Laserkvinnan

I morse ringde klockan 06:30. Av någon underlig anledning får jag alltid tider hos sjukvården klockan 8 på morgonen, men eftersom jag vet att tider hos sjukvården inte växer på träd så finner jag mig i de tider som tilldelas mig. Idag var det således dags för laserbehandling nummer fyra på hudkliniken. Från att ha haft illröda strålskador (telangiektasier) i hela armhålan och över ärret på höger bröst finns nu bara en liten fläck kvar. Trots att två onkologer dömt ut skadorna som oreparabla… För den som är nyfiken finns en bild längst ner på sidan ”Strålnig biverkningar”. Om c:a sex veckor blir jag kallad en sista (?) gång.

Hoppas jag hinner med en sista laserbehandling innan det är dags för nästa arla morgonstund inom sjukvården. Den 5 april, kl 07:45!, ska jag nämligen äntligen operera min artrosdrabbade stortå, eller Hallux rigidus som det heter med ett finare namn. Det är med andra ord inte bara till sinnet jag är rigid, det har spridit sig hela vägen ner till tån. Den operationen skulle jag gjort redan i januari 2014, men då fick jag plötsligt en arbetsträningsplats och det fick gå före. Operera tån kan man alltid göra och nu har jag alltså fått en ny tid. Denna gång ska ingenting få stå i vägen för det.

Tydligen har det kommit några nya rön om vad man inte ska äta om man haft bröstcancer. Fick ett mail från en väninna igår som läst att man inte ska äta mat med asparagin i. Personligen har jag aldrig ens hört talas om asparagin. Jag upplystes om att det finns i bland annat sparris, broccoli, soja, mejeriprodukter, kött, kyckling, fisk- och skaldjur… Då återstår alltså Quorn om man vill leva och ha hälsan. Frågan är om jag vill dö av tristess (läs Quorn) eller leva livet tills bröstcancern tar livet av mig. Alla dessa förbannade rön! De skrämmer mer än de gör nytta tror jag. Nästa månad kommer nya rön och då gäller inte dessa längre. Det är väl med asparagin som med så mycket annat, i lagom dos är det förmodligen ingen fara.

Det här med mat har för övrigt plötsligt blivit så jädra besvärligt. Jag har förvisso aldrig haft något matlagningsintresse, det ska villigt erkännas. I synnerhet inte när det gäller att bjuda gäster på middag. Middagsbjudningar har varit förenade med stor skräck och jag har i största möjliga mån försökt undvika det. Med åren har jag dock insett att ingen kommer att dö av det, varken gästerna eller jag. Det började till och med bli roligt, om än med en liten fjärilsfarm i magen. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Det är skitjobbigt att bjuda på mat.

Vi hade styrelsemöte i bowlingklubben i veckan och denna gång stod jag för värdskapet, vilket innebär att det ska bjudas på middag innan mötet. Två av styrelsemedlemmarna äter inte mat med grönsaker i, varav en av dem i princip bara äter ”biff å bea”, den andre livnär sig på kebab och pizza. Dessutom har de ganska bestämda åsikter om vegetarianer ”eftersom det är så svårt när man ska bjuda dem på mat”. Det håller jag förvisso med om, men ärligt, ALLA specialkoster är precis lika jobbiga för värdinnan! Det spelar ingen roll vad det gäller.

Förr bjöd man hem vänner på mat, man lagade något man tyckte om, som man var bra på. Gästerna kom och åt det som serverades, ingen ifrågasatte innehållet. Nu är det ett helt projekt! Och ingen av de avvikande förstår problemet, däremot kan de gärna ha åsikter om andras matvanor. När jag påtalar att de själva är rätt jobbiga så får jag ofta svaret ”men det är ju inte samma sak”. JO! Det är precis samma sak så länge specialkosten handlar om vad man inte vill äta istället för vad man inte kan äta. Har man en allergi är det givetvis en helt annan sak. Jag skulle t.ex. vilja se den vegetarian som ställer sig och gör riktig köttfärssås till mig istället för på sojafärs, eller steker en biff för att göra mig nöjd… Det kommer aldrig att hända.

Plötsligt ska alla i sällskapet anpassa sig till en persons matvanor, istället för tvärtom. Vad hände med ”ta seden dit du kommer”? All glädje försvinner när man ska slå knut på sig själv för att försöka servera något som alla kan äta, där den ende som inte njuter av maten till slut är värdinnan själv. Alternativet är att hitta på en ”reservrätt” för de avvikande, vilket inte underlättar det minsta. Hade jag velat öppna restaurang hade jag gjort det för länge sen. Jag snubblade över en Instagraminlägg från Paolo Roberto idag och han skräder verkligen inte orden.

Paolo for president!

