Konfys

Inte nog med att hjärnan är delvis urkopplad, nu sätts den verkligen på hårda prov. Inte bara på jobbet. Jag fick nämligen ett brev i fredags med dubbla budskap. Detta brev är ett resultat av en bentäthetsmätning jag gjorde i början av augusti. Ja, det går inte fort hos Region Skåne, men man får väl vara glad att man får svar överhuvudtaget. Tror jag.

Eftersom läkarna inte har bråttom med att förmedla resultat hade jag redan tjuvkikat i min journal på ”mina vårdkontakter” för att se om det kommit ett resultat och visste således redan när brevet kom att ”man finner normal benmassa”. Gott så. Det känns ju bra. I de preliminära journalanteckningarna stod också ”Då pat vid något tillfälle legat i överkant avseende kalcium bifogas remiss för kontroll av kalciumvärde.” Och det är nu det börjar bli förvirrande, för i nästa mening står att det ska skickas med ett recept på Kalciumtabletter. Varför det undrar vän av ordning, om jag har höga kalciumvärden?

Brevet jag fick från läkaren innehåller inte en stavelse om att jag haft höga kalciumvärden! Däremot talar läkaren om att de kan se att jag har lågt intag av kalcium i kosten. (Man får fylla i en blankett innan mätningen, där man svarar på frågor om hur många ostskivor man äter om dagen och hur mycket mjölk/filmjölk och liknande man äter) Hon meddelar också att hon förnyat mitt recept på Kalcium D-vitamin. I kuvertet ligger även en remiss för blodprover för att kontrollera mängden kalcium i blodet. Dessa prover tog jag i fredags.

Så, kortfattat:
1) Jag har lågt intag av kalcium i kosten
2) Jag har haft höga värden av kalcium
3) Jag får recept på Kalciumtabletter
4) Jag ska ta prover för att kolla mina värden av kalcium i blodet

I min värld borde tågordningen vara följande:
1) Konstaterat lågt intag i kosten
2) Blodprov
Utifrån resultat från blodprovet avgör man om jag behöver kalciumtabletter eller ej.

Istället står det i brevet att jag ska ringa min kontaktsjuksköterska för svar på proverna. Det försökte jag idag, numret har upphört. Det angavs ett nytt nummer som jag ringde upp, men där fick jag det automatiska svaret ”personen har gått för dagen” i örat.

Nu har jag sådan tur att jag har en alldeles egen ”husläkare” som är ytterst observant. Jag var hos henne idag, beskrev mitt allmäntillstånd vad gäller koncentrationssvårigheter, trötthet med mera och så hade jag med både utdraget ur journalen och mitt brev från onkologen. Det är inte första gången det säger ”klick” hos denna fantastiska läkare, hon kopplade direkt och ringde upp labbet för att få mina provsvar. Jag har mycket riktigt höga halter av kalcium i blodet!

Några exempel på symptom när man har höga halter av kalcium i blodet är trötthet, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sämre intresse för omgivningen och oförmåga att ta nya initiativ. Hallååå! Och så skickar de ett recept på nya kalciumtabletter!? Utan att ha träffat mig, utan att kolla hur jag mår. Hur hade det gått om jag börjat peta i mig dem? Nu ska jag avvakta 14 dagar och sen ta nytt prov, för att se om det fortsätter att ligga högt. Tills dess ska inte en enda kalciumtablett passera min strupe! Vad som händer därefter återstår att se, men om det var fortsatt högt skulle jag få en remiss till endokrinologen.

Det här är tydligen ännu en åkomma som kan inträffa efter klimakteriet. Tydligen helt oberoende av om man får i sig mycket kalcium genom kosten eller ej. Kortfattat kan det bero på något som heter adenom, som är en godartad knuta (stor som ett riskorn) som sitter i bisköldkörteln. Den orsakar då en ökad frisättning av ett ämne som heter parathormon som gör att kalciumnivån i blodet blir högre än normalt. Mer om detta går att läsa här>>

I morgon går resan till Kristianstad för sista etappen i min bröstrekonstruktion. Jag har köpt bedövningssalva enligt instruktioner eftersom jag fått rådet av mina bröstsystrar. När jag lämnar Kristianstad i morgon eftermiddag är jag KLAAAR!!!!! :-)

Det känns som igår

Det har snart gått fyra år sen jag satt på bröstmottagningen en grå decemberdag och fick höra de mest fasansfulla tre orden jag någonsin hört, ”Du Har Cancer”. Hur det kändes går inte att beskriva, så jag tänker inte ens försöka. Att detta besked kom bara några månader efter att jag blivit uppsagd gjorde naturligtvis inte saken det minsta lättare, tvärtom. De kunde lika gärna skjutit mig på fläcken. Om knappa två veckor ska jag göra absolut sista fasen i denna långa, segdragna process. I morse låg nämligen den sista kallelsen på hallmattan! Den 28/9 klockan 14:30 ska jag infinna mig på Kristianstad lasarett för tatuering av vårtgårdar. Sen hoppas jag innerligt att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att få höra orden ”du har cancer” igen.

