Befriad

Så kom då dagen jag gått och väntat på. En dag som inleddes med strålande vårsol och avslutades med iskallt regn. Däremellan en tågresa till Lund, för dit har cancervården flyttats inom Region Skåne. Trots att jag bor fem minuter från Malmös sjukhus måste jag ta mig till Lund på ett eller annat vis för att få prata med en läkare om min fortsatta antihormonella behandling. Och då bor jag alltså i Sveriges tredje största stad…

Eftersom tåg i allmänhet och Skånetrafiken i synnerhet inte är särskilt pålitliga, där just sträckan Malmö-Lund är särskilt drabbat av tågstopp, begav jag mig väldigt tidigt. Det var ju så fint väder så jag tänkte att då kan jag passa på att strosa lite i vårsolen på Lunds gator och njuta av tillvaron en stund. Om man bortser från att det, innan jag ens hunnit halvvägs till Lund, blev väderomslag med iskalla vindar och ösregn, var den idén väldigt god. Nu blev det istället en rask promenad, i en allt för tunn jacka och i total avsaknad av njutning.

Jag har haft god tid på mig att förbereda mitt läkarbesök, vilket innebär att jag hunnit sammanställa och skriva ner alla mina symptom i en överskådlig punktlista, som även innehöll en noggrann genomgång av mina ”av-och-på-perioder” med Exemestan. Det är så lätt att glömma hur det var när man mår hyfsat som det är nu. Tyngden i pannan är borta, men en del andra besvär finns där fortfarande, som att hantera stress, lära nytt, trötthet, koncentration och ett oberäkneligt minne. Just minnet är för övrigt väldigt ”av-och-på”. Det fungerar när man minst anar det, medan det andra stunder är som bortblåst.

Nå, kort och gott kan sägas att jag nu är befriad från fortsatt antihormonell behandling! Kontentan av vårt samtal, som kändes mycket bra, var att de flesta återfall kommer inom två år, så de två-tre första åren med antihormonerna är viktigast. Sen har de egentligen inget belägg för att det spelar någon roll, även om de förstås gärna ser att man äter dem i minst fem år. För säkerhets skull.

I mitt fall har alla behandlingar jag fått (cellgifter, strålning, antihormoner) varit helt i förebyggande syfte. Jag räknades medicinskt som frisk redan efter min operation där hela bröstet och tumören togs bort. Att jag dessutom ätit tabletterna i drygt 3½ år var bara positivt. Hon fann ingen anledning att ge mig något annat just nu för att testa, utan menade att man måste se till livskvaliteten också. Och där håller jag helt med henne. Vad är det för vits med att gå runt och må dåligt hela tiden på grund av en medicinering som kanske inte ens behövs? Vi enades därför, i totalt samförstånd, om att med gott samvete lägga den antihormonella behandlingen till handlingarna och avsluta även det kapitlet.

Däremot ville hon remittera mig till ett rehab-team som nyss startat för att försöka komma tillrätta med hur jag mår och varför. Hon var inte helt främmande för att det fortfarande kan vara ett resultat av cytostatikabehandlingen, så kallad ”Chemo brain”. Jag tog tacksamt emot den remissen. Hur lång väntetid det är kunde hon däremot inte redogöra för, men jag är nöjd med att bli tagen på allvar och få en chans till vidare utredning. Med förhoppning att hitta något som kan hjälpa mig fungera lite bättre.

Avslutningsvis ville hon titta på mina boobs och berömde, som så många andra, kirurgens arbete. Däremot tyckte hon spontant att mina röda strålskador kanske skulle kunna göras någonting åt med hjälp av laserbehandling. Hmmm… i somras var jag ju hos en annan onkolog med just det problemet och fick besked på att det inte finns något att göra. Nåväl, hon skulle i alla fall kolla upp det och eventuellt skicka remiss till hudkliniken för bedömning. Jag hoppas det finns en möjlighet till det, för det är verkligen inte snyggt i armhålan. Men det är förstås en fåfäng sak som jag absolut kan leva med. Allra mest hoppas jag på att hjärnan repar sig så jag kan fungera som vanligt folk, även på jobbet. Eller jag kanske ska säga, framförallt på jobbet. Om jag inte funkar fullt ut hemma är det ju ingen annan än jag själv som drabbas.

