Tankar som snurrar

Den kvinnliga simultanförmågan är i farozonen! Stod i begrepp att ringa väninnan igår och hämtade telefonen, samtidigt som jag fyllde ett glas med vatten. Med glaset i ena handen och telefonen i andra tryckte jag på snabbknappen för att ringa upp. Törstig som jag var kom jag fram till att jag skulle hinna dricka en klunk vatten innan signalerna skulle nå fram, varpå jag slog telefonluren i tänderna och hällde vatten i örat. Det är minsann inte bara Skånetrafiken som drabbas av signalfel.

Kan vara så att hjärnan är upptagen av viktigare saker än att räkna ut vilken hand jag håller vad i. Det här med den antihormonella behandlingen i allmänhet och Tamoxifen i synnerhet upptar mycket tankeverksamhet. Hur jag än vänder och vrider på det har jag rumpan bak. Utsikterna är inte roliga vad jag än väljer. Motståndet mot Tamoxifen är så stort att jag till och med funderar på att hellre testa Exemestan igen. Och när den tanken kommer så blir jag alldeles yr, känner stressen komma krypande och hjärnan stänger ner.

Nå, låt oss titta på Tamoxifen och välja ut ett par av de mindre trevliga biverkningarna utöver cancer i livmodern, snäll eller elak. (läkaren förklarade nämligen att det (glädjande nog?) oftast är snäll cancer i livmodern av Tamoxifen)

Blodpropp
Blodproppar kan bildas var som helst i kroppen, även i kroppens inre organ, som tarmar och njurar. En blodpropp i hjärtat kan leda till hjärtinfarkt. Det organ som är känsligast för syrebrist är hjärnan; en blodpropp i hjärnan kallas för stroke.

Med tanke på vad blodproppar och stroke gjorde med min pappa för 20 år sen så känns inte den utsikten särskilt attraktiv.

Hög fettinlagring i levern
Fettlever är ganska vanligt och oftast ofarligt. Men vissa personer med fettlever får av skäl som man inte riktigt känner till en leverskada. I förlängningen kan det leda till skrumplever och en ökad risk för levercancer.

Pappa dog i levercancer… så nä, jag tror inte det är ett alternativ.

Minskat antal vita blodkroppar
Känner vi cytostatikapatienter igen. Immunförsvaret försämras och man blir extra infektionskänslig.

Förhöjda kalciumvärden i blodet
Endast lätt förhöjda kalciumvärden medför ofta inga symtom för patienten. Allt högre kalciumvärden kan ge tilltagande symtom från olika organ såsom stora urinmängder, förstoppning, huvudvärk och trötthet. Risken att bilda njurstenar ökar. Nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, sämre intresse för omgivningen och oförmåga att ta nya initiativ är andra inte ovanliga besvär.

Blodbrist
– trött och orkeslös
– koncentrationssvårigheter
– yrsel
– hjärtklappning
– huvudvärk

Försämrad blodtillförsel till hjärnan
– minnesproblem
– nedsatt varseblivning
– nedsatt tankeförmåga
– försämrad språklig förmåga – man kan till exempel få svårt att hitta ord
– försämrat omdöme, nedsatt koncentrationsförmåga, ibland aggressivitet
– nedstämdhet

Trött, orkeslös, koncentrationssvårigheter, minnesproblem, nedsatt tankeförmåga, svårt hitta ord, nedstämdhet och i viss mån yrsel är tillstånd jag redan testat och är väldigt trött på. Då kan jag ju lika gärna äta Exemestan, som jag åtminstone känner mig trygg med.

Jaja, funderingarna går vidare. Än så länge lever jag livets sorglösa dagar i den miserabla svenska sommaren under parollen ”Gör inte idag det du kan göra i morgon”. Det gäller även att fatta svåra beslut. I morgon går turen till mysiga Helsingör, med förhoppningen att meteorologerna för en gångs skull vet vad de pratar om.

