Arbete går före bidrag – eller?

Precis som man tycker att saker och ting faller på plats när det gäller AF, FK och alla andra ofrivilligt inblandade i min vardag, så börjar nästa kapitel i det som kallas livet. Den här gången drabbar det sonen, som i två och ett halvt år har haft en behovsanställning, eller timanställning om man nu hellre vill kalla det det. Oavsett vad man kallar det så framgår det väldigt tydligt redan i namnet vad det innebär. Kort och gott, man har jobb när behov uppstår, man får betalt för de timmar man jobbar. Varken mer eller mindre. Det krävs ingen Einstein för att förstå innebörden av det, alla förstår, såvida man inte är anställd på AF. Då blir det plötsligt problem.

Han har haft mycket jobb, med korta tillfällen då det stått still. Så länge han bodde hemma klarade han sig bra på sin behovsanställning, men när man blir självförsörjande måste man försöka fylla på med A-kassa när arbetstillfällena sinar. Enligt A-kassan gäller följande: Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

Inga problem. Tills sonen möter sin handläggare på AF för första gången i augusti…

Enligt handläggaren måste han skrivas in i ett program och delta i AF:s aktiviteter för att ha rätt till A-kassa. Enligt handläggaren måste detta dessutom ske på heltid. Eftersom han har en behovsanställning och inte vet hur mycket han jobbar tyckte hon det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”.

Jag bara undrar, vad har hon med kostnaderna att göra? Dras de på hennes lön? Får hon bonus om hon kan hindra de arbetslösa för att kosta samhället något? Är det verkligen hennes uppgift att bevaka kostnader? Är inte hon där för att se till att göra det bästa av situationen för dem som är inskrivna på AF?

Givetvis undrade A-kassan, spärrade honom och avkrävde en förklaring. En förklaring skrevs, men den godkändes såklart inte och han uppmanades att säga till AF att han måste skrivas in i ett program inom jobbgarantin. Ett mail till handläggaren med A-kassans svar skickades, med ett litet P.S. om att det ser ut att bli mycket jobb under den närmaste tiden och han inte riktigt visste i vilken utsträckning han kunde delta i AF:s aktiviteter just nu. Då varar handläggaren med ett ”Ok, men då skriver jag ut dig från Af. Du får återinskriva dig om/när du blir arbetslös på nytt.” 

Hon skriver UT honom som arbetssökande på AF! Utan att blinka. Trots att hon vet att han inte har en fast anställning. Trots att han förklarat otaliga gånger att han aldrig vet från vecka till vecka hur det ser ut med jobb, ibland inte ens från dag till dag. Och trots att alla, även de med arbete, har rätt att stå inskrivna på AF. Är man inte inskriven på AF får man definitivt ingen A-kassa…

Jag bara undrar, med tanke på hennes tidigare omsorger kring kostnader, vad kostar det om han ska skrivas ut och skrivas in var och varannan vecka?

Dessutom finns det något som heter Förordning om jobbgaranti för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.”

Det är en sådan soppa! Han har samtalat med AF och A-kassa otaliga gånger, ingen visar någon som helst förståelse för arbetssituationen. Är man under 25 ska man till varje pris vara med i jobbgarantin för ungdomar, och delta i deras aktiviteter för att hitta jobb. Enligt handläggaren dessutom på heltid, trots att ovan nämnda förordning säger annat. Att man redan har ett jobb och bara behöver A-kassa de korta perioder man är utan räknas inte. Trots att A-kassans regler säger att man kan stämpla i 60 veckor om man har deltidsanställning. Det är ju inget annat än åldersdiskriminering!

Fast i ett Moment 22 utan ände. En karusell som bara snurrar runt, runt där den ene inte verkar veta vad den andre gör. Den ena regeln tar ut den andra. Är du inte med på heltid i AF:s aktiviteter bör man inte stå inskriven och är man inte inskriven får ingen A-kassa. Är man med på heltid kan man inte ta jobb. Jobbar man lite kan man inte vara med på heltid och då får man inte vara med och då får man ingen A-kassa och så rullar det på. STOPP! Vilka snillen har spekulerat ihop detta inferno?

Jag bara undrar. Vad hände med ”Arbete går före bidrag”? Och vad hände med att man ska satsa på att sänka ungdomsarbetslösheten? Hur ska man som förälder kunna uppmuntra sina ungdomar att ta skitjobben, timmarna, tillfällena för att få in en fot på arbetsmarknaden när de sen blir sparkade på av myndigheterna för att de inte jobbar tillräckligt mycket och därmed uppfyller normen, dvs antingen helt arbetslös eller anställd på heltid. Ingen uppmuntran att ”bra att du har lyckats hitta ett jobb, vi ska se hur vi kan lösa det här på bäst sätt för dig” utan bara att ”är du inte med på heltid kan du inte vara inskriven här.”

