Hovdamen har anmält sig för tjänstgöring

När kungen kallar då kommer naturligtvis hovdamen som ett skott. Vi talar om Kung Sune förstås som i morgon behöver sin passopp. I hans ögon är jag väl mer att betrakta som hovnarr, med alla krumbukter jag genom åren gjort för att få honom att tycka om mig. Men jag är inte den som är den, jag har överseende med katten och fortsätter kräla i stoftet. Ikväll ska jag ta ut en fiskfilé ur frysen och sjuda den så att han får något extra gott att mumsa på.

Själv förbereder jag mig för en grilleftermiddag i kolonin och hoppas att åtminstone väderguden står på min sida. Nu har det gått så långt att ”bara det inte regnar” räknas som bra väder.

Det här med den antihormonella behandlingen väcker många känslor. Jag har fått så många kommentarer från andra med berättelser om hur dåligt de mår. Gemensamt för alla som på olika sätt hör av sig är att de känner sig utlämnade och övergivna av sjukvården när de kommit förbi alla cellgifter, strålningar och operationer. Med ett recept på antihormonerna i näven lämnas man åt sitt öde. Till och med kuratorn kopplas bort och det är upp till var och en att själv lista ut varför man möjligtvis mår som man gör. Och det är inte alltid en självklarhet!

Att man kan bli stel i lederna och få ökade svettningar tror jag de flesta känner till, de biverkningarna är läkarna frikostiga med att dela med sig av, men allt annat som kan dyka upp är man ganska oförberedd på. Särskilt som det kommer smygande efter lång tid – så långt som flera månader, ja till och med år senare. Då är det inte helt självklart att koppla sitt mående till just tabletterna utan man letar orsaker på annat håll. Det finns ju så många andra ”naturliga” anledningar att må dåligt efter en tuff cancerbehandling, eller andra händelser i livet man inte kan rå på. Inte tänker man på att det är den antihormonella behandlingen som kan ge allt från muntorrhet till depression och minnessvikt. Man blir sin egen doktor och Google får jobba hårt. Med lite tur kommer man på vad som kan vara orsak.

Redan när jag hade varit på Lydiagården började jag propagera för att en rehabvecka borde ingå som standard i cancerbehandlingen. Inte som ett komplement man måste ansöka om, utan något man aktivt måste tacka nej till om man inte tycker sig behöva det. Men jag inser nu att en rehabvecka inte räcker till eftersom biverkningarna kommer så långt senare. Det behövs kontinuerlig rehabuppföljning för att hålla koll på hur patienten mår av den endokrina behandlingen så att insatser kan sättas in i tid, och medicin bytas ut om det behövs. Innan man går ner sig helt.

Sjukvården har helt klart något att jobba med här! Man kan inte bara släppa ut alla dessa kvinnor vind för våg utan uppföljning! Det är något jag talar om för all sjukvårdspersonal jag kommer i kontakt med, allt från sjukgymnaster till läkare, med förhoppningen att det sprider sig. Att någon till slut förstår problemet och försöker göra något åt det. Jag tror faktiskt att man inom Region Skåne har kommit en bit på väg när man inrättade sitt rehabteam. Men det är ju fortfarande så att för att komma i kontakt med rehabteamet måste man först själv inse att det är på grund av medicineringen man mår dåligt. Inte vice versa, vilket hade varit det mest naturliga. Gången borde vara att man kopplas till ett rehabteam direkt vid utskrivningen, med regelbundna, uppföljande möten så att man tidigt upptäcker att medicineringen gör patienten sjuk och därmed kan remitteras till läkare för utredning. I tid!

Nu har jag ätit mina Anastrozol i tre veckor och än så länge mår jag bra. Känner inget av stela leder eller tyngd i pannan och ökad virrighet (vet dock inte om mina nära och kära håller med om det sistnämnda). Men jag vet också att det är något som kan komma smygande sakta, så jag är mycket observant denna gång och tar inget för givet.

