Lyckligt lottad!

Oavsett vad som händer runt omkring mig har jag den gångna helgen än en gång förstått att jag är lyckligt lottad, trots allt. En till födelsedag har passerat (min), dock icke obemärkt som jag hade tänkt mig. Det här med att fylla år har aldrig varit något jag sett fram emot, om man bortser från när jag var barn förstås. Då kunde födelsedagen inte komma fort nog. Men som vuxen tycker jag inte att det finns något att fira direkt. Jag brukar därför försöka undvika all form av firande, utom för närmast sörjande, det vill säga sonen och farmor. Så även detta år. Jag deklarerade tidigt att min födelsedag inte skulle firas i år heller. Det gick sådär.

Eftersom jag fyllde en fredag borde det ju varit en perfekt dag för en familjesammankomst, men eftersom sonen skulle åka till Vänersborg med bowlingklubben så var den dagen redan avskriven. Det fick bli en lunch i all enkelhet med sonen innan han och alla hans bowlingklot blev hämtade här vid 13:30-tiden. Han anländer med buller och bång klockan 12. Plötsligt står han i dörren, dragande med en gigantisk kartong och en kompis jag aldrig sett förut. Jag hade önskat mig böcker. Det gör jag alltid. Men sonen hade varit uppmärksam när vi var på XXXLutz för ett par veckor sen och jag äntligen hittade ett skåp till mitt badrum. Flera tappade hakor och en våg av glädje och lycka for genom kroppen. Goa, underbara grabb! Han har ju inte körkort så det hade varit lite trixigt, men han löste det ändå. That’s my boy!

Eftersom jag fyllde en fredag och familjesammankomsten redan var avskriven tyckte två av mina väninnor att det väl kunde vara trevligt med en middag på kvarterskrogen, på deras bekostnad. Så jag blev firad inte bara en, utan två gånger på min födelsedag som inte skulle firas.

På lördagen hade jag och två andra väninnor köpt biljetter till Lennie Norman, och vad passar bättre än att gå ut och käka innan? Vad jag inte hade räknat med var att de två väninnorna hade konspirerat (de kallade det konfererat) och bestämt sig för att bjuda mig på middagen. Jag tackar allra ödmjukast för det i dessa knapra tider. Det blev en härlig kväll, med jättegod mat och många skratt. Det var säkert minst sjunde gången jag såg Lennie Norman och han är fortfarande lika rolig.

Det är härligt att ha vänner som finns där i vått och torrt. Vänner som jag kan vara mig själv med utan att någon tittar snett och säger upp bekantskapen om jag råkar säga min åsikt om saker de inte håller med om. Det är vad jag kallar riktiga vänner och jag är lyckligt lottad!

Söndag är vilodag, men nu var det dags för den inställda familjesammankomsten, med farmor och sonen. Även här känner jag mig lyckligt lottad som har så fin kontakt med min före detta svärmor.

Så för att vara en som ställt in allt födelsedagsfirande kan jag väl bara konstatera att det inte gick så bra i år heller. Någon där uppe måste gilla mig. :-)

Annonser

Konstgjord andning

Vattnet är kallt, vågorna går höga, jag trampar vatten, fryser, sjunker, kommer upp över ytan, kippar efter luft och sjunker igen. Jag är trött, mjölksyra i hela kroppen, men jag kämpar för mitt liv. En räddningsplanka kommer flytande och jag klamrar mig desperat fast vid den för en stunds vila. Den glider mig ur händerna och jag famlar efter den igen. Hänger kvar och flämtar. Nä, jag är inte i bassängen, det här är mitt liv just nu. Och jag är så trött. Helt vilsen i livet. Vem är jag? Hur blev det så här, vad gjorde jag för fel? Vad ska det bli av mig? Finns det en framtid – ett liv värt att leva?

Min nya handläggare på AF visade sig vara ett guldkorn. Hon är inkännande och handlingskraftig. Klart vi löser det här! Så, om inget konstigt händer, har jag min anställning tillbaka i mitten av november – med lönebidrag. Jag klamrar mig fast vid den tanken.

A-kassan har sitt alldeles egna sätt att räkna karensdagar på. Om man inte har fullt utbud (40 timmar i veckan) tar 6 karensdagar längre tid att avverka än sex vanliga arbetsdagar, eftersom sex dagar inte är sex dagar med deras matematik. Karensdagar räknas nämligen inte i kalenderdagar utan med fina ord som utbud, hindertid och en massa andra begrepp jag inte orkar sätta mig in i. När de dessutom blandade ihop procenten med utbudet hade jag efter nio arbetslösa dagar förbrukat 2,5 karensdagar enligt deras beräkningar = 0 kronor i börsen. Hjärtat stannade! Efter flera mail och telefonsamtal löste det sig till slut och jag kan andas ut vad gäller det. Men det tog på krafterna!

FK vill göra nya utredningar och helst starta ny samverkan med AF för att få ut mig på arbetsträning utöver de 50% jag redan jobbar. Jag hade ett mycket bra samtal med handläggaren där och de har beslutat att lägga det på is ett tag till. Även om jag egentligen välkomnade ett sådant initiativ, jag skulle behöva komma ut bland folk. Vi får se vad som sker. Det kanske är bäst att ta en sak i taget.

