Undantagstillstånd råder

Det har gått 2½ vecka sedan unge herrn lämnade boet. Det känns som minst 2½ månad sen. Eller mer. Jag har under dessa två månader, förlåt veckor, farit som en guttaperkaboll fram och tillbaka med än det ena, än det andra. Lite i taget har jag tömt bokhylla och sorterat ut böcker och annat som kan kastas. Cykeln har gått i skytteltrafik till Myrorna och andra liknande instanser. Dels för att lämna det överblivna, dels för att försöka fynda bra grejer till både mig själv och sonen. Jag är nämligen av åsikten att det inte finns någon anledning att betala dyrt för sådant som man lika gärna kan handla bättre begagnat för en spottstyver. Åtminstone till att börja med, så kan man alltid byta ut mot nya saker den dagen man ramlar över något man verkligen vill ha. Det är dyrt att sätta bo.

Gardinerna jag köpte till sonen föll naturligtvis inte i god jord, men det visste jag nästan redan innan jag bestämde mig för att köpa dem. Det var en chansning, men det gjorde inget för jag kom på att de passar alldeles utmärkt i hans gamla rum. Faktum är att de är som gjorda för att hänga där. Lite för långa var de, så symaskinen fick jobba. Jag hatar symaskiner! Några dagar senare hade jag turen att ramla över en lampa på Erikshjälpen att sätta i fönstret. Där fanns också ett litet glasbord som skulle passa utmärkt i mitt nya läs-/arbetsrum så småningom, så det blev ett akutsamtal till en väninna med bil, som kom och hämtade mig.

Dessutom har jag hunnit med att måla både byrå och spegel. Byrån lyser upp i min mörka vrå, spegeln ligger än så länge på vardagsrumsgolvet. Faktum är att hela, nåja, halva min lägenhet är upp och ner. Bokhyllan är tömd, delar av den har jag själv kunnat flytta in i Bertils gamla rum och på lördag kommer väninnan för att hjälpa mig flytta resterande möbler, utom soffa och TV som får vänta några dagar till. Lite irriterande är det att inte Bertil kan komma och hämta sina resterande saker så jag får utrymmet. Jag hade också behövt flyttkartongerna, nu står allt i papperspåsar. I slutet av nästa vecka kommer golvläggaren för att lägga nytt hallgolv och slipa golvet i vardagsrummet. Det blir tomt och ödsligt några dagar, men det är smällar man får ta om man vill ha fint.

I måndags lastade jag min cykel full med Bertils saker, inklusive en gardinstång i näven och cyklade för att hjälpa honom hänga upp gardiner. Jag behöver åka för att handla en ny matta till mig själv, men har inte haft tid och ork. Nu märker jag att energin börjar tryta. Hela denna process tar på de sista krafterna. Det är så tydligt att jag har svårt att orka när det blir mycket på en gång. Just nu är jag så trött i huvudet att jag knappt vet var jag är, vad jag gör, eller vart jag är på väg. Tålamodet är nere på noll. Jag minns inte vad jag gjort, bara att jag gjort saker varje dag. Väninnor frågar ”hur gick det med XX igår” och jag tittar förvånat och undrar ”igår?” Vad gjorde jag igår? Jag har ingen aning. Det är tur jag har väninnor som har koll på vad jag gör och kan fylla i minnesluckorna. Allt snurrar och jag får vara glad att jag lyckas upprätthålla någon form av fasad på jobbet – som jag för övrigt har kvar.

Jag är så uppe i varv och har svårt att koppla av. Vaknar långt innan klockan ringer varje morgon. I går vaknade jag klockan 5! Efter en stund gav jag upp alla försök att somna om och steg upp. Jag hade ju en spegel som behövde ett nytt lager färg, så vid 6-tiden låg jag på alla fyra på golvet i vardagsrummet med penseln i högsta hugg. På eftermiddagen var jag så trött jag inte ens orkade gå och handla. Jag slocknade som en klubbad oxe i soffan klockan 16 och när jag vaknade en timme senare var jag fortfarande lika trött. Jag behöver semester!

För en vecka sen fick jag ett telefonsamtal. ”Hej jag heter [minns inte namnet] och ringer från onkologens rehabteam, du skulle varit här för en halvtimme sen”, sa den vänliga rösten. Vimsig och frånvarande är jag, men mina kallelser har jag baskemej alltid koll på, så jag blev minst sagt förvånad. ”Jag har inte fått någon kallelse”, förklarade jag. Nu har jag fått en ny tid och ska dit på en utvärdering nästa fredag. En utvärdering som tar c:a 3½ timme, så de går grundligt tillväga. Jag vet inte exakt vad det går ut på, men jag kommer att få träffa olika medlemmar i teamet för att utreda om och vad jag behöver för rehabilitering. Det blir intressant. Återkommer om det. NU tror jag att det är dags för ännu en eftermiddagsslummer i soffan.