Annonser

I valet och kvalet

Aldrig får man vara riktigt glad. Precis när jag glömt alla våndor med Exemestan och lagt hela det avsnittet av mitt liv i malpåsen (total glömska om jag ska vara ärlig) väcks det till liv igen. Idag var jag på återbesök hos onkologen som ville veta hur jag mår i största allmänhet och hur rehabiliteringen går med laserbehandling och annat.

– Jag mår bra! svarade jag. För just nu mår jag bra. Tyngden i pannan är borta. Jag ställs inte inför orimliga krav. Jag behöver inte rådbråka min hjärna för att försöka förstå saker jag inte har någon hum om och inte förstår, ens med den största ansträngningen. Jag har ingen dum medicin som trubbar av hjärnan. Jag har en ny anställning där jag får jobba med sådant jag brinner för och som jag känner mig hemma i. Utan stress. Vad mer finns att önska? Ja inte är det ett recept på Tamoxifen i alla fall…

Tyvärr var det enda behållningen av dagens läkarbesök. Läkaren som för några månader sedan förstod mig när jag sa att livet inte är värt att leva om man ska må så dåligt på grund av en medicin som ingen vet om jag ens behöver. Jag hade ju ändå ätit dem i nästan fyra år, så det var bra så. Tyckte läkaren. Även om hon redan då menade att Tamoxifen vore värt att pröva istället.

Jag vill inte äta Tamoxifen! JAG VILL INTE ÄTA DEM! Men idag gick jag alltså från läkaren med ett recept utskrivet och med orden ”du kan väl fundera över det” ringande i öronen. Pest eller kolera. Igen.

Ingen kan förstås tvinga mig att äta några tabletter. Å andra sidan är det ju inte roligt att stå där om ett par år med ett oåterkalleligt återfall bara för att jag varit envis och ”duktig” i mitt eget beslut. Men… det är inte heller roligt att stå där om ett par år med livmodercancer för att jag inte lyssnade på min inre röst utan lydde doktorns order. För det är nämligen en av biverkningarna. ”Upp till en av 1000” drabbas. Vem säger att det inte är jag?

Andra käcka biverkningar är:

Vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare: Huvudvärk, yrsel, blodpropp (även i små blodkärl), blodbrist, försämrad blodtillförsel till hjärnan, förhöjda levervärden, onormalt hög fettinlagring i levern, förhöjda halter av fett i blodet, kramp i benen, muskelvärk.

Mindre vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare: Inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, övergående ökad blödningsrisk pga minskat antal blodplättar (trombocyter), minskat antal vita blodkroppar, förhöjda kalciumvärden i blodet., inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining.

Sällsynta kan förekomma hos upp till 1 av 1 000 användare: Svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor, polyper i slidan, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd, trötthet, oro, depression, förvirring.

Det känns som att inte bara livmodern utan även levern är extremt utsatt för fara här! Blodpropp, som tycks vara en relativt vanlig biverkning, är inte heller något jag längtar efter att få testa.

Allt detta för att minimera riskerna för återfall av bröstcancer. Trots att ingen egentligen vet om jag behöver äta dem för att hålla mig frisk. För övrigt utan några som helst garantier för att jag aldrig får något återfall. Jag upprepar – JAG VILL INTE! Jag vill inte. Vill inte… VILL INTE! Men jag ska fundera på saken. Mitt minne är tack och lov belagt med teflon (och läcker som ett såll) så med lite tur glömmer jag bort det där förargliga receptet…

Befriad

Så kom då dagen jag gått och väntat på. En dag som inleddes med strålande vårsol och avslutades med iskallt regn. Däremellan en tågresa till Lund, för dit har cancervården flyttats inom Region Skåne. Trots att jag bor fem minuter från Malmös sjukhus måste jag ta mig till Lund på ett eller annat vis för att få prata med en läkare om min fortsatta antihormonella behandling. Och då bor jag alltså i Sveriges tredje största stad…

Eftersom tåg i allmänhet och Skånetrafiken i synnerhet inte är särskilt pålitliga, där just sträckan Malmö-Lund är särskilt drabbat av tågstopp, begav jag mig väldigt tidigt. Det var ju så fint väder så jag tänkte att då kan jag passa på att strosa lite i vårsolen på Lunds gator och njuta av tillvaron en stund. Om man bortser från att det, innan jag ens hunnit halvvägs till Lund, blev väderomslag med iskalla vindar och ösregn, var den idén väldigt god. Nu blev det istället en rask promenad, i en allt för tunn jacka och i total avsaknad av njutning.

