En solstråle mindre

För alla er som följt min blogg och mina mer eller mindre gemytliga stunder med Kung Sune måste jag tyvärr tala om att Sune nu får fortsätta härska i katthimlen. Jag fick precis det sorgliga meddelandet att han stilla somnade in i natt, efter att mer eller mindre ha stapplat fram den sista tiden. Han fick i alla fall tillbringa sin sista tid i kolonin som han genom åren njutit av varenda sommar och där vi för ett par veckor sedan firade hans 19:e födelsedag. Det blir omräknat hela 92 människoår!

Även om det inte var min katt och han i ärlighetens namn inte var särdeles förtjust i mig, så kommer jag att sakna honom jättemycket. Mina tårar trillar sakta ner för mina kinder och mina tankar går nu till Sunes matte som får det tomt i kolonin denna sommar.

Annonser

Golvad

Jag kände honom inte. Han tillhörde inte mina idoler och hans musik var inget jag lyssnade särskilt mycket på, men likväl fanns den där i bakgrunden. Det var bra. Det var speciellt. Så speciellt att när han annonserade sina sista spelningar fanns jag och väninnan på plats för att lyssna när han kom till Malmö. En magisk kväll med tropisk värme. Vi njöt i fulla drag och har sett tillbaka på den kvällen med glädje. Hade jag vetat då, vad jag vet idag, hade njutningen inte varit lika stor. Frågan är om jag ens gått dit. För vad jag kan förstå, så här i efterhand, så ville han inte ens vara där. HAN njöt inte. Att stå där inför alla tusentals åskådare fick honom att må dåligt. Och jag skäms över att jag var en av hyenorna som gick dit för att få mitt eget lystmäte tillfredsställt. Ja, jag pratar om Avicii. Detta oerhört sorgliga livsöde.

Jag har varit chockad sen jag hörde det första gången och ju mer jag läser, desto sämre mår jag. För ett par dagar sen såg jag filmen om honom på SVT-play och sen dess är jag helt golvad. Jag kan inte släppa tankarna på det. Det är så ofattbart tragiskt att en så ung kille känner sig tvungen att ta sitt liv för att få frid. Det är så sorgligt att det finns så lite intresse från omgivningen när en person öppet, gång på gång, talar om hur dåligt han mår. Att han inte orkar mer. Att han inte vill turnera för det ger honom ångest. Att omgivningen ändå fortsätter pusha, utan hänsyn, får mig att må illa. Han ville ju bara göra sin musik. För det var han bra på. Som den introverta person han var gav det honom inget att uppträda inför tusentals människor, tvärtom, det sög musten ur honom.

Eftersom jag själv är introvert förstår jag de känslor han hade inför dessa spelningar. Jag kan riktigt känna ångesten han bar på, som han tvingades tackla varje gång han gick upp på scen. Det gör ont i hela min kropp när jag tänker på det. Det låter kanske förmätet, men tro mig, den känslan är något vi introverta brottas med i mycket enklare sammanhang än så. Och att då mötas med fnysningar från andra, som kanske inte tycker det är särskilt märkvärdigt, gör ont. Att inte bli tagen på allvar gör ont. Ända in i själen. Du som är så framåt. Du som ser så pigg och frisk ut. Du som… Äh, kom igen nu!

Jag hoppas att Tim Berglings tragedi blir det wakeup call som behövs för ett mer mänskligt bemötande därute. Vi måste ta oss tid att stanna upp och lyssna när någon säger att den inte mår bra och att gränsen är nådd. Det går inte att avfärda personen med några svepande, uppmuntrande kommentarer och sen fortsätta som vanligt. Människor som talar om att de mår dåligt måste tas på allvar. Det syns inte utanpå hur man mår på insidan. Tim Bergling talade upprepade gånger om hur dåligt han mådde, att han inte ville och inte orkade. Ingen lyssnade. Ingen brydde sig. Alla bara fortsatte att dunka honom i ryggen och ställa krav. Mer, mer, mer… för han var ju så bra på det han gjorde.

Vad jag förstår har han ägnat det sista året till att skapa ny musik, som ju var det han brann för. Han hade en färdig platta klar. En turné i Tyskland var tydligen planerad – och inställd. Min gissning är att han i samband med detta än en gång utsattes för massiva påtryckningar om att åka ut på turnéer. Mot sin vilja.