Min ”husläkare” sen 20 år gick i pension i somras, sen dess har jag känt mig helt utlämnad. Ingen att vända mig till. Till slut har jag nu fått tag i en ny, som kändes bra att prata med. Men hon börjar först i januari. Den räddningsplankan sträcker jag mig emot, det är snart januari.

Ibland känner jag mig så otroligt ensam och inbillar mig att det hade varit lättare om jag haft en partner. Någon att luta mig emot när vindarna blåser. Någon som bekräftar mig och talar om att jag duger precis som jag är. Där jag kan tillåtas att vara svag. Med en snabb blick i backspegeln inser jag förstås att den tanken är en utopi. Men det skulle verkligen vara skönt att komma i land och få fast mark under fötterna igen. Nåja, det ordnar sig nog till slut. Det har det ju alltid gjort förut. Jag löser det med konstgjord andning så länge.

Men allt är inte jämmer och elände, det finns en del positiva saker i mitt liv också. Jag måste bara lära mig att se och uppskatta dem, något som jag förut varit så bra på. Mina väninnor som alltid finns där och stöttar står överst på den listan!

Vi har haft några underbara sensommardagar som jag verkligen har njutit av! Många timmar på balkongen, promenader och ett par avkopplande AW i eftermiddagssolen. Vi firade väninnans födelsedag den 13 oktober med middag på balkongen. Det var så varmt där att vi var tvungna att veva ner markisen. Helt otroligt och alldeles underbart!

Igår var det 24 år sen min son kom till världen. Mitt livs lyckligaste ögonblick och mitt livs största kärlek, tätt följd av min pappa som tyvärr lämnade denna världen alldeles för tidigt i livet. Jag saknar honom fortfarande. Men igår var det alltså födelsedag och sonen bjöd mig och farmor på pannkakor till lunch. Nästa år blir han 25… vart tog tiden vägen? Det känns som igår när han låg där på min mage och sköterskan utbrast ”ja, det är tydligt vem som är pappa”. Idag brukar jag skämtsamt säga att han har tre pappor, precis som i Mamma Mia. Det finns två ”extrapappor” i bakgrunden som månar lite extra om honom och det känns som ett väldigt bra stöd för mig.

Min födelsedag stundar också snart. I samband med den ska jag och två väninnor gå och se Lennie Norman och det ska bli kul! Jag har alltid gillat hans humor och jag ser fram emot en kväll med många skratt. En sådan kväll fick jag för övrigt för en vecka sedan också, då jag och väninnan var på teater och såg farsen The Play that goes wrong. Det var förlösande att få skratta hejdlöst och för ett par timmar glömma verkligheten.

Mina ansträngningar i bassängen ger resultat. Magen har fått ny form och börjar likna den mage jag hade när kirurgen flyttat upp delar av den i brösthöjd 2015 – det vill säga platt å fin. Dessutom är vågen och jag på samma våglängd igen. Man får vara nöjd med det lilla.

Och nästa sommar åker jag och väninnan tillbaka till Ca’n Picafort. Det är förvisso väldigt lång tid dit, men det är bra med långsiktiga mål också. Något att se fram emot.

Tak for musikken

I söndags gick Danmarks absolut största ikon ut tiden – Kim Larsen. Detta musikaliska geni som skapat så många örhängen. Kanske inte så stor i Sverige – han sjunger ju på danska – men här i Skåne har han definitivt satt sin prägel. Halvdansk som jag är har han alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och jag har vid ett flertal tillfällen sett och hört honom live. Senast i somras, då han kom till Malmös Folkets park. Idag är jag glad att jag var där, även om vi inte hade löst biljett utan stod utanför och tjuvlyssnade.

Under veckan som gått har han hyllats i hela Danmark på allehanda sätt. Minnesprogram på TV och marscher genom ett flertal städer. ”Danmark er blevet amputeret” sa någon. Av bilder och artiklar att döma skulle man nästan kunna tro att det var själva ”Dronningen” som dött. Ikväll nåddes kulmen med en stor minneskonsert på Rådhuspladsen i Köpenhamn. C:a 35 000 människor var där och jag var en av dem. Folk bara strömmade till och från att ha suttit en bit utanför befann vi oss plötsligt mitt i. Alla sjöng med, alla kunde alla texter. Trots att vi är inne i oktober var kvällen ljuvlig. En alldeles underbar, magisk kväll som slutade i tårar. Mitt i allt det sorgliga är jag så glad att jag var där.

Det går inte att sammanfatta kvällen, jag har inga ord. Men den sista låten, som även blivit framröstad som den bästa genom tiderna, grep tag, tårarna rann och jag blev nästan religiös på kuppen när 35 000 människor sjöng i kör.

Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det, du ville
Fik du hørt din melodi

Sen var det över. Punkt. Slut. Massorna skingrades. Vi gick in på puben och lät intrycken sjunka in över en Irish coffee och när vi kom ut hördes Kim Larsen i högtalarna från puben bredvid och när vi kom in på Hovedbanegården ljöd ännu en sång av Kim Larsen ur en högtalare. Danmark sörjer.

En dag när jag är borta, för den dagen kommer förr eller senare, har jag sagt till Bertil att han själv får avgöra hur han vill göra. Minneslund eller gravplats, kremering eller kista, med eller utan begravningsceremoni, är hans val. Men OM han väljer en begravning vill jag att det sista som spelas är denna underbara låt.

Tak Kim, for musikken! Hela konserten går att se här >>