Senaste nyheter i karusellen är att han nu, efter protester, åter är (retroaktivt) inskriven på AF, och inskriven i en aktivitet på heltid inom jobbgarantin. Han har fått en kallelse till stöd och matchning på ett företag anlitat av AF och brev från FK att han ska ha aktivitetsstöd. Så NU kostar han verkligen samhället pengar! AF ska betala ett rekryteringsföretag pengar på heltid och FK ska betala ut ersättning. Huruvida han ska kunna delta på heltid i detta framgår inte. Vill de att han ska tacka nej till arbete? År detta modellen för att bekämpa arbetslöshet i ankdammen Sverige?

Jag blir så trött! När man hör referat av samtalen han haft med AF och A-kassan verkar det som att de är helt oförstående och tycker att hans situation är komplicerad. Men ärligt, han kan väl inte vara den första i världshistorien som har en behovsanställning? Och varför gäller inte 60-veckorsregeln om man är under 25? Det är ju oftast när man är just ung och oerfaren man bara kan få de där ströjobben och behovsanställningarna.

Jag börjar förstå alla de som skiter i det, som inte tycker det är lönt att jobba om det ska medföra så här stora problem. Det är såklart enklare att bara glida runt och gå lite på AF:s meningslösa jobbsökaraktiviteter några timmar i veckan och så veta att man varje månad får lite pengar på kontot för besväret. Grattis Sverige och lycka till…

Annonser

Mitt enastående liv

Nu pensionerar jag den enastående mamman. Namnet på bloggen kom till när jag började skriva för en herrans massa år sen, i egenskap av ensamstående mamma som behövde skriva av sig lite då och då. Om både det ena och det andra, glädje såväl som frustration. Ensamstående lät lite trist eftersom jag inte kände mig särskilt ensam. Så det fick bli enastående istället, sådär lite käckt och tvetydigt. Och lite enastående tycker jag nog själv att jag varit genom åren, på många vis. Det är inte lätt alltid att ha ensamt ansvar och tvingas ta tuffa, impopulära beslut och därmed göra sig obekväm, både inom familjen och utanför. Men nu är det slut på livet som ensamstående mamma, sonen har lämnat boet. Nu är jag bara mamma på distans. Och det känns himla bra! Jag är stolt över min son och den trevlige, unge man han utvecklats till under mina vingars beskydd.

Jag känner mig fortfarande inte särskilt ensam, tvärtom, jag finner stor njutning av att vara själv. Ingen att ta hänsyn till längre. Varken på ena eller andra hållet. Jag är min egen nu, jag gör som jag vill, när jag vill och hur länge jag vill. Ganska fantastiskt faktiskt, så fantastiskt att jag från och med idag döper om bloggen till Mitt enastående liv. Ett för andra ganska ointressant liv, det är jag helt säker på, men det är likväl mitt liv. Det blir nog inte skrivet särskilt mycket här framöver, men ibland händer det säkert något jag vill dela med mig av. Mina fortsatta äventyr med AF, FK och sjukvård till exempel. Det känns som att det kan finnas ett allmänintresse i det. Men kanske även en och annan dråplighet som jag lyckas trassla in mig i.

Och på tal om AF… I onsdags ringde min nya handläggare. Han presenterade sig artigt, ”hej jag heter JJ och är din nya handläggare” (och för er som hängt här ett tag behöver beteckningen ”JJ” ingen närmare presentation) ”jag ser här att du blivit förlängd”. Nä, förklarade jag, jag har inte blivit förlängd, jag är uppsagd och ska börja ny anställning på måndag. ”Ojdå, jaha” säger han då med tveksam röst, ”då tror jag inte riktigt jag hänger med här”. Säger min nye handläggare tre dagar innan min anställning tar slut, varpå jag tålmodigt får förklara för honom hur det hänger ihop, med gamla och nya arbetsgivaren. Detta trots att han fått en massa blanketter ifyllda av både mig och min nye arbetsgivare, samt att min SIUS-konsulent mailat info till honom åtskilliga gånger så har han alltså NOLL KOLL på läget!

Det var startskottet på en cirkus av sällan skådat slag. Det visade sig snabbt att enda anledningen han ringde mig överhuvudtaget var på grund av att min nya arbetsgivare strax innan ringt upp honom för att höra hur allt fortlöpte. Av någon outgrundlig anledning trodde han då att det var samma arbetsgivare som tidigare. Jag bara undrar, om jag hade fått fortsatt arbete hos min arbetsgivare hade jag väl inte behövt kontakta AF?

