Förundrad

Jag går fortfarande i ett lyckorus över mitt nya, fantastiska höj- och sänkbara skrivbord. Ju mer jag tittar på det desto mer förstår jag vilket fynd jag gjorde. Bara det faktum att skivan är av massiv ek och inte fanerad spånplatta gör mig salig. Det är så snyggt med riktigt trä. Flera gånger om dagen förundras jag fortfarande över hur en vilt främmande man på gatan frivilligt erbjuder sig att hjälpa till att bära upp detta schabrak. Hur kunde vi ha sådan tur att han skulle dyka upp just där och då? Det gamla skrivbordet lyckades jag otroligt nog sälja på Blocket inom loppet av 10 minuter från att jag lagt ut det. Någon däruppe måste ha ett gott öga till mig. ;)

En annan sak som förundrar mig är hur det är möjligt att man frivilligt tar sig till en främmande lokal, lägger sig platt på golvet på en yogamatta, bland vilt främmande människor och totalt kopplar av till musiken och rösten från en främmande röst, samtidigt som tanken att göra det samma i hemmet är mig totalt främmande. Det går liksom inte ihop. Och då har jag ändå investerat i en yogamatta just för att kunna utöva denna avkoppling hemma, i lugn och ro.

Hela syftet med mediyoga är just att man ska praktisera övningarna hemma också, helst dagligen, för att få god effekt. Jag borde verkligen göra det, för det känns så skönt i kroppen efteråt. Istället har jag anmält mig till en kurs i mindfulness. Med samma premisser, utöva hemma minst en gång om dagen. Vi får väl se hur det går med det, idag är första gången på den kursen i alla fall, som även innehåller föreläsning.

Jag måste anstränga mig att försöka hitta det där lugnet hemma också. Hade faktiskt en väl utvecklad plan om hur det skulle gå till, men det är av någon outgrundlig anledning svårt att sjösätta. Tid har jag liksom gott om, så vad är problemet? Istället far jag runt som en iller och känner mig allmänt rastlös. Värre blir rastlösheten när hösten nu slår klorna i oss och jag inte längre kan koppla av på balkongen. Det är långt till nästa vår.

Min födelsedag är i alla fall räddad i år. Jag har nämligen fått den stora äran att fira den liggande på en brits samtidigt som en magnetkamera glider fram och tillbaka över min sargade kropp. Det är dags för en grundlig undersökning av min bröstrygg och nacke. Jag blev dock lite förvånad över att jag ska infinna mig, på min födelsedag, klockan 19:00! Jädra tid för sånt, men bra timing, då har jag giltigt förfall för att inte bjuda på födelsedagsmiddag den dagen. Inte för att jag brukar göra det annars heller, men ändå. :-)

Annonser

Användarhandbok efterlyses

Till min stora glädje har nu resultatet av min hjärnscan kommit. Jag försäkrades redan på plats att de faktiskt hittat en hjärna, vilket imponerade stort på mig. När sen läkaren ringde i torsdags och berättade att resultatet visade på full funktion av densamma (inga tecken på vare sig demens eller alzheimers) kunde jag andas ut. Den fungerar! Så trevligt. Nu letar jag febrilt efter användarhandboken så jag kan lära mig att använda den också.

Idag var det nog mer än en person som hade sina tvivel om funktionen av min hjärna. Jag fick syn på ett höj- och sänkbart skrivbord på Blocket i förmiddags. Fick snabbt tag i säljaren och bestämde att jag kommer om en timme. Fick därefter tag i min son, som för en gångs skull var vaken redan vid 11-tiden. En mindre sensation ska sägas. Och så bestämde vi träff på nämnd adress. Jag med min lilla säckkärra i beredskap. Den är inte stor, men rätt bra ändå, vi hade ju trots allt kört hem en sänggavel med den för ett par månader sen. Min plan var ändå att försöka köpa till lite transporthjälp av säljaren.

Säljaren tittade lite snett på oss och min lilla säckkärra och så sa han att han hade en riktig säckkärra att låna oss att transportera ner skrivbordet till bilen med. Jag log mitt allra blidaste leende och förklarade att vi inte hade någon bil och frågade försynt om han hade möjlighet… Han hade förvisso körkort, men ingen bil, så där gick jag bet. Men jag fick lov att låna säckkärran. Vi lastade således upp 40 kilo skrivbord på säckkärran, jag lade de 500 kronorna som jag sett vid bilden på Blocket och så rullade vi ut genom dörren. Trodde jag. Säljaren såg konfunderad ut och undrade varför jag lagt 500, det skulle kosta 2000:-. Ridå! Jag hade såklart inte läst hela annonsen och inte lagt märke till att det inte var skrivbordet de ville ha 500 för. Men, nu hade jag inte kommit så långt för att gå hem tomhänt, så jag lyckades pruta ner till 1500. Jag är nöjd med det.