Det medföljer en del instruktioner och restriktioner i samband med detta lilla ”ingrepp”. Köp lokalbedövande Emlakräm, var en av dem. Varför det undrar jag, med tanke på att jag inte har någon som helst känsel i brösten. Vad kan göra ont? Och alla andra som tatuerar sig, har de Emlakräm? Har jag aldrig hört talas om, och då känner jag en och annan med tatueringar. Jag tror jag skippar den och får ta smällen om det visar sig göra ont. För övrigt tycker jag att om de anser att området behöver bedövas borde det väl ingå i vården? Vad blir nästa grepp? Köp din egen narkos på apoteket innan du ska opereras?

Drick ingen alkohol två dygn innan, och ät inte Treo, Dikofenak eller liknande. De två första dagarna efter får det inte bli blött överhuvudtaget, sen får man inte sola och bada två veckor efter heller. Med tanke på att vi närmar oss oktober kanske det inte är någon överhängande risk att jag blir sugen på just det. Hade kanske uppskattat en dusch innan jag går till jobbet, men det får bli kattvätt ett par dagar. Och så ska man ta det lugnt med träningen. Oh, nej, så ledsen jag blir…

Nästan fyra år har gått och det känns som igår. Och ändå inte. Det känns som ett annat liv. Någon annans liv. I en annan värld. För där och då dog en stor del av den Else jag och alla andra kände. Jag lärde mig vilka som verkligen brydde sig om mig – de var fler än jag någonsin anat – och vem som högaktningsfullt vände mig (och Bertil) ryggen. Som om sorgen jag bar på inte var stor nog som den var.

Jag förstod det inte då, men med en blick i backspegeln ser jag att under resans gång kämpade gamla Else inte bara för sin överlevnad, utan även för sin psykiska hälsa. Allt skulle vara som vanligt. Om och om igen försökte jag bevisa för mig själv och alla andra att jag kan, jag vill, jag ska, jag är samma person nu som då. En sanning med modifikation, för sakta men säkert dog gamla Else. Bit för bit försvann hon tills det bara fanns spillror kvar. Utåt sett pigg och glad, ”du ser frisk ut”, men på insidan växte osäkerheten och otillräckligheten. För att inte tala om ilskan, frustrationen, besvikelsen och sorgen.

En kämpaglöd jag inte trodde jag hade i mig tog över mitt liv för ett ögonblick. Att jag besitter en envishet av sällan skådat slag visste jag, men att jag skulle utvecklas till en rabiat och snudd på otrevlig person i många sammanhang trodde jag aldrig skulle hända. Innerst inne är jag nämligen fredligt sinnad och avskyr allt vad konflikter heter, även om jag ibland har ett lite hetsigt temperament. Men jag blev som en igel många gånger, hos vården, hos AF, hos FK och på några andra ställen av bara farten. Allt enligt devisen ”ingen ska trampa på mig mer!”

Den kämpaglöd jag hade har tyvärr också falnat. Nu finns bara askan kvar. Jag lever en dag i taget, känner inte att jag har något kvar att kämpa för. Luften har gått ur. Den viktiga frågan om arbete istället för praktik ligger inlåst i en låda. Nyckeln har försvunnit. Jag bryr mig inte. Är nöjd med en praktik. Blir det något så blir det, annars kvittar det. Lägger ingen energi på att fundera över framtiden.

Jag har blivit allt mindre flexibel i mina tankar om vad jag vill och inte vill, vad som är värt att lägga krut på. Jag har slutat bry mig om saker och har tappat mitt engagemang. Likgiltigheten har fått ett ansikte. Ljudkänslig har jag också blivit, jag fattar inte varför det ska vara hög musik precis överallt man kommer. Vet inte hur många gånger jag gått ut ur en affär utan att handla eller ens titta på varorna, för att det dånar outhärdlig musik ur högtalarna. Jag börjar känna mig som en riktigt tjurig gammal käring ibland.

Om två veckor är jag färdigbehandlad för min bröstcancer, då är brösten kompletta med alla tillbehör. Jag är sen länge utskriven från onkologen och känner mig utlämnad. Kroppen är som ett lapptäcke, med magen planterad i brösthöjd, inklusive blindtarmsärret. Längs med troskanten ligger ett stort ärr från kant till kant. Över ena nyckelbenet, i armhåla och på ena bröstet har jag röda prickar efter strålningen. Alla ärr synliga för vem som helst. Men längst in i själen sitter ett gigantiskt ärr som ingen kan se och därmed heller inte förstå. För jag ser ju pigg och frisk ut.