Annonser

Stol(l)iga dagar

Med ett höj- och sänkbart skrivbord kom behovet av en annan stol, för att slippa höja och sänka skrivbordet stup i kvarten när jag blir trött i fötterna. Resultatet blev nämligen att jag mest satt ner ändå eftersom det blev ”jobbigt”. I-landsproblemen hopar sig. Där jag jobbade innan jag blev uppsagd och fick cancer hade jag ett höj- och sänkbart skrivbord och till det hade jag en industristol, med fotring. Det vill säga en hög stol som jag kunde hänga/sätta mig på mellan varven utan att behöva hitta rätt höjd på skrivbordet varje gång det skulle ändra läge från högt till lågt. Helt prefekt, så en sådan stol beställde jag.

Den 17 oktober levererades min efterlängtade stol:

Att stolen skulle komma i en kartong var väntat, men att den skulle komma i ett platt paket var inte direkt min första tanke. Men här var den alltså och där låg den några dagar innan sonen kom för att hjälpa mig skruva. Nu är den på plats och jag kan enkelt variera mitt stående och sittande och jag är supernöjd med resultatet. Bortsett från alla sladdar som hänger och dinglar.

Det gick några dagar och sen blev det dags för födelsedag. Då hade både sonen och hans farmor aviserat besök, så det blev en liten snabb middagsbjudning trots att jag skulle på röntgen klockan 19. Det var ju gott om tid. Dagen innan hade jag suttit och snurrat lite på Blocket och hittat en fin fåtölj som kanske skulle passa till svärmor. Otroligt nog bara ett par kvarter bort. Det passade ju bra att titta på den samtidigt som vi ändå skulle äta middag ihop. Det var ju gott om tid även till det tänkte jag.

Sagt och gjort, vi promenerade dit efter maten och stolen föll farmor i smaken. Nu är det ju det här med körkort och bil… Men sonen och jag konstaterade att den inte var särskilt tung så vi skulle kunna bära hem den till mig och sen bära vidare en annan dag. Precis när vi kommit ner på gården med stolen ringer mobilen. Då är det sköterskan från röntgen som berättade att de låg lite före i schemat, så jag fick gärna komma så fort som möjligt. Jaha, sa jag och tittade ner på fåtöljen som vi just burit ut. Jag ska bara bära hem en fåtölj först, förklarade jag som om det vore det mest självklara i världen. Jag kommer så fort jag kan. Farmor fick leda hem min cykel som jag tagit med mig för att kunna cykla direkt utan stress och så bar vi iväg med stolen i rask takt.

Det hela gick väldigt smidigt och lagom till att jag lämnat stolen tre trappor upp och kommit ner på trottoaren igen kom farmor med cykeln. När jag kom fram till röntgen stod sköterskan på gatan och väntade på mig. Med andan i halsen åkte kläderna av och jag upp på britsen som strax därefter åkte in i röret. Magnetröntgen är en bullrig, lång och trång historia och för första gången kände jag att jag hade nytta av min kurs i mindfulness. Genom att koncentrera mig på andningen föll jag in i ett behagligt lugn och plötsligt hade det gått 35 minuter. Jag fick beröm efteråt för att ha legat osedvanligt stilla.

Innan mina middagsgäster kom tidigare på dagen hade jag precis hunnit lägga ut min gamla skrivbordsstol på Blocket. När jag kom hem låg där ett mail från en som var intresserad. Han fick mitt telefonnummer och ringde fem minuter senare, anlände ytterligare 20 minuter därefter och bar ut min stol. Jag hann knappt reagera.

Sonen har gått och funderat över en fåtölj han såg på Mio för ett tag sen och i fredags ville han åka och titta igen. Efter en timmes grubblerier i nämnda fåtölj, med en paus för lite strosande i köpcentret, bestämde han sig till slut för att beställa stolen. Så det kommer att bli ytterligare en runda med min lilla säckkärra genom stan om en veckas tid. Men denna gång tror jag att min kärra kommer att funka alldeles utmärkt, stolen kommer i kartong och är ju inte så tung och otymplig som skrivbordet. Som grädde på moset, för att fullfölja alla stoläventyr, har vi idag promenerat till farmor med hennes fåtölj i solskenet.

Funderar på om jag kanske ska starta en flyttfirma, jag börjar bli riktigt bra på det här, trots att jag saknar både körkort och tillgång till bil. Däremot är jag utrustad med ett sällsynt jävlaranamma och det kommer man rätt långt med. Sen tycker jag förstås att det är bra att unge herrn redan i unga år får lära sig att finnas där för andra och hjälpa till när det behövs. Utan att bli ombedd först. Jag hoppas det kommer naturligt för honom den dagen jag blir gammal och behöver ett handtag då och då.

