Jante eller tröst?

Det är mycket sällan jag pratar om hur jag mår, bortsett från här i bloggen. Har aldrig pratat sjukdom och krämpor, trots att jag i hela mitt vuxna liv levt med värk i hela kroppen, utan att för den sakens skull varit sjukskriven. Gjorde det inte under min cancerbehandling heller. Jag är nämligen av uppfattningen att inget blir bättre av att gnälla och att det knappast kan intressera andra hur jag mår. Såvida jag inte får frågan. Då försöker jag ibland beskriva hur det känns. Men jag börjar mer och mer undvika frågan. Jag orkar inte svara, orkar inte förklara och försvara. Har insett att den ställda frågan inte förväntar sig ett ärligt svar ändå. Det finns inget intresse att försöka förstå.

Jag vet inte vad det är som gör att ”vanligt folk” alltid måste kontra med att de också är trötta, glömska, tröga och stela de få gånger jag försöker förklara varför jag bara jobbar 50% just nu. Med fnissande, hånfullt leende kommentarer som ”Join the club”, typ. Är det Jante som tittar fram? ”Du ska inte tro du är speciell”, vi har alla krämpor… Eller är det för att försöka trösta?

Om det är Jante, kan jag bara beklaga. Om det är för att trösta, så lägg av! Det är ingen tröst. Tvärtom. Det verkar som om folk glömt bort att jag, fram till 2013, faktiskt var en helt vanlig människa. En helt normal 51-åring som jobbade och hade vanliga krämpor som alla andra. Det vill säga dagar med trötthet, dagar när minnet svek och man kände sig lite trögare än vanligt, dagar när man var lite stel. Jag har alltså något att jämföra med! Så när jag säger att jag är trög och har så mycket sirap i huvudet att jag inte får ihop min vardag när jag äter mina tabletter, så menar jag det. Då är det inte bara en vanlig trög dag när man är lite trött.

Jag är så trött på alla beskäftiga människor som tycks tro att jag bara glider runt och försöker smita undan. Som om jag njuter av att vara sjukskriven och ”ledig” halva dagarna. Som om jag njuter av att vara seg i kolan och inte kunna fokusera eller förstå vad folk säger till mig. Som om jag njuter av att missa viktiga saker på jobbet för att hjärnan inte fungerar. Som om jag njuter av att få blackouter där jag plötsligt inte minns vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Jag vill inget hellre än komma tillbaka med full kraft och känna att jag fungerar som alla andra igen! Jag vill inget hellre än att orka jobba mina 75% och få mer i plånboken. Jag vill inget hellre än att bli kvitt både AF och FK! Men det går inte – just nu. Men det kommer att gå. Hoppas jag. Dock är det så att om jag skyndar på processen och tvingar mig till längre arbetsdagar nu, så kommer det med största sannolikhet sluta i en kollaps. Och så kan jag börja om från början igen. DET orkar jag definitivt inte!

Det här gäller naturligtvis inte bara mig. Många i min situation – självklart inte alla – upplever behandlingen med antihormoner på liknande sätt. Vi har inte bara kastats rakt in i klimakteriet, vi har handlöst kastats långt förbi, utan en chans att hinna med och sakta anpassa oss. Vi är på kort tid dränerade på alla hormoner som håller hjärnan i schack. Dessutom har våra piller egna biverkningar att addera till alla vanliga klimakteriebesvär. Det hjälper inte oss med kommentarer från ”vanligt folk” om att alla minsann är trötta och förvirrade ibland. Det är att förringa våra symptom. Vi gör vårt bästa. Vi önskar av hela våra hjärtan att vi slapp detta. Vi vill bli tagna på allvar och accepterade för dem vi har blivit. För vi kommer inte att bli den vi var förut igen. Hur vi än anstränger oss.

Annonser

4 thoughts on “Jante eller tröst?

  1. Revgrivna romötter, öh rovgrivna morötter, nej grovrivna morötter. Så pratar jag efter när jag blir trött, skittrött! Jag är jättenervös över att jag skall behöva gå upp till 75% samtidigt känner jag mig som en dålig och svag människa som bara arbetar 50%. Jag som själv arbetar med hjärntrötta patienter informerar dem att de kan ta tid. Själv är jag otålig då det snart gått två år sedan avslutad behandling. Ja, Tamoxifen äter jag ju så svetten sprutar!

  2. Tack Ilse! Har också gått igenom bröstcancer med cellgifter och strålning och är nu inne på andra året av Anastrazol med allt vad det innebär. Vill bara skriva och säga att din blogg är ett stort stöd för mig känner igen så mycket. Lycka till med livet Ilse!

  3. Det är väl en allmän tendens i samhället att inte bry sig. Det var faktiskt bättre förut när jag växte upp i en liten by i Småland. Hårdare i storstäderna. Jag svarar också bra när någon frågar hur jag mår förutom till min närmsta familj. Folk som inte varit med i denna cancerprocessen förstår ej. Jag tycker däremot att läkarna skulle vara mer insatta i biverkningarna av dessa cancermediciner, spec onkologerna. Behövs mer forskning om dessa cancermediciner. Många har slutat ta dem på eget initiativ, vilket är förståligt. Fast det är inget jag skulle uppmuntra till, fast hag tänkt tanken många gånger. Håll ut Else! Ska bli intressant att veta vilken medicin din onkolog råder dig till att ta. Ska själv boka in en tid, eftersom jag har benvärk.

  4. Hej Ja jag känner igen mig, har börjat övergå till att svara bra, om någon frågar. Det är synd att inte onkologen kan berätta vilken effekt på tänket medicineringen har. Man t o m ser väldigt förvånad ut när jag tagit upp det. Det borde vara bättre för patienten att få besked om hur det kan komma att bli istället för att man skall klandra sig själv när man inte får ihop saker och ting. Man kanske skulle kunna få besked om att halv sjukskrivning är ok så länge det pågår. Detta för att slippa stressen i att man måste skynda sig upp i heltid, för att inte FK skall ifrågasätta sjukpenningen. Stress slår ju ut hjärnfunktionen helt och det är lätt att tro att demensen slagit till. Tack för att du skriver här, många har tröst av dig.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s