Varningarna var många. Ingen ville se dem. Han tog sitt liv för att han inte orkade mer. Det var hans enda chans att slippa undan. Jag brukar inte gråta över kändisar, men det här rör mig till tårar. Dagligen. Det gör så ont och jag lider med hans anhöriga.

Har du inte sett filmen kan jag varmt rekommendera att göra det. Den ligger på SVT play fram till 30 juli.

Tant

Idag blev jag kallad tant. Av en äldre herre som pratade med sin hund. ”Tack till den snälla tanten som hjälpte oss”, sa han till hunden när jag avlevererade en gurka som jag köpt åt farbrorn som inte ville lämna sin hund utanför affären. Tant var ordet. Jag brukar störa mig när jag blir tilltalad med ”damen”, men jag vet inte riktigt om tant var så mycket bättre. På insidan är jag ju fortfarande 22… även om en del säkert kallar mig kärring. Jag bjuder på det om det kan göra någon glad.

I morgon ska stygnen tas på foten. Bortsett från att den varit inlindad i ett stort, fult bandage som gjort det omöjligt att trä den genom ett byxben, än mindre pressa ner i en vanlig sko, så är det bra med tassen. Den har läkt som den ska. Trots att jag råkade ut för ett litet missöde i fredags när jag duschade. Den tjusiga duschstrumpan man ska trä över foten och tejpa fast för att det inte ska rinna in vatten läckte som ett såll och när jag var färdigduschad befann sig foten i ett minst sagt oönskat fotbad.

Med instruktionerna ”Foten får absolut inte bli blöt” ringande i öronen insåg jag att det här inte var goda nyheter. Men det fanns ju inget annat att göra än att ta av hela bandaget, för att inte hela såret skulle luckras upp. Jag försökte få tag i läkaren, men de jobbade såklart inte på fredagar och eftersom såret i mina ögon såg fint och välmående ut beslutade jag enväldigt att det inte var någon fara med mig. Hamster som jag är hade jag ju sparat en hel del kompresser och annat smått och gott som är bra att ha sen mina tidigare operationer. Det var bara att göra en djupdykning ner i lådorna och fiska upp sånt som passade för ändamålet och bandagen torkade ju fort och gick att återanvända. Nu återstår att se vad herr doktor säger om min egenvård i morgon.

Fadäsen utlöste förstås ett och annat fniss hos dem som känner mig väl. Ingen var särdeles förvånad. Men jag bjuder på det också. Ska sanningen fram skrattade jag själv rätt gott åt det hela när första chocken lagt sig, enligt devisen ”Saliga äro de som kan skratta åt sig själva, ty de skola aldrig ha tråkigt”. Fler borde testa det och sluta ta sig själva på så jädra stort allvar. Ett gott skratt förlänger livet och om ingen annan bjuder på skratten så får man fixa det själv. Jag kommer att leva till jag blir 100 i den här takten. :-)

Cirkus AF fortsätter och nu är en överklagan till Förvaltningsrätten inskickad. Återstår att se var det landar. Vid en närmare granskning av ärendet visade det sig nämligen att handläggaren ingenstans informerat om att aktivitetsrapporten inte var rätt ifylld, (det räcker inte att skriva att man har arbetat, man måste skriva hur många timmar också). Inte heller hade hon talat om hur många jobb hon förväntade sig skulle sökas, då är det inte lätt att veta när man sökt tillräckligt många. Vi har också fått svaret från andra kanaler hos AF att om man jobbar 75% kan man inte förväntas söka lika många jobb som om man är helt arbetslös. Ingen dialog överhuvudtaget hade förts från handläggarens sida, trots att sonen meddelat henne hur mycket han jobbar. Vi åberopar därför försumlighet från handläggaren. Hon har helt klart inte skött det hon är anställd för att göra. Jag funderar starkt över att göra en JO-anmälan också, ska bara samla kraft för det.