Hans brist på engagemang i sina klienter satte min blivande arbetsgivare i arbete. Plötsligt blev allt bråttom och vissa papper skulle vara i ordning utan prut. Ingen flexibilitet, ingen fingertoppskänsla. Ingen ödmjukhet. Han kunde i det minsta bett om ursäkt för att mitt ärende fallit mellan stolarna, men nädå. Många samtal hit och dit för hennes del och hon fick lägga allt annat arbete åt sidan. Jag är glad att det inte är ”vilken arbetsgivare som helst”, för någon annan hade bara släppt och sagt att ”du det här är för omständligt, detta har vi inte tid med” och så hade jag stått på gatan – igen.

Till slut framkom det att jag måste vara arbetslös en dag innan de kunde bevilja bidrag för nystartsjobb. För övrigt ett besked jag fick via min nya arbetsgivare, inte via min handläggare på AF. Det här innebär att hela cirkusen med A-kassa också sattes igång med ett litet klick på musen. Jag slapp åtminstone infinna mig fysiskt på AF för det. Nu får jag således brev från AF om att de kontaktat min A-kassa. Jag får brev från A-kassan att jag ska skicka in diverse intyg. Vilket i sin tur innebär att jag måste kontakta min gamla arbetsgivare för att få arbetsgivarintyg och FK för intyg därifrån. Trots att jag sen i tisdags då har en ny anställning och inte kommer att behöva A-kassan. Man blir bara så trött! Vad kostar detta samhället?

I morgon är det dags för midsommarfirande. Som vanligt står man där och inte vet om det ska regna eller snöa. Idag skulle det regna halva dagen, ordentligt dessutom, men vi har inte sett en droppe regn och hela eftermiddagen har varit ljuvligt varm och skön. Vet inte om det är någon idé att titta på väderprognoserna inför morgondagen. De har ju verkligen ingen som helst koll! Det blir som det blir. Kolonin väntar på oss tanter och det blir säkert trevligt hur vädret än blir.

Glad midsommar till alla! Och välkomna till Mitt enastående liv! :-)

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.

Jag känner glädje

Jag känner att jag lever när jag märker att meningslösheter som en rockkonsert engagerar. Inte bara en rockkonsert i allmänhet utan en rockkonsert i synnerhet. En sista konsert. Kent. Bilder på ett begravningståg genom Stockholm och jag får gåshud. Respekt! Jag önskar jag var där. Skulle vilja uppleva detta. Men min son finns på plats ikväll och jag är glad för hans skull att han får uppleva det här. Det blir ett minne för livet att ta med sig. Följer liverapporteringen på Aftonbladet, spelar låtarna i bakgrunden och lever på att jag i alla fall fick vara med i Malmö. Det var mäktigt, men säkerligen ingenting jämfört med ikväll. Och då är jag ändå inte ett av deras största fans, har upptäckt dem först på senare år. Men vaddå, bättre sent än aldrig och musiken lever kvar långt efter deras sorti. Då som nu för alltid.

Jag känner att jag lever när jag märker att det åter finns en glädje i att planera julen. Min glädje över att fundera ut bra julklappar har kommit tillbaka och jag är klar med årets skörd. Nu fylls det på med lite bonussaker för jag gillar när det är många paket under granen. (Det är bara granen som fattas) De senaste åren har det varit en stor ansträngning för mig att försöka tänka ut något bra, julen har varit en plåga som bara ska genomlidas. I år har det liksom bara runnit till. Jag är helt säker på att någon kommer att tappa hakan och bli alldeles jätteglad. Jag bara vet det och jag känner sådan glädje över det så här i förskott. Jag älskar att ge! Jag älskar att göra någon annan glad. Längtar till julafton!

Jag känner att jag lever när jag märker att det är roligt att ställa klockan inför en arbetsdag. Blir förvånad när det redan är fredag och får dåligt samvete när jag går hem mitt på dagen eftersom jag ser att jag hade kunnat behövas några timmar till. När jag känner mig redo och tror jag orkar är jag ganska säker på att det finns utrymme för mig att gå upp i tid. Det känns positivt inför 2017.

Jag känner att jag lever när jag känner glädje över att jag känner glädje. Det var så länge sen. Det liksom bubblar inom mig. Jag lever, jag har en framtid. Jag är glad, ödmjuk och tacksam.

Ska det aldrig ta slut?

Jag följer alla regler till punkt och pricka. Gör så som jag blir tillsagd, trots att det innerst inne gror en liten tveksamhet. Men jag litar ju på myndigheterna. I efterhand visar det sig – än en gång och för sent – att jag borde lyssnat på min egen inre röst istället för att följa instruktioner blint. Att jag aldrig lär mig!