Mindful eller Mind Full

Var köper man inspiration och livsglädje någonstans? Är i desperat behov av båda och är snart beredd att göra vad som helst för det. För att inte tala om sinnesro. Min sex månaders provanställning är på väg att ta slut och jag får vibbar om att det inte kommer att övergå i någon fast anställning. Även om jag har blivit av med tyngden i pannan sen jag slutade med mina Exemestan så har jag fortfarande svårt att lära mig abstrakta ting som ekonomi. Det mekaniska är inga problem. Gör si, gör så, det funkar. Men om jag ska försöka förstå varför och se sammanhang, tja, då är det stopp. Jag kan helt enkelt inte ta in det.

Hjärnan går på högvarv och allsköns tankar fladdrar hej vilt varje vaken sekund. Alla ansträngningar och viljan att visa att jag duger får motsatt verkan. Jag blir stressad och ibland blir det fel. Hur noggrann jag än tycker jag är, har jag lik förbannat missat något. Den stora förståelse jag möttes av inledningsvis är som bortblåst. All fokus ligger på det som blir fel och jag blir så ledsen, nervös och osäker. Känslan av att inte duga växer sig starkare och starkare och jag krymper som människa. Jag kanske överreagerar, men jag tror att jag snart är tillbaka på ruta ett. Frågan är hur många gånger man orkar resa sig.

En annan sak som snurrar i den stackars överhettade hjärnan är det faktum att jag snart blir akterseglad av sonen, som var och tittade på sin första lägenhet för en vecka sen. Han tackade förvisso nej till den, men det lär inte dröja länge innan han hittat vad han söker. Det är med blandade känslor jag nu ser honom göra sig redo för att lämna boet. Samtidigt som det känns helt rätt att han både kan och vill stå på egna ben, så blir det såklart en stor tomhet efter honom. Även om vi tränat flera gånger när han bott i andras lägenheter från och till, så har hans saker ju ändå alltid funnits kvar här. Den dagen han får egen lägenhet lämnar han inte bara ett tomrum, han lämnar ett tomt rum efter sig. Ett rum jag måste fylla med någonting annat, tills jag själv hittar en lägenhet jag kan tänka mig att flytta till. Problemet är att jag älskar min bostad och det kommer att bli en tuff process att flytta härifrån. Jag har många krav för att det ska kännas rätt. Men det finns inget alternativ, fyra rum och kök är lite för stort för en person. Dock kommer det att få ta den tid det tar tills jag hittar något jag känner att jag kan trivas i.

På tisdag är det äntligen dags för mitt besök hos onkologen för att diskutera den antihormonella behandlingens vara eller icke vara. Många tankar kring det också såklart. Jag har inte bestämt mig för någonting, vill höra läkarens synpunkter utifrån min journal. Är redo att testa en annan sort, dock inte Tamoxifen. På den punkten är jag bestämd. Jag återkommer med en resumé av det mötet i nästa vecka.

Ja, det är mycket som ockuperar min lilla sargade hjärncell för tillfället.

20 år, men det känns som igår

Idag är det 20 år sedan min älskade far gick bort. Alldeles för tidigt rycktes han ifrån mig. Han var verkligen inte färdig med livet. Han var inte redo. Jag var det definitivt inte. Att förlora honom är fortfarande det värsta som hänt mig i mitt 55-åriga liv, alla kategorier. Cancern inräknad. Det har gått 20 år, men det känns som igår. Jag minns varenda detalj runt hans insjuknande och snabba process mot en säker död. Jag minns de sista dygnen med smärta och vemod. Cancerhelvetet tog honom ifrån mig. Cancerhelvetet åt upp honom inifrån tills det bara var skalet kvar. Och det gick fort. Alldeles för fort för att jag skulle hinna förbereda mig.