Allt det roliga

I tron att jag behövde tröstas ville sonen uppmuntra mig dagen innan det stora flyttlasset så han påminde mig om att jag ju fick allt det roliga. Det vill säga, jag slapp bära tunga saker och så skulle jag ju hjälpa till med att inreda så småningom. Och det måste sägas att jag tycker är roligt. Dock måste han själv vara med på tåget, så det blir något han gillar. Vi hade redan varit på MIO där han fastnat för en fin matta med passande gardiner till vardagsrummet.

Dagen efter flytten cyklade jag till det nya hemmet med ett stort och välfyllt påskägg till de båda ungdomarna. Bertil hade nämligen deklarerat högt och ljudligt att jag under inga omständigheter fick komma med några blommor. Påskägg blir man aldrig för gammal för. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Visst blir det rörigt med flyttkartonger överallt, men när man dessutom låter disken stå, slänger tomma plastpåsar och annat där man står och går, ja då går det snabbt från rörigt till kaos.

Jag har lite svårt för att se sådant, jag tycker om ordning runt omkring mig. Så jag började lite smått med att plocka undan sånt som skulle kastas. Kände att jag lika gärna kunde diska och tömma diskbänken. Och så fortsatte jag med att ta upp lite saker ur några kartonger för att få undan dem och innan jag visste ordet av hade det gått tre timmar och alla kartonger i köket var uppackade, allt diskat och insatt i skåp och lådor. Passade också på att testa de nya knivarna – på mina fingertoppar. De var vassa! Och vi kunde konstatera att plåster var en bristvara i det nya hemmet.

Mitt röj i köket inspirerade de båda ungdomarna att börja plocka upp i sovrummet och ställa möblerna rätt. De satte också igång att försöka montera ihop ett stort skrivbord som stått i pappans källare. Där gick de dock bet och menade att det saknades bitar. Men på det stora hela såg lägenheten beboelig ut när jag lämnade bygget, hungrig som en varg. Någon mat hade de nämligen inte att bjuda på. Vad ska man med mat till när det finns chips, kakor och godis?

Och så var vi framme vid påsk. Fyra lediga dagar utan väckarklocka – och jag vaknade klockan 7… Påsken brukar vara den helgen jag fixar på balkongen, putsar fönster och känner att våren är här. Så blir det inte i år. Idag är det 7 grader, mulet och blåsigt – och det ska visst vara den bästa dagen av påsken, som för övrigt ska bjuda på regn, regn och regn. Ganska meningslöst att sätta igång med fönsterputs då. Jag vill ha vår NU! Jag vill ha värme. Jag vill känna solen på mina kinder.

Eftersom meteorologerna annonserat sol idag så passade jag på att bjuda hem väninnan och farmor för lite påsklunch på balkongen. Meteorologer är ett opålitligt släkte! Vi får väl se om det går att sitta där framåt eftermiddagen. Kommer bara solen fram och det blåser från rätt håll brukar det bli ljuvligt på balkongen och typ 20 grader även om det bara är 8 grader för övrigt. Annars är det inte värre än att vi får sitta inne med vår sill och snaps. Det går det också. Och ikväll blir det helstekt kyckling med gräddsås. Yum!

I morgon har jag dristat mig till att bjuda hem ungdomarna på mat. Det är en utmaning som heter duga! Den ene äter inte kött, den andre äter inte grönsaker. Inte mycket annat heller för den delen. Och jag är fantasilös i köket. Inte världens bästa kombination. Men jag vill ju gärna träffa killarna, har liksom känt båda sen de föddes.

Två intensiva påskdagar, sen har jag två ytterligare lediga dagar att slappa på. Fast om jag ska komma vidare med mina projekt får jag nog ta mig i kragen och börja packa ner mina böcker och annat i lådor så jag kan flytta möblerna och få golvet slipat. Problemet är dock att mina flyttkartonger befinner sig på fel adress och jag inte vet hur jag ska få hit dem. Men jag får väl lösa det också, på ett eller annat vis. Så, vid närmare eftertanke blir det nog inte så mycket slappande denna påsk. Kanske det är tur att vädret är som det är, det finns liksom inte så mycket annat att göra när det regnar.

Glad påsk alla!

