Arbetsförmedling eller arbetsförnedring?

Så var det dags igen för en tur med AF och deras handläggare som inte verkar vara utrustade med något som helst sunt förnuft.

I måndags fick sonen brev från Arbetsförmedlingen med beskedet att han blivit avstängd i 5 dagar från och med 1 februari med motiveringen att han inte sökt tillräckligt många jobb. Det står däremot ingenting om att han faktiskt arbetat 110 timmar under januari.

Han kan också konstatera att varken november eller december månads aktivitetsrapporter har blivit godkända. Trots att han i november månad arbetade i runda slängar 200 timmar, varav drygt 2 av veckorna innefattade 12-timmarspass med endast en dags vila. Det är MER än heltid! Vad mer vill de att han ska göra? Dessutom stängdes han av en dag för att ha missat ett möte som han inte ens fått en kallelse till. Suck! Men nädå, icke godkänt.

Under december månad arbetade han c:a 110 timmar. Många arbetsdagar i december gick dessutom bort på grund av helgdagar, även om han faktiskt jobbade på juldagen. Bra där kan man väl tycka, såvida man inte jobbar på AF då förstås.

Det är något allvarligt fel på systemet när man straffas med avstängning för att man jobbat och inte haft möjlighet att sitta åtta timmar om dagen och söka jobb. Målet är väl ändå att man ska arbeta i första hand? Han tar alla timmar han kan få hos den arbetsgivare han har, för det straffas han för att inte samtidigt sökt tillräckligt med andra jobb. Det är absurt! Med deras regler är det ju ingen idé att jobba eftersom man då inte har tid att söka jobb.

Om handläggaren nu inte tycker att arbete är ett tillräckligt gott skäl till att han inte hunnit med att söka andra jobb hade det väl varit på sin plats att hon tog personlig kontakt med honom och förklarade det innan hon fattar beslut om avstängning, för att få en fullständig bild av hans arbetssituation. Tilläggas bör att hon inte hört av sig en enda gång förutom första dagen hon blev hans handläggare i augusti, då hon genast började med att kritisera hans jobbsökande.

Han har haft en behovsanställning på samma företag i tre år och avancerat till att stå överst på listan när de ringer in folk. Det har också lett till att han numera lånas ut till andra företag när det inte finns jobb där. Detta hade hon vetat om hon besvärat sig med att ta personlig kontakt.

Att ligga så bra till på företaget att han nu även kommer till andra ställen på grund av det, är guld värt. Det är definitivt en utveckling i rätt riktning där chanserna till arbete har ökat markant. Men på AF bestraffas han för detta med avstängning… hur är det möjligt? Var finns logiken i det?

Arbetade timmar måste väl ändå räknas in i aktivitetsrapporten, inte bara antalet sökta jobb?! Han tar alla timmar han kan få; dag, kväll, natt, till och med 12-timmarspass – vardag såväl som helg. Precis som alla andra måste han väl ha rätten att äta, sova och ha lite fritid efter arbetstid. Det finns gott om andra som inte jobbar alls, de borde lägga resurserna på dem istället för att bestraffa dem som jobbar, betalar skatt och sköter sig.

De flesta jobb som han skulle kunna vara aktuell för är truckkort önskvärt, vilket han inte har. Han har sökt flera sådana tjänster men första frågan när arbetsgivaren hör av sig är utan undantag ”har du truckkort?” sen är det tack och hej. Han har frågat AF om de kan bidra med en truckutbildning, men fått svaret att det gör man inte såvida han inte först fått ett jobb där arbetsgivaren kräver ett truckkort. Moment 22 alltså. Har du inte truckkort får du inte jobbet, så ser den krassa verkligheten ut.

AF ägnar sig alltså åt att stänga av människor som inte söker tillräckligt antal jobb på grund av att de jobbat mer eller mindre heltid. Man blir både trött och förbannad. Att bestraffas med avstängning på grund av att man har prioriterat jobb före ansökningar är hål i huvudet. Hur f*n ska man motivera ungdomar att ta de jobb som erbjuds när AF beter sig som om de begått en brottslig handling. Grrr!!!

Annonser

Ny energi och nya projekt

För 19 år sedan stod jag inför ett av mina tuffaste beslut någonsin, för att inte säga det tuffaste. Frågan var ”Should I stay or should I go”. Jag valde det senare och har inte ångrat mig en dag, även om det inledningsvis var mycket tufft för både mig och min älskade femåring, som inte alls var med på noterna. Att separera kändes för mig som ett stort misslyckande i livet. Jag var nästan 40 och hade precis påbörjat ett annat avslut, nämligen karriären som barnskötare. Skolarbetet tog mycket tid och kraft redan som det var. Plötsligt hade jag ingenting, varken jobb, utbildning eller familj. Det blev mycket på en gång.

Jag flyttade då in i min nuvarande lägenhet. En nödlösning just där och då eftersom vi var tvungna att sälja vår gemensamma bostadsrätt. Under en kort period tänkte jag bo kommunalt för att sedan leta efter något annat för oss. Den ”korta” perioden har alltså varat i 19 år. Aldrig har jag trivts så bra i en lägenhet som i den här. Aldrig har jag bott så länge i en lägenhet som den här. I mitt inre har oron gnagt i många år att den dagen Bertil lämnar boet måste även jag flytta till något mindre. Men med åren har jag kommit fram till att jag varken behöver eller vill lämna min älskade bostad. Så länge jag klarar att gå upp för trapporna kommer jag att stanna här.