Annonser

I valet och kvalet

Aldrig får man vara riktigt glad. Precis när jag glömt alla våndor med Exemestan och lagt hela det avsnittet av mitt liv i malpåsen (total glömska om jag ska vara ärlig) väcks det till liv igen. Idag var jag på återbesök hos onkologen som ville veta hur jag mår i största allmänhet och hur rehabiliteringen går med laserbehandling och annat.

– Jag mår bra! svarade jag. För just nu mår jag bra. Tyngden i pannan är borta. Jag ställs inte inför orimliga krav. Jag behöver inte rådbråka min hjärna för att försöka förstå saker jag inte har någon hum om och inte förstår, ens med den största ansträngningen. Jag har ingen dum medicin som trubbar av hjärnan. Jag har en ny anställning där jag får jobba med sådant jag brinner för och som jag känner mig hemma i. Utan stress. Vad mer finns att önska? Ja inte är det ett recept på Tamoxifen i alla fall…

Tyvärr var det enda behållningen av dagens läkarbesök. Läkaren som för några månader sedan förstod mig när jag sa att livet inte är värt att leva om man ska må så dåligt på grund av en medicin som ingen vet om jag ens behöver. Jag hade ju ändå ätit dem i nästan fyra år, så det var bra så. Tyckte läkaren. Även om hon redan då menade att Tamoxifen vore värt att pröva istället.

Jag vill inte äta Tamoxifen! JAG VILL INTE ÄTA DEM! Men idag gick jag alltså från läkaren med ett recept utskrivet och med orden ”du kan väl fundera över det” ringande i öronen. Pest eller kolera. Igen.

Ingen kan förstås tvinga mig att äta några tabletter. Å andra sidan är det ju inte roligt att stå där om ett par år med ett oåterkalleligt återfall bara för att jag varit envis och ”duktig” i mitt eget beslut. Men… det är inte heller roligt att stå där om ett par år med livmodercancer för att jag inte lyssnade på min inre röst utan lydde doktorns order. För det är nämligen en av biverkningarna. ”Upp till en av 1000” drabbas. Vem säger att det inte är jag?

Andra käcka biverkningar är:

Vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare: Huvudvärk, yrsel, blodpropp (även i små blodkärl), blodbrist, försämrad blodtillförsel till hjärnan, förhöjda levervärden, onormalt hög fettinlagring i levern, förhöjda halter av fett i blodet, kramp i benen, muskelvärk.

Mindre vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare: Inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, övergående ökad blödningsrisk pga minskat antal blodplättar (trombocyter), minskat antal vita blodkroppar, förhöjda kalciumvärden i blodet., inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining.

Sällsynta kan förekomma hos upp till 1 av 1 000 användare: Svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor, polyper i slidan, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd, trötthet, oro, depression, förvirring.

Det känns som att inte bara livmodern utan även levern är extremt utsatt för fara här! Blodpropp, som tycks vara en relativt vanlig biverkning, är inte heller något jag längtar efter att få testa.

Allt detta för att minimera riskerna för återfall av bröstcancer. Trots att ingen egentligen vet om jag behöver äta dem för att hålla mig frisk. För övrigt utan några som helst garantier för att jag aldrig får något återfall. Jag upprepar – JAG VILL INTE! Jag vill inte. Vill inte… VILL INTE! Men jag ska fundera på saken. Mitt minne är tack och lov belagt med teflon (och läcker som ett såll) så med lite tur glömmer jag bort det där förargliga receptet…

Mitt enastående liv

Nu pensionerar jag den enastående mamman. Namnet på bloggen kom till när jag började skriva för en herrans massa år sen, i egenskap av ensamstående mamma som behövde skriva av sig lite då och då. Om både det ena och det andra, glädje såväl som frustration. Ensamstående lät lite trist eftersom jag inte kände mig särskilt ensam. Så det fick bli enastående istället, sådär lite käckt och tvetydigt. Och lite enastående tycker jag nog själv att jag varit genom åren, på många vis. Det är inte lätt alltid att ha ensamt ansvar och tvingas ta tuffa, impopulära beslut och därmed göra sig obekväm, både inom familjen och utanför. Men nu är det slut på livet som ensamstående mamma, sonen har lämnat boet. Nu är jag bara mamma på distans. Och det känns himla bra! Jag är stolt över min son och den trevlige, unge man han utvecklats till under mina vingars beskydd.