Jag har haft god tid på mig att förbereda mitt läkarbesök, vilket innebär att jag hunnit sammanställa och skriva ner alla mina symptom i en överskådlig punktlista, som även innehöll en noggrann genomgång av mina ”av-och-på-perioder” med Exemestan. Det är så lätt att glömma hur det var när man mår hyfsat som det är nu. Tyngden i pannan är borta, men en del andra besvär finns där fortfarande, som att hantera stress, lära nytt, trötthet, koncentration och ett oberäkneligt minne. Just minnet är för övrigt väldigt ”av-och-på”. Det fungerar när man minst anar det, medan det andra stunder är som bortblåst.

Nå, kort och gott kan sägas att jag nu är befriad från fortsatt antihormonell behandling! Kontentan av vårt samtal, som kändes mycket bra, var att de flesta återfall kommer inom två år, så de två-tre första åren med antihormonerna är viktigast. Sen har de egentligen inget belägg för att det spelar någon roll, även om de förstås gärna ser att man äter dem i minst fem år. För säkerhets skull.

I mitt fall har alla behandlingar jag fått (cellgifter, strålning, antihormoner) varit helt i förebyggande syfte. Jag räknades medicinskt som frisk redan efter min operation där hela bröstet och tumören togs bort. Att jag dessutom ätit tabletterna i drygt 3½ år var bara positivt. Hon fann ingen anledning att ge mig något annat just nu för att testa, utan menade att man måste se till livskvaliteten också. Och där håller jag helt med henne. Vad är det för vits med att gå runt och må dåligt hela tiden på grund av en medicinering som kanske inte ens behövs? Vi enades därför, i totalt samförstånd, om att med gott samvete lägga den antihormonella behandlingen till handlingarna och avsluta även det kapitlet.

Däremot ville hon remittera mig till ett rehab-team som nyss startat för att försöka komma tillrätta med hur jag mår och varför. Hon var inte helt främmande för att det fortfarande kan vara ett resultat av cytostatikabehandlingen, så kallad ”Chemo brain”. Jag tog tacksamt emot den remissen. Hur lång väntetid det är kunde hon däremot inte redogöra för, men jag är nöjd med att bli tagen på allvar och få en chans till vidare utredning. Med förhoppning att hitta något som kan hjälpa mig fungera lite bättre.

Avslutningsvis ville hon titta på mina boobs och berömde, som så många andra, kirurgens arbete. Däremot tyckte hon spontant att mina röda strålskador kanske skulle kunna göras någonting åt med hjälp av laserbehandling. Hmmm… i somras var jag ju hos en annan onkolog med just det problemet och fick besked på att det inte finns något att göra. Nåväl, hon skulle i alla fall kolla upp det och eventuellt skicka remiss till hudkliniken för bedömning. Jag hoppas det finns en möjlighet till det, för det är verkligen inte snyggt i armhålan. Men det är förstås en fåfäng sak som jag absolut kan leva med. Allra mest hoppas jag på att hjärnan repar sig så jag kan fungera som vanligt folk, även på jobbet. Eller jag kanske ska säga, framförallt på jobbet. Om jag inte funkar fullt ut hemma är det ju ingen annan än jag själv som drabbas.

Jante eller tröst?