Dagen med stort D

Jaha, då är den stora Dagen här. Dagen då unge herrn blev flygfärdig och lämnade boet. Det känns faktiskt rätt bra just nu, även om det ekar tomt i hans rum och dammråttorna leker tafatt. Kanske det tar en stund innan polletten trillar ner, eller så var jag så mentalt redo som jag kunde bli. Trots att det gick så fort allting. Jag har dessutom fått besked från min husvärd att erbjudandet om kostnadsfri slipning av min parkett i vardagsrummet fortfarande står kvar, så jag har något att se fram emot. Jag har retat mig på det fula golvet i flera år nu. Det börjar bli hög tid att sjösätta min egen lilla plan.

I lördags var det dags att bege sig till travbanan för första gången sen början av september förra året. Nu när ljuset återvänt kändes det roligt igen. På vägen dit passerade jag och väninnan Bertils nya bostad, så vi passade på att ta med våra inköpta varor för att lasta ur. Det var riktigt roligt att se skafferiet fyllas med allehanda förnödenheter. Ett tips till alla som känner någon som ska skaffa sin första bostad.

Av någon outgrundlig anledning blåser det alltid på Jägersro. Det spelar ingen roll vilket väder vi har för övrigt. Där fryser man, trots att vi vid det här laget lärt oss att bylta på oss varma kläder. Så efter ett par lopp drog vi oss in i värmen och hamnade tillsammans med ett par gentlemän som var synnerligen underhållande. Att vi sen kammade hem några hundralappar på spelet, till deras förtret, gjorde inte dagen sämre. En så trevlig dag, med så många härliga, förlösande skratt var det länge sen jag upplevde. Det var precis vad jag behövde i dessa tider. Jag cyklade hem med ett stort leende på läpparna. Ibland är det bara härligt att leva!

Söndagen bjöd på underbart väder och efter min obligatoriska tvåtimmarspromenad på förmiddagen tog jag mig till kolonin för att hämta hem mina övervintrande blommor. Kolonisten börjar förbereda sig för att flytta ut, både hon och Kung Sune längtar. Det finns tyvärr en risk att detta blir kattens sista sommar i kolonin, han börjar bli gammal och är visst inte helt pigg. Men vi hoppas att han lever upp när han får komma ut i det fria. Lille plutt.

Till sist. Det har höjts kritiska röster (ingen nämnd, ingen glömd) angående innehållet på min blogg. Jag har till och med anklagats för att fara med osanning. Låt mig påminna läsaren om att tolkningen alltid ligger i betraktarens ögon, oavsett om det gäller livet i allmänhet, en bild, ett samtal, eller en skriven text. Låt mig också vara tydlig med att det här är min blogg, där det som skrivs är mina tankar. Mina upplevelser. Mina glädjeämnen. Mina sorger, besvikelser och rädslor. Min uppfattning om det som händer runt omkring mig. Från mitt perspektiv, då det av naturliga skäl är det enda perspektiv jag förfogar över.

Mina upplevelser stämmer kanske inte alltid med andras. Men det är inte så konstigt, det är helt naturligt att människor upplever saker och ting på olika sätt. Det finns till exempel de som tycker att bengaler på en fotbollsmatch är festligt och stämningshöjande. Sen finns det andra som upplever bengalbränning som mörkt och hotfullt. De är på samma match. Ser samma saker. Men upplever det på olika vis. Vem har rätt? Vem ljuger?

På samma vis förhåller vi oss till det skrivna ordet. Det en person tycker är roligt, spännande eller intressant förkastar någon annan som skräp. Det är därför vissa läser Läckberg medan andra föredrar Shakespeare. Det står var och en fritt att välja vad och var man vill läsa. Men jag måste ändå säga att det är ganska smickrande att någon som inte gillar det som skrivs, eller ens bryr sig om mitt liv och leverne, fortsätter läsa här.

Detta är min blogg. Mitt liv. Mina tankar. Mina upplevelser. Mina formuleringar och mina vinklingar. Tolkningarna ligger dock alltid hos läsaren och det kan jag inte påverka. Ett som är säkert är att det inte finns en enda lögn någonstans. Punkt.

Total sinnesförvirring

Nu är det konstaterat! Min hjärna är definitivt och ohjälpligt satt ur funktion, bortom all räddning. I ett tillfälligt tillstånd av total sinnesförvirring fick jag i veckan för mig att ringa sonens pappa för att höra om vi skulle kunna göra en sista gemensam ansträngning för vår son och hjälpas åt med hans flytt till sin första lägenhet. Tanken var att det hade varit trevligt för grabben om hans föräldrar var på talande fot en sådan dag, då pappan ju trots allt ska in och röja i min bostad. Hade väl också en liten tanke om att jag ju kunde bistå med fikapaus mellan allt bärande och kånkande. I all enkelhet. Göra flytten till ett trevligt minne där allt, åtminstone på ytan, var frid och fröjd för en stund. För Bertils skull.