Jag känner mig fortfarande inte särskilt ensam, tvärtom, jag finner stor njutning av att vara själv. Ingen att ta hänsyn till längre. Varken på ena eller andra hållet. Jag är min egen nu, jag gör som jag vill, när jag vill och hur länge jag vill. Ganska fantastiskt faktiskt, så fantastiskt att jag från och med idag döper om bloggen till Mitt enastående liv. Ett för andra ganska ointressant liv, det är jag helt säker på, men det är likväl mitt liv. Det blir nog inte skrivet särskilt mycket här framöver, men ibland händer det säkert något jag vill dela med mig av. Mina fortsatta äventyr med AF, FK och sjukvård till exempel. Det känns som att det kan finnas ett allmänintresse i det. Men kanske även en och annan dråplighet som jag lyckas trassla in mig i.

Och på tal om AF… I onsdags ringde min nya handläggare. Han presenterade sig artigt, ”hej jag heter JJ och är din nya handläggare” (och för er som hängt här ett tag behöver beteckningen ”JJ” ingen närmare presentation) ”jag ser här att du blivit förlängd”. Nä, förklarade jag, jag har inte blivit förlängd, jag är uppsagd och ska börja ny anställning på måndag. ”Ojdå, jaha” säger han då med tveksam röst, ”då tror jag inte riktigt jag hänger med här”. Säger min nye handläggare tre dagar innan min anställning tar slut, varpå jag tålmodigt får förklara för honom hur det hänger ihop, med gamla och nya arbetsgivaren. Detta trots att han fått en massa blanketter ifyllda av både mig och min nye arbetsgivare, samt att min SIUS-konsulent mailat info till honom åtskilliga gånger så har han alltså NOLL KOLL på läget!

Det var startskottet på en cirkus av sällan skådat slag. Det visade sig snabbt att enda anledningen han ringde mig överhuvudtaget var på grund av att min nya arbetsgivare strax innan ringt upp honom för att höra hur allt fortlöpte. Av någon outgrundlig anledning trodde han då att det var samma arbetsgivare som tidigare. Jag bara undrar, om jag hade fått fortsatt arbete hos min arbetsgivare hade jag väl inte behövt kontakta AF?

Hans brist på engagemang i sina klienter satte min blivande arbetsgivare i arbete. Plötsligt blev allt bråttom och vissa papper skulle vara i ordning utan prut. Ingen flexibilitet, ingen fingertoppskänsla. Ingen ödmjukhet. Han kunde i det minsta bett om ursäkt för att mitt ärende fallit mellan stolarna, men nädå. Många samtal hit och dit för hennes del och hon fick lägga allt annat arbete åt sidan. Jag är glad att det inte är ”vilken arbetsgivare som helst”, för någon annan hade bara släppt och sagt att ”du det här är för omständligt, detta har vi inte tid med” och så hade jag stått på gatan – igen.

Till slut framkom det att jag måste vara arbetslös en dag innan de kunde bevilja bidrag för nystartsjobb. För övrigt ett besked jag fick via min nya arbetsgivare, inte via min handläggare på AF. Det här innebär att hela cirkusen med A-kassa också sattes igång med ett litet klick på musen. Jag slapp åtminstone infinna mig fysiskt på AF för det. Nu får jag således brev från AF om att de kontaktat min A-kassa. Jag får brev från A-kassan att jag ska skicka in diverse intyg. Vilket i sin tur innebär att jag måste kontakta min gamla arbetsgivare för att få arbetsgivarintyg och FK för intyg därifrån. Trots att jag sen i tisdags då har en ny anställning och inte kommer att behöva A-kassan. Man blir bara så trött! Vad kostar detta samhället?