Nästan fyra år har gått och det känns som igår. Fast ändå inte. Det känns som om någon, likt Joe Labero, kommit och klippt av en bit av den lina som var mitt liv och nu försöker sätta ihop de två lösa ändarna. Men det går inte. Det fattas en bit på mitten och ändarna passar inte ihop. Den Else som finns idag är inte samma person som för fyra år sen. Innan de tre magiska orden. Jag känner inte igen mig själv. Det är svårt att acceptera. Förtvivlat försöker jag lära känna mitt nya jag, försöker förstå vem jag är och hur jag fungerar – om jag fungerar. Men jag är inte säker på att jag tycker om den jag har blivit. Och om inte jag kan älska mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det?

Dags att sätta punkt

En blogg förpliktigar, sägs det, men jag ska ärligt säga att det kommer inte bli mycket skrivet här den närmsta tiden. Jag är nämligen alldeles för trött för att tänka en klar tanke. Det tar på krafterna att vara ny på jobbet, särskilt när det är helt nya saker som ska läras in som jag inte har en susning om. Men det går nog, jag är ju inte dum i huvudet, bara lite långsam i tanken. Det är svårt att pressa in en femma i ett hål stor för en enkrona om man säger så. Huvudet känns som om det är fullt med gröt. Jag är glad det bara är halvtid!

Det som känns svårt att ta in är allt som har med ekonomi att göra. Tack och lov är det inte alls på samma nivå som där jag jobbade i våras. Tvärtom, en del uppgifter känner jag igen från när jag jobbade innan jag blev sjuk, då hjälpte jag nämligen också till med enklare ekonomisysslor. Jag är övertygad om att när jag väl gjort det några gånger så kommer det att gå av sig själv. Det får ta sin tid och här har man förståelse för att det kan ta tid, min kollega har nämligen egna erfarenheter av det här med att ha varit borta från arbetslivet länge. Det känns bra.

Utöver ekonomisysslor, får jag även en del textbearbetning på mitt bord och jag har till och med fått skriva egen text. Och när det kommer till sånt så har jag inga svårigheter att förstå uppgiften. Trevliga människor, på en liten arbetsplats. Jag hoppas verkligen det kommer att bli bra, men tyvärr är jag så långt nere efter alla besvikelser att jag inte riktigt vågar tro och glädjas i förskott längre. Men saker har ju en tendens att lösa sig alldeles av sig själv, hela detta året känns som att saker faller på plats, sår läks och förändringar är på gång. Så vem vet…

I november förra året planterades två bröstvårtor på mina nya tuttar. Vårtgårdarna skulle tatueras dit 3-6 månader senare, vilket skulle innebära att jag skulle vara färdigställd senast i maj. Inget hände och jag brydde mig inte heller, tänkte att det är bättre att sommaren får passera. Jag hade nämligen ingen lust att vara nytatuerad och inte kunna visats på stranden om det skulle bli vackert väder. Nu är sommaren förbi och jag började fundera över om jag fallit mellan stolarna på plastikkirurgen. Har tänkt flera gånger att jag måste ringa dit och höra hur det går, samtidigt som jag väl egentligen känt att vårtgårdar på inget vis har någon sorts förtur där. Det är ju egentligen en skitsak. Man vänjer sig vid hur man ser ut och det känns inte det minsta konstigt med bara två falska knappar mitt på mina falska bröst. Jag känner mig som ett enda stort falsarium ändå.

Men så i torsdags kom samtalet från plastik! De bad om ursäkt, de hade haft ont om personal och inga direkta rutiner för när det skulle avsättas tid för tatueringar. Nu var en sköterska tillbaka som varit mammaledig – i Kristianstad. Frågan var nu om jag kunde tänka mig att åka dit, eller om jag ville stå kvar i Malmös kö. Nu råkar jag gilla Kristianstad och kan tänka mig att kombinera den utflykten med en liten runda på stan. Så jag gick med på att bli kallad dit i stället, för snabbare expediering. Enligt sköterskan som ringde ska jag därmed vara färdig innan oktober månads utgång. Det ska bli skönt att sätta punkt!

För den som gillar tatueringar har jag hittat lite bilder på alternativ för oss med falska bröst som vill dölja fula ärr. Bara fantasin som sätter gränser…

Brost-tatuering Brost-tatuering-1 Brost-tatuering-2 Brost-tatuering-3 Brost-tatuering-4 Brost-tatuering-5

Synnerligen vältränad!

Hitta rätt träningsform bara, så tycker du det är kul! Det får jag ofta höra när det pratas om träning och mina halvhjärtade försök, som alltid av någon anledning rinner ut i sanden med en massa mer eller mindre uppfinningsrika ursäkter. Men nu har jag hittat min träningsform och har legat i hårdträning hela sommaren, både hemma och på bortaplan. Idag kan jag glädjande konstatera att sommarens ivriga träning av att fylla på och lyfta glas gav resultat! Jag är vältränad och klarade kvällens After Work utan problem. :-)

Efter en vecka på ”jobbet” finns det väl inget bättre att göra en fredag eftermiddag när solen skiner och det är 27 grader än att ta sig ner till havet för en riktig AW. På Vanna Beach, som har öppet alla dagar solen skiner på somrarna, känns det som att inom loppet av bara några minuter ha förflyttat sig till en strandpromenad någonstans vid Medelhavet, om man bortser från utsikten över Öresundsbron. Men en kall öl, med det glittrande havet framför ögonen är aldrig fel, oavsett var man befinner sig.