Jag har genom åren successivt låtit renovera delar av lägenheten, med bland annat nya golv och tapeter i vissa rum. Senaste projektet var förra sommaren efter sonens flytt där jag tömde hela vardagsrummet för att få nytt golv. Det är tyvärr så att när man börjar i ena änden ser man hur taffligt det ser ut i andra…

Mitt liv utan Exemestan har gett mig ny energi. Eller om det är ljusets återkomst. Jag vet inte, kanske en kombination av båda, men jag känner mig hur som helst mer närvarande och har lust till saker igen. I veckan som gick var jag därför och beställde renovering av kök och hall! Den 19 år gamla tapeten i köket har verkligen gjort sitt. Så till den milda grad att den börjat lossna i fogarna. Samma sak i hallen som är väldigt sliten, fastän jag fick nytt golv även där förra sommaren. Dessutom har jag alltid velat ha vitt inuti köksskåpen och jag blev verkligen inspirerad när Bertil fick sina fixade i somras, vilken skillnad det blev!

Det är en djungel att välja rätt färgnyans. Förra veckan har jag därför sprungit fram och tillbaka till färgaffären för att köpa några burkar med färgprover och målat ena hörnet i köket för att vara säker på att matvrån får precis den färg jag vill ha. Jag vill nämligen under inga omständigheter ha vitt. Efter tredje försöket känner jag mig nöjd.

Jag har nu ett par veckor på mig att sortera ut sånt som ska kastas och sånt som kan lämnas till Myrorna. Resten ska packas ner i lådor och jag får packa min väska för vistelse på annan adress. Det går ju inte att bo i lägenheten utan kök och jag har turen att farmor ska resa bort i mars, så jag kan bo där. När måleriarbetet är klart har jag sedan en dryg vecka på mig att ställa i ordning innan det ska skäras i min stortå. Bättre timing får man leta efter!

Femårskontroll

Så kom den, kallelsen till femårskontroll. Och gissa vad – jag ska vara där klockan 9:00. I LUND! Varför? Jag lärde mig ett nytt ord i våras och det passar väldigt bra att använda just nu. Det kan de fetglömma! Det finns ingen som helst anledning för mig att stiga upp klockan 6 för att sitta ett par minuter med en läkare och konstatera att det nu har gått fem år. Vad jag förstår förekommer varken röntgen eller några andra närgångna undersökningar i samband med denna kontroll. Så nä tack. Inte heller står det i kallelsen vilken läkare jag ska träffa. Det tycker jag är viktigt, för det finns en läkare jag absolut inte vill gå till.

Idag ringde jag således dit. Telefontid 8-15 står det på pappret. ”Tryck 1 för av- eller ombokning”, så det gjorde jag. Och kom till en telefonsvarare där jag ombads tala in namn, personnummer och vilken tid jag vill boka om, så skickar de en ny kallelse. Ingen som helst personlig kontakt. Man kan ju undra varför de har telefontid när man ändå bara kommer till en maskin. Nåväl, jag talade om vem jag är och att jag vill ha en senare tid på dagen eftersom jag har en bit att åka. Jag talade också om att jag vill veta vilken läkare jag ska till, helst den jag haft de senaste gångerna.

Nu återstår att se om de hörsammat detta önskemål och om den nya tiden passar in i min almanacka. Idiotstystem att man inte kan prata med en människa och sitta med sin kalender framför sig så man kan boka in en tid som passar både dem och mig. Det känns som att vi alla skulle tjäna på personlig kontakt, så de slipper skicka ut kallelse på kallelse tills det blir rätt. Just den här tiden känner jag inget direkt behov av eftersom jag har förstått att det inte händer något av vikt ändå. De ska bara sätta en bock i protokollet. Ett OK i rumpan. Tack och hej.

OK2

Jag hade hellre velat ha regelbunden kontakt en gång om året under de fem år som gått. Istället har jag blivit min egen doktor och gör det som känns bäst för mig. Vilket bland annat resulterat i flera uppehåll med min antihormonella behandling. Det har också medfört att Google har tipsat mig om andra sorter som jag ringt och bett att få testa. Nu har jag varit igenom Letrozol, Exemestan, Anastrozole och tillbaka till Exemestan. Där Letrozolens värsta biverkning var en olidlig muntorrhet där all min saliv försvann, Exemestan stängde av min hjärna och Anastrozolen gav mig andnöd.

För tillfället har jag än en gång befriat mig själv från bomullen i huvudet och mår mycket bättre. Jag hittade bland annat följande i en artikel i Läkartidningen och kände igen vartenda ord, de kunde lika gärna illustrerat det med en bild av mig:

Många kvinnor med pågående antihormonell behandling ger uttryck för olika grad av nedstämdhet, avsaknad av lust och glädje i tillvaron, fysisk och psykisk trötthet samt energilöshet. De kan besväras av närmast konstanta sömnbesvär orsakade av nattliga svettningar och vallningar. De kan även ge uttryck för en ständig inre oroskänsla. De kognitiva besvären visar sig i form av nedsatt förmåga att hantera vardagliga stressfyllda situationer, sänkt simultanförmåga och försämrat arbets- och närminne. Detta kan leda till, förutom sviktande självkänsla och skuldkänslor, oro för demensutveckling.