I morgon är det dags för midsommarfirande. Som vanligt står man där och inte vet om det ska regna eller snöa. Idag skulle det regna halva dagen, ordentligt dessutom, men vi har inte sett en droppe regn och hela eftermiddagen har varit ljuvligt varm och skön. Vet inte om det är någon idé att titta på väderprognoserna inför morgondagen. De har ju verkligen ingen som helst koll! Det blir som det blir. Kolonin väntar på oss tanter och det blir säkert trevligt hur vädret än blir.

Glad midsommar till alla! Och välkomna till Mitt enastående liv! :-)

Träning som träning

Som väntat går det ”så där” med mina ambitioner att satsa på utejympan i år (också). Första veckan praktiskt taget tvingade vi oss dit. I måndags var det stopp. Å andra sidan kan det tänkas att det ställdes in ändå eftersom det kommit flera rejäla regnskurar under eftermiddagen. Det får vi aldrig veta, men i i vilket fall så har jag ingen lust att plaska runt på våta gräsmattor, särskilt som halva passet tillbringas liggande i nämnda gräs. I morgon är de en viss Anna K som håller i passet och hur jag än anstränger mig så hänger jag inte med i hennes takt. Det är för rörigt. Musiken är usel. Dessa två parametrar i kombination är lika med värdelöst, även om hon som person är väldigt positiv och utstrålar en enorm glädje över det hon håller på med. Men… Vi har gett henne så många chanser, vi klarar det helt enkelt inte. Så, i morgon stannar vi hemma. Nästa vecka, dååå…!

Däremot plaskade jag runt i en varmvattensbassäng igår. Det var dags för mitt första, av fem, bassängträningspass och det är ju också en form av träning. Vattenjympa är i princip samma som vanlig jympa, minus passen i ryggläge på gräset. Plus en ful plastmössa på huvudet. Och en flytkorv mellan benen… Återkommer till den.

På vanliga jympan har jag stundtals haft svårt med koordinationen av armar och ben i takt till musiken. Till slut har jag lyckats få kläm på det, åtminstone 9 gånger av 10 flyter det på utan ansträngning. Det händer dock fortfarande att jag har fler armar än ben och därmed inte får någon rytm, oftast just när jag börjar anstränga mig för mycket och kopplar in hjärnan. Den ska man nämligen helst lämna hemma. Men med en snabb blick på övriga deltagare kan jag nöjt konstatera att jag inte är ensam om att saker viftar i otakt.

Om det är svårt att hitta koordinationen på land är det snudd på omöjligt i vatten eftersom vattnet gör motstånd. Vicka på höfterna och jogga på stället i takt med musiken går väl an, men när armarna ska kopplas in tar det stopp. Otakt blir ledordet, för man ska inte tro att det går att göra rörelserna i takt med musiken. I alla fall inte i mitt fall. Däremot kan jag säga att det var väldigt behagligt med jympa i vatten. För det första blir man varken svettig eller andfådd. Det går helt enkelt inte att ta i så mycket eftersom vattnet tar emot. För det andra utsätter man inte kroppen och ryggen för några påfrestningar i form av hopp. Det är mjukt och skönt.

För att öka motståndet ytterligare får man använda lite redskap. Först fick vi hantlar att dra ner i vattnet. Och sen fick vi sätta oss på flytkorven och cykla. Jag vet inte vilket som var svårast, att cykla balanserande på flytkorven eller att försöka hålla sig för skratt. Denna flytkorv sticker nämligen upp över vattenbrynet mitt framför näsan på en och med Björn Skifs Hooked on a feeling i högtalarna fick den åtminstone mig att tänka på annat.

Jag ser fram emot fyra pass till, två innan sommaren och två efter. Lite lite kan jag tycka att få endast fem pass, det skulle behövas minst 10 om det ska göra någon nytta. Men man får vara glad för det lilla.