Det är mycket sällan jag pratar om hur jag mår, bortsett från här i bloggen. Har aldrig pratat sjukdom och krämpor, trots att jag i hela mitt vuxna liv levt med värk i hela kroppen, utan att för den sakens skull varit sjukskriven. Gjorde det inte under min cancerbehandling heller. Jag är nämligen av uppfattningen att inget blir bättre av att gnälla och att det knappast kan intressera andra hur jag mår. Såvida jag inte får frågan. Då försöker jag ibland beskriva hur det känns. Men jag börjar mer och mer undvika frågan. Jag orkar inte svara, orkar inte förklara och försvara. Har insett att den ställda frågan inte förväntar sig ett ärligt svar ändå. Det finns inget intresse att försöka förstå.

Jag vet inte vad det är som gör att ”vanligt folk” alltid måste kontra med att de också är trötta, glömska, tröga och stela de få gånger jag försöker förklara varför jag bara jobbar 50% just nu. Med fnissande, hånfullt leende kommentarer som ”Join the club”, typ. Är det Jante som tittar fram? ”Du ska inte tro du är speciell”, vi har alla krämpor… Eller är det för att försöka trösta?

Om det är Jante, kan jag bara beklaga. Om det är för att trösta, så lägg av! Det är ingen tröst. Tvärtom. Det verkar som om folk glömt bort att jag, fram till 2013, faktiskt var en helt vanlig människa. En helt normal 51-åring som jobbade och hade vanliga krämpor som alla andra. Det vill säga dagar med trötthet, dagar när minnet svek och man kände sig lite trögare än vanligt, dagar när man var lite stel. Jag har alltså något att jämföra med! Så när jag säger att jag är trög och har så mycket sirap i huvudet att jag inte får ihop min vardag när jag äter mina tabletter, så menar jag det. Då är det inte bara en vanlig trög dag när man är lite trött.

Jag är så trött på alla beskäftiga människor som tycks tro att jag bara glider runt och försöker smita undan. Som om jag njuter av att vara sjukskriven och ”ledig” halva dagarna. Som om jag njuter av att vara seg i kolan och inte kunna fokusera eller förstå vad folk säger till mig. Som om jag njuter av att missa viktiga saker på jobbet för att hjärnan inte fungerar. Som om jag njuter av att få blackouter där jag plötsligt inte minns vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Jag vill inget hellre än komma tillbaka med full kraft och känna att jag fungerar som alla andra igen! Jag vill inget hellre än att orka jobba mina 75% och få mer i plånboken. Jag vill inget hellre än att bli kvitt både AF och FK! Men det går inte – just nu. Men det kommer att gå. Hoppas jag. Dock är det så att om jag skyndar på processen och tvingar mig till längre arbetsdagar nu, så kommer det med största sannolikhet sluta i en kollaps. Och så kan jag börja om från början igen. DET orkar jag definitivt inte!

Det här gäller naturligtvis inte bara mig. Många i min situation – självklart inte alla – upplever behandlingen med antihormoner på liknande sätt. Vi har inte bara kastats rakt in i klimakteriet, vi har handlöst kastats långt förbi, utan en chans att hinna med och sakta anpassa oss. Vi är på kort tid dränerade på alla hormoner som håller hjärnan i schack. Dessutom har våra piller egna biverkningar att addera till alla vanliga klimakteriebesvär. Det hjälper inte oss med kommentarer från ”vanligt folk” om att alla minsann är trötta och förvirrade ibland. Det är att förringa våra symptom. Vi gör vårt bästa. Vi önskar av hela våra hjärtan att vi slapp detta. Vi vill bli tagna på allvar och accepterade för dem vi har blivit. För vi kommer inte att bli den vi var förut igen. Hur vi än anstränger oss.

Kontakt

Jag har lyckats etablera kontakt med onkologen till slut. Kontaktsköterskornas telefontider passade inte riktigt ihop med mina, jag har nämligen inte lust att prata om sådana saker på jobbet och det där med mail via Mina vårdkontakter på 1177 funkade inte. Men hade turen att hitta rätt nummer till onkologen och lyckades med lite övertalning få någon att ringa upp mig istället, efter telefontid. Igår ringde således en förtjusande sköterska och frågade hur det var med mig. ”Jo tack, bra” svarade jag och insåg att det nog inte var rätt svar när jag just bett dem ringa upp mig för att jag mår dåligt. Så jag lade hastigt till ”nu alltså” och förklarade att jag för tillfället inte äter mina antihormoner för att jag inte mår bra av dem.

