Var sak har sin tid

Alla mina djupt ingrodda principer som inleds med frasen ”jag-kommer-aldrig-att” faller som käglor, en efter en. Förfallet inleddes med mitt inträde i Facebooks värld och fortsätter nu med fotboll på schemat. Jag har snart ingen stolthet kvar.

En av mina så kallade vänner anser att fotboll tillhör allmänbildningen och har därför skänkt mig två biljetter till söndagens match, i syfte att förkovra mig i fotbollens underbara värld och för en gångs skull lära mig något av vikt. Jag har till och med förärats en specialskriven, 4-sidig fotbollshandbok kallad ”Fotbollsskola för Dummies”.

Som om jag inte vet nåt om fotboll!

Jag vet t.ex. att…
… Kung Zlatan kommer från Malmö, har bott i mitt hus och spelat i Malmö FF
… det är två lag i rinken och det lag som gjort flest mål när matchen är slut vinner
… det finns en domare som blåser i sin visselpipa, och två som viftar med flaggor
… domaren med visselpipan spelar med röda och gula kort
… om Malmö förlorar är det domarens fel, för Malmö var bästa laget
… i fotbollens värld är barnarbete tillåtet, kamouflerat under namnet ”bollkalle”
… till skillnad mot bowlingen räknas man inte som en riktig supporter om man inte buar åt motståndarlaget
… publiken ska avhålla sig från att slåss och avstå från att tända bengaler
… precis som i skolan är rasten något man ser fram emot.

För att inte gå vilse på stadion har jag anhållit om en kompetent ledsagare, som dessutom får uppdraget att se till att åtminstone jag håller mig till reglerna.

Och med det vill jag sätta punkt för mitt bloggande. Var sak har sin tid och jag känner att jag nått till vägs ände här. Jag startade bloggandet på allvar när livet krisade för sju år sen. Att få skriva av mig allt som hände hjälpte mig att ta mig igenom vardagen när det var som tuffast. Genom att försöka se på situationen lite utanför, plocka fram det positiva och skratta lite åt mig själv blev livet uthärdligt. Att få utlopp för diverse frustrationer i skrift lättade på trycket inuti kropp och själ. Men det har inte bara varit elände, det har hänt så otroligt mycket roligt också och idag är min blogg en ovärderlig skatt som jag kan gå tillbaka till och minnas, förvånas och skratta över.

Det händer inte så mycket i mitt liv idag som är av intresse för andra. Därmed inte sagt att det inte händer saker i mitt liv, men det är inget som jag vill dela med mig av. Jag behöver tid för mig själv nu, tid för reflektion och det är dags att bli privat igen, som jag var innan jag hamnade här.

Många har genom åren kommenterat mina inlägg och flera har även kontaktat mig privat med frågor. Jag tackar för alla värmande och uppmuntrande ord på vägen. Några av er finns nu i min kontaktlista på Facebook, där jag idag lever en mer undanskymd tillvaro. Tack alla ni som på olika sätt fanns där som stöd för mig och min son när vi – under vår tuffaste tid någonsin – behövde er som allra mest!

Jag hoppas att mina tankar och upplevelser under min cancerresa kan komma till nytta för andra i samma situation. Jag hoppas också att forskningen snart hittar skonsammare behandlingar. Vill du läsa från början av min Cancerresa, klicka här >>

Sköt om er där ute!
Kram