Simkonst

Innan jag går in på konsten att simma utan att kollidera vill jag bara tala om att jag har fått en ny handläggare! :D Ett litet, men ack så viktigt framsteg i kampen mot etablissemanget. Nu återstår bara den lilla detaljen att försöka få denna nya peson med på tåget mot en ny anpassad anställning efter den 24 september, då jag än en gång står inskriven som arbetslös när nystartsjobbet går ut. Ett projekt som lär vara nog så svårt att ro i hamn. Fortsättning följer.

En annan sak som är synnerligen komplicerad är att samsas med andra simmare i bassängen. Reglerna är väldigt enkla för motionssimmare. Bassängen är indelad i banor om två och du simmar på höger sida – hela tiden. Runt, runt, runt. Så slipper man krocka med andra. Skylten är så tydligt utformad att till och med en femåring kan fatta. Enkelt. Kan man tycka.

Om man nu inte förstår det där med pilarna kanske man åtminstone borde känna till de mest elementära trafikreglerna. Men efter att ha simmat två gånger i veckan i snart 10 veckor kan jag konstatera att jag nog har för höga krav på mänskligheten. Det är inte så enkelt som man tror att lämna företräde och hålla sig på rätt sida.

Det är inte ens lätt att förstå att om man befinner sig i en bassäng där man utövar motionssim så är det inte lämpligt att ställa sig mitt i och prata med väninnan. Det är inte heller någon bra idé att ställa sig mitt i bassängen och utöva vattengympa i egen regi. Banorna är inte heller ett promenadstråk, där man i lugn och ro promenerar två och två, i bredd, ivrigt samtalande med kompisen. Man ska överhuvudtaget inte simma i bredd!

Vi simmar alla olika fort, några är riktiga ess, andra tar sig knappt fram. Jag är någonstans mittemellan. Det går förvisso fortare nu än när jag började, men någon Therese Ahlshammar är jag inte. Därför väntar jag gärna med att vända de få sekunder det tar om det kommer någon strax bakom mig som är snabbare än jag, så den får vända först. Jag går heller inte i bassängen förrän banan är fri. Det är jag ganska ensam om. De flesta har inga sådana tankar överhuvudtaget. De kastar sig gladeligen ut mitt framför näsan på folk, som sen får ta en lång omväg för att komma förbi. Undrar om de kör bil på samma sätt?

Sen har vi ryggsimmarna. Jag simmar gärna på rygg själv och vet att det går så mycket fortare än när man simmar bröstsim. Därför måste jag se till att det är långt fram till den som simmar framför innan jag börjar, för att undvika att simma på lite längre fram. Ändå upphör jag aldrig att förvånas över andras framfart på rygg. De vänder utan att se sig för och kanske bara har ett par meter fram till den som simmar före. Vilket givetvis resulterar i att de snabbt simmar på framförvarande. Jag vet inte hur många gånger jag sett folk simma på andra, en del mer än en gång samma dag. Sen blir de irriterade när de får tillsägelse?

För någon vecka sen hade vi en dam som simmade hela sträckan på rygg, på fel sida i bassängen. Det stoppade hela flödet. Sen blev hon skitirriterad när hon fick tillsägelse om att hålla till höger så vi andra kunde simma. ”Jag håller till höger” var svaret… Mmm, det gjorde hon förvisso ur hennes synvinkel, där på rygg. Men hon var likväl i fel bana, eftersom högerregeln gäller för bröstsim.

Men bortsett från dessa små irritationsmoment, och några till, fortsätter jag med min simning två gånger i veckan. Jag har inte missat en enda gång! Det är så skön motion och jag är så glad att jag äntligen tog mig i kragen och gav mig iväg, den där dagen i juli. Jag känner också att jag blir starkare, simmar snabbare och orkar mer nu än då.

Jag fick ett sms från sonen igår, ”får jag bjuda dig på lunch i morgon?”. Tänk så lite det behövs för att göra en mamma glad! Jag har en alldeles underbar son, som gärna umgås med sin mamma lite då och då – ganska ofta faktiskt – trots att hon varit en ganska sträng och krävande mamma under uppväxten. Det värmer i ett modershjärta. Alla mödrar borde få känna den glädjen någon gång.

Annonser

Får vem som helst jobba som handläggare?

Han inleder storslaget sin karriär som min handläggare i maj 2017 genom att ringa och gratulera mig till att jag får fortsätta hos min arbetsgivare, när jag i själva verket blivit uppsagd tre veckor tidigare och en vecka senare skulle påbörja en ny anställning. Om han läst den information han fått av min SIUS-konsulent i samband med min uppsägning hade han haft koll på detta.

Nu blev det bråttom att få alla papper klara och min nya arbetsgivare fick lägga allt annat arbete åt sidan för att hinna lösa det i tid. Handläggaren lade inte två fingrar i kors för att påskynda handläggningen och hjälpa till, tvärtom, han rabblade mantrat ”så är reglerna” om och om igen. För det är allt han kan. Detta höll på att kosta mig jobbet! Vilken annan arbetsgivare som helst hade kastat in handduken redan då.