Efter lite trixande fick vi in schabraket i hissen och startade vår lilla promenad genom stan. En promenad som i vanliga fall, utan ballast, tar ungefär 40 minuter… Stackars Bertil! Som han fick slita. En liten glasspaus halvvägs satt fint!

Optimist som jag är tänkte jag att det väl inte skulle bli några större problem att bära upp det till tredje våningen (ingen hiss). Och jag hade rätt. Det gick som en dans! För mig. När vi kom till porten och jag var på väg för att ställa upp dörren dök nämligen en kille upp som en skänk från klar himmel (beemad ner från yttre rymden kändes det som, även om Bertil påstod att han kom från pizzerian) och frågade glatt om vi behövde hjälp! Har aldrig sett människan förut. Jag vet inte var han kom ifrån, eller vart han var på väg, men han kom helt rätt i tiden. Han hjälpte Bertil bära upp bordet i en handvändning och sen försvann han lika fort som han dök upp. Som om han aldrig funnits. Märkligt fenomen, jag är fortfarande i chock. Svensk? Nä så klart inte, svenska män skulle aldrig får för sig att hjälpa främlingar frivilligt.

Jisses, den som hittat en svensk man som självmant upptäcker att soppåsen är full, dammråttorna dansar, kylskåpet är tomt eller diskbänken svämmar över, istället för att praktisera livet som överjäst vetebulle i soffan, får anse sig ha vunnit högsta vinsten på lotteri. Om några svenska män (mot förmodan) ens lagt märke till dilemmat hade de förmodligen ställt sig på lagom avstånd och flinande tittat på käringens vedermödor och sen haft nåt att garva åt resten av kvällen.

Medan Bertil pustade ut en stund i köket gick jag ner i porten för att vakta den lånade säckkärran som jag ställt där. Det hade ju varit förargligt om den skulle bli stulen mitt framför näsan på oss. Jag måste ha sett väldigt hjälplös ut där jag stod, för plötsligt dök min granne upp och undrade om jag behövde hjälp. Svensk? Näää…

Sen återstod en promenad samma väg tillbaka med den lånade säckkärran och ytterligare 1000:-. Vi avslutade dagen med en liten sväng på stan där jag bjöd på sen lunch som tack för hjälpen. Nu har jag ett riktigt bra skrivbord! Ska bara montera ner det gamla och ställa upp bräderna på vinden i väntan på container. Men det får bli i morgon. Jag är så nöjd med mitt inköp och evigt tacksam för min son och en oväntad, okänd, hjälpande hand. Änglar finns!

Jag har ett problem

Hela denna vecka har jag vetat att jag skulle till ”husläkaren” idag, kl 13:15. Har dubbelkollat i almanackan flera gånger för att vara säker på att det var rätt dag, jag har ju en tendens att virra bort mig i dagarna. Berättade också för arbetsgivaren att torsdag mitt på dagen skulle jag vara frånvarande. Fysiskt, inte bara mentalt. Gott så.

Stod och jobbade vid mitt hemmabyggda höga, men icke sänkbara ”skrivbord” i förmiddags när det plingade i mobilen kl. 10:25. Sms från läkaren och jag trodde hon lämnade återbud i sista stund. Det gjorde hon inte, istället stod det ”Skulle inte vi ses idag?” Jag log inombords i förvissning om att hon var lika förvirrad som jag och svarade ”Jo, 13.15”. Fick lite ångest och lade till ”Det står i min köksalmanacka”. SEN kollade jag i almanackan. Där står 10:15. Och det har stått där hela tiden. Men min hjärna hade uppenbarligen bestämt sig för 13:15, så även om jag dubbelkollat almanackan flera gånger har jag bara noterat dagen, inte läst tiden. Det är något med mig och siffror som inte riktigt klickar. Blir så trött på mig själv!