Det har varit en ganska lagom vecka på min praktikplats, en mjukstart. Flera av de anställda är fortfarande lediga efter sommaren så det är ganska lugnt just nu, vilket är bra för mig som är ny. Trots det har jag varit trött när jag kommit hem och slumrat varje dag i skuggan på balkongen. Det har inte blivit ork över till så mycket annat. Jag tror det kommer att bli bra, det känns så, men jag gör mig inga illusioner, jag tar en dag i taget. Det är lite sorgligt att inte längre våga glädjas åt det som känns positivt.

Sonen kom idag hem från sin inackordering i farmors lägenhet. Semestern är slut för denna gång. Han hade kunnat stanna helgen också, men nu kör bowlingsäsongen igång och de åker på kick-off-läger. Jag upphör aldrig att förvånas över hans brist på framförhållning. Han kom insusande här vid 16:15  och stressade direkt ut i köket med något vilt i blicken, för att laga mat som han skulle ha med sig eftersom han ju i vanlig ordning inte ”kan” äta det som serveras. En timme senare skulle han hämtas – i bowlinghallen! – för vidare transport. Under den timmen skulle inte bara maten lagas (och disken diskas) utan även väskan packas och så skulle han ta sig till bowlinghallen med all packning (luftmadrass, pump, sovsäck, kudde, kläder, you name it). Följden blev att han glömde badhandduk, för andra året i rad. Varför kommer han inte hem tidigare så han hinner i lugn och ro? Den grabben har aldrig haft någon tidsuppfattning, frågan är om han någonsin kommer att få det.

Nu är det hur som helst helg och den ska inledas med ett besök på stranden i morgon. Det ska förvisso bli lite svalare, men det gör absolut ingenting. Så varmt som det varit idag hade jag ändå inte härdat ut i solen. Eftermiddagen ska tillbringas i kolonin för en sista (?) grill innan hösten tar vid. På söndag har jag lite hemlighetsmakeri för mig. Ibland kan jag bara inte låta bli… :-)

Nu eller aldrig

En dag kvar. En sista dag på denna eviga följetong. Min paus i livet. På måndag startar min praktik som jag innerligt hoppas leder till en fast punkt i livet. En anställning. En plats där jag hör hemma, där jag fyller en funktion, där man uppskattar mitt arbete. Men jag vågar inte längre hoppas. Jag vågar inte längre känna den där enorma glädjen. Jag har tappat tron. Tron på mig själv och tron på att det kommer att lösa sig. Istället har jag byggt upp en mur för att skydda mig själv från ytterligare besvikelser. Jag känner mig kall och hård. Det blir som det blir. Om det blir är det bra, om det inte blir så blir det inte och då skiter jag helt ärligt i resten. Jag orkar inte en gång till. Det är nu eller aldrig. Det bara måste bli bra. Det bara måste vara rätt denna gång.

Jag är hur som helst frisk som en nötkärna. Doktorn ringde ännu en gång i torsdags för att höra så allt kändes bra och förvissa sig om att jag kom ihåg att komma in på fredagen för att ta nya prover. ”Då ses vi” sa hon. ”Gör vi?” undrade jag och grävde djupt i mitt obefintliga minne. Så vitt jag kunde minnas hade jag nämligen ingen inbokad läkartid. ”Ja men du vill väl veta hur proverna faller ut” sa hon då. Jo, ja det ville jag förstås. Hon undrade vilken tid jag hade tänkt komma för att ta proverna och sa att hon skulle hålla koll på mig.

Mycket riktigt fanns hon i faggorna när jag satte mig i provtagningsstolen. Medan min lilla blodsdroppe analyserades tog hon in mig på en brits och klämde på magen. Den är fortfarande lite öm, men ingenting i jämförelse med för en vecka sen. Därefter ställde hon sig vid den lilla manicken som analyserade blodet och väntade tills det var klart. Och så kom hon ut med en liten lapp, HB 136 och CRP 6. ”Du mår precis lika bra som du ser ut att göra”, sa hon och sen fick jag gå hem. Jag bara älskar alla på min vårdcentral! De är fantastiska.