När jag påtalar detta debacle för handläggaren på ett möte förra veckan rycker han bara på axlarna. Han har inte ens vett att be om ursäkt!

Jag talar på samma möte om för honom…

  • att jag inte har något förtroende för honom,
  • att jag känner mig otrygg med hans hantering av mitt ärende,
  • att jag inte litar på att han gör sitt bästa för att hjälpa mig att bibehålla och på sikt utöka min plats på arbetsmarknaden,
  • att jag vill ha en annan handläggare.

Hans svar är kort och gott att han ”inte lägger några personliga värderingar” i sina ärenden.

Så här ser den aktuella situationen ut:
Snart (24/9) tar mitt nystartsjobb slut och jag har sedan i våras försökt kommunicera med handläggaren för att förmedla att detta nystartsjobb i praktiken har fungerat som en anpassad anställning och att jag inte platsar på den öppna arbetsmarknaden så som jag fungerar idag. Det finns ingen arbetsgivare som vill betala full lön för en som inte kan lära sig jobbet på två röda sekunder. Däremot kan min nuvarande arbetsgivare tänka sig att anställa mig med alla de anpassningar jag behöver, under förutsättning att det går att få lönebidrag. Han har inte varit intresserad.

Han vägrar att medverka i ett möte med mig och SIUS som hon föreslog tidigt i somras så att vi i lugn och ro kunde gå igenom mina problem och förutsättningar på arbetsmarknaden. Det måste väl ändå betraktas som ett tjänstefel att inte vilja ha ett möte med sin klient som han har ansvar för? Eller ”kund” som det så fint heter på AF.

Han kommer helt oförberedd till ett möte vi hade tillsammans med min arbetsgivare den 28 augusti. Han har inte läst på de daganteckningar SIUS gjort från ett möte hon hade med mig och arbetsgivaren i juni, han har ingen aning om vad som står i mina läkarintyg. Han vet inte ens vilka mina problem är, med inlärningssvårigheter och koncentration! Det blir tydlig när han erbjuder:

  • “stöd för personligt biträde”. Jag behöver ingen dadda! (Något hembiträde tror jag inte att jag har rätt till, hur gärna jag än skulle vilja)
  • “stöd för arbetstekniska hjälpmedel”. Jag behöver inga hjälpmedel! (Jag tror inte han kan trolla fram en ny hjärna, annars hade jag gärna tagit emot en sådan)

Han påstår att om det ska bli aktuellt med en ny, anpassad anställning med lönebidrag krävs intyg på att jag försämrats under tiden med nystartsjobb. Jag skickar honom samma eftermiddag ett utdrag ur mitt senaste läkarintyg (som han fick i sin helhet i våras) som klart och tydligt styrker att min hälsa gradvis försämrats under höst/vår. Det framgår också av intyget att det är viktigt för min rehabilitering att jag inte ska utsättas för ytterligare oro. Detta mail svarar han aldrig på.

Han skickar en fråga till “Juridiska rådgivningen” för att få råd om det går att erbjuda en ny, anpassad anställning efter nystartsjobbet, utan att ha klart för sig vad jag har för funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att bibehålla min plats på arbetsmarknaden. Som man ropar får man svar och av svaret att döma är frågan fel ställd.

Jag påtalar detta i ett mail och frågar honom vad han tänker göra för att hjälpa mig att bibehålla min plats på arbetsmarknaden med de funktionsnedsättningar jag fortfarande har. Han svarar inte på det heller!

Nu är det än en gång kort om tid och han gör ingenting för att försöka lösa min situation så jag kan fortsätta min anställning.

  • han svarar inte på mail
  • han för ingen dialog med mig
  • han för ingen dialog med min SIUS, han kör sitt eget race
  • han för ingen dialog med arbetsgivaren
  • han lyssnar inte
  • han läser inte på
  • han är oengagerad och ointresserad
  • han är inte insatt i de faktiska omständigheterna kring mina funktionsnedsättningar och vad jag behöver för att klara av att sköta ett arbete
  • han fattar inte att ingen arbetsgivare vill betala full lön för en person som har nedsatt arbetsförmåga
  • han är inte lösningsfokuserad
  • han gömmer dig bakom paragrafer och juridisk rådgivning, kan inte tänka själv och tar inget eget ansvar!

Det är för mig obegripligt att denna person tillåts arbeta med människor i behov av rehabilitering och anpassat stöd överhuvudtaget! Och varför väljer man ett sånt yrke när man är så ointresserad?

Flera gånger har jag bett om en ny handläggare hos hans chef, men jag får ingen. Man kan skriva och klaga hos Arbetsförmedlingens Kundrelationer, men de gör inte heller något, de tackar för synpunkterna, men hänvisar till chefen… Ett moment 22. Som inskriven på Arbetsförmedlingen kallas man kund – men man är helt rättslös. Där har man inte hört talas om begreppet ”kunden har alltid rätt”. Måtte Arbetsförnedringen läggas ner!

Ge mig en ny handläggare – nu!