Undrar om det funkar likadant på AF som det gör på FK. Ju fler du kan avskriva desto högre lön…

Gränslöst trött

Målaren är klar! Han blev klar igår på eftermiddagen. Men jag orkade inte ta tag i röran då utan bestämde mig för att ladda med en god natts sömn och ge järnet idag. Det sprack redan med ”en god natts sömn” eftersom jag lyckades slockna framför TV:n igår och därmed inte kunde somna när jag väl lagt huvudet på kudden. När jag legat och snurrat i sängen ett par timmar kunde jag notera att det ju aldrig blir mörkt i det sovrummet och när jag väl blivit uppmärksam på det, så var det verkligen kört. Det blev inte många timmars sömn, för trots att jag inte somnade förrän vid 3-tiden så vaknade jag 7:30 och kunde inte somna om.

Det var helt utan entusiasm och energi jag cyklade hem frampå förmiddagen. Inte blev jag på bättre humör när jag ställdes inför röran heller. Det blev mig plötsligt övermäktigt. Följaktligen blev inte mycket gjort idag, jag tvättade i alla fall av alla mina köksluckor och spolade av i badrummet som var alldeles nerdammat. Det var väl ungefär vad jag orkade idag. Gick lite planlöst fram och tillbaka, flyttade på lite småsaker, men kom liksom inte till skott. När det sen visade sig att telefonen inte funkade, trots alla mina ansträngningar för någon vecka sen, ja då gav jag upp. Hjärnkontoret var definitivt inte inkopplat idag. Jag känner mig helt urlakad och besviken på mig själv. Det här skulle ju vara roligt! Inte blev det roligare när jag loggade in på skatteverket och såg att jag ska betala tillbaka 4347:-.

Nu hoppas jag innerligt att jag dels kan hålla mig vaken här ikväll och dels kan sova gott i natt så jag vaknar full av energi i morgon. Planen är nämligen att packa ihop mina pinaler och flytta hem eftersom golvläggaren kommer på torsdag morgon kl 7:30. Då vill jag väldigt gärna vakna i min egen säng, så jag slipper ut och cykla i ottan. Det har varit helt otroligt bra att kunna låna denna lägenhet. Här är så mysigt och ombonat och jag har känt mig som hemma från dag ett. Hade den haft balkong hade den varit helt perfekt, då hade jag till och med kunnat tänka mig att sätta upp mig på kö här. Men utan balkong kan inte jag leva. Och på tal om balkong, jag hann faktiskt med att sitta en liten stund på min i strålande solsken idag.

Slutet gott allting gott

Nu har jag checkat in på Hotell Farmor och jag gjorde det med besked. Jag började med att sätta min väska med kläder på köksstolen, samtidigt som jag tömde cykelkorgen på medhavda matrester som jag tagit med för enkel matlagning. Sen tog jag klädväskan igen för att bära in i sovrummet och såg till min stora förskräckelse att väskan färgat av sig och sitsen på stolen blivit alldeles blårandig. Hur är det möjligt? Väskan var ju ren och hade inte stått på marken. Förtvivlad bar jag in väskan i sovrummet och stängde dörren.

Några timmar senare behövde mina glasögon rengöras, jag har så svårt för minsta lilla fläck och har en jättebra glasögontvätt som jag tagit med. Jag tog fram min burk och upptäckte till min stora förvåning att den var tom. Det var den inte när jag packade ner den… Dök med huvudet ner i väskan och jodå, alla kläder var blöta och där kom förklaringen till varför väskan var blöt i botten.

Jag hade ändå planerat en tripp till IKEA endera dagen, eftersom jag ville ha lite nya saker till mitt nya kök, så idag bar det av. Måste försöka få tag i ett nytt överdrag till stolsitsen. Det visade sig snart vara lättare sagt än gjort. Jag hittade stolen, med en röd lapp där det stod ”utgår snart ur sortimentet”, gjorde en anteckning om vilken gång och hylla jag kunde hitta överdraget och var nöjd så. Tills jag kom ner till hyllan, längst bort på lagret, och upptäckte att det inte alls fanns några överdrag där.

Nu gällde det att sätta på sig den allra oskyldigaste uppsynen och uppsöka informationen. Där förklarade jag med olyckliga hundögon att jag förstört svärmors stol och nu var desperat efter ett nytt överdrag som inte tycktes finnas kvar längre. Han tittade ömkande på mig och gjorde sitt allra bästa för att hitta överdraget i datorn. Det fanns inte där, däremot hittade han uppgiften att det utgått i augusti förra året. ”Om nu stolen ändå ska utgå kanske jag kan ta överdraget på utställningsstolen”, försökte jag. Varpå han hänvisade mig upp till köksavdelningen.