Det ljusnar

Det är inte bara sommarkvällarna som blir ljusare utan även min laserbehandlade hud över det strålade området, som länge varit fullt av bristningar och rodnad i största allmänhet. Det innebär således att Dr. Good Looking och Il Professore på Onkologen i Lund förra sommaren hade fel när de dömde ut huden som obehandlingsbar. Inom Region Skåne har man som patient tillgång till journalen på mina sidor. Efter en kort sökning hittade jag anteckningarna från mitt besök i Lund förra sommaren och där står följande: ”Telangiektasier i strålfält, mer uttalad höger sida jämfört vänster. Sidoskillnaden diskuteras med doktor Håkan Olsson” och så lite längre ner ”Dessvärre ingen specifik behandling.

Om jag Googlar Telangiektasier hittar jag direkt, på flera ställen, att det går att behandla med laser…! Efter en snabb Googling på doktor Ohlsson hittar jag att han är professor, forskare och överläkare inom Onkologi. Således inget jag inbillade mig. Borde man inte känna till sånt när man är så välmeriterad? Det är förvisso ingen onkologisk åkomma, men dock ett resultat av onkologisk behandling och det kan väl inte vara första gången de stöter på sådana här hudförändringar efter strålning. Kommer att ta upp det här nästa gång jag ska till onkologen, om ett par veckor.

Det ljusnar även på jobbfronten. Tack vare ett 17 år långt ideellt åtagande kan jag nu övergå från mitt ideella engagemang till en halvtidstjänstgöring, året ut till att börja med. Det känns bra! Jag får jobba med någonting jag är engagerad i, med saker jag kan, tillsammans med någon som känner mig väl och litar på mig och min kompetens. Inga gliringar, inga manipulativa härskartekniker med hugg om att allt är fel, inga sura miner. Det ska bli så skönt. Sovmorgon får jag också och ganska fria tyglar vad gäller arbetstid över lag. Känns helt okey. :-)

Något som också kändes helt okey var att befinna sig på gräsmattan vid årets utejympa för första gången igår. Jag ska villigt erkänna att det kändes allt annat än okey att ge sig av i blåsten från min lugna vrå på balkongen, men väl där var det underbart. Solen sken och det var skönt att få röra på sig. Nu hoppas jag att jag får rutin på det här och verkligen tar mig i kragen varje vecka – om det inte regnar! För där går min gräns.

Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.

En inneboende elektriker

Någon golvslipning blev det inte. Mitt parkettgolv var så illa åtgånget att golvläggaren dömde ut det totalt, så det blev ett helt nytt golv istället. Och ett riktigt snyggt sådant dessutom. Jag är så nöjd!

Efter att igår ha legat här på alla fyra och ägnat mig åt diverse koppleriarbete kan jag konstatera att det bor en liten elektriker inuti mig. Att det låg många sladdar bakom bokhyllan visste jag. Att en del av dem var onödiga hade jag också en svag aning om. Ändå var jag helt chockad när allt var klart och jag samlade ihop de överblivna sladdarna.

Inte nog med detta, när jag kom ut i köket upptäckte jag ytterligare två överblivna sladdar. Hur är det möjligt? Visst, jag köpte en ny megaförgrening, men ändå, den är långt ifrån full nu. Jag känner mig mycket stolt över att ha lyckats få alla kopplingar rätt, precis så som jag vill ha det. Till min hjälp hade jag väninnan som följde min minsta lilla vink – dra där, håll där, stoppa in i hålet där. Även om det lyste ett stort frågetecken i hennes ögon, lydde hon blint. Hon var minst lika förvånad som jag när allt var klart – och fungerade! Jag tror jag har varit elektriker i mitt tidigare liv.