Jag har ätit mina tabletter, från och till, i sammanlagt 3½ – 4 år ungefär skulle jag tro. Just nu känns det som att de gjort mer skada än nytta, men så är det förmodligen inte. Jag hoppas att dessa år av mental utmattning och oförmåga att fungera normalt inte bara tagit död på hjärncellerna utan även eventuella kvarvarande cancerceller. Enligt läkarna fanns det inga kvar (cancerceller alltså) utan detta var endast en adjuvant behandling, just in case. Vilket gör mig ännu mer omotiverad att äta dem. Vi får väl se vad läkaren säger på min femårskontroll. Sist jag var där sa hon att de tre första åren är viktigast. Nu återstår bara att invänta nästa kallelse och hoppas att tiden är bättre och att det framgår vilken läkare jag ska träffa.

Laserkvinnan

I morse ringde klockan 06:30. Av någon underlig anledning får jag alltid tider hos sjukvården klockan 8 på morgonen, men eftersom jag vet att tider hos sjukvården inte växer på träd så finner jag mig i de tider som tilldelas mig. Idag var det således dags för laserbehandling nummer fyra på hudkliniken. Från att ha haft illröda strålskador (telangiektasier) i hela armhålan och över ärret på höger bröst finns nu bara en liten fläck kvar. Trots att två onkologer dömt ut skadorna som oreparabla… För den som är nyfiken finns en bild längst ner på sidan ”Strålnig biverkningar”. Om c:a sex veckor blir jag kallad en sista (?) gång.

Hoppas jag hinner med en sista laserbehandling innan det är dags för nästa arla morgonstund inom sjukvården. Den 5 april, kl 07:45!, ska jag nämligen äntligen operera min artrosdrabbade stortå, eller Hallux rigidus som det heter med ett finare namn. Det är med andra ord inte bara till sinnet jag är rigid, det har spridit sig hela vägen ner till tån. Den operationen skulle jag gjort redan i januari 2014, men då fick jag plötsligt en arbetsträningsplats och det fick gå före. Operera tån kan man alltid göra och nu har jag alltså fått en ny tid. Denna gång ska ingenting få stå i vägen för det.

Tydligen har det kommit några nya rön om vad man inte ska äta om man haft bröstcancer. Fick ett mail från en väninna igår som läst att man inte ska äta mat med asparagin i. Personligen har jag aldrig ens hört talas om asparagin. Jag upplystes om att det finns i bland annat sparris, broccoli, soja, mejeriprodukter, kött, kyckling, fisk- och skaldjur… Då återstår alltså Quorn om man vill leva och ha hälsan. Frågan är om jag vill dö av tristess (läs Quorn) eller leva livet tills bröstcancern tar livet av mig. Alla dessa förbannade rön! De skrämmer mer än de gör nytta tror jag. Nästa månad kommer nya rön och då gäller inte dessa längre. Det är väl med asparagin som med så mycket annat, i lagom dos är det förmodligen ingen fara.

Det här med mat har för övrigt plötsligt blivit så jädra besvärligt. Jag har förvisso aldrig haft något matlagningsintresse, det ska villigt erkännas. I synnerhet inte när det gäller att bjuda gäster på middag. Middagsbjudningar har varit förenade med stor skräck och jag har i största möjliga mån försökt undvika det. Med åren har jag dock insett att ingen kommer att dö av det, varken gästerna eller jag. Det började till och med bli roligt, om än med en liten fjärilsfarm i magen. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Det är skitjobbigt att bjuda på mat.

Vi hade styrelsemöte i bowlingklubben i veckan och denna gång stod jag för värdskapet, vilket innebär att det ska bjudas på middag innan mötet. Två av styrelsemedlemmarna äter inte mat med grönsaker i, varav en av dem i princip bara äter ”biff å bea”, den andre livnär sig på kebab och pizza. Dessutom har de ganska bestämda åsikter om vegetarianer ”eftersom det är så svårt när man ska bjuda dem på mat”. Det håller jag förvisso med om, men ärligt, ALLA specialkoster är precis lika jobbiga för värdinnan! Det spelar ingen roll vad det gäller.

Förr bjöd man hem vänner på mat, man lagade något man tyckte om, som man var bra på. Gästerna kom och åt det som serverades, ingen ifrågasatte innehållet. Nu är det ett helt projekt! Och ingen av de avvikande förstår problemet, däremot kan de gärna ha åsikter om andras matvanor. När jag påtalar att de själva är rätt jobbiga så får jag ofta svaret ”men det är ju inte samma sak”. JO! Det är precis samma sak så länge specialkosten handlar om vad man inte vill äta istället för vad man inte kan äta. Har man en allergi är det givetvis en helt annan sak. Jag skulle t.ex. vilja se den vegetarian som ställer sig och gör riktig köttfärssås till mig istället för på sojafärs, eller steker en biff för att göra mig nöjd… Det kommer aldrig att hända.

Plötsligt ska alla i sällskapet anpassa sig till en persons matvanor, istället för tvärtom. Vad hände med ”ta seden dit du kommer”? All glädje försvinner när man ska slå knut på sig själv för att försöka servera något som alla kan äta, där den ende som inte njuter av maten till slut är värdinnan själv. Alternativet är att hitta på en ”reservrätt” för de avvikande, vilket inte underlättar det minsta. Hade jag velat öppna restaurang hade jag gjort det för länge sen. Jag snubblade över en Instagraminlägg från Paolo Roberto idag och han skräder verkligen inte orden.

Paolo for president!

