Galenskap

Jag kan inte släppa det här med Arbetsförmedlingens avstängning på grund av att en person arbetat och inte haft tid över att söka ”tillräckligt många” jobb. Det äter mig och tankarna vandrar tillbaka till hur det hela startade förra året. Det är en karusell som bara snurrar fortare och fortare, och blir galnare och galnare ju längre det snurrar. Jag försöker få till en helhetsbild över gången och måste skriva ner det för att få översikt. Eftersom jag känner att det här är av allmänintresse, det finns säkert fler där ute i liknande situation, så delar jag med mig av det här.

Unge herrn har betalat till A-kassan sen han gick ut gymnasiet.

A-kassa är en försäkring.

Han har en behovsanställning sen april 2015, han har dock inte ansökt om A-kassa förrän han flyttade hemifrån april 2017.

När han flyttade hemifrån skrev han in han sig på Arbetsförmedlingen för det kräver A-kassan att man gör om man ska få ersättning.

Enligt A-kassans regler heter det:
Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

När han ansökte om A-kassa blev han beviljad detta utan några problem.

Några månader senare kallades han till sitt första möte på AF. Och NU börjar problemen. Där skulle han plötsligt tvångsinskrivas i Jobbgarantin för ungdomar på heltid eftersom han är under 25 och har rätt till aktivitetsersättning. Trots att han redan har beviljats A-kassa och fått det under några sommarmånader då det varit lågsäsong hos hans arbetsgivare. Trots att han har en behovsanställning som i vanliga fall ger nästan 75% sysselsättningsgrad.

Det är alltså andra regler för ungdomar under 25 än för dem över, trots att de arbetar och betalar sin A-kasseavgift. Som är en försäkring… ändå ska det plötsligt delas ut bidrag i form av aktivitetsersättning. För han är ju under 25… Det vill säga att istället för att A-kassan betalar ut direkt till honom, som de hade gjort om han var över 25, ska det gå via något som heter IAF (Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen) staten alltså. IAF skickar fakturor till A-kassorna för att kunna betala ut bidrag. Som alltså i det här fallet inte frågats efter eftersom allt fungerade utmärkt med vanlig A-kassa fram till tvångsinskrivningen i ett program på heltid för att han är under 25. Trots att ungen klarade sig utmärkt med sin behovsanställning och knappt sökte någon ersättning. Det är vad våra skattepengar går till.

Han förklarade för handläggaren (KG) att det ju blev svårt att gå ett program på heltid eftersom han jobbar så pass mycket. Då tyckte handläggaren att det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”. Så det gjorde hon på eget bevåg utan att han förstod konsekvenserna…

Då drogs A-kassan in, för att han inte kunde delta i program på heltid. Att han har en behovsanställning och knappt sökte någon ersättning var det ingen som tog hänsyn till.

  1. Att det finns en paragraf i Förordningen om jobbgarantin för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.” är det heller ingen som bryr sig om. Trots överklagan.
  2. Att A-kassans regler säger att ”Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.” var det heller ingen som tog någon notis om. För han är under 25…

Han protesterade hos handläggaren och A-kassan och sa att han inte alls tackat nej till programmet, bara förklarat att han har en behovsanställning som måste gå före aktiviteter på AF. Varpå handläggaren ifråga utan betänkligheter bestämde sig för att skriva ut honom från AF helt och hållet! Med orden ”återkom när du är arbetslös igen”. Att han flera gånger förklarat att han sällan vet från vecka till vecka hur det ser ut, eller ibland inte ens från dag till dag, verkade hon inte ha någon som helst förståelse för. Antingen är du arbetslös eller så är du det inte. Typ. Det tilltaget fick hon dock ångra efter vilda protester, alla har rätt att vara inskrivna på AF, och han blev inskriven igen. Sen fick han en ny handläggare.

Han påbörjade jobbgarantin och gick på ett möte på rekryteringsföretaget han blivit hänvisad till. Där sa de att arbete alltid går före, så han behövde bara meddela förhinder om han inte kunde komma till avtalade möten.

Hans nya handläggare (JK) började kontakten med att skicka ett mail där hon kort och gott skrev ”Hej jag är din nya handläggare. Jag ser att du inte söker tillräckligt många jobb. Aktivitetsrapporten kommer inte godkännas framöver om du inte söker fler jobb.” Ingen förklaring om hur många ”tillräckligt många” är. Han svarade och förklarade att han ju arbetat… och att november månad skulle han inte heller hinna med att söka några andra jobb eftersom han skulle komma att jobba cirka 200 timmar den månaden, med ett par veckor med 12-timmarspass. Inget svar.

Aktivitetsrapporterna från november, december och januari blev följaktligen inte godkända. Trots att han arbetat mycket. Han har heller inte sökt ersättning. Sen landar plötsligt en avstängning på 5 dagar i hans brevlåda för att han inte sökt tillräckligt många jobb. Fortfarande ingen upplysning om hur många ”tillräckligt många” är. Efter flera försök att överklaga med hänvisning till arbetade timmar landar det i ännu ett byte av handläggare (XX). Skadan är dock redan skedd eftersom hans överklagan inte går igenom och han förlorar 5 dagas inkomst nästa gång han ansöker om stöd. På grund av en handläggare som inte vid något tillfälle försökt föra en dialog och upprätta en handlingsplan efter hans individuella förutsättningar. På grund av en handläggare som inte ser arbete som en godkänd aktivitet för att inte vara arbetslös. På grund av en handläggare som aldrig talat om hur många ”tillräckligt många” är. ????

Tredje handläggaren (XX) säger nu att när de kollar aktivitetsrapporterna så tittar de endast i kolumnen ”antalet sökta jobb”. Trots att en av aktiviteterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten är ARBETE… Hon påstår också att han måste söka 10 jobb i månaden. Trots att han alltså arbetar.

Efter en förfrågan på Arbetsförmedlingens sida Fråga AF, framkommer det att det inte finns några paragrafer som reglerar hur många jobb man måste söka. Det framkommer också att att ”om man arbetar 75% (vilket är hans snittarbetstid) kan man inte förväntas hinna med att söka arbete som om man var arbetslös på heltid.”

