Ibland går det fortare än man har lust med

Fem sekunder. Hade jag varit fem sekunder snabbare idag hade jag missat ett viktigt telefonsamtal. Stod med ena foten utanför dörren när det ringde och bestämde mig för att gå in och svara. I andra änden presenterar sig doktor H.E. från Onkologen. Han hade uppenbarligen fått mitt ärende på sitt bord och ville höra med mig hur resonemanget gått och hur jag tänker. Mycket trevlig ung man. Tror jag. Att han var ung alltså, för trevlig var han utan tvekan.

Samtalet resulterade att jag nu har den nya medicinen i min hand, eller rättare sagt på mitt köksbord.

Dags att ge de förbannade antihormonerna en sista chans. Minsta lilla förvirring eller tyngd i huvudet och jag ger upp. Jag vill inte bara leva, jag vill ha ett liv också. Så, nu tar jag ett djupt andetag och påbörjar en ny resa. In i dimman…?