Laserad

Det hänger något svart på min köksstol. Vid en närmare granskning visar de sig vara en svart tygpåse. Förvirringen kommer krypande. Varför hänger den där? När och hur kom den dit? Minns inte att jag hängt den där. Förvirringen blir ännu större när jag tar den för att vika ihop den. Jag känner inte igen den. JOY står det på den. Jag handlar aldrig på Joy. Tittar mig förvirrat omkring. Har jag varit på Joy utan att minnas det och vad har jag i så fall handlat? Länge står jag och kallsvettas med min tygpåse. Jag får inte ihop det. Känslan av obehag väller över mig. Hur är det möjligt? Börjar jag bli senil? Tills det, efter flera minuter, slår mig att väninnan var här för några dagar sedan. Hon hade saker med sig. Jag skyndar mig att lägga ett mail till henne och frågar förtvivlat. ”Snälla säg att påsen är din”. Det kom omgående ett svar, jodå, påsen var hennes. Känslan av lättnad är obeskrivlig. Jag har förståndet i behåll. Med nöd och näppe.

För nästan precis ett år sen, närmare bestämt 20 juni 2017, var jag hos onkologen i Lund för att höra om det går att åtgärda mina kliande strålskador i armhålan (bild). Jag hade hört att man kan laserbehandla sådana röda utslag. Jag undersöktes både länge och väl, expertis kallades in och jag fick en lång sjöförklaring och det nedslående beskedet att det tyvärr inte var något att göra åt. Nåväl, det var ju värt ett försök i alla fall. Jag får väl lära mig leva med min fula, kliande armhåla helt enkelt.

I mars i år var jag åter igen hos onkologen i Lund, denna gång för att diskutera min antihormonella behandlings vara eller icke vara. I slutet av det samtalet bad läkaren, som var en annan än förra gången, att få se underverken. De nya tuttarna alltså. Jag visade stolt upp miraklen. Hon klämde och kände och tyckte att den där röda armhålan och bristningarna över ärret ju inte var så roligt. Den skulle vi försöka göra något åt… Och så skickade hon remiss till hudklinikens lasermottagning. Där var jag idag.

Utan några större förhoppningar visade jag upp armhålan och förklarade hur det kliar och det på eftermiddagar/kvällar känns som om jag har en tennisboll där. Särskilt om jag suttit mycket vid datorn. Den mycket trevliga hudläkaren förklarade att det där kan man behandla och det var väl lika bra vi satte igång direkt. Och så fick jag gå in i rummet bredvid, lägga mig på britsen och få på mig ett par gigantiska solglasögon. Bara så där. Hon körde med sin lasermanick över det strålade området i några minuter och sa ”Det här tror jag kommer att bli bra, det kan man redan se”. Hon visade mig resultatet i spegeln, där det förr så röda området nu antagit en mörk lila ton. Det är tydligen ett bra tecken. Helt rätt reaktion. Jag kommer att bli kallad igen i slutet av september för uppföljande behandling. Nu kan jag lägga till ”laserad” till meritlistan.

Jag blir ganska irriterad faktiskt. TVÅ läkare, varav en till åren kommen professor, dömde ut armhålan som obehandlingsbar. Två manliga dito. Det hjälper inte att den ena var vacker som en tavla. ;-) Sen kommer jag till en kvinnlig läkare, i ett helt annat ärende, får höra att det här nog går att åtgärda, varpå remiss skickas omgående. En behandling utan några större ingrepp. Ett par minuters laserbehandling, som kan behöva upprepas 3-4 gånger på sin höjd. GAH! Jag ska ta upp det nästa gång jag ska på uppföljning till onkologen i slutet av juni.

Back in business

Tjaha, då var man tillbaka i arbetslöshetens töcken. Den senaste tiden har arbetsmiljön eskalerat till en ohållbar situation. Med en överordnad som sett det som sin mission att leta efter fel, som kulminerade i att jag inte ens kunde vattna blommorna rätt, gick det till slut inte att göra ett bra arbete. Hur och vad jag än gjorde, var det inte bra nog. Plötsligt hade jag en extra mamma, som ansåg sig ha rätten att tillrättavisa mig i precis allt jag gjorde och sade i ett mästrande tonläge, som om jag vore fem år gammal. Varje dag, flera gånger om dagen. Hon fick min oförmåga att ta in och lära mig snabbt till att det handlade om ovilja och ointresse. Borta var förståelsen för att jag tänker lite långsamt och har svårt att lära abstrakta saker som ekonomi. Att jag klarade det mekaniska, som inte kräver någon djupare kunskap räckte inte längre. Att jag tagit stort ansvar för hela processen kring e-handel, från orderhantering till utskeppning på lagret, räckte inte heller. Det var länge sen jag mådde så dåligt.

Tack och lov fanns det en annan kollega som var ”sjukt nöjd” med mitt skrivande, så fort jag fick en text i min hand försvann alla blockeringar. Jag har skrivit om de mest otroliga ting som träning, hälsa och kost. Sånt jag inte heller egentligen vet särskilt mycket om, men när det kommer till att få en text att hänga samman har jag inga problem. Tanken var att jag skulle arbeta mer med det istället, men det kom aldrig så långt eftersom det inte går att vara på en plats där man utsätts för trakasserier varje dag.