Det var bara att traska upp igen med min fulla kasse med andra prylar jag plockat på mig på vägen ner. Där fick jag ställa mig i en ny kö och förklara för ännu en person om min lite penibla situation, som skickade mig vidare till deras ”matplatsexpert”. Ny kö, ny förklaring och nya leenden. Måste säga att alla varit mycket tillmötesgående och vänliga i sina försök att lösa mitt lilla problem. Köksmästaren ringde till nått lager för utgångna varor för att höra om de hade mitt överdrag där, men det hade de såklart inte. Jag måste ha sett mycket olycklig ut, för det slutade med att han skrev en anteckning på en lapp och talade om att jag skulle ta utställningsstolen och ge nämnda lapp och stol till dem nere på fyndavdelningen, så skulle jag få köpa stolen till reducerat pris.

Vid det här laget rann svetten längs ryggen på mig, men jag tog stolen och gick ner till fyndavdelningen, där jag fick dra hela valsen två gånger till. Helst hade jag ju bara velat ha överdraget, för att slippa dra runt med en köksstol på bussen. Tänkte också att det kunde vara en god affär för IKEA om jag betalade fullt pris för överdraget och de sen kunde sälja stolen till reducerat pris till någon som själv ville klä om den, men så långt ville de inte sträcka sig. Nåväl, jag fick stolen till reducerat pris och är nöjd med det. Ingen hade märkt något, om det inte vore för att det plötsligt står en extra stol här och att farmor och resten av familjen, behöriga såväl som obehöriga, läser bloggen. :)

Annars går det bra att vara inackorderad. Det är så skönt att slippa gå i röran där hemma. Jag kom på igår att jag hade glömt mitt nattlinne, morgonrock och bok, så när jag varit på mediyogan cyklade jag hem och hämtade morgonrocken och boken. När jag skulle lägga mig kunde jag konstatera att jag glömt nattlinnet för andra gången samma dag… Men annars går det bra. Om man bortser från en mindre översvämning i badrummet när jag duschade i morse och hade lyckats lägga halkskyddet över golvbrunnen så vattnet inte kunde rinna av. Det är bara att konstatera att jag inte går att ha i möblerade rum…

Var kommer alla prylar ifrån?

Nu är jag framme vid projektstart! I morgon kommer målaren och jag har spenderat hela dagen med att tömma skåp och lådor, plocka ner taklampor, tavlor och gardiner – och klippa av telefonsladden. Ups! Sen jag flyttade in här har det hängt ett telefonjack och dinglat under min hallspegel som inte använts till någonting, jag har ju haft telefonen kopplad till annat jack i köket. Ja, jag är så gammaldags att jag har fast telefon fortfarande och kommer troligtvis att vara den siste entusiasten med stora protestplakat när systemet läggs ner om ett par år. Men den tiden den sorgen.

Tillbaka till telefonjacket som bara var i vägen. När de nu ska måla om tyckte jag att det var dags att klippa av den sladden eftersom det inte används ändå. Jag hade en vag plan att kanske koppla ihop en bit med en annan lös ände som liksom också hängde i luften på väggen mittemot och flytta ut telefonen till hallen, istället för att ha den på köksbordet. Det kunde ju i alla fall vara värt att testa och om det inte blir bra kan man ju alltid flytta tillbaka den till köket igen. Hur svårt kan det vara?

Svårt visade det sig. Den som spikat fast sladden en gång i tiden hade varit mycket noggrann och slagit ner spikarna så hårt att jag inte fick loss dem utan diverse verktyg. När jag efter mycket svett och frustration fått loss en tillräckligt lång bit att ta med till andra sidan, tog jag tången och klippte. Och upptäckte snabbt att det hängde två olika sladdar ur jacket. Det fanns alltså en vidarekoppling som gick in till köket. Lätt kallsvettig gick jag för att kolla och jodå, telefonen var stendöd. Nu ville det till att min plan att koppla ihop sladdarna med en sockerbit skulle fungera. Tack och lov lyckades jag med det och nu har jag fungerande telefon igen. Dock utan valmöjligheter, nu finns det ett enda jack som funkar. I hallen.

