Träning som träning

Som väntat går det ”så där” med mina ambitioner att satsa på utejympan i år (också). Första veckan praktiskt taget tvingade vi oss dit. I måndags var det stopp. Å andra sidan kan det tänkas att det ställdes in ändå eftersom det kommit flera rejäla regnskurar under eftermiddagen. Det får vi aldrig veta, men i i vilket fall så har jag ingen lust att plaska runt på våta gräsmattor, särskilt som halva passet tillbringas liggande i nämnda gräs. I morgon är de en viss Anna K som håller i passet och hur jag än anstränger mig så hänger jag inte med i hennes takt. Det är för rörigt. Musiken är usel. Dessa två parametrar i kombination är lika med värdelöst, även om hon som person är väldigt positiv och utstrålar en enorm glädje över det hon håller på med. Men… Vi har gett henne så många chanser, vi klarar det helt enkelt inte. Så, i morgon stannar vi hemma. Nästa vecka, dååå…!

Däremot plaskade jag runt i en varmvattensbassäng igår. Det var dags för mitt första, av fem, bassängträningspass och det är ju också en form av träning. Vattenjympa är i princip samma som vanlig jympa, minus passen i ryggläge på gräset. Plus en ful plastmössa på huvudet. Och en flytkorv mellan benen… Återkommer till den.

På vanliga jympan har jag stundtals haft svårt med koordinationen av armar och ben i takt till musiken. Till slut har jag lyckats få kläm på det, åtminstone 9 gånger av 10 flyter det på utan ansträngning. Det händer dock fortfarande att jag har fler armar än ben och därmed inte får någon rytm, oftast just när jag börjar anstränga mig för mycket och kopplar in hjärnan. Den ska man nämligen helst lämna hemma. Men med en snabb blick på övriga deltagare kan jag nöjt konstatera att jag inte är ensam om att saker viftar i otakt.

Om det är svårt att hitta koordinationen på land är det snudd på omöjligt i vatten eftersom vattnet gör motstånd. Vicka på höfterna och jogga på stället i takt med musiken går väl an, men när armarna ska kopplas in tar det stopp. Otakt blir ledordet, för man ska inte tro att det går att göra rörelserna i takt med musiken. I alla fall inte i mitt fall. Däremot kan jag säga att det var väldigt behagligt med jympa i vatten. För det första blir man varken svettig eller andfådd. Det går helt enkelt inte att ta i så mycket eftersom vattnet tar emot. För det andra utsätter man inte kroppen och ryggen för några påfrestningar i form av hopp. Det är mjukt och skönt.

För att öka motståndet ytterligare får man använda lite redskap. Först fick vi hantlar att dra ner i vattnet. Och sen fick vi sätta oss på flytkorven och cykla. Jag vet inte vilket som var svårast, att cykla balanserande på flytkorven eller att försöka hålla sig för skratt. Denna flytkorv sticker nämligen upp över vattenbrynet mitt framför näsan på en och med Björn Skifs Hooked on a feeling i högtalarna fick den åtminstone mig att tänka på annat.

Jag ser fram emot fyra pass till, två innan sommaren och två efter. Lite lite kan jag tycka att få endast fem pass, det skulle behövas minst 10 om det ska göra någon nytta. Men man får vara glad för det lilla.