20 år, men det känns som igår

Idag är det 20 år sedan min älskade far gick bort. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån mig. Han var verkligen inte färdig med livet. Han var inte redo. Jag var det definitivt inte. Att förlora honom är fortfarande det värsta som hänt mig i mitt 55-åriga liv, alla kategorier. Cancern inräknad. Det har gått 20 år, men det känns som igår. Jag minns varenda detalj runt hans insjuknande och snabba process mot en säker död. Jag minns de sista dygnen med smärta och vemod. Cancerhelvetet tog honom ifrån mig. Cancerhelvetet åt upp honom inifrån tills det bara var skalet kvar. Och det gick fort. Alldeles för fort för att jag skulle hinna förbereda mig.

Idag var vi på kyrkogården med en bukett röda och vita tulpaner. En symbol för hans danska ursprung. Jag är glad att Bertil vill följa med till kyrkogården då och då, för på kyrkogården är liksom alla tunga samtal tillåtna. Det är befriande tillåtet att prata om döden utan att det blir konstigt. Både om mammas och pappas död, men även om min. För den kommer ju, om inte nu så någon gång i framtiden. Om det är något man med säkerhet vet är det att vi alla ska dö. Förr eller senare. Det är bra att vara förberedd, för den som ska vara kvar. Jag vill att han ska veta att den dagen det sker är det upp till honom att göra det som känns bäst för honom. Det är inte vad jag vill som gäller då, för jag finns inte längre där och jag tror inte riktigt på att jag kommer att finnas där i anden heller och se vad som sker. Det enda jag vill är att ligga på samma kyrkogård som mamma och pappa. I övrigt får han bestämma själv. Och om han när den dagen kommer inte vet vad han vill, så får han lägga mig bredvid min pappa, för där är ledigt.

Men idag – som så ofta annars – går mina tankar till min högt älskade pappa. Tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Han var mitt allt och han är sörjd och saknad. Lika mycket idag som för 20 år sen. Hade han levat idag hade han varit 87 år gammal. Hade han varit pigg hade han garanterat varit med mig i bowlinghallen idag för att se sitt barnbarn spela match. Precis som Bertils farmor alltid är. Livet är inte rättvist!

Varför?tulpaner

Annonser

2 thoughts on “20 år, men det känns som igår

  1. Vet vad du pratar om och beklagar. Brukar tänka på en mening som fatnade i minnet för mycket länge sedan, någon skrev ”jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig”. En del som stått en nära förlorar man aldrig, även om de är borta. Men det är svårt nog ändå.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.