Det fick bli ett telefonsamtal och min käre läkare lade upp ett gapskratt och sa att ”när så kloka patienter som du glömmer saker är det ett friskhetstecken”. Jag tror det är dags att byta läkare… Å andra sidan bekräftar det tesen min väninna levererade för ett tag sen, att glömska människor är smarta människor för de lagrar ingen oviktig information. :-)

I morgon är jag kallad till Lund för en neurofysiologisk undersökning av hjärnan. På riktigt! Husläkaren vill veta om det finns några medicinska anledningar till att jag blir så blockerad när jag utsätts för stress och har så svårt med inlärningen. Problemet är väl om de överhuvudtaget hittar någon hjärna att undersöka, eller om det ekar tomt innanför pannbenet. Det återstår att se.

Urkopplad

Äsch, bilder ljuger. Det var inte fullt så illa som det ser ut. Vi har haft en alldeles underbar vecka i Can Picafort på Mallorca! Visst, det kom en skur eller två. Visst det var inte klarblå himmel hela tiden. Men vad gör det? Vi hade runt 27-30 grader alla dagar utom en, då det ”bara” var 22. Som en helt vanlig svensk sommardag med andra ord.

Eftersom Can Picafort ligger vid öppet hav blir det ganska blåsigt där, vilket underlättar för oss som inte riktigt mäktar med temperaturer som närmar sig 30-gradersstrecket. Ytterligare ett plus i kanten för läget är att när det blåser blir det hyfsat höga vågor, något både jag och väninnan uppskattar till 100%. Det finns väl inget härligare än att bada i öppet hav när vågorna rullar in. Att vattentemperaturen dessutom låg på sisådär 24 grader gjorde ju inte njutningen mindre om man säger så.

Öppet hav och höga vågor innebär att det sköljs in snäckor och jag älskar att gå längs vattenbrynet och försöka få tag på dem. Jag kan förlora mig i tiden när jag går där och letar. Men så får jag också tag på en del, här är ett litet urval.

Och däremellan lite dramatiska väderomslag…

Förutom dagliga besök på stranden och massvis med bad, god mat och dryck, samt en hel del shopping, har vi även lyckats med bravaden att vara helt avskurna från omvärlden en hel vecka. Inget Internet, inga uppkopplade mobiler, mail eller andra nyhetskällor. För vår del hade tredje världskriget kunnat bryta ut utan att vi hade märkt det. En lite ovan känsla, men alldeles underbart att inte ständigt vara uppkopplad. Att umgås, utan att ha mobilen i näven. Fler borde prova det! Synd bara att man inte kan hålla på det när man kommer hem. Den förbannade datorn äter upp min tid. Utan att jag egentligen gör något vettigt. Och värk i nacke och rygg är tillbaka direkt. Men nu har jag bestämt mig, här ska inhandlas ett höj- och sänkbart skrivbord!

I dag har vi haft säsongens sista grilleftermiddag i kolonin. En helt underbar eftermiddag, med massor med sol och god mat i glada vänners lag – och kokt fisk till katten. Bättre avslutning på en torftig sommar kan man knappast få, först en vecka på Mallorca som vi rundade av med en härlig båttur och bad i turkosblått vatten…

…och sen denna fantastiska eftermiddag i kolonin. Nu är jag redo att gå i ide för att krypa fram igen nästa vår.

Halta och lyttas förening

Nu är det dags. Den blinde ska leda den döve under en veckas rekreation på Mallorca. Det ska bli såå skönt att komma iväg, även om vi är något decimerade både väninnan och jag. Hon med en inflammerad och för kort hälsena, och jag med en sargad kropp i största allmänhet, med en öm tumled i synnerhet.

Idag började min mediyoga. Jag har testat det förut för något år sedan och det var inga problem. Eller nåja, problem och problem, allt är relativt. Men jag tyckte att jag kunde göra de flesta rörelserna hyfsat obehindrat. Jag fick i alla fall inte ont av dem. Det var annorlunda idag kan jag säga, utan att överdriva. Efter att ha gjort några ganska enkla övningar, i typ fem minuter, sköt smärtan som pilar igenom hela min rygg. När jag lade mig ner på madrassen för lite avslappning fanns det bara en enda tanke i mitt huvud. Hur ska jag kunna ligga utan att det gör ont? Det fanns inte en ställning som funkade. Man blir ju rädd, hur har jag kunnat förfalla på detta vis? Måste försöka ta tag i detta när jag vilat upp mig på en solstol i värmen.