Sköterskan undrade förstås på vilket sätt jag mår dåligt. Det är ju så svårt att förklara, särskilt nu när jag mår så mycket bättre. Efter några tafatta försök att beskriva tyngden och tomheten i huvudet kom jag på exakt hur det känns med pillren i kroppen ”jag känner mig dum i huvudet!” That’s it. Dum i huvudet. Jag förklarade att jag märker stor skillnad nu, när jag inte äter dem och vill gärna prata med en läkare som kan det här för att höra vad det finns för alternativ. Gärna också en liten redogörelse för hur min prognos ser ut – med och utan helvetespiller.

Då kom nästa svåra fråga: ”Vilken läkare brukar du gå till?” Det hade varit enklare att tala om vem jag inte gått till, för jag har nog varit hos de flesta. Jag hade aldrig samma läkare två gånger och mindes därför inte namnen på alla. Däremot visste jag namnet på den läkare jag absolut inte vill gå till och så hade jag två förslag på trevliga läkare. ”Den ena är lite långsam, förklarade jag, så även om hon är jätteduktig och trevlig så känner jag mig som en ångvält i hennes sällskap”. Då skrattade sköterskan, som jag givetvis inte minns namnet på, och sa att hon förstod vad jag menar, de är ju kollegor.

Hon började titta på tider till den andra, Fredrika K, när jag kom på ett namn till. Ludvig, sa jag, han var trevlig också. ”Oh ja, svarade sköterskan, honom ska jag gifta mig med när jag blir stor.” :-) Måste säga att jag hade en trevlig stund i telefon med denna underbara sköterska. Nu har jag fått en tid hos Fredrika den 21 mars. Det är ju en bit fram i tiden, men det gör inget. Det ger mig lite tid att försöka sammanställa historiken kring mitt mående det senaste halvåret. Lustigt förresten, Fredrika är samma läkare jag var hos den gången jag ville avsluta min cytostatikabehandling i förtid. Ska jag se det som ett gott tecken?

Under samtalet med sköterskan fick jag veta att det är viktigast att äta tabletterna de första två åren. Sen vet man egentligen inte vilken effekt de har. Med tanke på att jag ätit dem i drygt tre år, så känns det ju lite tryggare att just nu göra uppehåll. Hon berättade också att det finns en femårskontroll som jag ska på i januari 2018. Så då är man ju inte helt utlämnad ändå, även om det känns så ibland.

Fram till 21 mars tänker jag passa på att njuta av att må hyfsat, utan dåligt samvete för att inte följa läkarnas ordinationer, eller oro för att det skulle kunna medföra några skadliga effekter. Det är så stor skillnad i pannan och även om det fortfarande är lite svårt att greppa det här med ekonomi så känner jag ändå att jag har lite koll på det ”mekaniska” som ska göras. Har också fått ansvar för orderhanteringen och packning av beställningarna två gånger i veckan. Det är väl ett tecken på att jag nog ändå inte är helt dum i huvudet trots allt. Jag tycker om att ha kontroll och skapa rutiner kring saker, så just det ansvaret känns som något jag kan hantera och få struktur på.

Utlämnad och övergiven

Jag känner mig vilsen, ensam och övergiven. Totalt utlämnad. Efter den avslutande ettårskontrollen efter cancerbehandlingarna lämnas patienten vind för våg, med en liten lapp (nåja en A4 för all del) i handen med ett telefonnummer till en kontaktsköterska. Ring dit om du har frågor eller behöver recept på fler helvetespiller, lite kortfattat. Man upplyses också om att det ”enligt Sydsvenska Bröstcancer gruppens (ja det är särskrivet! Jag får ont i magen redan där) vårdprogram inte längre görs några kontrollbesök med läkarundersökning utöver denna 1-årskontroll”. Och så något om vikten av uppföljande mammografi. I övrigt hänvisas man till vårdcentralen för fortsatt handläggning.

