I valet och kvalet

Aldrig får man vara riktigt glad. Precis när jag glömt alla våndor med Exemestan och lagt hela det avsnittet av mitt liv i malpåsen (total glömska om jag ska vara ärlig) väcks det till liv igen. Idag var jag på återbesök hos onkologen som ville veta hur jag mår i största allmänhet och hur rehabiliteringen går med laserbehandling och annat.

– Jag mår bra! svarade jag. För just nu mår jag bra. Tyngden i pannan är borta. Jag ställs inte inför orimliga krav. Jag behöver inte rådbråka min hjärna för att försöka förstå saker jag inte har någon hum om och inte förstår, ens med den största ansträngningen. Jag har ingen dum medicin som trubbar av hjärnan. Jag har en ny anställning där jag får jobba med sådant jag brinner för och som jag känner mig hemma i. Utan stress. Vad mer finns att önska? Ja inte är det ett recept på Tamoxifen i alla fall…

Tyvärr var det enda behållningen av dagens läkarbesök. Läkaren som för några månader sedan förstod mig när jag sa att livet inte är värt att leva om man ska må så dåligt på grund av en medicin som ingen vet om jag ens behöver. Jag hade ju ändå ätit dem i nästan fyra år, så det var bra så. Tyckte läkaren. Även om hon redan då menade att Tamoxifen vore värt att pröva istället.

Jag vill inte äta Tamoxifen! JAG VILL INTE ÄTA DEM! Men idag gick jag alltså från läkaren med ett recept utskrivet och med orden ”du kan väl fundera över det” ringande i öronen. Pest eller kolera. Igen.

Ingen kan förstås tvinga mig att äta några tabletter. Å andra sidan är det ju inte roligt att stå där om ett par år med ett oåterkalleligt återfall bara för att jag varit envis och ”duktig” i mitt eget beslut. Men… det är inte heller roligt att stå där om ett par år med livmodercancer för att jag inte lyssnade på min inre röst utan lydde doktorns order. För det är nämligen en av biverkningarna. ”Upp till en av 1000” drabbas. Vem säger att det inte är jag?

Andra käcka biverkningar är:

Vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 10 användare: Huvudvärk, yrsel, blodpropp (även i små blodkärl), blodbrist, försämrad blodtillförsel till hjärnan, förhöjda levervärden, onormalt hög fettinlagring i levern, förhöjda halter av fett i blodet, kramp i benen, muskelvärk.

Mindre vanliga: kan förekomma hos upp till 1 av 100 användare: Inflammation i lungorna med andfåddhet och hosta, cancer i livmoderslemhinnan, muskelknutor i livmodern, övergående ökad blödningsrisk pga minskat antal blodplättar (trombocyter), minskat antal vita blodkroppar, förhöjda kalciumvärden i blodet., inflammation i bukspottkörteln (smärta eller ömhet i övre delen av buken), nässelutslag, leverförtvining.

Sällsynta kan förekomma hos upp till 1 av 1 000 användare: Svullnad av äggstockarna, livmodercancer, äggstockscystor, polyper i slidan, leverinflammation, levercellskada, leversvikt, levercelldöd, trötthet, oro, depression, förvirring.

Det känns som att inte bara livmodern utan även levern är extremt utsatt för fara här! Blodpropp, som tycks vara en relativt vanlig biverkning, är inte heller något jag längtar efter att få testa.

Allt detta för att minimera riskerna för återfall av bröstcancer. Trots att ingen egentligen vet om jag behöver äta dem för att hålla mig frisk. För övrigt utan några som helst garantier för att jag aldrig får något återfall. Jag upprepar – JAG VILL INTE! Jag vill inte. Vill inte… VILL INTE! Men jag ska fundera på saken. Mitt minne är tack och lov belagt med teflon (och läcker som ett såll) så med lite tur glömmer jag bort det där förargliga receptet…

Annonser

6 thoughts on “I valet och kvalet

  1. Litet konstigt tycker jag. Tidigare gick läkaren med på att du skulle sluta med Exemestane Vad föranledde att du nu skulle äta taximofen som du tidigare verkligen har sagt nej till? Som vanligt överlämnar de beslutet till patienten troligen för att ha ryggen fri. Jag är också väldigt rädd för Taximofen på grund av blodproppsrisken. Svårt för dig att ra detta beslut själv.