Och som grädde på moset har min tumled plötsligt gett sig till känna igen. Jag kan inte ta i någonting med vänster hand. Kan det vara De Quervain som spökar igen? Denna gång kan jag i så fall inte skylla på några antihormoner, för hör och häpna, jag äter inga. Efter tre veckor med Anastrozole fick jag svårt att andas. Jag fick liksom inte ner luft i lungorna riktigt. Min promenadväninna utbrast ”men hur är det med dig, som du låter!” efter att vi gått en halvtimme och jag flåsade värre än ett ånglok. En snabb check i biverkningslistan visade att andnöd var en ganska vanlig biverkning och om man fick det skulle man omedelbart kontakta läkaren. Jag nöjde mig med att sluta äta tabletterna och väntade in mitt telefonsamtal med läkaren, som drog en lång, djup suck. Jag vet inte varför, men jag hörde mig själv lova att göra ett nytt försök och om det blir samma resultat då, så får vi betrakta mig som ett hopplöst fall.

Först nu, flera veckor senare, känner jag att jag kan andas normalt igen. Vi får se hur jag gör. Om jag testar dem en gång till, eller kanske testar Exemstan igen, eller helt enkelt bara låter tiden ha sin gång. Om jag får återfall så kommer jag att få det oavsett, det sker bara lite tidigare än annars. Så resonerar i alla fall jag. De tre första, viktiga åren har jag ätit dem. Det är bra, sa doktorn. Det får bära eller brista.

Nu ska jag koppla av och koppla bort allt. Jag ska vila knopp och kropp. Mitt löfte till mig själv denna vecka är att inte koppla upp mig någonstans. Inga mail, inget internet, ingenting. En veckas total radiotystnad. Bara vara, här och nu. Bara njuta av solen, värmen, god mat och dryck för att hämta nya krafter och låta kroppen vila.

Tiden springer ifrån mig

Jag har helt tappat greppet om tiden. Dagarna flyter ihop till en enda grå massa och passerar utan att jag har en aning om vad jag har gjort, eller ens vad jag ska eller borde göra. I torsdags trodde jag det var onsdag, tills en väninna upplyste mig (två gånger under dagens lopp) om att det var torsdag. Innan dagen var slut hade jag som genom ett trollslag lyckats omvandla dagen till fredag. Så där försvann på något outgrundligt vis en dag utan att jag ens lade märke till det. Och så vaknade jag nästa dag och det var fredag – igen. Och plötsligt är det september, jag som fortfarande går och väntar på sommaren.

Det blir så när man inte har några fasta rutiner att hänga upp sig på. Som att klä på sig och gå till en arbetsplats. Att arbeta hemifrån har otroligt många fördelar, men även nackdelar. Det är alldeles för lätt att flyta ut i ingenting och drälla omkring, särskilt när man, som jag, totalt saknar självdisciplin. I kombination med en dito arbetsgivare blir det ganska flummigt emellanåt. :-) Jag jobbar lite här och lite där, när andan faller på. Å andra sidan kan jag sitta i timmar till sena kvällen när det behövs. Men jag saknar rutiner och känner mig isolerad. Måste försöka ta mig i kragen och göra något åt det.

Något av det positiva med att ha fria arbetstider är att jag alltid har möjligheten att finnas till hands när sonen ber om hjälp med både högt och lågt. Det gläder ett modershjärta att fortfarande behövas, även när det gäller saker som egentligen kräver körkort och tillgång till bil. Men med säckkärra, buss och cykel samt en portion god uppfinningsrikedom och handlingskraft kommer man långt.

Andra positiva saker med distansarbete är att jag kan boka in tider hos sjukgymnast, mediyoga, kiropraktor, vattengympa och annat hur jag vill utan att behöva tänka på klockan. Det öppnar även för möjligheten att ta ett extrajobb på 10 timmar i veckan om den chansen skulle dyka upp, utan att det inkräktar på min halvtidstjänst. Och så kan jag förstås utnyttja sommarens få soltimmar på balkongen med en bok när andan faller på samt åka på semester en vecka…

Positivitet är bra. Man ska tänka positivt för att må bra. Eller? Självklart är det bra att se det positiva, vilket jag anser mig vara riktigt bra på, men jag fick en rejäl tankeställare när jag för ett tag sedan läste en intressant artikel om att våga ge uttryck även för negativa tankar. Kontentan var att om det inte lämnas utrymme för det negativa, hindrar det oss att vara hela människor. Att ständigt mötas av uppmuntrande kommentarer (du ser ju så pigg och frisk ut) när man i grund och botten inte har det så bra tar död på alla möjligheter att prata om hur man verkligen mår. Läs gärna den tänkvärda artikeln här >>

