badar inte jag på dessa breddgrader. För att jag ska i plurret måste vattnet överstiga 20 grader och luften vara näst intill outhärdligt varm. Dessa två parametrarna inträffar sällan samtidigt här. Men nu är det sannerligen läge för ett eller annat dopp i det blå och jag har förvandlats från badkruka till badanka. Idag fick jag dessutom sällskap av farmor och vi har njutit i flera timmar i solen och hann med inte mindre än två dopp. Jag hoppas vi får fler tillfällen lite längre fram. I morgon blir det solpaus för min del, vi har en grillkväll i kolonin att se fram emot. Hoppas Kung Sune är pigg och redo för att sitta vid mina fötter igen, med sin bedjande blick och diskreta slick om nosen. Kanske det trillar ner en liten köttbit eller två.

Till sist vill jag slå ett slag för den nytillkomna FAS-portalen. Jag har sen min utbildningstid varit ideellt engagerad i FAS-föreningen, som är till för alla de barn och vuxna som skadats av alkohol under fostertiden. Barn som föds med livslånga skador för att mamman inte kunnat avstå från alkohol under graviditeten. FAS-föreningen har länge velat skapa en portal med all samlad information om alkoholrelaterade fosterskador och under våren har arbetet med den äntligen tagit form. Tillsammans med en webbyrå har resultatet blivit en fantastiskt informativ sida, framförallt för alla som på något vis kommer i kontakt med barn och vuxna i sitt arbete. Det finns tyvärr alldeles för dålig kunskap om FAS där ute. Om du arbetar med barn på något vis dela gärna deras sida på Facebook.

Under veckan som gått har det dessutom i media stormat lite kring det här med alkohol och graviditet. Detta på grund av ett Twitterinlägg av en professor som anser att eftersom forskningen inte kunnat säkerställa var gränsen går för hur mycket ett foster tål utan att bli skadat, så ska man heller inte avråda kvinnor från att dricka måttligt under graviditeten. Alla de barn som fötts med olika grader av skador håller inte med, inte heller de läkare och forskare som kommer i kontakt med dessa barn. Debatten har skett både i TV och tidningar och alla länkar vi hittat återfinns här >>

Skarpsynt

Enligt kineserna är vi inne i Apans år och enligt det kinesiska horoskopet är Apans år förändringens år. Medan jag väntar på att det ska ske en drastisk förändring i mitt torftiga liv så har jag börjat med en mindre förändring. Jag har bytt glasögon! De gamla var förstörda och varje gång jag satte dem på mig kändes det som att gå in i dimman. Nu har livet utanför klarnat betydligt, även om det mest är flera nyanser av grått där ute.

Egentligen är det sonens förtjänst att jag kom till skott med mitt glasögonbyte. Han har gått i ett halvår och pratat om nya glasögon till sig själv, men hatat situationen att prova nya bågar. Han hade gett upp, inget var snyggt, han såg ut som en tönt – tyckte han. Så för att göra honom sällskap och peppa honom lite började även jag mitt sökande, det går ju inte att gå runt i en ständig dimma i det oändliga. Men det är en lång process det här med att hitta de rätta bågarna. Många bågar har varit hemma och vänt, prövats i olika ljus, till olika kläder och inför vänner och familj.

Bertil hade också några hemma, men han stängde sin box nästan omedelbart och gav upp. De var fula. Sen plötsligt en dag provade han ett par av dem jag hade med hem till mig. Och wow – vilken skillnad det blev på honom! Han växte typ fem år, från att ha sett ut som en tonåring såg han plötsligt vuxen ut. Det blev startskottet även för honom, nu visste han vilken typ av bågar han skulle leta efter och han åkte med glädje till optikern för att prova bågar av en helt annan kaliber än det han testat förut.

Måste säga att personalen hos den optikern ska ha en eloge för deras tålamod med oss. Vi har tillbringat många timmar framför speglarna där och de har sprungit fram och tillbaka och letat i sina gömmor för att hitta bågar som passar just oss. Till sist stod det sex personer på rad för att agera smakråd till Bertil inför hans sista val mellan två bågar. Underbara människor! Vilken optiker? Glasögonmagasinet i Malmö förstås. :-)

Resultatet av våra vedermödor blev att de bågar Bertil provade på skoj nu sitter på min näsa och han hittade ett par snygga bågar till sig själv. Vi känner oss båda nöjda med våra val. Idag skulle han hälsa på sin pappa och var spänd på om han skulle notera den tydliga förändringen. Självklart gjorde han inte det. Ingen av oss är egentligen särskilt förvånade, men jag tror nog att Bertil innerst inne är lite besviken över det bristande intresset. Alla behöver liksom bli sedda och bekräftade av personer som står oss nära. Några vänliga och uppskattande ord kostar så lite – närmare bestämt ingenting alls.

Kung Tandlös är fortfarande tandlös, men betydligt piggare. Penicillinet har helt klart gjort sin verkan, den dimmiga blicken har försvunnit och aptiten har återvänt för den lille katten. Så pass att hans matte lyckats lura i honom penicillinet genom att knäcka kapseln och blanda ner det i maten. Jag fick audiens hos honom i veckan och fjäskade med tre små gåvor i form av två burkar kattmat, en med tonfisk och en med sardiner, samt en flaska kattmjölk. Tyvärr tror jag inte det höjer min status i hans värld eftersom jag stunden efter petade ner ännu en penicillinkapsel i halsen på honom, för säkerhets skull. Jag är och förblir ett nödvändigt ont. Nu är i alla fall penicillinet slut, så nu hoppas vi att han återfår sin goda vigör.