Det är nåt allvarligt fel i systemet! Någon verkar glömma bort eller kan inte fatta att han faktiskt har sökt jobb och fått det! Det säger sig självt eftersom han ju har en behovsanställning och jobbar så pass mycket. Det var förvisso länge sen, men ändå. Och för att få fortsatt jobb måste han ju kommunicera med arbetsgivaren varje vecka för att kolla av läget inför nästa. Det ska man väl inte behöva skriva en handläggare på näsan?

Hur kan det vara möjligt att bli avstängd när man jobbat så mycket? Hur tror man att man löser ungdomsarbetslösheten när arbete inte lönar sig?

Senaste handläggaren (XX) menar att han även ska söka jobb som ger mindre än det han har idag, för man vet ju aldrig vad det kan ge i förlängningen. Vad är det för resonemang? Ska han söka ett jobb som ger strötimmar och prioritera att ta dessa strötimmar och tacka nej till de nästan 75% han har på nuvarande arbetsplats för att det kan ge mer i framtiden? Det var ju så han började en gång i tiden där han är nu, med strötimmar till att avancera till stå överst på listan när de behöver folk?? Helt utan AF:s ”hjälp”. Ska han börja om på samma vis någon annanstans för att hans handläggare ska känna att hon gör ett bra jobb när hon kan räkna in antalet sökta jobb för att godkänna en aktivitetsrapport? Ska han tvingas tacka nej till arbete för att få tid över till att lusläsa platsannonser och skriva ansökningar? Är det Sverige idag? Inte konstigt att arbetslösheten är hög!

Sen undrar jag också varför man behandlas annorlunda när man är under 25? Varför ens betala in till A-kassa när man ändå måste delta i jobbgarantin för att istället få aktivitetsstöd? Är det verkligen lagligt att neka en 23-åring A-kassa när han faktiskt både betalt till det och dessutom uppfyller arbetsvillkoret? Är det lagligt att tvångsinskriva någon i ett program man ändå inte kan delta i för att man ARBETAR? Det kallar jag åldersdiskriminering. Vore det inte bättre om handläggarna lade sitt fokus på alla dem som inte har något arbete alls och försöka hjälpa dem istället för att sparka undan benen på dem som har sysselsättning?

Finns det verkligen inget mellanalternativ för alla dessa människor som tar sig fram genom diverse behovs-/tim-/säsongsanställningar? I Sverige räknas tydligen inget annat än heltid som arbete. Alla andra är parasiter som vill leva på bidrag.

En annan paradox. I Förordningen om jobbgarantin för ungdomar står även följande:

10 § Den som har anvisats till jobbgarantin för ungdomar får ta del av aktiviteterna inom garantin till dess att han eller hon
1. påbörjar ett arbete på heltid med eller utan statligt stöd, eller ett arbete på deltid med särskilt anställningsstöd i form av traineejobb

Alltså slipper man delta i jobbgarantin om man är i ett traineejobb med anställningsstöd, men inte om man har ett riktigt lönearbete! Det finns stora luckor, för att inte säga svarta hål i systemet.

Jag håller på att bli galen! Om jag dör av en hjärtinfarkt på grund av det här så hoppas jag att någon hjälper min son att stämma staten för förlust av sin mamma.

Annonser

Davids kamp mot Goliat

Så här inför påsk finns det en och annan jag mer än gärna skulle vilja spika upp på ett kors. Samtliga är anställda på AF…

Precis när jag kände att mitt liv började återgå till någon form av normalitet, där ett visst lugn lade sig, hjärnan började fungera och jag hade orken och lusten att göra saker – ja då visade sig AF från sin sämsta sida och hela havet stormar inuti min kropp. Igen. Jag blir så trött. Jag kan inte sova, jag kan inte tänka, ryggen är stel som en planka och axlarna är uppe vid öronen igen. Jag går runt med ständig hjärtklappning och är så frustrerad så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min irritation går dessvärre ut över min omgivning eftersom mitt tålamod är nere på noll. Det blir tydligare och tydligare hur känslig jag är för stresspåslag, det tar musten ur mig och jag kan inte riktigt hantera det.

Men det är något allvarligt fel i systemet när Arbetsförmedlingen stänger av en arbetssökande på grund av att han inte kunnat söka tillräckligt många jobb eftersom han under den aktuella tiden har arbetat! Hela syftet med att vara inskriven på AF är väl att man ska skaffa sig ett arbete? Ändå godkänns inte aktivitetsrapporterna när man jobbat och man stängs av eftersom man under tiden inte hinner med att dessutom aktivt söka andra arbeten. Det är hål i huvudet!

De jagar människor som sköter sig, som är ärliga och tar de arbeten som finns, samtidigt som andra går och driver och lämnar in fejkade aktivitetsrapporter för att göra handläggaren nöjd. Det sänder helt fel signaler till våra ungdomar och underminerar mig som förälder som präntat i min son att ”ärlighet varar längst” och ”det är bättre att ta ströjobben än inte jobba alls”. Han har nu lärt sig att enligt AF:s regler är det bättre att skita i att jobba och istället hitta på lite låtsasjobb att fylla i aktivitetsrapporten med och sen glida runt på aktivitetsstöd och lite pseudomöten hos ett rekryteringsföretag (som tjänar stora pengar på skattebetalarnas bekostnad) genom jobbgarantin. Så länge handläggaren kan vara nöjd med att räkna in tillräckligt många sökta jobb är allt frid och fröjd… Jag är så arg och upprörd så jag kan inte sova på nätterna!

Ingen har heller talat om exakt hur många jobb han förväntas söka, ändå förväntas han veta hur många jobb som är ”tillräckligt många”. Nu fick han ny handläggare som säger att han måste söka minst 10 jobb i månaden och att den enda kolumnen som granskas när aktivitetsrapporten avläses är antalet sökta jobb. Alltså bryr man sig inte om arbetade timmar, trots att det är en av aktiviteterna man ska fylla i på aktivitetsrapporten. Själv ställde jag en allmän fråga på AF:s sida om vilken paragraf som reglerar detta och fick till svar att det inte finns någon sådan paragraf!! Personen som svarade påtalade också att ”om man arbetar 75% kan man inte hinna med att söka arbete som om man är arbetslös på heltid.” Men det tycker uppenbarligen inte min sons handläggare. Här finns inte utrymme för individuella förutsättningar.