När jag började min praktik i augusti bröts min sjukskrivning jag haft av olika grad under flera år. Trots att praktiken bara var 50% – som är utrett och dokumenterat vara min maxkapacitet för tillfället – och min läkare ville sjukskriva mig på resten, hette det från AF att jag inte behövde vara sjukskriven resterande tid eftersom aktivitetsstödet ändå utgick för heltid. Man kan inte ha aktivitetsstöd och sjukpeng samtidigt hette det, vilket lät rimligt.

Eftersom jag är utredd och bedömd orka 50% för närvarande är min anställning givetvis inte på mer än så för tillfället och resterande tid är det då sjukskrivning som gäller. Det har aldrig varit tal om annat. Tills i torsdags då. Då kom det två brev från FK. Ett där min nya handläggare presenterar sig och ett där de kräver kompletterande uppgifter av läkaren för att kunna godkänna min sjukskrivning. ”Bedömningen ska göras mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Och ”Gradera de fynd du gjort” står det bland annan på det papper som skickats till läkaren. Som om jag vore ett resultat av en arkeologisk utgrävning.

För det första, varför har inte gamla handläggaren talat om att jag ska få en ny? Särskilt med tanke på att jag hade mailkontakt med henne bara några dagar tidigare. Och vad är det nu plötsligt för fel på mitt läkarintyg? Bara för att jag nu ”börjar om från början” med en ny sjukskrivning, istället för att fortsätta på det gamla, ska jag alltså utredas igen. Med ny handläggare. Jag blir så trött!

Efter flera års arbetsträningar och utredningar har både FK och AF kommit fram till att jag har ett funktionshinder som gör att jag inte orkar mer än 50% just nu. Det är liksom därför jag fick min SIUS-konsulent. Jag har ett mail från i maj där förra handläggaren skriver att jag ”inte i någon större utsträckning behöver arbetspröva eller ta reda på vad som fungerar och inte fungerar, det är ju vid det här laget ganska klargjort.” I min handlingsplan på AF står att jag ”har en dokumenterad funktionsnedsättning och tillhör en prioriterad målgrupp. Stödet ökar chansen till en fast förankring på arbetsmarknaden.”

Så nu ska jag än en gång riva upp allt gammalt och slåss för min tillvaro. Det är svårt att komma tillbaka och rehabilitera sig när man ständigt blir ifrågasatt och får benen undansparkade. Varje gång jag tror jag har landat någonstans och börjar klättringen upp, rivs alla sår upp igen och jag faller handlöst tillbaka i oro och stress. Fallen blir djupare och djupare för varje gång. Det blir ett steg fram och två steg bak hela tiden. Om jag någonsin ska kunna orka komma tillbaka till min fulla kapacitet (75%) behöver jag lugn och ro. Jag behöver framtidstro, inte misstro.

Nu har jag äntligen landat på en arbetsplats som har erfarenhet av och förståelse för mina svårigheter. Här har jag fått ett eget rum där jag kan stänga dörren när det blir för stimmigt. Här är det okey att säga att jag inte förstår. Här är det okey om saker tar lite längre tid. Här ställs inga orimliga krav. Här är det okey att ta pauser om hjärnan känner sig överhettad. Var hittar man en sådan arbetsplats på övriga arbetsmarknaden? Här har jag möjlighet att lära mig en sak i taget utan press. Här finns möjligheten att sakta jobba mig upp till full kapacitet. Men nu ifrågasätts jag av FK – igen. Jag orkar snart inte längre.

Det finns en gräns för hur många gånger man kan sparka på den som ligger. Till slut orkar man inte resa sig igen, utan blir liggande. Man ger upp. De som ska finnas där som en trygghet när man blir arbetslös och sjuk, är de som till stor del är orsaken till att jag blivit sjukare än jag var tidigare. Den mentala utmattning jag känner nu hade jag inte ens under perioden när jag var mitt i min cancerbehandling. Man ska F*N vara frisk för att orka vara sjuk i det här samhället.

En riktig femfemma

Nu är det ett faktum. Jag är härmed en riktig femfemma. Det vill säga att från och med nu är jag närmare 60 än 50. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Födelsedagen passerade relativt obemärkt, en och annan hade koll, vilket är mer än jag själv hade när första sms:et kom 7.30 på morgonen. Jag lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade vem fasen som kände behov av att störa mig så dags på dygnet och vad som kunde vara så viktigt att det inte kunde vänta till senare. Ännu mer förvånad blev jag när den som hade så bråttom gratulerade på ”den stora dagen”. Ups, var det idag, tänkte jag. Som sagt, en riktig femfemma.

