Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Annonser

3 thoughts on “Laserad

  1. Det är förvånansvärt vad lite många inom vården vet om bröstcancer och närliggande områden trots att de jobbar inom området.. Jobbet måste vara urtråkigt om man inte är nyfiken och vill lära sig. Tänk vad mycket oro som kunde ha undvikits om man fått fullständig information istället för UFO-uppsyn och kommentarer angående biverkningar att det känner man inte till. När man sedan sökt själv så finns det information på nätet. Kul att du får hjälp nu i alla fall.

    • Hej är väl sent ute med kommmentar men det
      är pricksäkert det du skriver. Mina frågor under min bröstcancerresa får jag i mesta mån finna själv. Är självklart tacksam nu, var inte mottaglig i början då jag sökte svar på nätet då jag i denna bloggen fick så mycket information att jag inte kunde ta in det jag läste. Var i en bubbla av att livet hade sin ände. Mycket bättre nu men har förstås åkt på biverkningar av antihormonet. Ska tydligen byta piller om två år och med det nya troliga biverkningar, Läser man bipacks. blir man litet skrämd det gäller att ha koll på sig själv ingen annan gör ju det och min uppföljning är det flera år kvar till det är i den här situationen man behöver proffessionalitet, människor som visar kunskap och engagemang.

      • Hej Agneta! Det är aldrig för sent att kommentera. :-) Jag tror det är väldigt vanligt att man inte är mottaglig för all information samtidigt. Själv läste jag inte ett dugg förrän veckan innan jag skulle börja med cellgifter. Då letade jag som besatt efter någon form av information om vad som väntade mig och hittade min ”Bibel” i form av en blogg. Såklart. För från sjukvården får man inga svar. Man läser på när man står inför något eller när man drabbats av något särskilt. Det är omöjligt att ta in allt på en gång. Vad gäller antihormonerna är gången så att man (om man följer rekommendationerna) äter ena sorten i tre år och den andra i två.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s