Idag var sista dagen på vattengympan. Jag fick fem gånger, tre gånger innan sommaren och två gånger efter. Det blev varken hackat eller malet. Synd, för det har verkligen varit skönt och precis lagom träning för mig. Men på måndag börjar mediyogan istället och det vet jag sedan tidigare att det också är skönt. Och snart börjar sommaren. En vecka på Mallorca väntar mig i september, men jag kan väl ge mig fasen på att det kommer att regna även där. Jag ser verkligen fram emot denna resa, som jag hade tänkt göra redan 2013, men som av förklarliga skäl blev inställd den gången. Vi bokade i februari och nu kan jag nästan räcka ut handen och ta på den! Vart tar tiden vägen?

Träning som träning

Som väntat går det ”så där” med mina ambitioner att satsa på utejympan i år (också). Första veckan praktiskt taget tvingade vi oss dit. I måndags var det stopp. Å andra sidan kan det tänkas att det ställdes in ändå eftersom det kommit flera rejäla regnskurar under eftermiddagen. Det får vi aldrig veta, men i i vilket fall så har jag ingen lust att plaska runt på våta gräsmattor, särskilt som halva passet tillbringas liggande i nämnda gräs. I morgon är de en viss Anna K som håller i passet och hur jag än anstränger mig så hänger jag inte med i hennes takt. Det är för rörigt. Musiken är usel. Dessa två parametrar i kombination är lika med värdelöst, även om hon som person är väldigt positiv och utstrålar en enorm glädje över det hon håller på med. Men… Vi har gett henne så många chanser, vi klarar det helt enkelt inte. Så, i morgon stannar vi hemma. Nästa vecka, dååå…!

Däremot plaskade jag runt i en varmvattensbassäng igår. Det var dags för mitt första, av fem, bassängträningspass och det är ju också en form av träning. Vattenjympa är i princip samma som vanlig jympa, minus passen i ryggläge på gräset. Plus en ful plastmössa på huvudet. Och en flytkorv mellan benen… Återkommer till den.

På vanliga jympan har jag stundtals haft svårt med koordinationen av armar och ben i takt till musiken. Till slut har jag lyckats få kläm på det, åtminstone 9 gånger av 10 flyter det på utan ansträngning. Det händer dock fortfarande att jag har fler armar än ben och därmed inte får någon rytm, oftast just när jag börjar anstränga mig för mycket och kopplar in hjärnan. Den ska man nämligen helst lämna hemma. Men med en snabb blick på övriga deltagare kan jag nöjt konstatera att jag inte är ensam om att saker viftar i otakt.

Om det är svårt att hitta koordinationen på land är det snudd på omöjligt i vatten eftersom vattnet gör motstånd. Vicka på höfterna och jogga på stället i takt med musiken går väl an, men när armarna ska kopplas in tar det stopp. Otakt blir ledordet, för man ska inte tro att det går att göra rörelserna i takt med musiken. I alla fall inte i mitt fall. Däremot kan jag säga att det var väldigt behagligt med jympa i vatten. För det första blir man varken svettig eller andfådd. Det går helt enkelt inte att ta i så mycket eftersom vattnet tar emot. För det andra utsätter man inte kroppen och ryggen för några påfrestningar i form av hopp. Det är mjukt och skönt.

För att öka motståndet ytterligare får man använda lite redskap. Först fick vi hantlar att dra ner i vattnet. Och sen fick vi sätta oss på flytkorven och cykla. Jag vet inte vilket som var svårast, att cykla balanserande på flytkorven eller att försöka hålla sig för skratt. Denna flytkorv sticker nämligen upp över vattenbrynet mitt framför näsan på en och med Björn Skifs Hooked on a feeling i högtalarna fick den åtminstone mig att tänka på annat.

Jag ser fram emot fyra pass till, två innan sommaren och två efter. Lite lite kan jag tycka att få endast fem pass, det skulle behövas minst 10 om det ska göra någon nytta. Men man får vara glad för det lilla.

En inneboende elektriker

Någon golvslipning blev det inte. Mitt parkettgolv var så illa åtgånget att golvläggaren dömde ut det totalt, så det blev ett helt nytt golv istället. Och ett riktigt snyggt sådant dessutom. Jag är så nöjd!