Som sagt, jag känner mig vilsen, ensam och övergiven. Min lapp är skriven 2011-05-20, det står längst ner på sidan. Det telefonnummer som står på lappen har upphört för länge sen eftersom vården av cancerpatienter flyttat från Malmö till Lund. Vid något tillfälle fick jag ett nytt nummer i samband med att jag försökte ringa det gamla. Det är förstås inte så att vi cancerpatienter får hem ett brev om att kontaktsköterskemottagningen flyttat och bytt nummer. Nädå, varför skulle vi upplysas om det? Nåväl, det nya numret noterade jag på lappen. Detta nummer är även det överstruket och ersatt med ytterligare ett nummer. Fråga mig inte hur och när. Förr fanns det en telefonsvarare på numret där man kunde lämna meddelande, så ringde de upp när de hade tid. Nu får man bara veta att det inte finns någon där och att de återkommer klockan 9:00 nästkommande dag. Då har inte jag någon möjlighet att ringa, då förväntas jag sköta mitt arbete. Jag är egentligen inte ens intresserad av att prata med en sköterska, utan vill ha en läkartid.

Nå, tänkte jag, Region Skåne har ju en hemsida och där kan man säkert hitta ett telefonnummer till onkologen. Det kunde jag inte! Region Skånes sida ”Hitta vård” hittade ingenting, oavsett vad jag sökte på. Varken onkolog, ortoped eller kvinnoklinik.

hitta-vard

Väninnan kunde däremot hitta när hon gjorde samma sökning idag, vilket gjorde mig minst sagt förbryllad. Jag testade att söka igen. Då visar det sig att jag skriver fortare än datorn tänker. Skriver jag onkolog mycket, mycket långsamt, dyker det upp en drop-downmeny med olika onkologmottagningar. Skriver jag däremot onkologen snabbt så funkar det inte. Varför? Jo för att man måste skriva ”onkologimottagning” (med ett ”i” i mitten) för att få ett sökresultat! HUR många fattar det? Varför så komplicerat? Ännu mer komplicerat blir det av att det finns ett flertal olika mottagningar, så jag vet fortfarande inte vilket nummer jag ska ringa.

NU, i skrivande stund, ser jag också att det på Region Skånes hemsida finns en tydlig flik i menyn i toppen som heter ”Mottagningar och avdelningar”. Inte för att det hjälper mig, det är fortfarande för många onkologmottagningar att välja mellan – men jisses, min hjärna är verkligen satt ur spel! Jag blir rädd för mig själv. Ibland tycker jag att jag fungerar hur bra som helst och ibland är det bara totalt blockerat. Totalt! Och jag tror jag vet vad det beror på. Sen en tid tillbaka har jag experimenterat fram och tillbaka med mina Exemestan. Satt ut, börjat äta, satt ut, börjat äta, satt ut och för fem dagar sen börjat äta igen…

Anledning till denna jojo-behandling är att varje gång jag gått från ett läge till ett annat har även andra saker hänt parallellt, så jag har inte vetat om resultatet berott på Exemestan eller andra faktorer. Denna gång är jag dock helt säker. Inför min ensamma vecka på jobbet hade jag satt ut tabletterna i god tid för att känna mig så klar i huvudet som möjligt. Det gick hyfsat. I fredags började jag äta dem igen. Igår hade jag en mördande huvudvärk, kände mig småfebrig och allmänt frånvarande. Idag är jag tillbaka i tomheten där allt bara är en enda gröt.