På väg mot 60 alltså. Bara fem år kvar, men frågan är: kommer jag någonsin dit? Klart jag gör, säger förnuftet och alla klämkäcka och snusförnuftiga människor runt omkring mig. Jag är ju frisk nu. Släpp det. Tänk positivt. Tänk framåt. Mmmm, visst. Lätt att säga, desto svårare att genomföra. För hur jag än vänder och vrider på det, så har jag förstått att livet inte är självklart. ”Plötsligt händer det” och man är aldrig förberedd. Det är sånt som drabbar andra.

Men nu ska jag verkligen försöka glädja mig åt att det ser ut att falla på plats med en anställning från 1 november. Det var i grevens tid, för jag upptäckte att genom att slå mig ut på en praktikplats, istället för att fortsätta med sjukskrivningen, förlorar jag ungefär 2500:- i månaden på min redan låga inkomst. Det är helt sanslöst! Politikerna pratar om arbetslinjen. Om vikten av att få långtidssjukskrivna ut i arbete. Piskan viner. Sen straffas man med ännu lägre inkomst när man tar en praktikplats för att komma ut.

Är det konstigt att människor inte vill jobba? Var är incitamentet för att ta den där praktikplatsen? Var är moroten? Det borde ju vara precis tvärtom. En liten inkomstökning om man går ut i arbete, även om det bara är en praktikplats. Det är ju trots allt dyrare att jobba än att gå hemma rent generellt, eftersom det ofta tillkommer utgifter som t.ex. busskort, större behov av att se anständig ut etc. Dessutom utför man ju faktiskt ett arbete som arbetsgivaren har nytta av. Istället fortsätter man att sparka på den som ligger. Det man glömmer, i den skyddade politikerverkstaden, är att det finns en gräns för när den som ligger där söndersparkad inte längre orkar och förmår att resa sig upp. När skadorna är så stora att det tar år att repa sig. Om man någonsin gör det.

Nu ser det i alla fall ut som att det blir ett nystartsjobb. Något formellt beslut är inte taget än. Tror jag. Åtminstone har jag inte fått något besked. Men det skulle bara vara en formsak sa SIUS-konsulenten. Det är otroligt hur liten man känner sig i händerna på myndigheterna. AF och arbetsgivaren för samtal och förhandlar om mig som om jag vore en vara till försäljning. Vilken form av anställning är mest fördelaktig – för arbetsgivaren? Själv har jag inget att säga till om, som om jag vore omyndigförklarad. Inte ens lönen är förhandlingsbar. Sen får jag besked om vad man kommit fram till. Jag får vara glad att någon vill ha mig. Att jag kan få en fast punkt i tillvaron. Men tack och lov kom arbetsgivaren fram till att nystartsjobb var bättre än en utvecklingsanställning. Det är en klok man. :-)

Jag ska verkligen försöka uppbåda någon form av glädje. Rycka upp mig liksom. Även om det just nu känns som om jag är på väg längre och längre ner i ett avgrundsdjupt mörker. Tårarna trycker på innanför ögonlocken, men jag sväljer. Knuten i magen växer. Men jag sväljer och kör på. Jag är trött, jag har huvudvärk, jag kan inte tänka. Huvudet känns som om det är fyllt med helium och svävar en bit ovanför resten av kroppen. Jag vill saker, men kommer inte loss, apatin växer. Sitter ibland flera timmar framför datorn när jag kommer hem och gör absolut ingenting. Klickar lite här och lite där. Efter sjunde gången på Expressen på fem minuter kan jag konstatera att inget revolutionerande hänt i världen sen sist. Och så klickar jag vidare. Borde göra något annat, men kommer inte loss.

Blodproverna visade att min kalciumnivå förvisso ligger högt, men inte för högt. Så problemet låg inte där. Däremot tyckte ”husläkaren” (som alltså inte är en allmänläkare på vårdcentralen) att mitt kortisolvärde var för lågt. Det ska tas nya prover, men det går ju inte fort. Tålamodet börjar tryta. Jag vill inte vänta flera veckor. Skicka mig remissen. NU! Jag börjar också fundera över om det kan vara de antihormonella tabletterna som ligger bakom min allt större apati och oförmåga att tänka och glädjas åt det som faktiskt är positivt i mitt liv. Men vart ska jag vända mig med den frågan? Är det till onkologen eller vårdcentralen? Jag har ingen aning. Och vad säger man om man ska ringa och boka en tid? Jag har ingen aning om det heller.

Jag satt och letade på Google idag för att se om kanske någon annan har liknande erfarenheter tillsammans med Exemestan, men hittade inget om just det. Bara diverse bipacksedlar där depression står nämnt som en av biverkningarna. Däremot hittade jag en blogg som jag fastnade i. Det är så välskrivet och jag kände en omedelbar samhörighet. Hon sätter ord på mina tankar. Det känns så befriande att läsa att jag inte är ensam om hur jag upplever världen. Det finns fler med liknande reflektioner. Titta gärna in hos denna supermorsa.