Efter att igår ha legat här på alla fyra och ägnat mig åt diverse koppleriarbete kan jag konstatera att det bor en liten elektriker inuti mig. Att det låg många sladdar bakom bokhyllan visste jag. Att en del av dem var onödiga hade jag också en svag aning om. Ändå var jag helt chockad när allt var klart och jag samlade ihop de överblivna sladdarna.

Inte nog med detta, när jag kom ut i köket upptäckte jag ytterligare två överblivna sladdar. Hur är det möjligt? Visst, jag köpte en ny megaförgrening, men ändå, den är långt ifrån full nu. Jag känner mig mycket stolt över att ha lyckats få alla kopplingar rätt, precis så som jag vill ha det. Till min hjälp hade jag väninnan som följde min minsta lilla vink – dra där, håll där, stoppa in i hålet där. Även om det lyste ett stort frågetecken i hennes ögon, lydde hon blint. Hon var minst lika förvånad som jag när allt var klart – och fungerade! Jag tror jag har varit elektriker i mitt tidigare liv.

Nästa stora förvåning kom när jag började sätta in mina böcker i bokhyllan igen. Trots att jag gjort mig av med massvis med böcker i mitt stora röj, var det svårt att få plats med böckerna. Har de ynglat av sig i påsarna? Nu är det hur som helst på plats alltihop och fönstren putsade. Jag är helt slut. Kroppens alla muskler skriker i protest och nu ska här inte göras någonting alls på ett tag. Jag ska bara ta det lugnt. Inga måsten. Bara njuta av resultatet. Jag är nöjd, jag har nått delmål ett och det blev precis som jag ville ha det.

I fredags, medan golvläggaren huserade här, tog jag tåget till Lund för ett besök hos rehabteamet. Ett team bestående av två personer. Jag var tung i huvudet redan när jag vaknade och inte blev det bättre av att än en gång vända ut och in på sitt liv och gräva fram allt som hänt de senaste 4½ åren. Först med en person. Sen med nästa. En timme med varje. Och slutligen med de båda samtidigt. Allt snurrade när jag var klar. Det är tur jag under årens lopp skapat en liten punktlista med de viktigaste, större händelserna. En liten punktlista som är på tre A4-sidor… Den listan har jag alltid med mig för att underlätta för minnet.

Kontentan av detta möte blev att de är imponerade över att jag överhuvudtaget står på benen. Det är inte konstigt att hjärnan inte riktigt vill fungera när det kommer till att lära sig nya saker efter att ha utsatts för så långvarig stress, på så många olika plan. Och dessutom varit ensam om att hantera allt. Det är inte konstigt jag är trött och att tålamodet och koncentrationen tryter i pressade situationer. Den blockering jag känner är kroppens försvar för att tala om för mig att dra ner på tempot. Jag måste lära mig att koppla av, ta det lugnt och att säga nej. Jag ska inte utsätta mig för allt för många nya utmaningar, utan göra sådant jag kan och tycker om. Det är okey att inte göra någonting alls, att bara vara och ta det lugnt. Jag kommer att kunna lära mig saker, men det kommer att ta mycket längre tid än ”normalt”. Och det ska få lov att ta tid. Det är ju tydligt att när jag gör saker jag gjort förut, som jag är van vid, då fungerar jag alldeles utmärkt. Hade hjärnan inte fungerat hade jag t.ex. inte fått ihop mina sladdar igår.

De ska skicka en remiss till vattengymnastik. Och så vill de att jag försöker gå på någon form av avkoppling såsom medicinsk yoga eller mindfulness för att lära mig koppla av. Lite samtalsterapi hade också varit bra. Ja, ja, så rullar vi ett varv till. Fast vattengympa har jag faktiskt funderat på förut. Eftersom jag inte kommer igång med min träning på gym igen och överhuvudtaget aldrig sett tjusningen med att svettas, så kanske det är en bra variant för mig att hoppa i plurret. Jag ger det en chans.