Mycket dumt har jag väl gjort genom livet, men någonting säger mig att det nog var det absolut dummaste jag någonsin gjort. För att inte säga förmätet. Tätt följt av tillfället för drygt tre år sen när jag, trött, sjuk och slut efter flera månaders tung cancerbehandling med nyss påbörjad strålbehandling, slängde luren i örat på honom när jag inte nådde fram med budskapet att jag inte var i form för plötsliga övernattningsgäster. Ett trauma han fått leva med sen dess. Stackare, livet är hårt och skoningslöst, för att inte tala om orättvist.

Och nu kommer jag och frågar i all vänlighet om vi kan samordna oss för att hjälpa vår gemensamma son med sin flytt. Vem f*n tror jag att jag är? Skulle han inte kunna klara av att fixa hyrbil själv? Hur svårt kan det vara att flytta saker från a+b till c? Något samarbete kunde jag ”fetglömma”. Så mycket för en utsträckt hand. Naivt. Korkat. Är jag förvånad? Nä, inte det minsta faktiskt. Det finns ingenting som förvånar mig längre på den fronten.

På måndag går flyttlasset. Har de tur är målaren färdig i lägenheten, annars får de stapla alla möbler i sovrummet. Sånt är smällar man får ta när man har så bråttom. När jag kommer hem från jobbet på måndag eftermiddag är det tomt här. Och jag fick inte vara med. Som att få armen amputerad. Eller bröstet. Jag har sett fram emot dagen han skulle lämna boet som en positiv händelse. Nu liknar det mest en modern Disneyversion av flykten från Alcatraz där Superhjälten spänner musklerna och i en heroisk insats rycker ut för att rädda sitt barn från den elaka häxan.

Annars har jag förberett genom att inhandla diverse tråkiga saker som rengöringsmedel, diskmedel, diskborste, toapapper och annat nödvändigt som liksom bara ska finnas där. Väninnan har hamstrat andra nödvändigheter som mjöl, socker, makaroner och andra basvaror som i normala fall växer i skafferiet. Hans kompis kommer ner från Stockholm och de två ungdomarna kommer säkert att njuta av livet på egen hand. Det blir nog bra när det är färdigt. Han har fått en fin lägenhet och har väl det mesta han behöver att starta med. Liten har blivit stor – på riktigt. Och jag är så stolt över honom.

Omtumlande!

När det händer så händer det ordentligt här. Grabben med beslutsångest som mellannamn har i dagarna fattat sitt livs största och viktigaste beslut – och han fick bara ett par timmar på sig. Inom loppet av sex dagar har han tittat på två olika lägenheter, varav han nu är stolt innehavare av ett hyreskontrakt till en av dem. En tvårummare med en liten balkong. Ledig från 1 april…!! Kontraktet är skrivet och han har fått nycklarna i sin hand. Det känns ungefär som om blixten har slagit ner. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot detta. Har liksom inte riktigt hunnit förbereda mig mentalt, även om jag anat att 2017 blir året då han lämnar boet. Nu blir det en intensiv period, för både honom och mig.

Förutom att vara honom behjälplig med att få ordning i sitt nya hem har jag själv ett litet projekt att sjösätta här hemma. Jag får ju plötsligt ett stort sovrum ledigt, som måste fyllas med någonting. Men det är lugnt. Jag har en plan! Såklart. Allt finns klart inne i mitt huvud och behöver nu bara omsättas i praktiken. Att unge herrn skulle flytta förr eller senare kommer ju inte direkt som en överraskning, även om det gick lite väl fort när det väl gick. (Kommer osökt att tänka på Magnus Ugglas ”Fyra sekunder, underbart är kort”) De senaste åren har jag således grubblat en hel del över vad jag ska göra den dagen han lämnar boet. Till slut har jag kommit överens med mig själv att jag definitivt inte är redo att flytta härifrån än. Dels trivs jag för bra, dels har jag kommit fram till att jag inte tjänar mer än 700-1000 kronor i månaden – om ens det – om jag ska ha en lägenhet i ett område jag trivs i.

Vad gör man då när man plötsligt står med ett stort extra sovrum? Till att börja med tänker jag flytta in alla mina möbler från vardagsrummet där och låta hyresvärden slipa parketten, som verkligen har sett sina bästa dagar. Det har jag velat i flera år och de har lovat göra det utan kostnad, eftersom det är så gammalt och slitet. När det är klart och möblerna är på plats igen, tänker jag förvandla det övergivna sovrummet till ett kombinerat arbetsrum/läsrum. Skrivbord, delar av min onödigt långa bokhylla och ett gammalt ärvt skåp ska flyttas in dit och så ska jag ut och jaga rätt på en skön fåtölj och en snygg taklampa. Det som idag är mitt arbetsrum ska stängas och förvandlas till en ”walk in closet”! Eller som det hette förr i tiden, på gammal hederlig svenska, en klädkammare. :-) Med små enkla medel förvandlar jag således min fyrarummare till en trea, utan att det kommer att märkas någon större skillnad.