Nästa stora förvåning kom när jag började sätta in mina böcker i bokhyllan igen. Trots att jag gjort mig av med massvis med böcker i mitt stora röj, var det svårt att få plats med böckerna. Har de ynglat av sig i påsarna? Nu är det hur som helst på plats alltihop och fönstren putsade. Jag är helt slut. Kroppens alla muskler skriker i protest och nu ska här inte göras någonting alls på ett tag. Jag ska bara ta det lugnt. Inga måsten. Bara njuta av resultatet. Jag är nöjd, jag har nått delmål ett och det blev precis som jag ville ha det.

I fredags, medan golvläggaren huserade här, tog jag tåget till Lund för ett besök hos rehabteamet. Ett team bestående av två personer. Jag var tung i huvudet redan när jag vaknade och inte blev det bättre av att än en gång vända ut och in på sitt liv och gräva fram allt som hänt de senaste 4½ åren. Först med en person. Sen med nästa. En timme med varje. Och slutligen med de båda samtidigt. Allt snurrade när jag var klar. Det är tur jag under årens lopp skapat en liten punktlista med de viktigaste, större händelserna. En liten punktlista som är på tre A4-sidor… Den listan har jag alltid med mig för att underlätta för minnet.

Kontentan av detta möte blev att de är imponerade över att jag överhuvudtaget står på benen. Det är inte konstigt att hjärnan inte riktigt vill fungera när det kommer till att lära sig nya saker efter att ha utsatts för så långvarig stress, på så många olika plan. Och dessutom varit ensam om att hantera allt. Det är inte konstigt jag är trött och att tålamodet och koncentrationen tryter i pressade situationer. Den blockering jag känner är kroppens försvar för att tala om för mig att dra ner på tempot. Jag måste lära mig att koppla av, ta det lugnt och att säga nej. Jag ska inte utsätta mig för allt för många nya utmaningar, utan göra sådant jag kan och tycker om. Det är okey att inte göra någonting alls, att bara vara och ta det lugnt. Jag kommer att kunna lära mig saker, men det kommer att ta mycket längre tid än ”normalt”. Och det ska få lov att ta tid. Det är ju tydligt att när jag gör saker jag gjort förut, som jag är van vid, då fungerar jag alldeles utmärkt. Hade hjärnan inte fungerat hade jag t.ex. inte fått ihop mina sladdar igår.

De ska skicka en remiss till vattengymnastik. Och så vill de att jag försöker gå på någon form av avkoppling såsom medicinsk yoga eller mindfulness för att lära mig koppla av. Lite samtalsterapi hade också varit bra. Ja, ja, så rullar vi ett varv till. Fast vattengympa har jag faktiskt funderat på förut. Eftersom jag inte kommer igång med min träning på gym igen och överhuvudtaget aldrig sett tjusningen med att svettas, så kanske det är en bra variant för mig att hoppa i plurret. Jag ger det en chans.

Undantagstillstånd råder

Det har gått 2½ vecka sedan unge herrn lämnade boet. Det känns som minst 2½ månad sen. Eller mer. Jag har under dessa två månader, förlåt veckor, farit som en guttaperkaboll fram och tillbaka med än det ena, än det andra. Lite i taget har jag tömt bokhylla och sorterat ut böcker och annat som kan kastas. Cykeln har gått i skytteltrafik till Myrorna och andra liknande instanser. Dels för att lämna det överblivna, dels för att försöka fynda bra grejer till både mig själv och sonen. Jag är nämligen av åsikten att det inte finns någon anledning att betala dyrt för sådant som man lika gärna kan handla bättre begagnat för en spottstyver. Åtminstone till att börja med, så kan man alltid byta ut mot nya saker den dagen man ramlar över något man verkligen vill ha. Det är dyrt att sätta bo.

Gardinerna jag köpte till sonen föll naturligtvis inte i god jord, men det visste jag nästan redan innan jag bestämde mig för att köpa dem. Det var en chansning, men det gjorde inget för jag kom på att de passar alldeles utmärkt i hans gamla rum. Faktum är att de är som gjorda för att hänga där. Lite för långa var de, så symaskinen fick jobba. Jag hatar symaskiner! Några dagar senare hade jag turen att ramla över en lampa på Erikshjälpen att sätta i fönstret. Där fanns också ett litet glasbord som skulle passa utmärkt i mitt nya läs-/arbetsrum så småningom, så det blev ett akutsamtal till en väninna med bil, som kom och hämtade mig.