Igår fick jag fint besök. Sonen, som för tillfället praktiserar livet som ungkarl i farmors lägenhet, kom hem för att äta middag och tvätta sina kläder innan han begav sig vidare ut för avslutningen på Malmöfestivalen. Måste erkänna att det inte bara är han som njuter av livet utan mammas vakande öga, utan även mamman som njuter av ett liv utan bekymmer om sonens välmående. För hur det än är, hur vuxen han än blir, så känner jag alltid ett ansvar för honom och en oro över att han bara tycks bli tunnare och tunnare på grund av allt för dåliga matvanor. Men det jag inte ser har jag inte ont av. Således är dessa två veckor när farmor är utomlands en bra paus för oss båda.

Efter regn kommer sol

Är nu helt återställd efter en veckas kurativ behandling med penicillin och flytande föda. Doktorn ringde igår för att kontrollera mig och ville att jag ska gå för att ta nytt blodprov på fredag för att säkerställa att sänkan är normal igen. I mina ansträngningar att försöka hålla reda på vilken tablett jag ska ta vilken tid och vilken tablett som absolut inte fick intas i samband med mjölkprodukter upptäckte jag i söndags att jag helt glömt bort att ta mina Exemestan… Det blev en sak för mycket. Men nu är jag på banan även gällande dem. Att vågen påstår att jag väger nästan 2 kg mindre idag än för en vecka sen ser jag som en ren bonus. :-)

En av anledningarna att jag inte ville läggas in var för att jag hade ett viktigt möte idag. Ett möte som bokades in redan i juni månad, men som jag inte riktigt vågat tro eller hoppas för mycket på. Nyss hemkommen från detta möte kan jag stolt meddela att jag lyckats fixa en praktikplats på 50% som, om allt går väl, kan mynna ut i en anställning! Jag är så glad! Glädjande också att jag fixade denna plats alldeles på egen hand och således inte är ditskickad av AF, även om AF naturligtvis måste fortsätta vara involverade. Det känns bra på något vis. Jag kan själv!

Jag har förvisso länge sagt att jag inte vill ha praktik, att jag behöver en anställning och en inkomst jag kan leva av. Men jag har till slut insett att en praktikplats är det ultimata sättet för mig att börja på. Där behöver jag inte prestera på topp från dag ett. Ingen ställer orimliga krav. Jag kan sakta men säkert lära mig en sak i taget. Det här känns riktigt bra! Några månader mer eller mindre med aktivitetsstöd gör varken från eller till i det här läget. Det finns hopp om en framtid igen. Att det är en arbetsplats inom ”mitt område” gör naturligtvis saken ännu bättre. Här kan jag lära mig och utvecklas, arbetsuppgifterna kommer att vara varierande och jag får jobba en del med sånt jag har kompetens för.

Nu måste jag landa i detta lyckorus och samla tankarna lite. Solen skiner och jag tänker bege mig ut i det vackra vädret.

sol2

Sol och regn

Två dagar med katt och koloni som ska utnyttjas till max! Överraskande nog sken solen igår (prognoserna sa mulet hela dagen) så jag skyndade ikläda mig bikini och begav mig tidigare än jag hade tänkt mig. För att undvika missförstånd cyklade jag givetvis inte i endast bikini!

Populariteten hos Kung Sune fick sig ännu en törn när jag tog hans baden-baden och flyttade ut i solen. Efter en stund kom han dock lojt släntrande, gav ifrån sig ett tjurigt mjau och slog sig ner någon meter från mina fötter. Om han var sällskapssjuk eller bara ville bevaka sina intressen (stolen) vill jag inte spekulera i.

Sune-bevakar-stol

En dryg timme kändes det som att sommaren kanske inte är helt slut än. Jag kontaktade en väninna och föreslog att hon skulle ta en promenad och göra mig sällskap i solen. En kvart senare var det alldeles mulet och efter ytterligare fem minuter vräkte regnet ner. Det sa prognoserna inte heller något om! Där satt jag med dåligt samvete och hoppades att väninnan inte hunnit bege sig. Det hade hon tack och lov inte.

Resten av eftermiddagen satt jag på verandan insvept i en filt och hörde regnet smattra på taket. Emellanåt tittade solen fram och lyste upp buskar och blommor, men aldrig tillräckligt länge för att jag skulle hinna hem. Katten hade gjort det enda rätta och gått in i värmen och lagt sig i fåtöljen. Där låg han hela eftermiddagen medan jag hoppades att det skulle bli tillräckligt långt uppehåll för att kunna cykla hem utan att bli genomblöt.

regn-och-sol

När jag satt där insvept i filten, lite halvfrusen, fick jag en flashback från tiden jag jobbade på förskola (för sådär 20 år sen) och vi åkte på tredagars läger med hela gruppen till Gislövs läge. Fyra vuxna och 16 barn mellan 1-6 år bodde i stugor 50 meter från stranden och var ute hela dagarna. På kvällarna, när barnen somnat gott, satt vi vuxna ute mitt emellan våra stugor, insvepta i filtar och tjocka kläder för att inte frysa. Det var härliga tider och både barnen och vi vuxna njöt av tillvaron. På den tiden fanns det inte 100 olika regler som satte stopp för den sortens aktiviteter. Jag är glad jag fick möjlighet att ge barnen dessa upplevelser.