Jag kommer att vara fullt sysselsatt under en väldigt lång period. Någonstans på vägen har jag dessutom bestämt mig för att måla mina hallmöbler vita… Färgen är inköpt sen länge, jag väntar bara på bättre väder så jag kan stå på balkongen och slabba med det. Vi får väl se hur mycket kroppen och knoppen orkar med. Känner faktiskt av besvär i min lymfbefriade armhåla när jag ansträngt mig för mycket. Till och med om jag sitter för mycket vid datorn. Det kliar och bultar på kvällarna och känns ungefär som om jag har en tennisboll där. Så jag får nog försöka ta det lite lugnt och anlita hjälp med att bära tunga saker. Men jag har ju inte bråttom, det får ta den tid det tar. Först ska den unge mannens lägenhet fixas till så det blir beboeligt och han har ju en pappa som erbjudit sig att hjälpa till att bära möbler och kartonger. Det gjorde han förvisso innan han fick veta att lägenheten ligger på fjärde våningen utan hiss, men lagt kort ligger. :-)

Jag är så glad för Bertils skull och det pirrar i kroppen inför denna stora, omtumlande förändring av våra liv. Hoppas innerligt att han kommer att trivas där.

Mindful eller Mind Full

Var köper man inspiration och livsglädje någonstans? Är i desperat behov av båda och är snart beredd att göra vad som helst för det. För att inte tala om sinnesro. Min sex månaders provanställning är på väg att ta slut och jag får vibbar om att det inte kommer att övergå i någon fast anställning. Även om jag har blivit av med tyngden i pannan sen jag slutade med mina Exemestan så har jag fortfarande svårt att lära mig abstrakta ting som ekonomi. Det mekaniska är inga problem. Gör si, gör så, det funkar. Men om jag ska försöka förstå varför och se sammanhang, tja, då är det stopp. Jag kan helt enkelt inte ta in det.

Hjärnan går på högvarv och allsköns tankar fladdrar hej vilt varje vaken sekund. Alla ansträngningar och viljan att visa att jag duger får motsatt verkan. Jag blir stressad och ibland blir det fel. Hur noggrann jag än tycker jag är, har jag lik förbannat missat något. Den stora förståelse jag möttes av inledningsvis är som bortblåst. All fokus ligger på det som blir fel och jag blir så ledsen, nervös och osäker. Känslan av att inte duga växer sig starkare och starkare och jag krymper som människa. Jag kanske överreagerar, men jag tror att jag snart är tillbaka på ruta ett. Frågan är hur många gånger man orkar resa sig.

En annan sak som snurrar i den stackars överhettade hjärnan är det faktum att jag snart blir akterseglad av sonen, som var och tittade på sin första lägenhet för en vecka sen. Han tackade förvisso nej till den, men det lär inte dröja länge innan han hittat vad han söker. Det är med blandade känslor jag nu ser honom göra sig redo för att lämna boet. Samtidigt som det känns helt rätt att han både kan och vill stå på egna ben, så blir det såklart en stor tomhet efter honom. Även om vi tränat flera gånger när han bott i andras lägenheter från och till, så har hans saker ju ändå alltid funnits kvar här. Den dagen han får egen lägenhet lämnar han inte bara ett tomrum, han lämnar ett tomt rum efter sig. Ett rum jag måste fylla med någonting annat, tills jag själv hittar en lägenhet jag kan tänka mig att flytta till. Problemet är att jag älskar min bostad och det kommer att bli en tuff process att flytta härifrån. Jag har många krav för att det ska kännas rätt. Men det finns inget alternativ, fyra rum och kök är lite för stort för en person. Dock kommer det att få ta den tid det tar tills jag hittar något jag känner att jag kan trivas i.

På tisdag är det äntligen dags för mitt besök hos onkologen för att diskutera den antihormonella behandlingens vara eller icke vara. Många tankar kring det också såklart. Jag har inte bestämt mig för någonting, vill höra läkarens synpunkter utifrån min journal. Är redo att testa en annan sort, dock inte Tamoxifen. På den punkten är jag bestämd. Jag återkommer med en resumé av det mötet i nästa vecka.

Ja, det är mycket som ockuperar min lilla sargade hjärncell för tillfället.