Idag var vi på kyrkogården med en bukett röda och vita tulpaner. En symbol för hans danska ursprung. Jag är glad att Bertil vill följa med till kyrkogården då och då, för på kyrkogården är liksom alla tunga samtal tillåtna. Det är befriande tillåtet att prata om döden utan att det blir konstigt. Både om mammas och pappas död, men även om min. För den kommer ju, om inte nu så någon gång i framtiden. Om det är något man med säkerhet vet är det att vi alla ska dö. Förr eller senare. Det är bra att vara förberedd, för den som ska vara kvar. Jag vill att han ska veta att den dagen det sker är det upp till honom att göra det som känns bäst för honom. Det är inte vad jag vill som gäller då, för jag finns inte längre där och jag tror inte riktigt på att jag kommer att finnas där i anden heller och se vad som sker. Det enda jag vill är att ligga på samma kyrkogård som mamma och pappa. I övrigt får han bestämma själv. Och om han när den dagen kommer inte vet vad han vill, så får han lägga mig bredvid min pappa, för där är ledigt.

Men idag – som så ofta annars – går mina tankar till min högt älskade pappa. Tårarna rinner sakta nerför mina kinder. Han var mitt allt och han är sörjd och saknad. Lika mycket idag som för 20 år sen. Hade han levat idag hade han varit 87 år gammal. Hade han varit pigg hade han garanterat varit med mig i bowlinghallen idag för att se sitt barnbarn spela match. Precis som Bertils farmor alltid är. Livet är inte rättvist!

Varför?tulpaner

Raketforskning

När jag var ung och fortfarande entusiastisk och full av självförtroende, bestämde jag mig för att sy mina egna köksgardiner. Det handlade ju inte om raketforskning direkt, ett par raksömmar och vips så var det klart. Jag lade tyget på golvet, vek det på mitten och klippte av så det blev två lika långa längder. Mätte och lade upp och sydde på veckband (sånt hade man på den tiden). Sen hängde jag stolt upp mina gardiner och blev mäkta förvånad när jag upptäckte att det skiljde minst 10 cm på de båda längderna. Hur gick det till? Maken skakade på huvudet och undrade det samma. Hur svårt kan det vara liksom?

Många år och många gardiner har passerat sedan dess. Men sen ett par år har jag varit på jakt efter nya köksgardiner. Jag har gett upp tanken på att sy dem själv och letar sporadiskt när jag passerar gardiner i diverse affärer. Aldrig hittar jag något som passar. I bakhuvudet vet jag på ett ungefär vad jag vill ha och då duger det inte med något mellanting. Mellanting har jag liksom redan hängande, de duger men det är inte riktigt vad jag vill ha. Men så igår gjorde jag ett av mina numera frekventa besök på Myrorna och där hängde exakt vad jag letat efter. En färgsättning som skulle ”knyta ihop” mitt kök på ett bra sätt. Det var svårt att se hur långa de var, eller rättare sagt, jag funderade inte över det eftersom jag var yr av glädje över att äntligen ha hittat rätt.

När jag kom hem upptäckte jag att de var korta, inte långa som jag hade trott. Men det gjorde mig ännu gladare, för egentligen vill jag ha köksgardiner som slutar strax nedanför fönsterkarmen. Ner med de gamla i tvättkorgen och så upp med de nya. Supersnyggt till tapet och köksluckor – om det inte var för att de slutade 15 cm ovanför fönsterkarmen. :-( Jag blir så trött! Det här med köksgardiner börjar verkligen likna raketforskning för mig.

Men desto gladare är jag över att äntligen ha bokat en efterlängtad resa till Mallorca! En resa som var på planeringsstadiet redan inför 2013, men som fick läggas i malpåse eftersom den ofrivilliga bröstcancerresan skulle göras först. Men nu är det alltså bokat! I början av september åker jag och väninnan en vecka till Ca’n Picafort. Där var jag med Bertil för 15 år sen och jag har längtat tillbaka sen dess. Den stranden var underbar och Ca’n Picafort är en ”riktig” by där det bor vanligt folk, inte bara hotell som t.ex. Alcudia. Vårt hotell ligger precis bakom huvudgatan, med villor runt omkring, och bara 100 meter från stranden. För en gångs skull längtar jag till hösten redan innan våren har gjort entré!

Nedan två sjuåriga pojkar i full frihet på Ca’n Picaforts ljuvliga strand. Längtar!pa-stranden