Just nu sitter jag mest och hoppas att jag inte blir hungrig ikväll för jag kom på att jag inte sparat något ätbart, allt ligger i kartonger. Det finns två brödskivor till i morgon bitti. That’s it. Jag är så tacksam över att ha en annan lägenhet jag kan dra mig tillbaka till tills det värsta är över. Det hade varit svårt annars när till och med skåpen måste tömmas för att få dem målade inuti. Men det kommer att vara värt det! Jag ser så fram emot att få det här gjort, de sunkiga, mörka träinsidorna av skåpen har stört mig i alla år. Och så får jag rensat ordentligt i skåpen och kastat sånt som stått där i 19 år och aldrig använts. Det är helt osannolikt vad mycket saker man samlar på sig! Var kommer alla prylar ifrån?

Arbetsförnedringen fortsätter med sitt maktmissbruk gentemot sonen. Efter att ha skickat ett långt, utförligt mail till sin handläggare, med förklaringar om hur mycket han jobbat och med frågan om inte arbete är en godkänd aktivitet, fick han ett korthugget svar. ”Jag mailade dig den 13 november 2017 om att du söker för lite jobb och att aktivitetsrapporten inte kommer godkännas framöver om du inte söker fler jobb.” Det var allt. Inget svar på frågan om inte arbete räknas som en aktivitet. Ingen öppning för dialog. Att få ett sådant föraktfullt bemötande när man tar alla timmar man kan för att kunna försörja sig själv, känns inte rättvist. Att ha ett arbetet är väl ändå målet för en arbetslös?

Jag undrar om handläggaren skulle använt sig av samma härskarteknik om Bertil var 55 år gammal… Tror inte det. Det känns som ett sätt att markera för en ung person att han ska veta sin plats i hierarkin, dvs. under fotsulan på handläggaren. Jag blir så förbannad! Det äter mig och jag ligger sömnlös halva nätterna av frustration. Nu är ett välformulerat, tresidigt överklagande på väg till Enheten för ersättningsprövning i Östersund och så får vi hoppas att den som läser och ska bedöma det inser att arbete inte bara är ett godtagbart skäl till att inte ha sökt tillräckligt många andra jobb, utan faktiskt den ultimata vägen ut ur arbetslöshet. Någon måste snart inse att det är bättre att jobba än att sitta på kammaren och söka jobb man ändå inte kan få. Det är inte Bertil som ska stängas av, det borde vara handläggaren.

Ny energi och nya projekt

För 19 år sedan stod jag inför ett av mina tuffaste beslut någonsin, för att inte säga det tuffaste. Frågan var ”Should I stay or should I go”. Jag valde det senare och har inte ångrat mig en dag, även om det inledningsvis var mycket tufft för både mig och min älskade femåring, som inte alls var med på noterna. Att separera kändes för mig som ett stort misslyckande i livet. Jag var nästan 40 och hade precis påbörjat ett annat avslut, nämligen karriären som barnskötare. Skolarbetet tog mycket tid och kraft redan som det var. Plötsligt hade jag ingenting, varken jobb, utbildning eller familj. Det blev mycket på en gång.

Jag flyttade då in i min nuvarande lägenhet. En nödlösning just där och då eftersom vi var tvungna att sälja vår gemensamma bostadsrätt. Under en kort period tänkte jag bo kommunalt för att sedan leta efter något annat för oss. Den ”korta” perioden har alltså varat i 19 år. Aldrig har jag trivts så bra i en lägenhet som i den här. Aldrig har jag bott så länge i en lägenhet som den här. I mitt inre har oron gnagt i många år att den dagen Bertil lämnar boet måste även jag flytta till något mindre. Men med åren har jag kommit fram till att jag varken behöver eller vill lämna min älskade bostad. Så länge jag klarar att gå upp för trapporna kommer jag att stanna här.

