Total sinnesförvirring

Nu är det konstaterat! Min hjärna är definitivt och ohjälpligt satt ur funktion, bortom all räddning. I ett tillfälligt tillstånd av total sinnesförvirring fick jag i veckan för mig att ringa sonens pappa för att höra om vi skulle kunna göra en sista gemensam ansträngning för vår son och hjälpas åt med hans flytt till sin första lägenhet. Tanken var att det hade varit trevligt för grabben om hans föräldrar var på talande fot en sådan dag, då pappan ju trots allt ska in och röja i min bostad. Hade väl också en liten tanke om att jag ju kunde bistå med fikapaus mellan allt bärande och kånkande. I all enkelhet. Göra flytten till ett trevligt minne där allt, åtminstone på ytan, var frid och fröjd för en stund. För Bertils skull.

Mycket dumt har jag väl gjort genom livet, men någonting säger mig att det nog var det absolut dummaste jag någonsin gjort. För att inte säga förmätet. Tätt följt av tillfället för drygt tre år sen när jag, trött, sjuk och slut efter flera månaders tung cancerbehandling med nyss påbörjad strålbehandling, slängde luren i örat på honom när jag inte nådde fram med budskapet att jag inte var i form för plötsliga övernattningsgäster. Ett trauma han fått leva med sen dess. Stackare, livet är hårt och skoningslöst, för att inte tala om orättvist.

Och nu kommer jag och frågar i all vänlighet om vi kan samordna oss för att hjälpa vår gemensamma son med sin flytt. Vem f*n tror jag att jag är? Skulle han inte kunna klara av att fixa hyrbil själv? Hur svårt kan det vara att flytta saker från a+b till c? Något samarbete kunde jag ”fetglömma”. Så mycket för en utsträckt hand. Naivt. Korkat. Är jag förvånad? Nä, inte det minsta faktiskt. Det finns ingenting som förvånar mig längre på den fronten.

På måndag går flyttlasset. Har de tur är målaren färdig i lägenheten, annars får de stapla alla möbler i sovrummet. Sånt är smällar man får ta när man har så bråttom. När jag kommer hem från jobbet på måndag eftermiddag är det tomt här. Och jag fick inte vara med. Som att få armen amputerad. Eller bröstet. Jag har sett fram emot dagen han skulle lämna boet som en positiv händelse. Nu liknar det mest en modern Disneyversion av flykten från Alcatraz där Superhjälten spänner musklerna och i en heroisk insats rycker ut för att rädda sitt barn från den elaka häxan.

Annars har jag förberett genom att inhandla diverse tråkiga saker som rengöringsmedel, diskmedel, diskborste, toapapper och annat nödvändigt som liksom bara ska finnas där. Väninnan har hamstrat andra nödvändigheter som mjöl, socker, makaroner och andra basvaror som i normala fall växer i skafferiet. Hans kompis kommer ner från Stockholm och de två ungdomarna kommer säkert att njuta av livet på egen hand. Det blir nog bra när det är färdigt. Han har fått en fin lägenhet och har väl det mesta han behöver att starta med. Liten har blivit stor – på riktigt. Och jag är så stolt över honom.

Annonser

6 thoughts on “Total sinnesförvirring

  1. Vår plikt som föräldrar är att se till att barnen blir flygfärdiga och klarar sig utan oss. Sorgligt, men föräldern älskar och månar mer om det vuxna barnet än tvärtom. De kommer i repris när de får egna småbarn. Du får bjuda på middagar så kommer han.

    • Visst är det så och jag har väntat länge på att denna dag skulle komma. Han är flygfärdig och jag är stolt mamma. Det kommer att bli hur bra som helst. :-)

  2. Jag kan bara beklaga. Sorgligt att sonens pappa hade den dåliga attityden. Det var starkt av dig att försöka inte alls sinnesförvirrat. Det kommer att bli tomt i början utan Bertil. Men han kommer på besök. Jag har själv två utflyttade söner och det är livets gång. Lycka till!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s