20 år, men det känns som igår

Idag är det 20 år sedan min älskade far gick bort. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån mig. Han var verkligen inte färdig med livet. Han var inte redo. Jag var det definitivt inte. Att förlora honom är fortfarande det värsta som hänt mig i mitt 55-åriga liv, alla kategorier. Cancern inräknad. Det har gått 20 år, men det känns som igår. Jag minns varenda detalj runt hans insjuknande och snabba process mot en säker död. Jag minns de sista dygnen med smärta och vemod. Cancerhelvetet tog honom ifrån mig. Cancerhelvetet åt upp honom inifrån tills det bara var skalet kvar. Och det gick fort. Alldeles för fort för att jag skulle hinna förbereda mig.

Idag var vi på kyrkogården med en bukett röda och vita tulpaner. En symbol för hans danska ursprung. Jag är glad att Bertil vill följa med till kyrkogården då och då, för på kyrkogården är liksom alla tunga samtal tillåtna. Det är befriande tillåtet att prata om döden utan att det blir konstigt. Både om mammas och pappas död, men även om min. För den kommer ju, om inte nu så någon gång i framtiden. Om det är något man med säkerhet vet är det att vi alla ska dö. Förr eller senare. Det är bra att vara förberedd, för den som ska vara kvar. Jag vill att han ska veta att den dagen det sker är det upp till honom att göra det som känns bäst för honom. Det är inte vad jag vill som gäller då, för jag finns inte längre där och jag tror inte riktigt på att jag kommer att finnas där i anden heller och se vad som sker. Det enda jag vill är att ligga på samma kyrkogård som mamma och pappa. I övrigt får han bestämma själv. Och om han när den dagen kommer inte vet vad han vill, så får han lägga mig bredvid min pappa, för där är ledigt.

Men idag – som så ofta annars – går mina tankar till min högt älskade pappa. Tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Han var mitt allt och han är sörjd och saknad. Lika mycket idag som för 20 år sen. Hade han levat idag hade han varit 87 år gammal. Hade han varit pigg hade han garanterat varit med mig i bowlinghallen idag för att se sitt barnbarn spela match. Precis som Bertils farmor alltid är. Livet är inte rättvist!

Varför?tulpaner

Raketforskning

När jag var ung och fortfarande entusiastisk och full av självförtroende, bestämde jag mig för att sy mina egna köksgardiner. Det handlade ju inte om raketforskning direkt, ett par raksömmar och vips så var det klart. Jag lade tyget på golvet, vek det på mitten och klippte av så det blev två lika långa längder. Mätte och lade upp och sydde på veckband (sånt hade man på den tiden). Sen hängde jag stolt upp mina gardiner och blev mäkta förvånad när jag upptäckte att det skiljde minst 10 cm på de båda längderna. Hur gick det till? Maken skakade på huvudet och undrade det samma. Hur svårt kan det vara liksom?

Många år och många gardiner har passerat sedan dess. Men sen ett par år har jag varit på jakt efter nya köksgardiner. Jag har gett upp tanken på att sy dem själv och letar sporadiskt när jag passerar gardiner i diverse affärer. Aldrig hittar jag något som passar. I bakhuvudet vet jag på ett ungefär vad jag vill ha och då duger det inte med något mellanting. Mellanting har jag liksom redan hängande, de duger men det är inte riktigt vad jag vill ha. Men så igår gjorde jag ett av mina numera frekventa besök på Myrorna och där hängde exakt vad jag letat efter. En färgsättning som skulle ”knyta ihop” mitt kök på ett bra sätt. Det var svårt att se hur långa de var, eller rättare sagt, jag funderade inte över det eftersom jag var yr av glädje över att äntligen ha hittat rätt.

När jag kom hem upptäckte jag att de var korta, inte långa som jag hade trott. Men det gjorde mig ännu gladare, för egentligen vill jag ha köksgardiner som slutar strax nedanför fönsterkarmen. Ner med de gamla i tvättkorgen och så upp med de nya. Supersnyggt till tapet och köksluckor – om det inte var för att de slutade 15 cm ovanför fönsterkarmen. :-( Jag blir så trött! Det här med köksgardiner börjar verkligen likna raketforskning för mig.

Men desto gladare är jag över att äntligen ha bokat en efterlängtad resa till Mallorca! En resa som var på planeringsstadiet redan inför 2013, men som fick läggas i malpåse eftersom den ofrivilliga bröstcancerresan skulle göras först. Men nu är det alltså bokat! I början av september åker jag och väninnan en vecka till Ca’n Picafort. Där var jag med Bertil för 15 år sen och jag har längtat tillbaka sen dess. Den stranden var underbar och Ca’n Picafort är en ”riktig” by där det bor vanligt folk, inte bara hotell som t.ex. Alcudia. Vårt hotell ligger precis bakom huvudgatan, med villor runt omkring, och bara 100 meter från stranden. För en gångs skull längtar jag till hösten redan innan våren har gjort entré!