Luddiga funderingar

Hade en ganska intressant diskussion med sonen för ett par dagar sen som väckte en del frågor och egentligen inte gav några ordentliga svar. Vad menar man egentligen med uttryck som ”ett par dagar sen”, ”snart”, ”strax”, ”om en stund”, ”om ett par timmar, dagar, veckor…”? Hur långt är ett snöre typ? Idiotiska uttryck egentligen, för ingen har de exakta svaren. Dessutom känns det lite som att det vi i den lite äldre generationen menar med ”om en stund” inte riktigt är i fas med hur ungdomen uppfattar det.

För min del betyder ”om ett par timmar” just precis det. Ett par = två. Absolut max tre timmar, men då är det verkligen stretchat till sitt yttersta och på gränsen till oförskämt. ”Om en stund” betyder inom kort, dvs under en timme, egentligen under en halvtimme. Men dessa begrepp visade sig ha en helt annan innebörd för sonen, som menade att ett par timmar kunde sträcka sig så pass långt som fem timmar. Och ”om en stund” innefattade åtminstone ett par timmar (och med en i minne har vi precis lärt oss att ”ett par timmar” kan betyda ända upp till fem om man är ung i sinnet…). Det är minsann inte lätt att reda ut begreppen! Inte konstigt man blir tokig när man avtalat med honom att ses ”om en stund” och han sen dyker upp när halva dagen gått. Roade mig med att Googla lite och hittade följande:

Efter ett långt resonemang kom vi i alla fall fram till att strax är kortare än snart och snart är kortare än en stund. En stund är under en timme. ”Ett par timmar” framhärdade jag att det är max tre timmar, men helst närmare två. Han höll inte med. För honom är en stund flera timmar, ”ett par timmar” är ännu fler timmar. Nån som hänger med?

Det visade sig att han haft samma diskussion med sin pappa, som föga förvånande hade ungefär samma tidsbegrepp som jag. Trots det var sonen tveksam till vem av oss som hade rätt, han eller gamlingarna. Nu skulle han ta frågan vidare till högre instans, det vill säga kompisarna, för ett avgörande utlåtande. Jag påtalade dock det faktum att pappa och jag för en gångs skull var överens om något, vilket statistiskt sett borde innebära att vi har rätt. :D

När unge herrn skulle cykla hem hade klockan passerat midnatt. Vi skulle ses igen nästa eftermiddag eftersom det var dags för match och jag alltid återfinns i publiken när det är hemmamatch. När han öppnade dörren hörde jag mig själv säga ”hej då, vi ses om ett par timmar”. Å där föll hela diskussionen och alla slutsatser platt. ”Ett par timmar” förvandlades plötsligt till ett halvt dygn.

Och så här i efterhand, när jag såg en trailer på TV som gjorde reklam för ett kommande program som ”kommer snart”, insåg jag att det inte finns några tydliga regler för vad snart är heller. För det kommande programmet är inte aktuellt än på ett par veckor…

Slutsats? Det är inte lätt med luddiga tidsbegrepp! Allt är relativt.

Den huvudlöse

Vaknade härom morgonen av att jag låg och skakade av feberfrossa. Stapplade ut i badrummet för att ta ett par tabletter och hämta febertermometern, men insåg snabbt att den befinner sig på annan adress för tillfället. Katten också! Efter lite rotande i lådan hittade jag dock en modernare version av den gamla ”upp-i-rumpan-modellen”, en med display och av-och-på-knapp, så den tog jag med in i sängen. Hade för mig att den skulle pipa när den var klar, men den pep ju inte. Tempen var inte heller särskilt hög i förhållande till skakningarna. Men jag somnade om efter ett tag när tabletterna gjort sitt.

När man står där klockan 3 på morgonen och skakar värre än en slagborrmaskin, samtidigt som man desperat försöker få ut Ipren ur sin inbrottssäkra förpackning, tänker man inte ens tanken att det kan finnas en bruksanvisning till termometern. Man tänker inte ens tanken att man skulle behöva en sådan. Den tanken slog mig dock morgonen därpå. Efter en snabb genomläsning, behövde egentligen bara läsa rubriken, kunde jag konstatera att det här var en muntermometer som inte alls hade i de nedre regionerna att göra. Inte konstigt den inte bar sig åt som förväntat och nu har den förpassats till de sälla jaktmarkerna. Känner inte riktigt för att stoppa den i munnen efter utflykten söderöver.

Året har annars börjat i samma anda som det gamla avslutades. Två gånger har säckkärran redan fått jobba. Ena gången begav jag mig dessutom iväg på egen hand efter att ha hittat en viksäng på Blocket som kan vara bra att ha för övernattningsgäster. Det var på håret den fick plats på kärran och när jag drog hem den kunde jag inte låta bli att undra över min mentala hälsa. Men kände mig ändå lite stolt över att upptäcka att jag numera avbildas i gatukonsten. Verket kallas ”Den huvudlöse” och finns att beskåda på flera ställen. Säckkärran är dock av annan modell än den som visas på bilden.

På tal om huvudlöst. Aftonbladet har lagt sig till med en ny approach. De påstår sig ”stå upp för bra journalistik” och blockerar därför all läsning på deras hemsida om man har Ad-block installerat. Vilket jag har, så jag får inte ta del av deras fantastiska journalistik. Åh nej.

Det innebär förstås bara att man bläddrar vidare till en annan tidning och åtnjuter deras goda journalistik istället. Fast det kanske är det som är syftet, för i ärlighetens namn är väl just Aftonbladet inte känt för bra journalistik, snarare sensationslysten dito. De flesta nyheter finns hur som helst att hitta någon annanstans och gör de inte det, tja då kan jag garanterat leva utan dem. Faktum är ju att jag har Ad-block just för att jag föredrar journalistiken framför annonserna som bara stör och gör att man knappt hittar det som är läsvärt i en tidning, oavsett om jag läser nät- eller papperstidning.