    • Nja, hon nämnde ju Tamoxifen redan förra gången, men märkte väl att jag inte alls var mottaglig då. Nu när det gått en tid ville hon försöka igen. De vill ju gärna det. Att vi ska äta något. Det är förstås deras jobb att försöka behandla sina patienter efter alla konstens regler. De kan ju aldrig i sin vildaste fantasi föreställa sig hur man mår, det kan ingen. Håller med dig, blodproppsrisken är inte heller en särskilt trevlig biverkning att se fram emot. Tamoxifen skrämmer mig!

  2. Hej Else, jaha så blev det med det… Förstår att du blev ställd. Inte lätt att veta hur man ska göra då ingen vet huruvida man behöver det eller ej. Är också livrädd för Tamoxifen. En erfaren onkolog sade att hon enbart hade störtt på ett par fall av cancer i livmodern och då var det ”snälla” varianter.. Men jag vägrar att byta fortsätter med Letrozol.
    Håller med tidigare kommentar, märkligt att det inte är någon som helst uppföljning på hur man mår av medicinen. Allt får man ansvara för på egen hand. Hur kan man då forska framåt då man ej har några data???
    Ha en bra sommar hur som helst!!
    Kram Annika.

    • Har vi varit hos samma läkare? :-) Precis de orden sa hon också, ”snälla varianter” av livmodercancer. Jag vill varken ha snälla eller elaka varianter. Nä, man är ganska utlämnad och det tar tid innan man kommer på varför man mår som man gör. Jag nämnde för läkaren att fem år är för lång tid innan uppföljning. Man blir utskriven, får OK-stämpeln i rumpan och sen är det bye, bye. Och sen går man där med sin oro och sitt mående och vet inte vart man ska vända sig.

  3. Ge Tamoxifenet en chans, jag bytte ju till T istället för Letrozolen och det var i alla fall bättre. Första månaden var jobbig, men sen gick det bättre. Trots att jag hade en blodpropp i picklinen så bedömde läkaren att det inte skulle vara förhöjd risk. Nu efter två år med T har min kropp åldrats många år, men det skulle det väl ske oavsett varför östrogenet är utrotat. Hjärnan fungerar inte som förr, den är fylld med vadd vissa dar. Måste tänka på att vara väldigt försiktig med alkohol annars får jag minnesluckor. Tänker nu ett år i taget och skall försöka hålla ut till nästa höst. Sen är det bara ett år kvar. Konstigt är att man inte har koll på biverkningar, inga levervärden tas och inga gynundersökningar görs. Man får själv ta initiativet. Undrar om det är en kostnadsfråga. Ha en bra sommar och tack än en gång för den stora hjälp jag har haft av allt du skrivit, det är guld värt när man är i kaoset.

    • Tack för dina vänliga ord! Jag tror inte jag kommer att ge dem en chans tyvärr. Om man bortser från biverkningar som blodproppar och livmodercancer så innebär många av de andra biverkningarna just symptom som du nämner. Hjärnan fylld med vadd, minnet som sviker, koncentrationssvårigheter och allmän frånvarokänsla. Jag orkar inte gå igenom det en gång till nu när jag äntligen känner att jag är på väg upp till ytan igen. Jag börjar känna livsglädje, något jag inte gjort på mycket länge. Det är verkligen både konstigt och dåligt att man inte följs upp när man äter medicin med den typen av biverkningar. Det känns mycket otryggt och man orkar inte dra det lasset själv alla gånger.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s