Dessutom har jag hunnit med att måla både byrå och spegel. Byrån lyser upp i min mörka vrå, spegeln ligger än så länge på vardagsrumsgolvet. Faktum är att hela, nåja, halva min lägenhet är upp och ner. Bokhyllan är tömd, delar av den har jag själv kunnat flytta in i Bertils gamla rum och på lördag kommer väninnan för att hjälpa mig flytta resterande möbler, utom soffa och TV som får vänta några dagar till. Lite irriterande är det att inte Bertil kan komma och hämta sina resterande saker så jag får utrymmet. Jag hade också behövt flyttkartongerna, nu står allt i papperspåsar. I slutet av nästa vecka kommer golvläggaren för att lägga nytt hallgolv och slipa golvet i vardagsrummet. Det blir tomt och ödsligt några dagar, men det är smällar man får ta om man vill ha fint.

I måndags lastade jag min cykel full med Bertils saker, inklusive en gardinstång i näven och cyklade för att hjälpa honom hänga upp gardiner. Jag behöver åka för att handla en ny matta till mig själv, men har inte haft tid och ork. Nu märker jag att energin börjar tryta. Hela denna process tar på de sista krafterna. Det är så tydligt att jag har svårt att orka när det blir mycket på en gång. Just nu är jag så trött i huvudet att jag knappt vet var jag är, vad jag gör, eller vart jag är på väg. Tålamodet är nere på noll. Jag minns inte vad jag gjort, bara att jag gjort saker varje dag. Väninnor frågar ”hur gick det med XX igår” och jag tittar förvånat och undrar ”igår?” Vad gjorde jag igår? Jag har ingen aning. Det är tur jag har väninnor som har koll på vad jag gör och kan fylla i minnesluckorna. Allt snurrar och jag får vara glad att jag lyckas upprätthålla någon form av fasad på jobbet – som jag för övrigt har kvar.

Jag är så uppe i varv och har svårt att koppla av. Vaknar långt innan klockan ringer varje morgon. I går vaknade jag klockan 5! Efter en stund gav jag upp alla försök att somna om och steg upp. Jag hade ju en spegel som behövde ett nytt lager färg, så vid 6-tiden låg jag på alla fyra på golvet i vardagsrummet med penseln i högsta hugg. På eftermiddagen var jag så trött jag inte ens orkade gå och handla. Jag slocknade som en klubbad oxe i soffan klockan 16 och när jag vaknade en timme senare var jag fortfarande lika trött. Jag behöver semester!

För en vecka sen fick jag ett telefonsamtal. ”Hej jag heter [minns inte namnet] och ringer från onkologens rehabteam, du skulle varit här för en halvtimme sen”, sa den vänliga rösten. Vimsig och frånvarande är jag, men mina kallelser har jag baskemej alltid koll på, så jag blev minst sagt förvånad. ”Jag har inte fått någon kallelse”, förklarade jag. Nu har jag fått en ny tid och ska dit på en utvärdering nästa fredag. En utvärdering som tar c:a 3½ timme, så de går grundligt tillväga. Jag vet inte exakt vad det går ut på, men jag kommer att få träffa olika medlemmar i teamet för att utreda om och vad jag behöver för rehabilitering. Det blir intressant. Återkommer om det. NU tror jag att det är dags för ännu en eftermiddagsslummer i soffan.

Allt det roliga

I tron att jag behövde tröstas ville sonen uppmuntra mig dagen innan det stora flyttlasset så han påminde mig om att jag ju fick allt det roliga. Det vill säga, jag slapp bära tunga saker och så skulle jag ju hjälpa till med att inreda så småningom. Och det måste sägas att jag tycker är roligt. Dock måste han själv vara med på tåget, så det blir något han gillar. Vi hade redan varit på MIO där han fastnat för en fin matta med passande gardiner till vardagsrummet.