Jag har skylten ”ingen reklam” på min dörr. Jag zappar runt på TV:n under reklampauser. Jag kommer med andra ord inte att avaktivera Ad-block för att läsa artiklar på Aftonbladet som jag kan läsa överallt annars. Men jag önskar naturligtvis AB lycka till i sitt försök att locka läsare genom att spärra artiklarna, istället för att rannsaka sig själva och fundera över varför folk tar till Ad-block från första början.

En som inte är huvudlös är min Amaryllis, för här blommar löken. Vacker är den, men väldigt kort i rocken.

Årsresumé

När Bertil fyllde två år fick han sina första bowlingklot. De var av plast och kom med sex kulörta käglor. Dessa bilder är från nämnda födelsedag, där han tar sina första stapplande steg som bowlare. Suget i blicken och koncentrationen går inte att ta miste på. Det sitter i generna, han är ju sprungen ur två bowlingfamiljer, varav fadern var en klart lysande stjärna. Mamman inte helt oäven hon heller. Många strike blev det där på hallgolvet innan han som fyraåring (tror jag det var) tog steget ut på den riktiga banan. Sen har det bara rullat på, om man säger så.

Igår spelade han sin sista ungdomstävling, där han tog sig till åttondelsfinal och åkte ut med endast 2 poängs marginal (och på att hans motståndare hade över 30 poäng i handicap). Han spelade strålande hela dagen, vann sin kvalserie och blev även bästa spelaren totalt utan handicap. Trots att han inte hållit i ett klot sen mitten av november. Men med ovanstående bilder i åtanke så verkar träning inte vara så nödvändigt för denna naturbegåvning. Man kan säga att han gick med flaggan i topp och både jag och farmor var mäkta stolta när dagen var slut.

Och nu var vi än en gång framme vid årets slut och som vanligt går jag ner i något slags mörker. Ännu ett år till handlingarna, ännu ett år som inte heller blev året när allt vände och framtidstron infann sig, även om jag faktiskt trodde det vid årets början. Jag börjar tappa tron på att det någonsin blir annorlunda och jag har lite tappat gnistan att ens försöka förändra något. Det känns meningslöst.

Året började annars bra. Jag gick in i ett nytt år med en ny anställning. En anställning som kändes helt rätt. Här hade man erfarenhet av, och förståelse för, hur det är att ”börja om på nytt”, av att komma tillbaka efter lång sjukskrivning. Jag hade förvisso arbetsuppgifter jag varken hade utbildning för eller erfarenhet av, men det skulle nog bli bra. Min närmaste kollega och tillika chef var översvallande vänlig och uppmuntrande. Jag fick beröm för att jag var effektiv, rak i kommunikationen och tog egna initiativ.

Några månader senare betraktades just detta som mina sämsta egenskaper. Jag hånades för min effektivitet, ansågs uppkäftig och skulle ge f*n i att ta egna initiativ. Jag tilldelades plötsligt omöjliga uppgifter som var dömda att misslyckas. Trots vetskap om att jag saknade utbildning inom ekonomi och trots mina uttalade inlärningssvårigheter förväntades jag klara av sådant andra lär sig under flera års utbildning. Det letades efter fel och till slut kunde jag inte ens vattna blommorna rätt. Situationen blev ohållbar och jag kände mig mer värdelös än någonsin. Tack och hej, bättre fly än illa fäkta. Ingen är värd att behandlas på det viset.

Istället omvandlades 17 års ideellt engagemang till en projektanställning hos FAS-föreningen. Det kändes väldigt bra. Jag jobbar hemifrån och kan själv bestämma när och hur länge jag vill jobba åt gången. Ingen väckarklocka behöver ställas, hur länge jag än sover är jag ändå först ”på plats”. Det blir intensivt ibland och lite mer utspritt andra gånger. Nackdelen är förstås att jag inte har någon arbetsplats att gå till, jag saknar rutiner och det sociala umgänget. Jag saknar tillhörighet, känner mig instängd och isolerad, särskilt den här årstiden. Men jag börjar bli van.

I våras bestämde sig unge herrn för att det var dags att flytta hemifrån. Inget förvånande i sig, det hade länge bara varit en tidsfråga, men när beslutet väl var taget gick allt väldigt fort. Andra lägenheten han tittade på blev hans, med inflyttning ”nästa vecka”. Det fanns inte mycket tid till förberedelser där. Utan att ljuga kan jag väl säga att det blev en på många sätt minnesvärd flytt, om det är odelat positiva minnen vill jag däremot låta vara osagt. Som så många gånger förut misstolkades mina intentioner, så istället för ett trevligt samarbete över gränserna tvingades jag lämna mitt hem under några timmar för att inte riskera några onödiga och ytterligare otrevligheter att förmörka denna glädjens dag med. Å andra sidan har jag fått vara behjälplig med de mest udda ting sedan dess, som att gå gata upp och gata ner genom stan med diverse skrymmande inköp som sänggavel och fåtölj. Många cykelturer fram och tillbaka med fyllda cykelkorgar har det också blivit. Vad ska man med bil och körkort när mamma har två cykelkorgar och en bra säckkärra?