Undantagstillstånd råder

Det har gått 2½ vecka sedan unge herrn lämnade boet. Det känns som minst 2½ månad sen. Eller mer. Jag har under dessa två månader, förlåt veckor, farit som en guttaperkaboll fram och tillbaka med än det ena, än det andra. Lite i taget har jag tömt bokhylla och sorterat ut böcker och annat som kan kastas. Cykeln har gått i skytteltrafik till Myrorna och andra liknande instanser. Dels för att lämna det överblivna, dels för att försöka fynda bra grejer till både mig själv och sonen. Jag är nämligen av åsikten att det inte finns någon anledning att betala dyrt för sådant som man lika gärna kan handla bättre begagnat för en spottstyver. Åtminstone till att börja med, så kan man alltid byta ut mot nya saker den dagen man ramlar över något man verkligen vill ha. Det är dyrt att sätta bo.

Gardinerna jag köpte till sonen föll naturligtvis inte i god jord, men det visste jag nästan redan innan jag bestämde mig för att köpa dem. Det var en chansning, men det gjorde inget för jag kom på att de passar alldeles utmärkt i hans gamla rum. Faktum är att de är som gjorda för att hänga där. Lite för långa var de, så symaskinen fick jobba. Jag hatar symaskiner! Några dagar senare hade jag turen att ramla över en lampa på Erikshjälpen att sätta i fönstret. Där fanns också ett litet glasbord som skulle passa utmärkt i mitt nya läs-/arbetsrum så småningom, så det blev ett akutsamtal till en väninna med bil, som kom och hämtade mig.

Dessutom har jag hunnit med att måla både byrå och spegel. Byrån lyser upp i min mörka vrå, spegeln ligger än så länge på vardagsrumsgolvet. Faktum är att hela, nåja, halva min lägenhet är upp och ner. Bokhyllan är tömd, delar av den har jag själv kunnat flytta in i Bertils gamla rum och på lördag kommer väninnan för att hjälpa mig flytta resterande möbler, utom soffa och TV som får vänta några dagar till. Lite irriterande är det att inte Bertil kan komma och hämta sina resterande saker så jag får utrymmet. Jag hade också behövt flyttkartongerna, nu står allt i papperspåsar. I slutet av nästa vecka kommer golvläggaren för att lägga nytt hallgolv och slipa golvet i vardagsrummet. Det blir tomt och ödsligt några dagar, men det är smällar man får ta om man vill ha fint.

I måndags lastade jag min cykel full med Bertils saker, inklusive en gardinstång i näven och cyklade för att hjälpa honom hänga upp gardiner. Jag behöver åka för att handla en ny matta till mig själv, men har inte haft tid och ork. Nu märker jag att energin börjar tryta. Hela denna process tar på de sista krafterna. Det är så tydligt att jag har svårt att orka när det blir mycket på en gång. Just nu är jag så trött i huvudet att jag knappt vet var jag är, vad jag gör, eller vart jag är på väg. Tålamodet är nere på noll. Jag minns inte vad jag gjort, bara att jag gjort saker varje dag. Väninnor frågar ”hur gick det med XX igår” och jag tittar förvånat och undrar ”igår?” Vad gjorde jag igår? Jag har ingen aning. Det är tur jag har väninnor som har koll på vad jag gör och kan fylla i minnesluckorna. Allt snurrar och jag får vara glad att jag lyckas upprätthålla någon form av fasad på jobbet – som jag för övrigt har kvar.

Jag är så uppe i varv och har svårt att koppla av. Vaknar långt innan klockan ringer varje morgon. I går vaknade jag klockan 5! Efter en stund gav jag upp alla försök att somna om och steg upp. Jag hade ju en spegel som behövde ett nytt lager färg, så vid 6-tiden låg jag på alla fyra på golvet i vardagsrummet med penseln i högsta hugg. På eftermiddagen var jag så trött jag inte ens orkade gå och handla. Jag slocknade som en klubbad oxe i soffan klockan 16 och när jag vaknade en timme senare var jag fortfarande lika trött. Jag behöver semester!

För en vecka sen fick jag ett telefonsamtal. ”Hej jag heter [minns inte namnet] och ringer från onkologens rehabteam, du skulle varit här för en halvtimme sen”, sa den vänliga rösten. Vimsig och frånvarande är jag, men mina kallelser har jag baskemej alltid koll på, så jag blev minst sagt förvånad. ”Jag har inte fått någon kallelse”, förklarade jag. Nu har jag fått en ny tid och ska dit på en utvärdering nästa fredag. En utvärdering som tar c:a 3½ timme, så de går grundligt tillväga. Jag vet inte exakt vad det går ut på, men jag kommer att få träffa olika medlemmar i teamet för att utreda om och vad jag behöver för rehabilitering. Det blir intressant. Återkommer om det. NU tror jag att det är dags för ännu en eftermiddagsslummer i soffan.