För att återgå till verkligheten i kolonin, så blev det i alla fall uppehåll efter ett par timmar och jag försökte locka ut den slöe katten på verandan, men möttes bara av en förintande blick. Jag fick handgripligen lyfta ut honom och parkera honom i hans baden-baden, dock icke utan vissa protester. När jag till slut kom hem festade jag till det på riktigt och gjorde mig en omelett med lite välhackad spenat. Det var det godaste jag ätit på länge! Ägg är världens bästa livsmedel.

Idag säger prognoserna att det ska bli soligt och 20 grader, men ute är det mulet. Vet inte vad jag ska tro om det. Oavsett vilket måste katten ha sin frukost. Jag får börja i den änden och hoppas det klarnar så småningom.

Klader-efter-vader

Let’s Paaaarty!

Vaknade feberfri även idag, och hugget i magen var också väsentligt bättre. Det innebär att jag nu är full av överskottsenergi och funderar på att ställa till med en hejdundrande fest. Någon som vill komma? På menyn finns allehanda delikatesser, eller vad sägs om följande: drickkvarg, filmjölk med mosad banan, aprikoskräm med grädde, yoghurt. Dessutom soppor av allehanda slag (färdigköpta, släta soppor från Kelda och andra mer eller mindre lyckade fabrikat). Funderar lite löst över om jag ska köpa hem lite barnmatspuré för att göra det lite extra festligt. Buffén avslutas med några riktigt läckra desserter som glass, citronfromage och chokladpudding med vispad grädde.

Alla dessa godsaker måste givetvis sköljas ner med goda drycker som shots av Proviva, samt vanlig Proviva, kamomillte och för den kräsne finns även vanligt kranvatten. Sugen någon? Inte det? Nähä då får jag festa själv denna höstlika lördagskväll, som inte ens har något vettigt att erbjuda på TV. Får försöka hålla mig vaken till 23 då jag ska ta dagens sista tablett.

Bara att hålla reda på tablettintaget kräver en frisk hjärna. Ena ska tas två gånger om dagen med 12 timmars mellanrum och absolut inte i samband med mjölkprodukter eller juice, den andra tre gånger om dagen med 8 timmars mellanrum. Jag har ställt en massa alarm på mobilen och blir lika förvånad varje gång den börjar spela. Tur man har tekniska hjälpmedel! På varje pillerask har jag dessutom skrivit med stora röda siffror, 2 respektive 3, så jag tar rätt tablett på rätt tid. Tur jag bara ska äta dem i fem dagar. :-)

I morgon får Kung Sune härda ut, för då tänker jag hålla honom sällskap på altanen i kolonin, med en bok och ett glas vin. Eller, nä inte ens det får jag ju! Ett glas vatten får det bli, eller kanske ska festa till med Proviva. Tänk vad gott det hade varit med en grillad biff och en smarrig sås. Yummy. Jag fortsätter drömma…

food-dreams

Om man inte vill komma på min lilla privata fest, så pågår just nu Malmöfestivalen. En drygt 30-årig plåga där hela staden vänds upp och ner med diverse krimskrams, mat från världens alla hörn och uppträdande av mer eller mindre kända artister. Och trängsel. Jag är fullständigt ointresserad av detta spektakel och är glad att jag inte bor mitt i smeten. Men det kommer många besökare årligen, så den fyller väl någon funktion antar jag. Det värsta med Malmöfestivalen är att den på något vis sätter punkt för sommaren. När festivalen är över är också sommaren över. Det tycker jag är trist så därför röstar jag för nedläggning av festivalen så vi får sommar för evigt! :-)

Flytande

För nästan ett år sen drabbades jag av ett infekterat tarmveck. Jag låstes in på akutvårdsavdelningen, kopplades till dropp och försattes på fastande mage för att till slut övergå till flytande föda. En vacker hösthelg fick jag betrakta från insidan av ett smutsigt sjukhusfönster. Tack och lov gjorde penicillinet sitt jobb och jag fick åka hem efter bara ett par dagar.

I tisdags morse fick jag känningar i magen igen. Samma smärta, långt ner till vänster i magen. Hela magen kändes uppblåst. Det tog inte många sekunder för mig att inse vad som var på gång igen. För att försöka förhindra läkarbesök och inläggningar övergick jag genast till flytande föda. Jag dristade mig till och med till att köpa drickkvarg, för det påstår min alldeles egna vegetarian är både gott och mättande. Det var en klar överdrift måste jag säga, men det gick ner. Frampå kvällen kände jag hur febern kom, tog febernedsättande och smärtstillande och gick och lade mig med förhoppningen att det skulle gå över.