Jag har genom åren successivt låtit renovera delar av lägenheten, med bland annat nya golv och tapeter i vissa rum. Senaste projektet var förra sommaren efter sonens flytt där jag tömde hela vardagsrummet för att få nytt golv. Det är tyvärr så att när man börjar i ena änden ser man hur taffligt det ser ut i andra…

Mitt liv utan Exemestan har gett mig ny energi. Eller om det är ljusets återkomst. Jag vet inte, kanske en kombination av båda, men jag känner mig hur som helst mer närvarande och har lust till saker igen. I veckan som gick var jag därför och beställde renovering av kök och hall! Den 19 år gamla tapeten i köket har verkligen gjort sitt. Så till den milda grad att den börjat lossna i fogarna. Samma sak i hallen som är väldigt sliten, fastän jag fick nytt golv även där förra sommaren. Dessutom har jag alltid velat ha vitt inuti köksskåpen och jag blev verkligen inspirerad när Bertil fick sina fixade i somras, vilken skillnad det blev!

Det är en djungel att välja rätt färgnyans. Förra veckan har jag därför sprungit fram och tillbaka till färgaffären för att köpa några burkar med färgprover och målat ena hörnet i köket för att vara säker på att matvrån får precis den färg jag vill ha. Jag vill nämligen under inga omständigheter ha vitt. Efter tredje försöket känner jag mig nöjd.

Jag har nu ett par veckor på mig att sortera ut sånt som ska kastas och sånt som kan lämnas till Myrorna. Resten ska packas ner i lådor och jag får packa min väska för vistelse på annan adress. Det går ju inte att bo i lägenheten utan kök och jag har turen att farmor ska resa bort i mars, så jag kan bo där. När måleriarbetet är klart har jag sedan en dryg vecka på mig att ställa i ordning innan det ska skäras i min stortå. Bättre timing får man leta efter!

Laserkvinnan

I morse ringde klockan 06:30. Av någon underlig anledning får jag alltid tider hos sjukvården klockan 8 på morgonen, men eftersom jag vet att tider hos sjukvården inte växer på träd så finner jag mig i de tider som tilldelas mig. Idag var det således dags för laserbehandling nummer fyra på hudkliniken. Från att ha haft illröda strålskador (telangiektasier) i hela armhålan och över ärret på höger bröst finns nu bara en liten fläck kvar. Trots att två onkologer dömt ut skadorna som oreparabla… För den som är nyfiken finns en bild längst ner på sidan ”Strålnig biverkningar”. Om c:a sex veckor blir jag kallad en sista (?) gång.

Hoppas jag hinner med en sista laserbehandling innan det är dags för nästa arla morgonstund inom sjukvården. Den 5 april, kl 07:45!, ska jag nämligen äntligen operera min artrosdrabbade stortå, eller Hallux rigidus som det heter med ett finare namn. Det är med andra ord inte bara till sinnet jag är rigid, det har spridit sig hela vägen ner till tån. Den operationen skulle jag gjort redan i januari 2014, men då fick jag plötsligt en arbetsträningsplats och det fick gå före. Operera tån kan man alltid göra och nu har jag alltså fått en ny tid. Denna gång ska ingenting få stå i vägen för det.

Tydligen har det kommit några nya rön om vad man inte ska äta om man haft bröstcancer. Fick ett mail från en väninna igår som läst att man inte ska äta mat med asparagin i. Personligen har jag aldrig ens hört talas om asparagin. Jag upplystes om att det finns i bland annat sparris, broccoli, soja, mejeriprodukter, kött, kyckling, fisk- och skaldjur… Då återstår alltså Quorn om man vill leva och ha hälsan. Frågan är om jag vill dö av tristess (läs Quorn) eller leva livet tills bröstcancern tar livet av mig. Alla dessa förbannade rön! De skrämmer mer än de gör nytta tror jag. Nästa månad kommer nya rön och då gäller inte dessa längre. Det är väl med asparagin som med så mycket annat, i lagom dos är det förmodligen ingen fara.

Det här med mat har för övrigt plötsligt blivit så jädra besvärligt. Jag har förvisso aldrig haft något matlagningsintresse, det ska villigt erkännas. I synnerhet inte när det gäller att bjuda gäster på middag. Middagsbjudningar har varit förenade med stor skräck och jag har i största möjliga mån försökt undvika det. Med åren har jag dock insett att ingen kommer att dö av det, varken gästerna eller jag. Det började till och med bli roligt, om än med en liten fjärilsfarm i magen. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Det är skitjobbigt att bjuda på mat.