Allt det roliga

I tron att jag behövde tröstas ville sonen uppmuntra mig dagen innan det stora flyttlasset så han påminde mig om att jag ju fick allt det roliga. Det vill säga, jag slapp bära tunga saker och så skulle jag ju hjälpa till med att inreda så småningom. Och det måste sägas att jag tycker är roligt. Dock måste han själv vara med på tåget, så det blir något han gillar. Vi hade redan varit på MIO där han fastnat för en fin matta med passande gardiner till vardagsrummet.

Dagen efter flytten cyklade jag till det nya hemmet med ett stort och välfyllt påskägg till de båda ungdomarna. Bertil hade nämligen deklarerat högt och ljudligt att jag under inga omständigheter fick komma med några blommor. Påskägg blir man aldrig för gammal för. Lägenheten såg ut som ett bombnedslag. Visst blir det rörigt med flyttkartonger överallt, men när man dessutom låter disken stå, slänger tomma plastpåsar och annat där man står och går, ja då går det snabbt från rörigt till kaos.

Jag har lite svårt för att se sådant, jag tycker om ordning runt omkring mig. Så jag började lite smått med att plocka undan sånt som skulle kastas. Kände att jag lika gärna kunde diska och tömma diskbänken. Och så fortsatte jag med att ta upp lite saker ur några kartonger för att få undan dem och innan jag visste ordet av hade det gått tre timmar och alla kartonger i köket var uppackade, allt diskat och insatt i skåp och lådor. Passade också på att testa de nya knivarna – på mina fingertoppar. De var vassa! Och vi kunde konstatera att plåster var en bristvara i det nya hemmet.

Mitt röj i köket inspirerade de båda ungdomarna att börja plocka upp i sovrummet och ställa möblerna rätt. De satte också igång att försöka montera ihop ett stort skrivbord som stått i pappans källare. Där gick de dock bet och menade att det saknades bitar. Men på det stora hela såg lägenheten beboelig ut när jag lämnade bygget, hungrig som en varg. Någon mat hade de nämligen inte att bjuda på. Vad ska man med mat till när det finns chips, kakor och godis?

Och så var vi framme vid påsk. Fyra lediga dagar utan väckarklocka – och jag vaknade klockan 7… Påsken brukar vara den helgen jag fixar på balkongen, putsar fönster och känner att våren är här. Så blir det inte i år. Idag är det 7 grader, mulet och blåsigt – och det ska visst vara den bästa dagen av påsken, som för övrigt ska bjuda på regn, regn och regn. Ganska meningslöst att sätta igång med fönsterputs då. Jag vill ha vår NU! Jag vill ha värme. Jag vill känna solen på mina kinder.

Eftersom meteorologerna annonserat sol idag så passade jag på att bjuda hem väninnan och farmor för lite påsklunch på balkongen. Meteorologer är ett opålitligt släkte! Vi får väl se om det går att sitta där framåt eftermiddagen. Kommer bara solen fram och det blåser från rätt håll brukar det bli ljuvligt på balkongen och typ 20 grader även om det bara är 8 grader för övrigt. Annars är det inte värre än att vi får sitta inne med vår sill och snaps. Det går det också. Och ikväll blir det helstekt kyckling med gräddsås. Yum!

I morgon har jag dristat mig till att bjuda hem ungdomarna på mat. Det är en utmaning som heter duga! Den ene äter inte kött, den andre äter inte grönsaker. Inte mycket annat heller för den delen. Och jag är fantasilös i köket. Inte världens bästa kombination. Men jag vill ju gärna träffa killarna, har liksom känt båda sen de föddes.

Två intensiva påskdagar, sen har jag två ytterligare lediga dagar att slappa på. Fast om jag ska komma vidare med mina projekt får jag nog ta mig i kragen och börja packa ner mina böcker och annat i lådor så jag kan flytta möblerna och få golvet slipat. Problemet är dock att mina flyttkartonger befinner sig på fel adress och jag inte vet hur jag ska få hit dem. Men jag får väl lösa det också, på ett eller annat vis. Så, vid närmare eftertanke blir det nog inte så mycket slappande denna påsk. Kanske det är tur att vädret är som det är, det finns liksom inte så mycket annat att göra när det regnar.

Glad påsk alla!