Det gick inte över. Mitt i natten vaknade jag av en skärande smärta i magen och stapplade upp till badrummet. Jag kände mig oerhört vinglig och famlade efter dörrkarmen. Bertils berättelse var att han hörde mig stånka och pusta, sen blev det helt tyst. Han hade ropat och undrat vad jag höll på med, innan han gick ut och hittade mig liggande på golvet i badrummet. Jag har inget minne av hur jag fallit, men jag minns att han satt och ropade på mig och jag svamlade om en massa konstiga saker som om jag var stupfull. Usch, det var obehagligt. Jag lyckades resa mig och stappla tillbaka till sängen.

Nu har jag levt på flytande i fyra dagar, i morse var första dagen utan feber. Men jag hade fått en tid hos vårdcentralen klockan 13 och bestämde mig för att gå dit ändå. Lika bra att kolla liksom, men jag ville göra klart att den här patienten inte ska läggas in. Det har jag inte tid med. Ge mig lite penicillin bara så går det nog bra. Doktorn skickade mig på provtagning och min sänka var 128 (ska vara under 5) men inte lika högt som förra gången. Men det var helt klart en infektion Hon lyckades ta reda på vad jag fick för penicillin förra gången och skrev ut det, två olika sorter, med förmaningen att om det inte blir bättre så måste jag in till ”sjuka huset” för att kopplas till dropp så tarmen får vila. Jag lovade.

Nu hoppas jag att allt går i rätt riktning för jag har varken tid eller lust att tillbringa helgen eller någon annan dag heller på sjukhus. På söndag-måndag ska jag ta hand om Kung Sune i kolonin och det har jag ju sett fram emot, särskilt nu när de påstår att det ska bli sommarvärme igen. Någon grill blir det dock inte med den här magen, inget vin heller för det får absolut inte förtäras minsta lilla alkohol i kombination med den ena penicillinkuren. Men ingenting ska få hindra mig från att njuta i solen med en bra bok! Mer än vädret då…

Och på onsdag har jag ett viktigt möte som jag på inget vis vill missa. Nu måste jag helt enkelt repa mig! Och det kvickt! Om inte annat är det ju en bra bantningskur med all denna flytande föda, har redan tappat 1½ kilo! Tur man hade lite i överskott. :-)

Närstående

Jag fick för någon månad sen frågan från en tjej, vars väninna skulle genomgå cellgiftsbehandling, vad jag trodde om att hon i egenskap av väninna skulle raka av sig håret som en sympatihandling. Det var förstås en otroligt vacker tanke och gest, men mitt omedelbara svar var nej, absolut inte! En sådan handling skulle bara gett mig dåligt samvete ovanpå allt annat. Det finns andra och mycket mindre drastiska saker man kan bidra med. Tanken på att skapa en sida med lite tips för närstående började därför gro. Jag lägger det både som ett inlägg här, och som en egen sida i menyn ovan.

Att vara närstående till den som drabbas av cancer är nog minst lika påfrestande som att själv bli drabbad. Fast på ett annat sätt. Oavsett om man är nära anhörig, vän eller kollega så är det svårt att stå vid sidan och inte kunna påverka, eller ens veta hur man ska bete sig. Vågar man fråga? Vågar man skoja? Vad är lämplig och vad är olämpligt?

Det finns såklart inga ”rätta” svar på alla dessa frågor, vi reagerar alla olika, men jag vill i alla fall skriva om hur jag tänkte och tänker kring det här.

Jag har kommit fram till att det nog krävs en hel del mod hos den närstående. Modet att våga fråga, våga lyssna och prata om det obehagliga, våga visa känslor och gråta tillsammans. Våga se och bekräfta att någon som står en nära är allvarligt sjuk. Men också att våga vara som vanligt, våga skoja och ha kul ihop under resans gång. För det är ju så att även om man fått cancer är man fortfarande samma människa som vill göra vanliga saker, inte bara vara sjuk. Man behöver skratta också, kanske mer än vanligt till och med. Livet går vidare och man vill verkligen vara en del av det. I den mån man orkar och kan.

När jag fick mitt cancerbesked rasade min värld samman, såklart. Det gör den liksom för alla som får ett sådant besked. På den tiden hade jag fortfarande ett jobb och jag sms:ade min chef och talade om vad läkaren sagt. Då frågade hon om jag ville berätta själv för kollegorna eller om jag hellre ville att hon skulle göra det. TACK! Det var så skönt att slippa göra det själv. När jag kom tillbaka till jobbet (för jag gick naturligtvis dit) visste alla redan och det var så skönt att slippa behöva berätta detta själv. Istället blev jag mottagen med en massa kramar och tårarna fick fritt utlopp. Det var precis vad jag behövde just då.

Tips 1) Detta kan överföras till alla situationer. Får du veta att en anhörig/vän har cancer, ställ frågan om du ska berätta vidare eller om hon själv vill göra det. En del människor vill man kanske själv berätta för, oftast de som står en allra närmast, men att slippa ringa runt till alla man känner kan vara en första hjälp.

