Livet i Limbo

Vilken alldeles underbart vacker allhelgonadag! Strålande sol, vindstilla och 12 grader. Det har aldrig hänt förut, åtminstone inte under min tid som kyrkogårdsbesökare. Jag lämnade cykeln i cykelstället och tog istället en lång, njutningsfull promenad till kyrkogården idag och satt sedan på en bänk i solskenet både länge och väl. Tankar av olika slag snurrar i skallen på mig utan att jag kan styra dem. Önskar jag kunde stänga av dem och bara låta livet ha sin gång. Ta dagen som den kommer liksom. Men jag är en grubblare och ju mer jag grubblar desto mer förvirrad blir jag. Jag vet varken ut eller in, har tappat kontrollen över mitt liv och kyrkogården är en bra plats för kontemplation.

Kyrkobesök hör inte direkt till ett återkommande event i min kalender. Senast det hände tror jag var när min pappa dog för 21 år sedan och det var inte ens en riktig kyrka, utan ett kapell. Men idag gjorde jag en avstickare in i kyrkan på vägen hem. Jag kände att jag behövde lugnet och hittade en ensam fåtölj i ett hörn där jag slog mig ner. Där blev jag sittande säkert en timme. Kände ett stort behov av att gråta, men det kommer liksom inga tårar. Det var ändå skönt att sitta där i avskildhet. På något vis kände jag mig lite lättare till mods när jag lämnade kyrkan bakom mig.

Jag är fortfarande medlem i Svenska kyrkan, för jag anser att de fyller en viktig funktion i samhället. Men jag är på inget vis troende, åtminstone inte på någon Gud. Om Gud fanns borde det inte finnas så mycket elände i världen. Om Gud fanns borde det inte finnas några elakartade sjukdomar. Om Gud fanns borde folk inte vara så elaka mot varandra. Eller kanske är det de som saknar tro som inte vet hur man uppför sig? Jag vet inte. Ödet då? Finns det, eller är det bara människans sätt att försöka hitta orsaker till det som sker? Jag vet inte det heller. Jag vet ingenting just nu. Jag befinner mig i limbo och jag är trött.

Eller förresten, en sak vet jag ju! Jag kommer att få tillbaka min anställning i mitten av november! Samma anställning, men med ett nytt namn. Det den förre handläggaren inte ansåg vara möjligt fixade den nya på fem röda sekunder. Att det har dröjt så pass länge beror enkom på handläggningstiderna. Hade stolpskottet jag hade från början bara varit engagerad, lyssnat och ansträngt sig hade det gått att lösa på en vecka. Nu har han istället kostat mig tusentals kronor i förlorad inkomst. Blir så irriterad! Om jag bara hade orkat hade jag anmält både honom och hans chef till JO eftersom jag försökt byta handläggare vid ett flertal tillfällen under 1½ år utan att få gehör. Men det tar för mycket energi. Jag är trött på att strida. Jag vill bara ha lugn och ro och landa i mig själv. Det verkar svårt nog.

Annonser