När sonen lämnat boet har jag fått göra en rockad här hemma för att fylla tomrummet och jag är inte riktigt klar än. Men hittills har det blivit nytt parkettgolv i vardagsrummet och hallen. Ommålade hallmöbler. Inköp av stort, tungt höj- och sänkbart skrivbord och en ny promenad genom stan med säckkärra. Ett idiotprojekt så här i efterhand, men vi klarade det i alla fall och jag är så nöjd.

Årets höjdpunkt kom i september när jag äntligen kom iväg på en hett efterlängtad resa till Mallorca. Ett kärt återseende med Ca’n Picafort, som var precis så härligt som jag mindes det. Jag bara älskar den orten och det var garanterat inte sista gången jag åkte dit. Det här är precis den typen av semester jag vill ha, helst två veckor istället för en.

Efter semestern bestämde jag mig för att sätta mig själv i första rummet för första gången på många, många år. Jag började med både mediyoga och mindfulness för att hjälpa mig själv på traven. Syftet med dessa båda kurserna är att man ska utöva detta hemma också för att det ska ge bästa möjliga effekt, helst varje dag. Jag köpte mig därför en yogamatta som jag har legat på totalt 2 gånger. Första gången frös jag som en hund, andra gången började grannen med ett tre timmar långt barnkalas med musik så högt att jag inte hade en chans att koppla av. På något vis är det svårt att få till den totala avkopplingen hemma, det är alltid något som stör i detta oerhört lyhörda hus. Eller så är det bara jag som är odisciplinerad. Ja, så är det nog. Jag erkänner. Den insikten kanske kan vara ett litet frö till ett nyårslöfte. Får fundera på den.

I mitten av december hade jag lyckats få tag i biljetter till förhandsvisning av de två första avsnitten av Bron, vars sista säsong börjar i morgon. Det var en upplevelse att se på storbild tillsammans med 4000 andra och ganska häftigt när publiken spontant applåderade. Jag är inte mycket för svenskproducerade filmer och serier, men jag måste tillstå att just Bron är ett mästerverk. Fantastiskt bra och jag längtar till det börjar.

Å så sitter jag alltså här, med ännu ett spillt år bakom mig. Med sina sorger och glädjeämnen. Inga direkt spännande händelser, inga katastrofer heller. Jag har hållit mig borta från sjukhusen i år! Inte inlagd en enda gång. Bara en sån sak. :-) Min antihormonella behandling har varit ömsom på, ömsom av. Exemestan ut, Exemestan in, och så ut igen. Anastrozole in, Anastozole ut, Exemestan in igen och där befinner jag mig nu sen några månader tillbaka. Just nu funkar det bra, tror jag. Har nästan glömt hur det ska vara när man mår som man borde. Armar, nacke och fötter värker, men om det beror på medicinen eller på annat vet jag inte. Tror faktiskt inte det. Jag känner mig åtminstone inte tung i huvudet som jag gjorde i våras. Å andra sidan har jag inte heller behövt använda hjärnan till något ansträngande. Så jag vet egentligen inte hur de påverkar mig. Jag har femårskontroll i maj och därefter hoppas jag de säger att jag kan lägga dem för gott.

Det är något med nyåret som gör mig vemodig. Mindfulnessen väckte en hel del tankar och funderingar som jag trodde jag hade lagt bakom mig för länge sen. Särskilt de tre sista omgångarna fick mig lite ur balans. Sorgen efter mina föräldrar gjorde sig påmind igen. Jag tappade fotfästet lite grand och har lite svårt att hitta tillbaka till motivationen. Kanske en ny gnista tänds när det nya året gryr. Det finns en del idéer och tankar om vad jag skulle vilja göra, kanske jag kan omsätta några av dem i praktik när vi går mot ljusare tider. Men då är vi tillbaka till det här med disciplin och brist på den samma. Dags att försöka strukturera upp min vardag.

Men nu tickar klockan obönhörligt mot tiden där 2017 får dra sin sista suck. Ett år åtminstone inte jag kommer att sakna. Någonting säger mig att 2018 bara kan bli bättre. Det är dags att förbereda det som förberedas kan inför kvällen och sen landa i soffan framför årets sista V75.

Ta hand om och var rädda om varandra – börja nu, i morgon kan det vara för sent.

Gott slut och gott nytt år!

 

Den som hade Pinocchios näsa

Suck, den som ändå hade en näsa lika lång som Pinocchio. Vad lycklig jag hade varit då, eftersom jag har en tendens att inte tänka längre än nästippen. I mellandagarna anordnas som vanligt en ungdomstävling som Bertil, mot alla odds, vann som 13-åring. Förra året sammanföll denna tävling med Kents sista spelning i Stockholm, så han fanns av naturliga skäl inte i startfältet då. Som sekreterare i klubben och ansvarig för hemsidan följde jag ändå tävlingen hemifrån eftersom resultat löpande skulle läggas ut. Funkade skitbra! Och jag erbjöd mig göra samma sak även i år. Tills jag i julhelgen kom på att jag inte alls har lust att sitta hemma och uppdatera någon hemsida, det är ju för böveln sista gången någonsin Bertil kan och ska spela i tävlingen innan han faller för åldersstrecket! Då vill jag naturligtvis befinna mig på plats i bowlinghallen. Med en lite längre näsa kanske jag hade kommit på det här i tid… Nu får jag nöja mig med dumstruten.