Vore det inte bättre om handläggarna på AF ser det positiva i att en ungdom jobbar? Han har själv hittat en behovsanställning där han under tre års tid avancerat från strötimmar till att stå överst på listan när behov uppstår och tar precis alla arbetstillfällen han kan få. Just nu snittar han 75%! Det är en bra utveckling!! Det står tydligt när man fyller i aktivitetsrapporten att det ska tas hänsyn till individuella förutsättningar när man bedömer rapporten. En individuell förutsättning i det här fallet är att han har ARBETAT! Hur kan inte det vara en godkänd aktivitet när det nu faktiskt är en av punkterna man kan fylla i på aktivitetsrapporten… var finns logiken? Varför finns den punkten där när den inte räknas?

Det står också att man ska söka ”lämpliga” jobb. Vem avgör vad som är lämpligt? Den sökande som känner till sina begränsningar, eller en handläggare som bara räknar antalet sökta jobb? Vad gäller individuella förutsättningar är det ju också så att utan utbildning är man väldigt begränsad. Vid överklagan till Enheten för ersättningsprövning fick han till svar att det finns 500 jobb i hela landet han kan söka. Menar de på fullaste allvar att han ska söka en timanställning i Kiruna när han bor i Malmö och redan har en behovsanställning som snittar 75% och som bara ger mer och mer jobb ju längre han är där? Låt dem i Kiruna söka de jobben! Det måste finnas en rimlighet i de jobb som anses lämpliga. Jag vet inte vilken verklighetsuppfattning man har på AF, men den stämmer inte överens med den verklighet vi andra lever i.

Varför kan man inte uppmuntra dem som faktiskt fixat jobb, även om det inte är heltid? Det finns gott om den sortens jobb i många branscher. De jobben måste också räknas, utan människor som vill ta dem stannar Sverige. Det känns dessutom som att det är andra regler för personer under 25, som tvingas in i något som heter Jobbgarantin för ungdomar på heltid för att kunna få aktivitetsstöd. Ett stöd han inte ens efterfrågat eftersom han är berättigad till A-kassa. Hur ska han kunna delta i något på heltid när han jobbar nästan 75%? Det är inget annat än åldersdiskriminering och ett ärende för DO! Var är de individuella förutsättningarna…?

Någonstans i regelverket finns det ett allvarligt fel när man inte kan göra individuella bedömningar utifrån de förutsättningar som finns. Killen är ansvarstagande och har ett jobb, om än inte på heltid. Hade det inte varit för att han har egen bostad och måste försäkra sig om att det finns en backup inkomstmässigt vid de få tillfällen han inte får det att gå ihop ekonomiskt, hade han inte behövt vara inskriven på AF. Frågan är om det är systemet det är fel på eller om handläggarna inte vågar, vill eller kan se individen och göra en handlingsplan som matchar verkligheten. Arbete måste vara den ultimata vägen ut ur arbetslöshet och han får mer och mer jobb. Som tack för det spottar AF på honom och stänger av honom för att han inte haft tid att söka andra jobb.

Någon måste snart få upp ögonen för hur snett systemet är och vilka konstiga signaler de sänder till våra ungdomar. Om de säger att det finns individuella förutsättningar när det gäller aktivitetsrapporten måste det också omsättas i praktiken. Man måste se till helheten och inte bunta ihop folk i åldersgrupper. Arbete ska uppmuntras. Arbete går alltid före allt annat! Man kan för böveln inte stänga av en människa för att han inte sökt jobb när han istället arbetat. Finns det ingen som kan tänka på AF?

Det finns många vackra ord och floskler på den här sidan >>
Det är rent ut sagt skrattretande. Kanske är dags för AF att leva upp till dem och behandla sina klienter med respekt och se dem som individer. Alla som är inskrivna på AF är inte parasiter som försöker leva gott på samhällets bekostnad.

Man är så maktlös när man försöker diskutera med AF, det är Davids kamp mot Goliat. De som jobbar där gömmer sig bakom paragrafer och slipper därmed använda hjärnan och tänka själva. Oerhört frustrerande. Nu har han möjlighet att överklaga till förvaltningsrätten. Är det lönt? Orkar han (och jag) lägga mer tid och energi på detta eller ska man bara låta det bero nu. Risken är ju att om de gör en ny bedömning framöver att han inte sökt tillräckligt många jobb blir han avstängd ännu fler dagar. De bollar med människors liv!

Bortsett från den här ”lilla” frustrationen är nu mitt kök färdigt och jag är såå nöjd. Det blev precis som jag ville ha det och jag har haft turen att hitta passande gardiner och lite annat smått och gott också. Målarkludden hade klippt av telefonsladden och dolt det lilla missödet med tapet. Suck! Skönt ändå att veta att det inte var jag som gjort fel och nu har husvärden fixat det så allt fungerar som det ska igen.

Nu ska jag försöka lugna ner mig och släppa det här, även om det inte är lätt. Dags att äntra kvasten och bege mig till Blåkulla!

Glad Påsk!

Arbetsförmedling eller arbetsförnedring?

Så var det dags igen för en tur med AF och deras handläggare som inte verkar vara utrustade med något som helst sunt förnuft.

I måndags fick sonen brev från Arbetsförmedlingen med beskedet att han blivit avstängd i 5 dagar från och med 1 februari med motiveringen att han inte sökt tillräckligt många jobb. Det står däremot ingenting om att han faktiskt arbetat 110 timmar under januari.

Han kan också konstatera att varken november eller december månads aktivitetsrapporter har blivit godkända. Trots att han i november månad arbetade i runda slängar 200 timmar, varav drygt 2 av veckorna innefattade 12-timmarspass med endast en dags vila. Det är MER än heltid! Vad mer vill de att han ska göra? Dessutom stängdes han av en dag för att ha missat ett möte som han inte ens fått en kallelse till. Suck! Men nädå, icke godkänt.

Under december månad arbetade han c:a 110 timmar. Många arbetsdagar i december gick dessutom bort på grund av helgdagar, även om han faktiskt jobbade på juldagen. Bra där kan man väl tycka, såvida man inte jobbar på AF då förstås.

Det är något allvarligt fel på systemet när man straffas med avstängning för att man jobbat och inte haft möjlighet att sitta åtta timmar om dagen och söka jobb. Målet är väl ändå att man ska arbeta i första hand? Han tar alla timmar han kan få hos den arbetsgivare han har, för det straffas han för att inte samtidigt sökt tillräckligt med andra jobb. Det är absurt! Med deras regler är det ju ingen idé att jobba eftersom man då inte har tid att söka jobb.