Är allt bara elände? Nädå, det händer roliga saker också. Jag har ju fått jobb! Äntligen. Hösten har dessutom för ovanlighetens skull haft en hel del att erbjuda och almanackan har stundtals varit helt fulltecknad. Till exempel har jag precis varit på en spelning med Janne Schaffer! Det var häftigt. På lördag ska jag och väninnan ha gåsmiddag med kolonigänget. Det blir spännande, jag har aldrig gjort gås i hela mitt liv. Nästa lördag ska vi gå och se Kent på Malmö arena, något jag sett fram emot i flera månader nu. Bertil är ett riktigt Kent-fan och ska se dem hela tre gånger, i Malmö, Köpenhamn och slutligen avskedskonserten i Stockholm. Men jag ska se dem först! :-) Så visst händer det roliga saker i mitt liv, jag kan bara inte riktigt glädja mig åt dem.

Ljus i tunneln

Bit inte den hand som föder dig, säger det kloka ordspråket. Men ibland skulle jag vilja bita så hårt att hela armen går av. Tänker då i första hand på betongklossen AF. Den 1 september fick jag en ny arbetsförmedlare då min gamla vandrade vidare i hierarkin med nya uppgifter. Sista mötet jag hade med henne (i våras någon gång) frågade hon om jag ville ha ett gemensamt möte där jag fick träffa den nya handläggaren. Ja tack, det tyckte jag skulle kännas skönt.

Nu är snart oktober slut och jag har inte sett röken av varken möte eller ny handläggare. Jag vet inte ens vad min nya arbetsförmedlare heter! Än mindre hur jag ska komma i kontakt med henne – för så mycket vet jag, det är en kvinna. Jag har förvisso min supertrevliga SIUS-konsulent, men hon är ingen arbetsförmedlare och hon har ingen beslutsrätt när det gäller mig. Hon är bara en mellanhand. Träffade henne idag och inte heller hon visste vad min handläggare heter. Eller jo det visste hon, men hon kom inte ihåg vem det var just vid det tillfället. Usel hantering! Det minsta man kan begära är väl att den nya handläggaren skickar antingen ett brev, eller ett mail för att presentera sig. Typ ”Hej, jag heter XX och är din nya handläggare. Har du några frågor når du mig på följande telefonnummer […] alternativt via mail […]” Svårare än så är det inte. Arbetsförmedlaren är ju trots allt där för min skull, inte tvärtom.

Som motpol ska nämnas att JAG har krav på mig att redovisa i princip varenda tanke och fundering om planer och framtid. Det ska skickas in närvarorapporter till FK och tydligen även aktivitetsrapporter till AF annars får man ingen ersättning. Någonstans förväntas jag tydligen även vara synsk. Att det inte räcker med närvarorapporten hos FK utan att även AF förväntar sig rapportering en gång i månaden upptäckte jag nämligen av en ren slump då jag loggade in på mitt AF-konto för att hålla min profil uppdaterad. Där möttes jag av stora bokstäver att jag skulle aktivitetsrapportera. Tur i oturen var rapporteringstiden förlängd eftersom de haft datorproblem, så jag hade hela två dagar på mig. Hade jag inte råkat logga in där just den dagen hade min rapport inte kommit in i tid och vad som hänt i så fall vill jag inte ens tänka på. Man är helt livegen i händerna på AF och FK.

Aktivitetsrapport på AF innebär att rapportera alla sökta jobb, vem man skickat CV till och vad man i övrigt gjort för att hitta ett arbete. Detta trots att jag sen 23 augusti haft en praktikplats, sanktionerad av AF. Vad vill de mer att man ska göra? Är det konstigt att man tappat all ork? Jag känner mig omyndigförklarad. Alltid en mellanhand som ska föra min talan. Jag har gått från en positiv och glad person – trots cancer – till en negativ och likgiltig dito. Otroligt att man på bara några år kan känna sig så totalt degraderad från en självständig människa till en ”möbel” som ska placeras på lämplig plats.

Nå, men nu verkar det som att denna möbel äntligen har hittat sin plats! Eftersom min praktiktid går ut på söndag var det inbokat ett möte mellan arbetsgivaren, mig och SIUS idag. Jag har haft mina aningar om vartåt det barkade denna vecka, då min kollega hintat lite om att jag inte ska vara så uppgiven för nu är det ju nära. Och en kvart innan mötet med SIUS kom chefen in och frågade om jag kan tänka mig att gå över från praktik till anställning på 50%. OM jag kan?! Ja det kan jag verkligen! Lättnadens tårar har runnit nerför mina kinder ett par gånger idag. Jag kan knappt tro det är sant.