I-landsproblem, jag vet. Det gäller bara att prioritera och sätta saker i sitt rätta perspektiv. Det är vi bra på här i Malmö. I världen sitter en president på Twitter och provocerar en annan dåre till att snart starta ett tredje världskrig. I vårt eget land drar F-kassan in assistenter till människor som knappt kan röra sig, gamla får inte plats på äldreboenden, sjuka får inte vårdplatser, barnen har inte lärare så det räcker. Malmös bilar sprängs, stan brinner, folk skjuts till höger och vänster. Då har en enhetschef i Malmö fått nog och tar till storsläggan! Nu jäklar ska vi förändra samhället till det bättre och vi börjar naturligtvis med att bestraffa en enskild medarbetare så alla andra lär sig veta hut. Hittade följande på Sydsvenskan.se idag, en betalartikel så jag kan inte läsa hela eftersom jag av princip inte betalar för nyheter på nätet som man oftast ändå kan hitta på annan plats, men rubriken räckte för att få mig att slå pannan i väggen.

Heja Malmö. Jag rodnar. Oacceptabelt var ordet… Perspektiv tack!

Och Carola rasar för att ett av hennes framträdande på en konsert klippts bort av TV4. Trots att hon faktiskt slösat en hel inspelningsdag PLUS en repdag – med skadat knä. Stackars, fick hon inte betalt? Ja kära nån, vart är världen på väg när inte ens Carola är helig längre? Vad är väl mina små problem om att befinna mig på rätt plats vid rätt tid i jämförelse?

Julen har annars förlöpt väl. Lugnt och skönt. Mysigt, mycket mat och massvis med paket. Alldeles för många som vanligt, men vadå, det är ju bara jul en gång om året. Nu laddar vi för nyårsafton, dn kväll jag oftast helst skulle vilja vara utan. Men för en gångs skull ser jag verkligen fram emot nyår! Den kommer att bli precis sådär lugn och mysig som jag vill ha det, i sällskap av dem jag bryr mig allra mest om. Jag har nämligen bjudit hem farmor till oss och dessutom har unge herrn aviserat närvaro. Det var otippat men jätteroligt. Jag har inte firat nyår med honom sen jag skilde mig för 18 år sedan. Eftersom pappan hade bästa utsikten – och det aldrig funnits något som heter ”min helg” eller ”din helg” i vår familj – valde Bertil alltid att fira nyår där. Och de senaste åren har han firat med kompisar som tonåringar gör. Men i år blir det annorlunda och jag känner mig väldigt hedrad över att få skämma bort både honom och hans farmor hos mig över årsskiftet. Ja, å så väninnan förstås.

Nedräkningen har börjat!

Kulor i grenen

Trots att Unge Herrn numera är bosatt på annan adress har idag den traditionella julskivan dånat ur högtalarna samtidigt som granen pyntats under högljudd skönsång och vild dans av undertecknad. Unge Herrn är för övrigt nöjd med att slippa detta pinsamma spektakel. Men utan sång och dans ingen jul.

Årets gran var väldigt kort i rocken, för första gången någonsin nådde den mig inte ens upp till nästippen. Och då ska sägas att jag inte hör till kategorin lång och ståtlig. När jag köpte den tyckte jag inte det gjorde så mycket, för den var ju så fin, men när jag fick in den i julgransfoten såg det fånigt ut. Hela dagen igår stod den där i sitt nät och hånlog mot mig. Till slut kom jag på att jag hade några gamla plastbackar på vinden som Bertil hade leksaker i en gång i tiden. En uppochnervänd sådan back, dold av en gammal julgransmatta, får i år tjänstgöra som piedestal åt min julgran, som nu står där, så grön å grann med kulor i grenen.

Nu återstår bara att bära ut alla julklappar att lägga under. När jag ser på årets julklappsskörd undrar jag hur det är möjligt med så många paket till så få personer. Det är ju trots allt bara Väninnan och Bertil som kommer på julafton. Men jag är barnsligt förtjust i att ge och ju fler paket desto roligare. I år var det dessutom lite enklare med en son som nyligen flyttat hemifrån.

I år har jag skickat ett julkort. ETT! Att skicka julkort är tyvärr en tradition på utdöende. Jag minns förr när jag gick från affär till affär och valde ut vartenda enskilt kort till var och en jag skulle skicka till. Det var ett sant nöje. Det var också roligt när det damp ner julkort i brevlådan från när och fjärran. Det bidrog på något vis till julstämningen när man kunde hänga upp julkort efter julkort på kylskåpet, eller var man nu hade dem. Numera går allt elektroniskt, de flesta julhälsningar sker väl som uppdateringar på Facebook, Instagram och liknande, sen gillas det av ett okänt antal personer som man knappt känner och alla är nöjda och glada. Ganska färglöst och opersonligt. Vi lever ett torftigt liv. Finns man då inte på Facebook, tja så finns man liksom inte. Men jag tillhör minoritetsgruppen VVF (Våga Vägra Facebook) och är nöjd med det.

”Vad önskar du dig i julklapp?” frågade sonen för ett tag sen. Jag vet inte. Jag önskar mig ingenting annat än att han ska må bra, att han tar hand om sig, att han hittar rätt i livet och blir lycklig. Han är så otroligt viktig för mig och likt Tjuren Ferdinands mamma går jag här och är bekymrad ibland. Jag kan inte hjälpa det. Jag bara är sådan. Det går inte att sudda ut, trots all mindfulness som försöker lära mig att vara snäll mot och ta hand om mig själv.