Vi hade styrelsemöte i bowlingklubben i veckan och denna gång stod jag för värdskapet, vilket innebär att det ska bjudas på middag innan mötet. Två av styrelsemedlemmarna äter inte mat med grönsaker i, varav en av dem i princip bara äter ”biff å bea”, den andre livnär sig på kebab och pizza. Dessutom har de ganska bestämda åsikter om vegetarianer ”eftersom det är så svårt när man ska bjuda dem på mat”. Det håller jag förvisso med om, men ärligt, ALLA specialkoster är precis lika jobbiga för värdinnan! Det spelar ingen roll vad det gäller.

Förr bjöd man hem vänner på mat, man lagade något man tyckte om, som man var bra på. Gästerna kom och åt det som serverades, ingen ifrågasatte innehållet. Nu är det ett helt projekt! Och ingen av de avvikande förstår problemet, däremot kan de gärna ha åsikter om andras matvanor. När jag påtalar att de själva är rätt jobbiga så får jag ofta svaret ”men det är ju inte samma sak”. JO! Det är precis samma sak så länge specialkosten handlar om vad man inte vill äta istället för vad man inte kan äta. Har man en allergi är det givetvis en helt annan sak. Jag skulle t.ex. vilja se den vegetarian som ställer sig och gör riktig köttfärssås till mig istället för på sojafärs, eller steker en biff för att göra mig nöjd… Det kommer aldrig att hända.

Plötsligt ska alla i sällskapet anpassa sig till en persons matvanor, istället för tvärtom. Vad hände med ”ta seden dit du kommer”? All glädje försvinner när man ska slå knut på sig själv för att försöka servera något som alla kan äta, där den ende som inte njuter av maten till slut är värdinnan själv. Alternativet är att hitta på en ”reservrätt” för de avvikande, vilket inte underlättar det minsta. Hade jag velat öppna restaurang hade jag gjort det för länge sen. Jag snubblade över en Instagraminlägg från Paolo Roberto idag och han skräder verkligen inte orden.

Paolo for president!

Luddiga funderingar

Hade en ganska intressant diskussion med sonen för ett par dagar sen som väckte en del frågor och egentligen inte gav några ordentliga svar. Vad menar man egentligen med uttryck som ”ett par dagar sen”, ”snart”, ”strax”, ”om en stund”, ”om ett par timmar, dagar, veckor…”? Hur långt är ett snöre typ? Idiotiska uttryck egentligen, för ingen har de exakta svaren. Dessutom känns det lite som att det vi i den lite äldre generationen menar med ”om en stund” inte riktigt är i fas med hur ungdomen uppfattar det.

För min del betyder ”om ett par timmar” just precis det. Ett par = två. Absolut max tre timmar, men då är det verkligen stretchat till sitt yttersta och på gränsen till oförskämt. ”Om en stund” betyder inom kort, dvs under en timme, egentligen under en halvtimme. Men dessa begrepp visade sig ha en helt annan innebörd för sonen, som menade att ett par timmar kunde sträcka sig så pass långt som fem timmar. Och ”om en stund” innefattade åtminstone ett par timmar (och med en i minne har vi precis lärt oss att ”ett par timmar” kan betyda ända upp till fem om man är ung i sinnet…). Det är minsann inte lätt att reda ut begreppen! Inte konstigt man blir tokig när man avtalat med honom att ses ”om en stund” och han sen dyker upp när halva dagen gått. Roade mig med att Googla lite och hittade följande:

Efter ett långt resonemang kom vi i alla fall fram till att strax är kortare än snart och snart är kortare än en stund. En stund är under en timme. ”Ett par timmar” framhärdade jag att det är max tre timmar, men helst närmare två. Han höll inte med. För honom är en stund flera timmar, ”ett par timmar” är ännu fler timmar. Nån som hänger med?

Det visade sig att han haft samma diskussion med sin pappa, som föga förvånande hade ungefär samma tidsbegrepp som jag. Trots det var sonen tveksam till vem av oss som hade rätt, han eller gamlingarna. Nu skulle han ta frågan vidare till högre instans, det vill säga kompisarna, för ett avgörande utlåtande. Jag påtalade dock det faktum att pappa och jag för en gångs skull var överens om något, vilket statistiskt sett borde innebära att vi har rätt. :D

När unge herrn skulle cykla hem hade klockan passerat midnatt. Vi skulle ses igen nästa eftermiddag eftersom det var dags för match och jag alltid återfinns i publiken när det är hemmamatch. När han öppnade dörren hörde jag mig själv säga ”hej då, vi ses om ett par timmar”. Å där föll hela diskussionen och alla slutsatser platt. ”Ett par timmar” förvandlades plötsligt till ett halvt dygn.