Nedan två sjuåriga pojkar i full frihet på Ca’n Picaforts ljuvliga strand. Längtar!pa-stranden

Femtifemplusare

När jag fyllt 40 sa min gynekolog att ”nu när du är i den åldern” är det dags att börja gå på mammografi. ”Den åldern” kändes nästan som en förolämpning. Kände mig som något som passerat bäst-före-datum. Nu är jag där igen. I ”den åldern”, men ännu värre. Jag hör nämligen till kategorin femtifemplus (55+), det vill säga SENIOR, eller som det också kallas, ”övre medelåldern”! Jag får till exempel numera lov att sätta upp mig i kö på seniorboende om jag vill flytta härifrån.

I det lättkränktas Sverige kan jag numera även sälla mig till kategorin kränkt. Brukar inte använda det ordet eftersom jag tycker att de flesta som känner sig kränkta är lite väl lättstötta i kanterna. Men, fasen om inte jag känner mig lite kränkt ändå. Senior. Som senior har man inte bara förmånen att ha åldern inne för ett seniorboende, man får plötsligt ta del av en massa erbjudanden. För ett tag sen damp det ner en broschyr från bostadsbolaget med arrangemang särskilt för oss 55+. Som att lyssna på föredrag om ”Backabusar och brända häxor” kl 14:30, en annan föreläsning som handlar om Karl Gerhard, eller varför inte ett kåseri om Östen Warnerbring. Man kan också fika på ”Café Lyckan”, gå på särskild seniormässa kl.10-16, eller besöka akvariet klockan 14, gärna i sällskap med barnbarnen. En ”Överraskande bussresa” står också på programmet. Och mycket, mycket mer.

Det lustiga i kråksången är att bostadsbolaget har en hemsida för de här aktiviteterna, med länk till Facebook där man kan komma i kontakt med arrangören och andra seniorer. Då plötsligt är det modernt och man förväntar sig att seniorerna har ett Facebookkonto. Logiken i det går mig spårlöst förbi.

Det är givetvis ett mycket trevligt initiativ att man gör saker för sina hyresgäster. Men, för det första undrar jag hur många mellan 55 och 65 som har tid att nyttja den här sortens aktiviteter mitt på dagen? De flesta av oss jobbar väl ändå fortfarande. Jag undrar också om det liksom förväntas av oss som passerat de magiska 55 att vi plötsligt ska börja intressera oss för sånt som våra mammor och pappor gillade för sisådär 50 år sedan? Är det vad som väntar mig när jag blir pensionär? Ska jag då behöva lyssna på dragspel, Lasse Stefanz och Östen Warnerbring? Förväntas jag då tycka att bingokvällen är veckans höjdpunkt? Ska vi buntas ihop till någon sorts grå massa där allt vi vant oss vid och som vi tycker om inte längre är relevant. För vi är ju ”i den åldern”. Då lyssnar man inte på The Ark, disco eller hårdrock. Jag säger bara en sak, stackars Bertils pappa som fortfarande åker land och rike runt med sitt punkband. Han får det jobbigt. ;-) Fast i just det fallet kanske de övriga ”på himmet” uppskattar att man inte längre får lyssna på det man växte upp med… Hmm, det tål att tänkas på.

Frågan är om vi som närmar oss pensionen i framtiden kommer att kunna påverka programmet för vad som anses ”lämpligt” för oss seniorer, eller är det så inrutat att gamla människor gillar gamla saker. Och då menar jag riktigt gamla saker. Är det så att de som jobbat inom äldreomsorgen, i låt säga 30 år, introducerar de unga som kommer in i yrket med att ”så här har vi alltid gjort, det gillar de gamla och här ska inget ändras”. Är det så att de nya, oftast unga, därmed tror att bara för att man passerat bäst-före-datum så ändrar man smak?

Eller är det så illa att man totalt ändrar smak när man blir gammal? Är det då dragspel, bingo och Frank Sinatra som står överst på top-10 listan över saker man njuter av? Jag är inte helt säker på att jag vill bli tillräckligt gammal för att ta reda på det.