De senaste mindfulnesskurserna har varit skitjobbiga, för att prata ren svenska. Så jobbiga att jag avstod från sista tillfället. Man uppmanas att tänka på särskilda situationer och varje gång har mina tankar osökt gått till min högt älskade far, som jag hastigt miste i cancer för över 20 år sedan. Jag tänker på hur fort livet kan förändras och hur viktigt det är att vårda relationer och band. Om jag bara hade vetat vad livet hade i beredskap hade jag umgåtts mer med honom medan tid fanns. Nu blev det av olika anledningar inte så, alla möjligheter är oåterkalleligen borta och det gör mig ont. Ovanpå dessa jobbiga tankar och insikter förväntas man dela med sig till den som sitter bredvid. I mitt fall en omåttligt självupptagen Jack Nicholson look-a-like. Nä tack.

Vintersolståndet idag, årets mörkaste dag som har bjudit på idel solsken. Sen vänder det och vi går äntligen mot ljusare tider. I morgon har sonen aviserat ankomst för lite god mat och en kväll i TV-soffan. Mysigt! :-) Jag är så glad över att vi har en så fin relation, trots att jag nog stundtals varit en både krävande och tjatig mamma genom åren. Men det har alltid varit av kärlek, med hans bästa för ögonen.

Men nu låter jag julefriden lägga sig över min lilla begränsade värld. Lillejulafton firas traditionsenligt hos väninnan med Shepherd’s Pie och travets uppesittarkväll och julafton dukas det som alltid fram dansk flæskesteg och ris à la Malta till dessert. Kanske inte traditionella svenska julseder, men likväl traditioner som ingen av oss vill rucka på. Det är så här det ska vara. Hos oss. I vår lilla familj.

Nu önskar jag alla en riktigt God Jul!

Mindful

Höstens övningar, både när det gäller mediyoga och mindfulness, går väl sådär. Det vill säga, jag har varit på varenda session, men haft svårt för att ta mig tiden att utföra samma övningar hemma. Av någon outgrundlig anledning tycker jag att jag har bättre tid att bege mig hemifrån för att lägga mig bland främlingar och koppla av en timme, än att ta 20 minuters avkoppling hemma. Trots att det går åt ungefär 2 timmar varje gång jag ska iväg. Minst. Kanske för att jag har ett behov av att komma hemifrån och känna att jag gör något vettigt med min tid? För ärligt talat, att lägga mig 20-30 minuter på golvet hemma och lyssna på ett avslappningsband känns inte särskilt vettigt. Inte vettigt alls faktiskt. Tvärtom känner jag bara stress och har svårt att koncentrera mig.

I en grupp med idel främlingar har jag däremot inga som helst problem att lägga mig på golvet, slappna av och koncentrera mig på övningen. Det går som en dans och när det är slut känner jag mig helt avspänd i både kropp och själ. Jag nästan svävar. Därför irriterar det mig när vi ibland, på mindfulnesskursen, ska vända oss mot grannen och diskutera våra upplevelser av dagens övning. Det är som att få en hink kallt vatten över sig. Jag har inte ett enda dugg intresse av att dela mina tankar och upplevelser efter en sådan övning med en total främling. Inte heller är jag intresserad av grannens pladder. I det läget vill jag bara vara ensam med mig själv och mina funderingar. Känna min avstressade kropp så som den borde kännas alltid. Gå därifrån ”i frid” med mina tankar. I det hänseendet är mediyogan bättre, där lämnas man i fred.

Jag går inte på mindfulness för att dela med mig till främlingar om mina tankar och upplevelser. Jag är inte där för att lyssna på hur andra mår. Jag är där helt och hållet för min egen skull. För att lyssna av hur JAG mår och borde må. Klura ut hur jag ska kunna använda detta i min vardag så jag blir mindre känslig för stress. Hela mitt vuxna liv har jag funnits där för andra, först 25 år på förskola där jag, både på och utanför arbetstid, alltid haft mitt fokus på barnens behov och mående. Sen blev jag mamma, där jag också alltid ställt barnets intresse före mina egna behov. Och jag har gjort det med glädje! Till och med när jag blev sjuk satte jag andras behov före mina egna, men nu är det min tur. Jag behöver ta hand om och hitta mig själv. Det är hög tid att blanda min ständigt närvarande omtanke om andras väl och ve med en stor portion egoism. Och jag tänker inte ha dåligt samvete för det.

Gör mindfulness och mediyoga någon nytta då, trots att jag inte gör läxan som jag borde? Ja, det vill jag påstå att det gör. Kombinationen av de båda tror jag har varit extra bra. Jag har lärt mig vara mer uppmärksam på min kropp och mina reaktioner. Numera märker jag när kroppen är spänd som en fjäder och axlarna sitter fast uppe vid öronen. Jag märker när det är dags att dra ett par djupa andetag och släppa på spänningarna. Övningarna har lärt mig bli medveten om mina tankar och reaktioner och jag kan släppa taget om sådant som jag ändå inte kan påverka. Jag har lärt mig att acceptera min situation, ta dagen som den kommer och leva mer här och nu, istället för att grotta ner mig i då- och framtiden. Och det behöver jag inte ligga på golvet för att göra. Det spelar ingen roll om jag ligger, sitter, cyklar eller promenerar, jag kan vara närvarande ändå. :-)

Sista delkursen i mindfulness fokuserar på att ”hjälpa mig bli vänligare mot mig själv, framför allt i svåra situationer eller när jag normalt sett kan vara hård och dömande mot mig själv.” Det ser jag fram emot!