Och så här i efterhand, när jag såg en trailer på TV som gjorde reklam för ett kommande program som ”kommer snart”, insåg jag att det inte finns några tydliga regler för vad snart är heller. För det kommande programmet är inte aktuellt än på ett par veckor…

Slutsats? Det är inte lätt med luddiga tidsbegrepp! Allt är relativt.

Den huvudlöse

Vaknade härom morgonen av att jag låg och skakade av feberfrossa. Stapplade ut i badrummet för att ta ett par tabletter och hämta febertermometern, men insåg snabbt att den befinner sig på annan adress för tillfället. Katten också! Efter lite rotande i lådan hittade jag dock en modernare version av den gamla ”upp-i-rumpan-modellen”, en med display och av-och-på-knapp, så den tog jag med in i sängen. Hade för mig att den skulle pipa när den var klar, men den pep ju inte. Tempen var inte heller särskilt hög i förhållande till skakningarna. Men jag somnade om efter ett tag när tabletterna gjort sitt.

När man står där klockan 3 på morgonen och skakar värre än en slagborrmaskin, samtidigt som man desperat försöker få ut Ipren ur sin inbrottssäkra förpackning, tänker man inte ens tanken att det kan finnas en bruksanvisning till termometern. Man tänker inte ens tanken att man skulle behöva en sådan. Den tanken slog mig dock morgonen därpå. Efter en snabb genomläsning, behövde egentligen bara läsa rubriken, kunde jag konstatera att det här var en muntermometer som inte alls hade i de nedre regionerna att göra. Inte konstigt den inte bar sig åt som förväntat och nu har den förpassats till de sälla jaktmarkerna. Känner inte riktigt för att stoppa den i munnen efter utflykten söderöver.

Året har annars börjat i samma anda som det gamla avslutades. Två gånger har säckkärran redan fått jobba. Ena gången begav jag mig dessutom iväg på egen hand efter att ha hittat en viksäng på Blocket som kan vara bra att ha för övernattningsgäster. Det var på håret den fick plats på kärran och när jag drog hem den kunde jag inte låta bli att undra över min mentala hälsa. Men kände mig ändå lite stolt över att upptäcka att jag numera avbildas i gatukonsten. Verket kallas ”Den huvudlöse” och finns att beskåda på flera ställen. Säckkärran är dock av annan modell än den som visas på bilden.

På tal om huvudlöst. Aftonbladet har lagt sig till med en ny approach. De påstår sig ”stå upp för bra journalistik” och blockerar därför all läsning på deras hemsida om man har Ad-block installerat. Vilket jag har, så jag får inte ta del av deras fantastiska journalistik. Åh nej.

Det innebär förstås bara att man bläddrar vidare till en annan tidning och åtnjuter deras goda journalistik istället. Fast det kanske är det som är syftet, för i ärlighetens namn är väl just Aftonbladet inte känt för bra journalistik, snarare sensationslysten dito. De flesta nyheter finns hur som helst att hitta någon annanstans och gör de inte det, tja då kan jag garanterat leva utan dem. Faktum är ju att jag har Ad-block just för att jag föredrar journalistiken framför annonserna som bara stör och gör att man knappt hittar det som är läsvärt i en tidning, oavsett om jag läser nät- eller papperstidning.

Jag har skylten ”ingen reklam” på min dörr. Jag zappar runt på TV:n under reklampauser. Jag kommer med andra ord inte att avaktivera Ad-block för att läsa artiklar på Aftonbladet som jag kan läsa överallt annars. Men jag önskar naturligtvis AB lycka till i sitt försök att locka läsare genom att spärra artiklarna, istället för att rannsaka sig själva och fundera över varför folk tar till Ad-block från första början.

En som inte är huvudlös är min Amaryllis, för här blommar löken. Vacker är den, men väldigt kort i rocken.