Bortsett från dessa stol(l)igheter händer det väl inte så revolutionerande saker i mitt liv. Jag har varit på min andra laserbehandling för mina fula bristningar (telangiektasier) över ärret på bröstet. Det är fyra månader sedan sist, men att det tog så lång tid mellan gångerna beror dels på att de haft sommarstängt på hudkliniken, dels på att man inte skulle vara nyligen solbränd, så där ställde min lilla tripp till Mallorca till det. Men de kommande behandlingarna ska ske med kortare intervall. Redan efter första gången märktes en klar förbättring när det läkt, så jag har gott hopp om att bli av med det mesta efter 5-6 behandlingar. För den som är nyfiken har jag gjort ett litet bildkollage med några före- och efterbilder längst ner på sidan Biverkningar/Strålbehandling.

Jag har också sen ett par veckor tillbaka återvänt till Exemestan. Jag testade ju Anastrozol, men efter drygt tre veckor började jag få svårt att andas. Hur jag än drog efter andan kändes det inte som att luften kom hela vägen ner. Min promenadväninna undrade hur det var med mig, för jag lät som ett ånglok och var alldeles andfådd när vi gick. Det tog ett par dagar innan jag kom på att jag kanske borde kolla biverkningslistan och jodå, andnöd var en sådan, så jag slutade på direkten. Jag hade ju en telefontid med läkaren kort därefter och tänkte det var bra att ha någon sorts facit då. Hon blev inte glad.

Vi kom överens om att jag skulle överväga att testa igen. Jag övervägde både länge och väl och kom till slut fram till att jag inte vill utsätta mig för andnöd fler gånger. Det var nämligen mycket obehagligt. Däremot bestämde jag mig för att ge Exemestan en sista chans. Det har ju gått mer än ett halvår sen jag slutade med dem och jag mådde faktiskt bra med dem från början. Inte förrän jag började på mitt nya jobb, med all den stress det innebar, blev jag tung i huvudet. Kanske var det stress som låg bakom mina värsta besvär? Hur som helst kände jag att det kunde vara värt att testa igen. Mina nuvarande arbetsuppgifter är inte lika betungande och inget nytt för mig heller som jag behöver lägga all min koncentration på.

Än så länge, efter fem veckor, funkar det bra. Tror jag. Jag är i alla fall inte tung i huvudet. Lite glömsk och allmänt disträ är jag förstås, men det verkar vara ett kroniskt tillstånd som ingen kan förklara. Jag håller tummarna för att det fortsätter så här smärtfritt fram till maj när jag har femårskontroll hos onkologen. Sen vill jag inte höra talas om mer medicinering. Även om jag inser att det är en utopi. De vill ju helst att man äter i 10 år och helst att man byter till Tamoxifen. Men den tiden den sorgen. Jag har äntligen lärt mig att ta en dag i sänder.

Det ljusnar

Det är inte bara sommarkvällarna som blir ljusare utan även min laserbehandlade hud över det strålade området, som länge varit fullt av bristningar och rodnad i största allmänhet. Det innebär således att Dr. Good Looking och Il Professore på Onkologen i Lund förra sommaren hade fel när de dömde ut huden som obehandlingsbar. Inom Region Skåne har man som patient tillgång till journalen på mina sidor. Efter en kort sökning hittade jag anteckningarna från mitt besök i Lund förra sommaren och där står följande: ”Telangiektasier i strålfält, mer uttalad höger sida jämfört vänster. Sidoskillnaden diskuteras med doktor Håkan Olsson” och så lite längre ner ”Dessvärre ingen specifik behandling.

Om jag Googlar Telangiektasier hittar jag direkt, på flera ställen, att det går att behandla med laser…! Efter en snabb Googling på doktor Ohlsson hittar jag att han är professor, forskare och överläkare inom Onkologi. Således inget jag inbillade mig. Borde man inte känna till sånt när man är så välmeriterad? Det är förvisso ingen onkologisk åkomma, men dock ett resultat av onkologisk behandling och det kan väl inte vara första gången de stöter på sådana här hudförändringar efter strålning. Kommer att ta upp det här nästa gång jag ska till onkologen, om ett par veckor.

Det ljusnar även på jobbfronten. Tack vare ett 17 år långt ideellt åtagande kan jag nu övergå från mitt ideella engagemang till en halvtidstjänstgöring, året ut till att börja med. Det känns bra! Jag får jobba med någonting jag är engagerad i, med saker jag kan, tillsammans med någon som känner mig väl och litar på mig och min kompetens. Inga gliringar, inga manipulativa härskartekniker med hugg om att allt är fel, inga sura miner. Det ska bli så skönt. Sovmorgon får jag också och ganska fria tyglar vad gäller arbetstid över lag. Känns helt okey. :-)

Något som också kändes helt okey var att befinna sig på gräsmattan vid årets utejympa för första gången igår. Jag ska villigt erkänna att det kändes allt annat än okey att ge sig av i blåsten från min lugna vrå på balkongen, men väl där var det underbart. Solen sken och det var skönt att få röra på sig. Nu hoppas jag att jag får rutin på det här och verkligen tar mig i kragen varje vecka – om det inte regnar! För där går min gräns.