Min kollega börjar bli irriterad på mig för att jag inte fattar och det gör mig ledsen eftersom jag inte vill vara en belastning, även om jag kan tycka att hon emellanåt går lite väl fort fram och försöker lära mig allt på en gång. Jag har trots allt ingen utbildning i det jag anställts för och det är väldigt mycket på en gång att försöka sätta sig in i. Men ändå, när jag inte ens kan se på Region Skånes hemsida att det finns en flik som heter Mottagningar och avdelningar då är jag illa ute. Jag blir gråtfärdig.

Jag kan inte ha det så här! Jag kan inte äta dessa piller om jag inte fungerar i vardagen. Till slut kom jag i går kväll på att man kan skicka meddelande via Mina vårdkontakter. Efter en del rotande där hittade jag rätt – tror jag – och fick iväg min fråga. Nu återstår att se om man får något svar. Jag måste byta mina Exemestan till något annat och jag är ganska säker på att man på vårdcentralen inte har den blekaste aning om sånt. Så i väntan på ett svar från onkologen sätter jag på eget bevåg ut tabletterna igen och hoppas på det bästa. Om dessa antihormonella tabletter innebär att jag ska leva i någon sorts vakuum, helt blockerad i hjärnan resten av mitt liv, då lever jag hellre kortare tid men mår bra så länge det varar.

Rävgiftet Letrozol

Visst är det underligt hur fort man glömmer vissa saker. Som smärta till exempel. När man har ont så lägger man märke till sin smärta varje dag. Man tänker mer eller mindre på den, ibland gör den sig mer påmind än andra gånger, lite beroende på vad man gör och om smärtan är molande eller huggande. Men den finns där och följer en som en skugga och man tänker på den dagligen. När smärtan är borta tänker man inte längre på den, allt är glömt och förlåtet. Man går inte heller och funderar över att man inte har ont, för det är ju en självklarhet.

Jag har under de senaste åren besvärats av en del mindre trevliga smärtor, som till exempel två frusna skuldror och De Quervains syndrom. De Querveins syndrom ger en huggande smärta i handleden där tummen börjar och beror på en inflammation i en senskida. Vad orsaken är vet man inte riktigt, men man tror att hormonförändringar kan vara en orsak. Det är till exempel vanligt att kvinnor drabbas efter en förlossning, andra kvinnor drabbas i klimakteriet. Det kan gå över av sig själv, men ofta krävs det operation. Själv har jag fått kortisonsprutor vid två tillfällen för detta, men det kom tillbaka igen i våras och jag stod inför valet att be om en operation eller härda ut smärtan, det är nämligen begränsat hur mycket kortison man får. Jag valde vid tillfället att härda ut smärtan. Hade liksom fått nog av sjukvården.

Vart vill jag komma med det här? Jo, idag fick jag en uppenbarelse, jag upptäckte att jag inte längre har ont i min tumme! Stod en stund och vände och vred på den och började fundera över hur get gått till så där plötsligt. Det tog inte lång tid för mig att konstatera att det inte alls skett plötsligt, jag har inte haft någon smärta i den på väldigt länge faktistk. Närmare bestämt sen innan sommaren. Vad hände i våras då? Jo jag slutade med mina Letrozol! Detta förbannade rävgift. Den gräsliga muntorrheten jag dragits med i över ett år försvann och uppenbarligen läkte även inflammationen i senskidan ut.

Jag kan naturligtvis inte svära på att det var just Letrozolen som orsakade De Quervains syndrom. Jag kan inte heller svära på att det var byte av medicin som fick inflammationen att dra sig tillbaka. Men visst kan Letrozolen vara en trolig orsak. Annars är det ett mycket märkligt sammanträffande. Nästan för bra för att vara sant.

Letrozol må vara bästa produkten på marknaden, men också den tuffaste med värst biverkningar. För min del var Letrozol inte bra och jag är glad att jag stod på mig och fick en ersättare, sen jag bytte till Exemestan har jag inte många biverkningar. Det kan kännas lite ömt under fötterna på morgonen, men det är allt. Alla får inte alla biverkningar men jag vill i alla fall berätta att det finns likvärdiga alternativ om man mår dåligt av sin medicin!