Om handläggaren nu inte tycker att arbete är ett tillräckligt gott skäl till att han inte hunnit med att söka andra jobb hade det väl varit på sin plats att hon tog personlig kontakt med honom och förklarade det innan hon fattar beslut om avstängning, för att få en fullständig bild av hans arbetssituation. Tilläggas bör att hon inte hört av sig en enda gång förutom första dagen hon blev hans handläggare i augusti, då hon genast började med att kritisera hans jobbsökande.

Han har haft en behovsanställning på samma företag i tre år och avancerat till att stå överst på listan när de ringer in folk. Det har också lett till att han numera lånas ut till andra företag när det inte finns jobb där. Detta hade hon vetat om hon besvärat sig med att ta personlig kontakt.

Att ligga så bra till på företaget att han nu även kommer till andra ställen på grund av det, är guld värt. Det är definitivt en utveckling i rätt riktning där chanserna till arbete har ökat markant. Men på AF bestraffas han för detta med avstängning… hur är det möjligt? Var finns logiken i det?

Arbetade timmar måste väl ändå räknas in i aktivitetsrapporten, inte bara antalet sökta jobb?! Han tar alla timmar han kan få; dag, kväll, natt, till och med 12-timmarspass – vardag såväl som helg. Precis som alla andra måste han väl ha rätten att äta, sova och ha lite fritid efter arbetstid. Det finns gott om andra som inte jobbar alls, de borde lägga resurserna på dem istället för att bestraffa dem som jobbar, betalar skatt och sköter sig.

De flesta jobb som han skulle kunna vara aktuell för är truckkort önskvärt, vilket han inte har. Han har sökt flera sådana tjänster men första frågan när arbetsgivaren hör av sig är utan undantag ”har du truckkort?” sen är det tack och hej. Han har frågat AF om de kan bidra med en truckutbildning, men fått svaret att det gör man inte såvida han inte först fått ett jobb där arbetsgivaren kräver ett truckkort. Moment 22 alltså. Har du inte truckkort får du inte jobbet, så ser den krassa verkligheten ut.

AF ägnar sig alltså åt att stänga av människor som inte söker tillräckligt antal jobb på grund av att de jobbat mer eller mindre heltid. Man blir både trött och förbannad. Att bestraffas med avstängning på grund av att man har prioriterat jobb före ansökningar är hål i huvudet. Hur f*n ska man motivera ungdomar att ta de jobb som erbjuds när AF beter sig som om de begått en brottslig handling. Grrr!!!

Arbete går före bidrag – eller?

Precis som man tycker att saker och ting faller på plats när det gäller AF, FK och alla andra ofrivilligt inblandade i min vardag, så börjar nästa kapitel i det som kallas livet. Den här gången drabbar det sonen, som i två och ett halvt år har haft en behovsanställning, eller timanställning om man nu hellre vill kalla det det. Oavsett vad man kallar det så framgår det väldigt tydligt redan i namnet vad det innebär. Kort och gott, man har jobb när behov uppstår, man får betalt för de timmar man jobbar. Varken mer eller mindre. Det krävs ingen Einstein för att förstå innebörden av det, alla förstår, såvida man inte är anställd på AF. Då blir det plötsligt problem.

Han har haft mycket jobb, med korta tillfällen då det stått still. Så länge han bodde hemma klarade han sig bra på sin behovsanställning, men när man blir självförsörjande måste man försöka fylla på med A-kassa när arbetstillfällena sinar. Enligt A-kassan gäller följande: Du som arbetar deltid har rätt att göra det under totalt 60 veckor i kombination med arbetslöshetsersättning. Detta gäller oavsett om du har en timanställning eller fast arbetstid. Det är bara i de veckor där du arbetar, har semester och samtidigt får ut ersättning som påverkas.

Inga problem. Tills sonen möter sin handläggare på AF för första gången i augusti…

Enligt handläggaren måste han skrivas in i ett program och delta i AF:s aktiviteter för att ha rätt till A-kassa. Enligt handläggaren måste detta dessutom ske på heltid. Eftersom han har en behovsanställning och inte vet hur mycket han jobbar tyckte hon det skulle bli för stora kostnader om han skrevs in i ett program som han inte kan delta i på heltid och det var lika bra att skriva i anteckningarna att han tackat nej till programmet. ”Så får du förklara för A-kassan om de undrar”.

Jag bara undrar, vad har hon med kostnaderna att göra? Dras de på hennes lön? Får hon bonus om hon kan hindra de arbetslösa för att kosta samhället något? Är det verkligen hennes uppgift att bevaka kostnader? Är inte hon där för att se till att göra det bästa av situationen för dem som är inskrivna på AF?

Givetvis undrade A-kassan, spärrade honom och avkrävde en förklaring. En förklaring skrevs, men den godkändes såklart inte och han uppmanades att säga till AF att han måste skrivas in i ett program inom jobbgarantin. Ett mail till handläggaren med A-kassans svar skickades, med ett litet P.S. om att det ser ut att bli mycket jobb under den närmaste tiden och han inte riktigt visste i vilken utsträckning han kunde delta i AF:s aktiviteter just nu. Då varar handläggaren med ett ”Ok, men då skriver jag ut dig från Af. Du får återinskriva dig om/när du blir arbetslös på nytt.” 

Hon skriver UT honom som arbetssökande på AF! Utan att blinka. Trots att hon vet att han inte har en fast anställning. Trots att han förklarat otaliga gånger att han aldrig vet från vecka till vecka hur det ser ut med jobb, ibland inte ens från dag till dag. Och trots att alla, även de med arbete, har rätt att stå inskrivna på AF. Är man inte inskriven på AF får man definitivt ingen A-kassa…

Jag bara undrar, med tanke på hennes tidigare omsorger kring kostnader, vad kostar det om han ska skrivas ut och skrivas in var och varannan vecka?

Dessutom finns det något som heter Förordning om jobbgaranti för ungdomar som säger att ”En anvisning får även göras på deltid i en omfattning som understiger arbetsutbudet om den enskilde samtidigt arbetar.”

Det är en sådan soppa! Han har samtalat med AF och A-kassa otaliga gånger, ingen visar någon som helst förståelse för arbetssituationen. Är man under 25 ska man till varje pris vara med i jobbgarantin för ungdomar, och delta i deras aktiviteter för att hitta jobb. Enligt handläggaren dessutom på heltid, trots att ovan nämnda förordning säger annat. Att man redan har ett jobb och bara behöver A-kassa de korta perioder man är utan räknas inte. Trots att A-kassans regler säger att man kan stämpla i 60 veckor om man har deltidsanställning. Det är ju inget annat än åldersdiskriminering!