På måndag kommer SIUS tillbaka med papper som ska skrivas på, det är ju som sagt inte hon som fattar några beslut om löndebidrag utan det gör min anonyme arbetsförmedlare. Låt oss hoppas att det är en vänligt sinnad sådan. Från 1 november har jag i så fall en anställning att se fram emot. Nu ska jag bara försöka uppbåda någon form av glädje och känsla av att jag duger. Det sitter långt inne efter alla dessa turer. Men jag ÄR glad. Jag är lättad. Det känns bra. Det finns ett ljus i tunneln trots allt. Detta apans år, har verkligen varit ett förändringens år på många sätt.

Dags att sätta punkt

En blogg förpliktigar, sägs det, men jag ska ärligt säga att det kommer inte bli mycket skrivet här den närmsta tiden. Jag är nämligen alldeles för trött för att tänka en klar tanke. Det tar på krafterna att vara ny på jobbet, särskilt när det är helt nya saker som ska läras in som jag inte har en susning om. Men det går nog, jag är ju inte dum i huvudet, bara lite långsam i tanken. Det är svårt att pressa in en femma i ett hål stor för en enkrona om man säger så. Huvudet känns som om det är fullt med gröt. Jag är glad det bara är halvtid!

Det som känns svårt att ta in är allt som har med ekonomi att göra. Tack och lov är det inte alls på samma nivå som där jag jobbade i våras. Tvärtom, en del uppgifter känner jag igen från när jag jobbade innan jag blev sjuk, då hjälpte jag nämligen också till med enklare ekonomisysslor. Jag är övertygad om att när jag väl gjort det några gånger så kommer det att gå av sig själv. Det får ta sin tid och här har man förståelse för att det kan ta tid, min kollega har nämligen egna erfarenheter av det här med att ha varit borta från arbetslivet länge. Det känns bra.

Utöver ekonomisysslor, får jag även en del textbearbetning på mitt bord och jag har till och med fått skriva egen text. Och när det kommer till sånt så har jag inga svårigheter att förstå uppgiften. Trevliga människor, på en liten arbetsplats. Jag hoppas verkligen det kommer att bli bra, men tyvärr är jag så långt nere efter alla besvikelser att jag inte riktigt vågar tro och glädjas i förskott längre. Men saker har ju en tendens att lösa sig alldeles av sig själv, hela detta året känns som att saker faller på plats, sår läks och förändringar är på gång. Så vem vet…

I november förra året planterades två bröstvårtor på mina nya tuttar. Vårtgårdarna skulle tatueras dit 3-6 månader senare, vilket skulle innebära att jag skulle vara färdigställd senast i maj. Inget hände och jag brydde mig inte heller, tänkte att det är bättre att sommaren får passera. Jag hade nämligen ingen lust att vara nytatuerad och inte kunna visats på stranden om det skulle bli vackert väder. Nu är sommaren förbi och jag började fundera över om jag fallit mellan stolarna på plastikkirurgen. Har tänkt flera gånger att jag måste ringa dit och höra hur det går, samtidigt som jag väl egentligen känt att vårtgårdar på inget vis har någon sorts förtur där. Det är ju egentligen en skitsak. Man vänjer sig vid hur man ser ut och det känns inte det minsta konstigt med bara två falska knappar mitt på mina falska bröst. Jag känner mig som ett enda stort falsarium ändå.

Men så i torsdags kom samtalet från plastik! De bad om ursäkt, de hade haft ont om personal och inga direkta rutiner för när det skulle avsättas tid för tatueringar. Nu var en sköterska tillbaka som varit mammaledig – i Kristianstad. Frågan var nu om jag kunde tänka mig att åka dit, eller om jag ville stå kvar i Malmös kö. Nu råkar jag gilla Kristianstad och kan tänka mig att kombinera den utflykten med en liten runda på stan. Så jag gick med på att bli kallad dit i stället, för snabbare expediering. Enligt sköterskan som ringde ska jag därmed vara färdig innan oktober månads utgång. Det ska bli skönt att sätta punkt!

För den som gillar tatueringar har jag hittat lite bilder på alternativ för oss med falska bröst som vill dölja fula ärr. Bara fantasin som sätter gränser…

Brost-tatuering Brost-tatuering-1 Brost-tatuering-2 Brost-tatuering-3 Brost-tatuering-4 Brost-tatuering-5

Nu eller aldrig

En dag kvar. En sista dag på denna eviga följetong. Min paus i livet. På måndag startar min praktik som jag innerligt hoppas leder till en fast punkt i livet. En anställning. En plats där jag hör hemma, där jag fyller en funktion, där man uppskattar mitt arbete. Men jag vågar inte längre hoppas. Jag vågar inte längre känna den där enorma glädjen. Jag har tappat tron. Tron på mig själv och tron på att det kommer att lösa sig. Istället har jag byggt upp en mur för att skydda mig själv från ytterligare besvikelser. Jag känner mig kall och hård. Det blir som det blir. Om det blir är det bra, om det inte blir så blir det inte och då skiter jag helt ärligt i resten. Jag orkar inte en gång till. Det är nu eller aldrig. Det bara måste bli bra. Det bara måste vara rätt denna gång.