Dagen efter flytten cyklade jag till det nya hemmet med ett stort och välfyllt påskägg till de båda ungdomarna. Bertil hade nämligen deklarerat högt och ljudligt att jag under inga omständigheter fick komma med några blommor. Påskägg blir man aldrig för gammal för. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Visst blir det rörigt med flyttkartonger överallt, men när man dessutom låter disken stå, slänger tomma plastpåsar och annat där man står och går, ja då går det snabbt från rörigt till kaos.

Jag har lite svårt för att se sådant, jag tycker om ordning runt omkring mig. Så jag började lite smått med att plocka undan sånt som skulle kastas. Kände att jag lika gärna kunde diska och tömma diskbänken. Och så fortsatte jag med att ta upp lite saker ur några kartonger för att få undan dem och innan jag visste ordet av hade det gått tre timmar och alla kartonger i köket var uppackade, allt diskat och insatt i skåp och lådor. Passade också på att testa de nya knivarna – på mina fingertoppar. De var vassa! Och vi kunde konstatera att plåster var en bristvara i det nya hemmet.

Mitt röj i köket inspirerade de båda ungdomarna att börja plocka upp i sovrummet och ställa möblerna rätt. De satte också igång att försöka montera ihop ett stort skrivbord som stått i pappans källare. Där gick de dock bet och menade att det saknades bitar. Men på det stora hela såg lägenheten beboelig ut när jag lämnade bygget, hungrig som en varg. Någon mat hade de nämligen inte att bjuda på. Vad ska man med mat till när det finns chips, kakor och godis?

Och så var vi framme vid påsk. Fyra lediga dagar utan väckarklocka – och jag vaknade klockan 7… Påsken brukar vara den helgen jag fixar på balkongen, putsar fönster och känner att våren är här. Så blir det inte i år. Idag är det 7 grader, mulet och blåsigt – och det ska visst vara den bästa dagen av påsken, som för övrigt ska bjuda på regn, regn och regn. Ganska meningslöst att sätta igång med fönsterputs då. Jag vill ha vår NU! Jag vill ha värme. Jag vill känna solen på mina kinder.

Eftersom meteorologerna annonserat sol idag så passade jag på att bjuda hem väninnan och farmor för lite påsklunch på balkongen. Meteorologer är ett opålitligt släkte! Vi får väl se om det går att sitta där framåt eftermiddagen. Kommer bara solen fram och det blåser från rätt håll brukar det bli ljuvligt på balkongen och typ 20 grader även om det bara är 8 grader för övrigt. Annars är det inte värre än att vi får sitta inne med vår sill och snaps. Det går det också. Och ikväll blir det helstekt kyckling med gräddsås. Yum!

I morgon har jag dristat mig till att bjuda hem ungdomarna på mat. Det är en utmaning som heter duga! Den ene äter inte kött, den andre äter inte grönsaker. Inte mycket annat heller för den delen. Och jag är fantasilös i köket. Inte världens bästa kombination. Men jag vill ju gärna träffa killarna, har liksom känt båda sen de föddes.

Två intensiva påskdagar, sen har jag två ytterligare lediga dagar att slappa på. Fast om jag ska komma vidare med mina projekt får jag nog ta mig i kragen och börja packa ner mina böcker och annat i lådor så jag kan flytta möblerna och få golvet slipat. Problemet är dock att mina flyttkartonger befinner sig på fel adress och jag inte vet hur jag ska få hit dem. Men jag får väl lösa det också, på ett eller annat vis. Så, vid närmare eftertanke blir det nog inte så mycket slappande denna påsk. Kanske det är tur att vädret är som det är, det finns liksom inte så mycket annat att göra när det regnar.

Glad påsk alla!