Nag, nag, nag

När jag växte upp tänkte jag många gånger att ”sådär kommer jag aldrig att säga/göra/bli när jag blir mamma”. Full i förvissningen att det mamma sa var uppåt väggarna fel och att hon inte hade någon som helst koll på någonting. När jag fick barn, så skulle minsann jag… [fyll i lämplig tes]. Det gick sådär. Märker att jag blir mer och mer lik min mamma för varje år som går. Hennes sanningar och förmaningar trillar ur min mun likt popcorn i en överfull gryta, hennes visdom vill jag gärna dela med mig av. Livet har nämligen fått mig att inse att hon faktiskt hade rätt i mångt och mycket. Nag, nag, nag – tänker sonen. Jag ser det på honom.

Att dessa egenskaper fått växa sig så starka har troligtvis att göra med att jag varit den enda föräldern som ansett det vara viktigt med någon form av fostran, ordning och reda. Inte bara har jag behövt använda min envishet för att få barnet att förstå och lära sig saker (som att cykla och simma t.ex.), jag har dessutom många gånger stångat mig blå i försök att få med mig den andra föräldern på tåget. För att få stöd i mina ansträngningar att guida sonen till en väl fungerande medborgare. Stöd i kontakt med skolan. Stöd i oro och bekymmer i största allmänhet. Det har gått sådär, det också. Nag, nag, nag – tänkte pappan och stängde öronen.

Men jag har fått lära mig att jag står ensam i det här med att vara engagerad förälder i största allmänhet, de senaste 6-7 åren i synnerhet. Tyvärr har det resulterat i att jag försöker kompensera för uteblivet engagemang från ena sidan och blir alldeles för engagerad emellanåt. Tankar snurrar och jag har ingen att diskutera dem med, ingen att bolla med, ingen som stöttar och backar upp. Det fick jag nämligen lära mig ”the hard way”, att när man skiljt sig så är man ingen familj längre. I praktiken skulle det ju innebära att så fort man skiljer sig så har barnen inte längre någon familj. Är det så? Är inte det att svika sina barn BIG TIME?!

Att det skulle innebära att allt ansvar totalt skulle lastas på mig, det tog lång tid att förstå. Att ansvaret skulle upphöra när sonen fyllt 18, hade jag inte heller fattat. Är man inte alltid förälder? Oavsett vad? I min värld är man i alla fall alltid förälder. I vått och torrt, tills döden skiljer oss åt. Ansvaret är naturligtvis inte detsamma när barnen blir vuxna, men om det skulle krisa skulle jag väl aldrig komma på tanken att överge mitt barn?! Så, visst ansvar finns alltid där. På något vis. Tycker jag. Jag finns där för honom, lika mycket som jag hoppas att han en dag finns där och tar ansvar för mig om/när jag behöver det. Det är ju det som utgör en familj. Att man finns där för varandra. Att man bryr sig om varandra. Oavsett hur omständigheterna runt omkring ser ut för övrigt. Det hoppas jag att jag har lärt honom.

Jag har gjort mitt bästa i hänseendet att vara mamma och jag tycker jag har gjort det rätt bra med tanke på resultatet. Bortsett från att min mat uppenbarligen inte lämnat några bestående spår av hänförelse, eftersom han så gärna övergav den. ”Jag tänker bli vegetarian” stod det i ett sms för flera år sen. Och han håller fast vid beslutet. För min del får han gärna vara vegetarian. Om jag bara kunde tro på att han får i sig de näringsämnen han behöver för att må bra i längden. Med tanke på att han nog är den vegetarian i världen som äter minst grönsaker tror jag nämligen inte att så är fallet. Jag är ingen näringsexpert och äter långt ifrån rätt alltid, men jag får ont i magen när jag ser den näringsfattiga mat han har på sin tallrik. Det är mest tomma kalorier som ger tillfällig mättnad, men inga av alla de livsviktiga ämnen vi behöver för att kroppen ska orka och må bra på sikt. Inte på långa vägar. Resultatet är en ganska blek, mager och hängig ung man.

Jag som själv haft svår B12-brist (trots att jag alltid ätit mycket kött) vet vad det handlar om. Anlag som dessutom kan gå i arv, något jag försökt förklara otaliga gånger. Men det går inte att nå fram, för så fort jag för det på tal blir stämningen hätsk. Som alla andra ungdomar är han full i förvissningen att det mamma säger är uppåt väggarna fel och att hon inte har någon som helst koll på någonting. En komplett idiot, lite förenklat. Och eftersom jag är den ende i hans närhet som överhuvudtaget överväger att då och då föra saken på tal, så blir det väldigt enahanda.

Tänk om det fanns någon annan vuxen i hans närhet som kunde stötta och hjälpa mig att få unge herrn att förstå att det krävs lite mer än att bara sluta äta kött och ersätta det med en sojakorv eller quornfilé om man ska överleva och må bra som vegetarian i det långa loppet. Det krävs så mycket mer.