Med tanke på att jag precis varit på utredning och fått förklarat för mig att mina reaktioner och blockeringar beror på långvarig stress, så skulle det vara helt förödande för min framtida hälsa att arbeta kvar under sådana förutsättningar. Detta var nog ändå det bästa som kunde hända trots att det naturligtvis är skitjobbigt att behöva börja om på nytt med AF och ny arbetsplats. Vem vill ha en sån som jag?

Så – om du känner till någon i Malmöregionen som har behov av en som är lite seg i kolan, men en god skribent som även kan hantera hemsidor och skapa enklare trycksaker, så hör av dig! Som extra bonus kan nämnas att jag är en god organisatör, har nystartsbidrag i typ tre år till och bara ska jobba 50%. Ett riktigt fynd med andra ord. :-) Jag är också öppen för andra administrativa uppgifter, så länge det inte handlar om ekonomi, det ska jag definitivt inte jobba med.

I veckan kom en kallelse till laserenheten på hudkliniken! De måste ha fått något återbud för det är inte länge sen jag fick ett brev att de hade mycket att göra och det skulle ta tre månader innan det blev min tur. Nu ska jag dit redan på tisdag! Jag hoppas verkligen att de kan göra något åt min fula, röda armhåla. Vi får se. Det passar hur som helst bra nu när jag ändå inte har några arbetstider att passa.

En inneboende elektriker

Någon golvslipning blev det inte. Mitt parkettgolv var så illa åtgånget att golvläggaren dömde ut det totalt, så det blev ett helt nytt golv istället. Och ett riktigt snyggt sådant dessutom. Jag är så nöjd!

Efter att igår ha legat här på alla fyra och ägnat mig åt diverse koppleriarbete kan jag konstatera att det bor en liten elektriker inuti mig. Att det låg många sladdar bakom bokhyllan visste jag. Att en del av dem var onödiga hade jag också en svag aning om. Ändå var jag helt chockad när allt var klart och jag samlade ihop de överblivna sladdarna.

Inte nog med detta, när jag kom ut i köket upptäckte jag ytterligare två överblivna sladdar. Hur är det möjligt? Visst, jag köpte en ny megaförgrening, men ändå, den är långt ifrån full nu. Jag känner mig mycket stolt över att ha lyckats få alla kopplingar rätt, precis så som jag vill ha det. Till min hjälp hade jag väninnan som följde min minsta lilla vink – dra där, håll där, stoppa in i hålet där. Även om det lyste ett stort frågetecken i hennes ögon, lydde hon blint. Hon var minst lika förvånad som jag när allt var klart – och fungerade! Jag tror jag har varit elektriker i mitt tidigare liv.

Nästa stora förvåning kom när jag började sätta in mina böcker i bokhyllan igen. Trots att jag gjort mig av med massvis med böcker i mitt stora röj, var det svårt att få plats med böckerna. Har de ynglat av sig i påsarna? Nu är det hur som helst på plats alltihop och fönstren putsade. Jag är helt slut. Kroppens alla muskler skriker i protest och nu ska här inte göras någonting alls på ett tag. Jag ska bara ta det lugnt. Inga måsten. Bara njuta av resultatet. Jag är nöjd, jag har nått delmål ett och det blev precis som jag ville ha det.

I fredags, medan golvläggaren huserade här, tog jag tåget till Lund för ett besök hos rehabteamet. Ett team bestående av två personer. Jag var tung i huvudet redan när jag vaknade och inte blev det bättre av att än en gång vända ut och in på sitt liv och gräva fram allt som hänt de senaste 4½ åren. Först med en person. Sen med nästa. En timme med varje. Och slutligen med de båda samtidigt. Allt snurrade när jag var klar. Det är tur jag under årens lopp skapat en liten punktlista med de viktigaste, större händelserna. En liten punktlista som är på tre A4-sidor… Den listan har jag alltid med mig för att underlätta för minnet.

Kontentan av detta möte blev att de är imponerade över att jag överhuvudtaget står på benen. Det är inte konstigt att hjärnan inte riktigt vill fungera när det kommer till att lära sig nya saker efter att ha utsatts för så långvarig stress, på så många olika plan. Och dessutom varit ensam om att hantera allt. Det är inte konstigt jag är trött och att tålamodet och koncentrationen tryter i pressade situationer. Den blockering jag känner är kroppens försvar för att tala om för mig att dra ner på tempot. Jag måste lära mig att koppla av, ta det lugnt och att säga nej. Jag ska inte utsätta mig för allt för många nya utmaningar, utan göra sådant jag kan och tycker om. Det är okey att inte göra någonting alls, att bara vara och ta det lugnt. Jag kommer att kunna lära mig saker, men det kommer att ta mycket längre tid än ”normalt”. Och det ska få lov att ta tid. Det är ju tydligt att när jag gör saker jag gjort förut, som jag är van vid, då fungerar jag alldeles utmärkt. Hade hjärnan inte fungerat hade jag t.ex. inte fått ihop mina sladdar igår.

De ska skicka en remiss till vattengymnastik. Och så vill de att jag försöker gå på någon form av avkoppling såsom medicinsk yoga eller mindfulness för att lära mig koppla av. Lite samtalsterapi hade också varit bra. Ja, ja, så rullar vi ett varv till. Fast vattengympa har jag faktiskt funderat på förut. Eftersom jag inte kommer igång med min träning på gym igen och överhuvudtaget aldrig sett tjusningen med att svettas, så kanske det är en bra variant för mig att hoppa i plurret. Jag ger det en chans.