Jag är hur som helst frisk som en nötkärna. Doktorn ringde ännu en gång i torsdags för att höra så allt kändes bra och förvissa sig om att jag kom ihåg att komma in på fredagen för att ta nya prover. ”Då ses vi” sa hon. ”Gör vi?” undrade jag och grävde djupt i mitt obefintliga minne. Så vitt jag kunde minnas hade jag nämligen ingen inbokad läkartid. ”Ja men du vill väl veta hur proverna faller ut” sa hon då. Jo, ja det ville jag förstås. Hon undrade vilken tid jag hade tänkt komma för att ta proverna och sa att hon skulle hålla koll på mig.

Mycket riktigt fanns hon i faggorna när jag satte mig i provtagningsstolen. Medan min lilla blodsdroppe analyserades tog hon in mig på en brits och klämde på magen. Den är fortfarande lite öm, men ingenting i jämförelse med för en vecka sen. Därefter ställde hon sig vid den lilla manicken som analyserade blodet och väntade tills det var klart. Och så kom hon ut med en liten lapp, HB 136 och CRP 6. ”Du mår precis lika bra som du ser ut att göra”, sa hon och sen fick jag gå hem. Jag bara älskar alla på min vårdcentral! De är fantastiska.

Igår fick jag fint besök. Sonen, som för tillfället praktiserar livet som ungkarl i farmors lägenhet, kom hem för att äta middag och tvätta sina kläder innan han begav sig vidare ut för avslutningen på Malmöfestivalen. Måste erkänna att det inte bara är han som njuter av livet utan mammas vakande öga, utan även mamman som njuter av ett liv utan bekymmer om sonens välmående. För hur det än är, hur vuxen han än blir, så känner jag alltid ett ansvar för honom och en oro över att han bara tycks bli tunnare och tunnare på grund av allt för dåliga matvanor. Men det jag inte ser har jag inte ont av. Således är dessa två veckor när farmor är utomlands en bra paus för oss båda.

Efter regn kommer sol

Är nu helt återställd efter en veckas kurativ behandling med penicillin och flytande föda. Doktorn ringde igår för att kontrollera mig och ville att jag ska gå för att ta nytt blodprov på fredag för att säkerställa att sänkan är normal igen. I mina ansträngningar att försöka hålla reda på vilken tablett jag ska ta vilken tid och vilken tablett som absolut inte fick intas i samband med mjölkprodukter upptäckte jag i söndags att jag helt glömt bort att ta mina Exemestan… Det blev en sak för mycket. Men nu är jag på banan även gällande dem. Att vågen påstår att jag väger nästan 2 kg mindre idag än för en vecka sen ser jag som en ren bonus. :-)

En av anledningarna att jag inte ville läggas in var för att jag hade ett viktigt möte idag. Ett möte som bokades in redan i juni månad, men som jag inte riktigt vågat tro eller hoppas för mycket på. Nyss hemkommen från detta möte kan jag stolt meddela att jag lyckats fixa en praktikplats på 50% som, om allt går väl, kan mynna ut i en anställning! Jag är så glad! Glädjande också att jag fixade denna plats alldeles på egen hand och således inte är ditskickad av AF, även om AF naturligtvis måste fortsätta vara involverade. Det känns bra på något vis. Jag kan själv!

Jag har förvisso länge sagt att jag inte vill ha praktik, att jag behöver en anställning och en inkomst jag kan leva av. Men jag har till slut insett att en praktikplats är det ultimata sättet för mig att börja på. Där behöver jag inte prestera på topp från dag ett. Ingen ställer orimliga krav. Jag kan sakta men säkert lära mig en sak i taget. Det här känns riktigt bra! Några månader mer eller mindre med aktivitetsstöd gör varken från eller till i det här läget. Det finns hopp om en framtid igen. Att det är en arbetsplats inom ”mitt område” gör naturligtvis saken ännu bättre. Här kan jag lära mig och utvecklas, arbetsuppgifterna kommer att vara varierande och jag får jobba en del med sånt jag har kompetens för.

Nu måste jag landa i detta lyckorus och samla tankarna lite. Solen skiner och jag tänker bege mig ut i det vackra vädret.

sol2