Fast i ett Moment 22 utan ände. En karusell som bara snurrar runt, runt där den ene inte verkar veta vad den andre gör. Den ena regeln tar ut den andra. Är du inte med på heltid i AF:s aktiviteter bör man inte stå inskriven och är man inte inskriven får ingen A-kassa. Är man med på heltid kan man inte ta jobb. Jobbar man lite kan man inte vara med på heltid och då får man inte vara med och då får man ingen A-kassa och så rullar det på. STOPP! Vilka snillen har spekulerat ihop detta inferno?

Jag bara undrar. Vad hände med ”Arbete går före bidrag”? Och vad hände med att man ska satsa på att sänka ungdomsarbetslösheten? Hur ska man som förälder kunna uppmuntra sina ungdomar att ta skitjobben, timmarna, tillfällena för att få in en fot på arbetsmarknaden när de sen blir sparkade på av myndigheterna för att de inte jobbar tillräckligt mycket och därmed uppfyller normen, dvs antingen helt arbetslös eller anställd på heltid. Ingen uppmuntran att ”bra att du har lyckats hitta ett jobb, vi ska se hur vi kan lösa det här på bäst sätt för dig” utan bara att ”är du inte med på heltid kan du inte vara inskriven här.”

Senaste nyheter i karusellen är att han nu, efter protester, åter är (retroaktivt) inskriven på AF, och inskriven i en aktivitet på heltid inom jobbgarantin. Han har fått en kallelse till stöd och matchning på ett företag anlitat av AF och brev från FK att han ska ha aktivitetsstöd. Så NU kostar han verkligen samhället pengar! AF ska betala ett rekryteringsföretag pengar på heltid och FK ska betala ut ersättning. Huruvida han ska kunna delta på heltid i detta framgår inte. Vill de att han ska tacka nej till arbete? År detta modellen för att bekämpa arbetslöshet i ankdammen Sverige?

Jag blir så trött! När man hör referat av samtalen han haft med AF och A-kassan verkar det som att de är helt oförstående och tycker att hans situation är komplicerad. Men ärligt, han kan väl inte vara den första i världshistorien som har en behovsanställning? Och varför gäller inte 60-veckorsregeln om man är under 25? Det är ju oftast när man är just ung och oerfaren man bara kan få de där ströjobben och behovsanställningarna.

Jag börjar förstå alla de som skiter i det, som inte tycker det är lönt att jobba om det ska medföra så här stora problem. Det är såklart enklare att bara glida runt och gå lite på AF:s meningslösa jobbsökaraktiviteter några timmar i veckan och så veta att man varje månad får lite pengar på kontot för besväret. Grattis Sverige och lycka till…

Mitt enastående liv

Nu pensionerar jag den enastående mamman. Namnet på bloggen kom till när jag började skriva för en herrans massa år sen, i egenskap av ensamstående mamma som behövde skriva av sig lite då och då. Om både det ena och det andra, glädje såväl som frustration. Ensamstående lät lite trist eftersom jag inte kände mig särskilt ensam. Så det fick bli enastående istället, sådär lite käckt och tvetydigt. Och lite enastående tycker jag nog själv att jag varit genom åren, på många vis. Det är inte lätt alltid att ha ensamt ansvar och tvingas ta tuffa, impopulära beslut och därmed göra sig obekväm, både inom familjen och utanför. Men nu är det slut på livet som ensamstående mamma, sonen har lämnat boet. Nu är jag bara mamma på distans. Och det känns himla bra! Jag är stolt över min son och den trevlige, unge man han utvecklats till under mina vingars beskydd.

Jag känner mig fortfarande inte särskilt ensam, tvärtom, jag finner stor njutning av att vara själv. Ingen att ta hänsyn till längre. Varken på ena eller andra hållet. Jag är min egen nu, jag gör som jag vill, när jag vill och hur länge jag vill. Ganska fantastiskt faktiskt, så fantastiskt att jag från och med idag döper om bloggen till Mitt enastående liv. Ett för andra ganska ointressant liv, det är jag helt säker på, men det är likväl mitt liv. Det blir nog inte skrivet särskilt mycket här framöver, men ibland händer det säkert något jag vill dela med mig av. Mina fortsatta äventyr med AF, FK och sjukvård till exempel. Det känns som att det kan finnas ett allmänintresse i det. Men kanske även en och annan dråplighet som jag lyckas trassla in mig i.

Och på tal om AF… I onsdags ringde min nya handläggare. Han presenterade sig artigt, ”hej jag heter JJ och är din nya handläggare” (och för er som hängt här ett tag behöver beteckningen ”JJ” ingen närmare presentation) ”jag ser här att du blivit förlängd”. Nä, förklarade jag, jag har inte blivit förlängd, jag är uppsagd och ska börja ny anställning på måndag. ”Ojdå, jaha” säger han då med tveksam röst, ”då tror jag inte riktigt jag hänger med här”. Säger min nye handläggare tre dagar innan min anställning tar slut, varpå jag tålmodigt får förklara för honom hur det hänger ihop, med gamla och nya arbetsgivaren. Detta trots att han fått en massa blanketter ifyllda av både mig och min nye arbetsgivare, samt att min SIUS-konsulent mailat info till honom åtskilliga gånger så har han alltså NOLL KOLL på läget!

Det var startskottet på en cirkus av sällan skådat slag. Det visade sig snabbt att enda anledningen han ringde mig överhuvudtaget var på grund av att min nya arbetsgivare strax innan ringt upp honom för att höra hur allt fortlöpte. Av någon outgrundlig anledning trodde han då att det var samma arbetsgivare som tidigare. Jag bara undrar, om jag hade fått fortsatt arbete hos min arbetsgivare hade jag väl inte behövt kontakta AF?

Hans brist på engagemang i sina klienter satte min blivande arbetsgivare i arbete. Plötsligt blev allt bråttom och vissa papper skulle vara i ordning utan prut. Ingen flexibilitet, ingen fingertoppskänsla. Ingen ödmjukhet. Han kunde i det minsta bett om ursäkt för att mitt ärende fallit mellan stolarna, men nädå. Många samtal hit och dit för hennes del och hon fick lägga allt annat arbete åt sidan. Jag är glad att det inte är ”vilken arbetsgivare som helst”, för någon annan hade bara släppt och sagt att ”du det här är för omständligt, detta har vi inte tid med” och så hade jag stått på gatan – igen.