Tips 2) Spara på floskler! Man är inte hjälpt av kommentarer som ”Du klarar det här, du är så stark”. För det vet du inget om, du är ingen läkare och inte ens läkarna kan lämna några garantier. Att ständigt tala om att ”Du ser pigg och frisk ut” blir till slut en belastning. I början reagerade jag inte så värst på det, man vill ju gärna se pigg och friskt ut. Men till slut var det inte roligt att höra det jämt och ständigt. Det är inget man säger till folk i vanliga fall, så varför påpeka det till en som är sjuk? Vad hjälper det för övrig att se frisk ut, när man är trött och trasig på insidan? Och vad förväntar sig folk egentligen? Att man ska gå runt och se sjuk och glåmig ut varje dag? Ställ istället frågor som ”Hur mår du?”, ”Hur går det?”, ”Hur känns det?”. Det öppnar för dialog. Kanske du får ett positivt svar och kan kontra med att du tycker vederbörande ser pigg ut. Eller så får du veta precis hur det är, inte hur det ser ut att vara.

Tips 3) Våga fråga! Faktum är att den som frågar oftast får svar. Som sjuk går man nämligen inte runt och berättar hur man mår och vad som händer, bara så där. För man vill inte klaga, man vill inte lägga sordin på stämningen, man vill inte vara sin sjukdom. Men om någon frågar berättar man gärna, mer eller mindre utförligt, för då finns det ett intresse. Det värsta som finns är att bli betraktad som elefanten i rummet ingen vågar prata med. (Egentligen är det väl så alla är, oavsett sjukdom/krämpor. Även om man har magsår, halsfluss, ont i ryggen, handleden, axeln eller vad som helst så går man ju inte ständigt runt och pratar om det. Men om någon frågar så svarar man. Att ha drabbats av cancer är i mina ögon ingen skillnad.)

Tips 4) Våga skoja! (även om sjukdomen) Tassa inte på tå. Vi behöver skratta och ha roligt, kanske extra mycket just under en tung period. Många tror att det är tabu att skämta med en sjuk, särskilt om sjukdomen. Men jag har mött flera bröstsystrar och alla säger samma sak. Det är så skönt att träffa likasinnade för då vågar man skoja om och skratta åt det man går och har gått igenom. Fnissa åt protesen som halkade på sned. Fnissa åt fjunen på hjässan eller när man tappade peruken/protesen i toalettstolen. Det händer en del dråpliga saker på vägen som man mer än gärna delar med sig och skrattar åt.

Tips 5) Vänta inte på ett livstecken, hör av dig själv! Säg inte bara till din vän att ”hör av dig om du behöver hjälp eller bara vill prata” för det kommer med största sannolikhet inte att hända. När man är sjuk är det nämligen väldigt svårt att ringa upp en pigg och glad vän och säga ”du jag mår skit idag och behöver gråta”. När man ligger där och är utslagen eller bara ledsen kan det kännas som ett oöverstigligt hinder att lyfta luren, för man vet inte vad man ska säga.

Under denna period är det du som vän/anhörig som får höra av dig, oavsett om det är ett samtal, mail eller sms. Det betyder mycket att veta att det finns folk som tänker på en och bryr sig. Men respektera också om den sjuke säger att det inte finns ork just då att prata. Erbjud konkret hjälp beroende på vad du tror du kan bidra med. Kom t.ex. och laga mat någon dag. Erbjud att ta hand om barnen, handla, städa, tvätta, skjutsa eller att följa med till läkare, men respektera ett nej. Lyssna av, våga fråga. Men visa att du finns där, vänta inte på samtal om hjälp!

Tips 6 ) Även om din vän/närstående är sjuk betyder inte det att du inte får lov att beklaga dig över en värkande fot, en taskig dag på jobbet, eller ett sår som inte vill läka. Man behöver inte tänka att man inte vågar beklaga sig för att vännen har det ju så mycket värre. Var och en har sina problem och svårigheter och de blir inte mindre för att någon annan har det värre.

På det stora hela, var som vanligt! Behandla din vän som du brukar. Krångla inte till det. Om din vän hade brutit benet hade du säkert frågat hur läkningen fortskrider, eller om det gör ont. Hade hon haft influensan hade du kanske hjälpt till att handla hem lite mat och mediciner. Det är ingen skillnad om man får ett cancerbesked. Tvärtom, då om någonsin behöver man verkligen omtanken från sina nära och kära.

Det här är som vanligt mina helt egna reflektioner, det stämmer säkert inte för alla. Men det kanske kan vara en vägledning när man plötsligt står inför en situation som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Är du osäker fråga vännen om vad som känns bäst för just henne. Fundera över hur du själv skulle velat ha det om det var du som drabbats.

Om någon har något att tillägga som jag inte har tänkt på, eller har frågor (eller högljudda protester) kring det här, lägg gärna en kommentar.