Till slut framkom det att jag måste vara arbetslös en dag innan de kunde bevilja bidrag för nystartsjobb. För övrigt ett besked jag fick via min nya arbetsgivare, inte via min handläggare på AF. Det här innebär att hela cirkusen med A-kassa också sattes igång med ett litet klick på musen. Jag slapp åtminstone infinna mig fysiskt på AF för det. Nu får jag således brev från AF om att de kontaktat min A-kassa. Jag får brev från A-kassan att jag ska skicka in diverse intyg. Vilket i sin tur innebär att jag måste kontakta min gamla arbetsgivare för att få arbetsgivarintyg och FK för intyg därifrån. Trots att jag sen i tisdags då har en ny anställning och inte kommer att behöva A-kassan. Man blir bara så trött! Vad kostar detta samhället?

I morgon är det dags för midsommarfirande. Som vanligt står man där och inte vet om det ska regna eller snöa. Idag skulle det regna halva dagen, ordentligt dessutom, men vi har inte sett en droppe regn och hela eftermiddagen har varit ljuvligt varm och skön. Vet inte om det är någon idé att titta på väderprognoserna inför morgondagen. De har ju verkligen ingen som helst koll! Det blir som det blir. Kolonin väntar på oss tanter och det blir säkert trevligt hur vädret än blir.

Glad midsommar till alla! Och välkomna till Mitt enastående liv! :-)

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.

Jag känner glädje

Jag känner att jag lever när jag märker att meningslösheter som en rockkonsert engagerar. Inte bara en rockkonsert i allmänhet utan en rockkonsert i synnerhet. En sista konsert. Kent. Bilder på ett begravningståg genom Stockholm och jag får gåshud. Respekt! Jag önskar jag var där. Skulle vilja uppleva detta. Men min son finns på plats ikväll och jag är glad för hans skull att han får uppleva det här. Det blir ett minne för livet att ta med sig. Följer liverapporteringen på Aftonbladet, spelar låtarna i bakgrunden och lever på att jag i alla fall fick vara med i Malmö. Det var mäktigt, men säkerligen ingenting jämfört med ikväll. Och då är jag ändå inte ett av deras största fans, har upptäckt dem först på senare år. Men vaddå, bättre sent än aldrig och musiken lever kvar långt efter deras sorti. Då som nu för alltid.

Jag känner att jag lever när jag märker att det åter finns en glädje i att planera julen. Min glädje över att fundera ut bra julklappar har kommit tillbaka och jag är klar med årets skörd. Nu fylls det på med lite bonussaker för jag gillar när det är många paket under granen. (Det är bara granen som fattas) De senaste åren har det varit en stor ansträngning för mig att försöka tänka ut något bra, julen har varit en plåga som bara ska genomlidas. I år har det liksom bara runnit till. Jag är helt säker på att någon kommer att tappa hakan och bli alldeles jätteglad. Jag bara vet det och jag känner sådan glädje över det så här i förskott. Jag älskar att ge! Jag älskar att göra någon annan glad. Längtar till julafton!

Jag känner att jag lever när jag märker att det är roligt att ställa klockan inför en arbetsdag. Blir förvånad när det redan är fredag och får dåligt samvete när jag går hem mitt på dagen eftersom jag ser att jag hade kunnat behövas några timmar till. När jag känner mig redo och tror jag orkar är jag ganska säker på att det finns utrymme för mig att gå upp i tid. Det känns positivt inför 2017.

Jag känner att jag lever när jag känner glädje över att jag känner glädje. Det var så länge sen. Det liksom bubblar inom mig. Jag lever, jag har en framtid. Jag är glad, ödmjuk och tacksam.

Ska det aldrig ta slut?

Jag följer alla regler till punkt och pricka. Gör så som jag blir tillsagd, trots att det innerst inne gror en liten tveksamhet. Men jag litar ju på myndigheterna. I efterhand visar det sig – än en gång och för sent – att jag borde lyssnat på min egen inre röst istället för att följa instruktioner blint. Att jag aldrig lär mig!

När jag började min praktik i augusti bröts min sjukskrivning jag haft av olika grad under flera år. Trots att praktiken bara var 50% – som är utrett och dokumenterat vara min maxkapacitet för tillfället – och min läkare ville sjukskriva mig på resten, hette det från AF att jag inte behövde vara sjukskriven resterande tid eftersom aktivitetsstödet ändå utgick för heltid. Man kan inte ha aktivitetsstöd och sjukpeng samtidigt hette det, vilket lät rimligt.

Eftersom jag är utredd och bedömd orka 50% för närvarande är min anställning givetvis inte på mer än så för tillfället och resterande tid är det då sjukskrivning som gäller. Det har aldrig varit tal om annat. Tills i torsdags då. Då kom det två brev från FK. Ett där min nya handläggare presenterar sig och ett där de kräver kompletterande uppgifter av läkaren för att kunna godkänna min sjukskrivning. ”Bedömningen ska göras mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Och ”Gradera de fynd du gjort” står det bland annan på det papper som skickats till läkaren. Som om jag vore ett resultat av en arkeologisk utgrävning.

För det första, varför har inte gamla handläggaren talat om att jag ska få en ny? Särskilt med tanke på att jag hade mailkontakt med henne bara några dagar tidigare. Och vad är det nu plötsligt för fel på mitt läkarintyg? Bara för att jag nu ”börjar om från början” med en ny sjukskrivning, istället för att fortsätta på det gamla, ska jag alltså utredas igen. Med ny handläggare. Jag blir så trött!

Efter flera års arbetsträningar och utredningar har både FK och AF kommit fram till att jag har ett funktionshinder som gör att jag inte orkar mer än 50% just nu. Det är liksom därför jag fick min SIUS-konsulent. Jag har ett mail från i maj där förra handläggaren skriver att jag ”inte i någon större utsträckning behöver arbetspröva eller ta reda på vad som fungerar och inte fungerar, det är ju vid det här laget ganska klargjort.” I min handlingsplan på AF står att jag ”har en dokumenterad funktionsnedsättning och tillhör en prioriterad målgrupp. Stödet ökar chansen till en fast förankring på arbetsmarknaden.”

Så nu ska jag än en gång riva upp allt gammalt och slåss för min tillvaro. Det är svårt att komma tillbaka och rehabilitera sig när man ständigt blir ifrågasatt och får benen undansparkade. Varje gång jag tror jag har landat någonstans och börjar klättringen upp, rivs alla sår upp igen och jag faller handlöst tillbaka i oro och stress. Fallen blir djupare och djupare för varje gång. Det blir ett steg fram och två steg bak hela tiden. Om jag någonsin ska kunna orka komma tillbaka till min fulla kapacitet (75%) behöver jag lugn och ro. Jag behöver framtidstro, inte misstro.

Nu har jag äntligen landat på en arbetsplats som har erfarenhet av och förståelse för mina svårigheter. Här har jag fått ett eget rum där jag kan stänga dörren när det blir för stimmigt. Här är det okey att säga att jag inte förstår. Här är det okey om saker tar lite längre tid. Här ställs inga orimliga krav. Här är det okey att ta pauser om hjärnan känner sig överhettad. Var hittar man en sådan arbetsplats på övriga arbetsmarknaden? Här har jag möjlighet att lära mig en sak i taget utan press. Här finns möjligheten att sakta jobba mig upp till full kapacitet. Men nu ifrågasätts jag av FK – igen. Jag orkar snart inte längre.

Det finns en gräns för hur många gånger man kan sparka på den som ligger. Till slut orkar man inte resa sig igen, utan blir liggande. Man ger upp. De som ska finnas där som en trygghet när man blir arbetslös och sjuk, är de som till stor del är orsaken till att jag blivit sjukare än jag var tidigare. Den mentala utmattning jag känner nu hade jag inte ens under perioden när jag var mitt i min cancerbehandling. Man ska F*N vara frisk för att orka vara sjuk i det här samhället.

En riktig femfemma

Nu är det ett faktum. Jag är härmed en riktig femfemma. Det vill säga att från och med nu är jag närmare 60 än 50. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Födelsedagen passerade relativt obemärkt, en och annan hade koll, vilket är mer än jag själv hade när första sms:et kom 7.30 på morgonen. Jag lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade vem fasen som kände behov av att störa mig så dags på dygnet och vad som kunde vara så viktigt att det inte kunde vänta till senare. Ännu mer förvånad blev jag när den som hade så bråttom gratulerade på ”den stora dagen”. Ups, var det idag, tänkte jag. Som sagt, en riktig femfemma.

På väg mot 60 alltså. Bara fem år kvar, men frågan är: kommer jag någonsin dit? Klart jag gör, säger förnuftet och alla klämkäcka och snusförnuftiga människor runt omkring mig. Jag är ju frisk nu. Släpp det. Tänk positivt. Tänk framåt. Mmmm, visst. Lätt att säga, desto svårare att genomföra. För hur jag än vänder och vrider på det, så har jag förstått att livet inte är självklart. ”Plötsligt händer det” och man är aldrig förberedd. Det är sånt som drabbar andra.

Men nu ska jag verkligen försöka glädja mig åt att det ser ut att falla på plats med en anställning från 1 november. Det var i grevens tid, för jag upptäckte att genom att slå mig ut på en praktikplats, istället för att fortsätta med sjukskrivningen, förlorar jag ungefär 2500:- i månaden på min redan låga inkomst. Det är helt sanslöst! Politikerna pratar om arbetslinjen. Om vikten av att få långtidssjukskrivna ut i arbete. Piskan viner. Sen straffas man med ännu lägre inkomst när man tar en praktikplats för att komma ut.

Är det konstigt att människor inte vill jobba? Var är incitamentet för att ta den där praktikplatsen? Var är moroten? Det borde ju vara precis tvärtom. En liten inkomstökning om man går ut i arbete, även om det bara är en praktikplats. Det är ju trots allt dyrare att jobba än att gå hemma rent generellt, eftersom det ofta tillkommer utgifter som t.ex. busskort, större behov av att se anständig ut etc. Dessutom utför man ju faktiskt ett arbete som arbetsgivaren har nytta av. Istället fortsätter man att sparka på den som ligger. Det man glömmer, i den skyddade politikerverkstaden, är att det finns en gräns för när den som ligger där söndersparkad inte längre orkar och förmår att resa sig upp. När skadorna är så stora att det tar år att repa sig. Om man någonsin gör det.

Nu ser det i alla fall ut som att det blir ett nystartsjobb. Något formellt beslut är inte taget än. Tror jag. Åtminstone har jag inte fått något besked. Men det skulle bara vara en formsak sa SIUS-konsulenten. Det är otroligt hur liten man känner sig i händerna på myndigheterna. AF och arbetsgivaren för samtal och förhandlar om mig som om jag vore en vara till försäljning. Vilken form av anställning är mest fördelaktig – för arbetsgivaren? Själv har jag inget att säga till om, som om jag vore omyndigförklarad. Inte ens lönen är förhandlingsbar. Sen får jag besked om vad man kommit fram till. Jag får vara glad att någon vill ha mig. Att jag kan få en fast punkt i tillvaron. Men tack och lov kom arbetsgivaren fram till att nystartsjobb var bättre än en utvecklingsanställning. Det är en klok man. :-)

Jag ska verkligen försöka uppbåda någon form av glädje. Rycka upp mig liksom. Även om det just nu känns som om jag är på väg längre och längre ner i ett avgrundsdjupt mörker. Tårarna trycker på innanför ögonlocken, men jag sväljer. Knuten i magen växer. Men jag sväljer och kör på. Jag är trött, jag har huvudvärk, jag kan inte tänka. Huvudet känns som om det är fyllt med helium och svävar en bit ovanför resten av kroppen. Jag vill saker, men kommer inte loss, apatin växer. Sitter ibland flera timmar framför datorn när jag kommer hem och gör absolut ingenting. Klickar lite här och lite där. Efter sjunde gången på Expressen på fem minuter kan jag konstatera att inget revolutionerande hänt i världen sen sist. Och så klickar jag vidare. Borde göra något annat, men kommer inte loss.

Blodproverna visade att min kalciumnivå förvisso ligger högt, men inte för högt. Så problemet låg inte där. Däremot tyckte ”husläkaren” (som alltså inte är en allmänläkare på vårdcentralen) att mitt kortisolvärde var för lågt. Det ska tas nya prover, men det går ju inte fort. Tålamodet börjar tryta. Jag vill inte vänta flera veckor. Skicka mig remissen. NU! Jag börjar också fundera över om det kan vara de antihormonella tabletterna som ligger bakom min allt större apati och oförmåga att tänka och glädjas åt det som faktiskt är positivt i mitt liv. Men vart ska jag vända mig med den frågan? Är det till onkologen eller vårdcentralen? Jag har ingen aning. Och vad säger man om man ska ringa och boka en tid? Jag har ingen aning om det heller.

Jag satt och letade på Google idag för att se om kanske någon annan har liknande erfarenheter tillsammans med Exemestan, men hittade inget om just det. Bara diverse bipacksedlar där depression står nämnt som en av biverkningarna. Däremot hittade jag en blogg som jag fastnade i. Det är så välskrivet och jag kände en omedelbar samhörighet. Hon sätter ord på mina tankar. Det känns så befriande att läsa att jag inte är ensam om hur jag upplever världen. Det finns fler med liknande reflektioner. Titta gärna in hos denna supermorsa.

Är allt bara elände? Nädå, det händer roliga saker också. Jag har ju fått jobb! Äntligen. Hösten har dessutom för ovanlighetens skull haft en hel del att erbjuda och almanackan har stundtals varit helt fulltecknad. Till exempel har jag precis varit på en spelning med Janne Schaffer! Det var häftigt. På lördag ska jag och väninnan ha gåsmiddag med kolonigänget. Det blir spännande, jag har aldrig gjort gås i hela mitt liv. Nästa lördag ska vi gå och se Kent på Malmö arena, något jag sett fram emot i flera månader nu. Bertil är ett riktigt Kent-fan och ska se dem hela tre gånger, i Malmö, Köpenhamn och slutligen avskedskonserten i Stockholm. Men jag ska se dem först! :-) Så visst händer det roliga saker i mitt liv, jag kan bara inte riktigt glädja mig åt dem.

Ljus i tunneln

Bit inte den hand som föder dig, säger det kloka ordspråket. Men ibland skulle jag vilja bita så hårt att hela armen går av. Tänker då i första hand på betongklossen AF. Den 1 september fick jag en ny arbetsförmedlare då min gamla vandrade vidare i hierarkin med nya uppgifter. Sista mötet jag hade med henne (i våras någon gång) frågade hon om jag ville ha ett gemensamt möte där jag fick träffa den nya handläggaren. Ja tack, det tyckte jag skulle kännas skönt.

Nu är snart oktober slut och jag har inte sett röken av varken möte eller ny handläggare. Jag vet inte ens vad min nya arbetsförmedlare heter! Än mindre hur jag ska komma i kontakt med henne – för så mycket vet jag, det är en kvinna. Jag har förvisso min supertrevliga SIUS-konsulent, men hon är ingen arbetsförmedlare och hon har ingen beslutsrätt när det gäller mig. Hon är bara en mellanhand. Träffade henne idag och inte heller hon visste vad min handläggare heter. Eller jo det visste hon, men hon kom inte ihåg vem det var just vid det tillfället. Usel hantering! Det minsta man kan begära är väl att den nya handläggaren skickar antingen ett brev, eller ett mail för att presentera sig. Typ ”Hej, jag heter XX och är din nya handläggare. Har du några frågor når du mig på följande telefonnummer […] alternativt via mail […]” Svårare än så är det inte. Arbetsförmedlaren är ju trots allt där för min skull, inte tvärtom.

Som motpol ska nämnas att JAG har krav på mig att redovisa i princip varenda tanke och fundering om planer och framtid. Det ska skickas in närvarorapporter till FK och tydligen även aktivitetsrapporter till AF annars får man ingen ersättning. Någonstans förväntas jag tydligen även vara synsk. Att det inte räcker med närvarorapporten hos FK utan att även AF förväntar sig rapportering en gång i månaden upptäckte jag nämligen av en ren slump då jag loggade in på mitt AF-konto för att hålla min profil uppdaterad. Där möttes jag av stora bokstäver att jag skulle aktivitetsrapportera. Tur i oturen var rapporteringstiden förlängd eftersom de haft datorproblem, så jag hade hela två dagar på mig. Hade jag inte råkat logga in där just den dagen hade min rapport inte kommit in i tid och vad som hänt i så fall vill jag inte ens tänka på. Man är helt livegen i händerna på AF och FK.

Aktivitetsrapport på AF innebär att rapportera alla sökta jobb, vem man skickat CV till och vad man i övrigt gjort för att hitta ett arbete. Detta trots att jag sen 23 augusti haft en praktikplats, sanktionerad av AF. Vad vill de mer att man ska göra? Är det konstigt att man tappat all ork? Jag känner mig omyndigförklarad. Alltid en mellanhand som ska föra min talan. Jag har gått från en positiv och glad person – trots cancer – till en negativ och likgiltig dito. Otroligt att man på bara några år kan känna sig så totalt degraderad från en självständig människa till en ”möbel” som ska placeras på lämplig plats.

Nå, men nu verkar det som att denna möbel äntligen har hittat sin plats! Eftersom min praktiktid går ut på söndag var det inbokat ett möte mellan arbetsgivaren, mig och SIUS idag. Jag har haft mina aningar om vartåt det barkade denna vecka, då min kollega hintat lite om att jag inte ska vara så uppgiven för nu är det ju nära. Och en kvart innan mötet med SIUS kom chefen in och frågade om jag kan tänka mig att gå över från praktik till anställning på 50%. OM jag kan?! Ja det kan jag verkligen! Lättnadens tårar har runnit nerför mina kinder ett par gånger idag. Jag kan knappt tro det är sant.

På måndag kommer SIUS tillbaka med papper som ska skrivas på, det är ju som sagt inte hon som fattar några beslut om löndebidrag utan det gör min anonyme arbetsförmedlare. Låt oss hoppas att det är en vänligt sinnad sådan. Från 1 november har jag i så fall en anställning att se fram emot. Nu ska jag bara försöka uppbåda någon form av glädje och känsla av att jag duger. Det sitter långt inne efter alla dessa turer. Men jag ÄR glad. Jag är lättad. Det känns bra. Det finns ett ljus i tunneln trots allt. Detta apans år, har verkligen varit ett förändringens år på många sätt.