Hjärtskärande

Redan en vecka på det nya året har passerat och så är man långledig igen. Jag är inte riktigt vän med ledigheten den här årstiden. Kanske för att jag varit ledig i så många år, jag är trött på det helt enkelt. Jag faller snabbt in i någon sorts komaliknande tillstånd och apatin får ett ansikte.

Nyårsafton bjöd på en sista överraskning, av det mindre roliga slaget. Jag och väninnan hade ju bestämt oss för att titta på trav innan vi skulle vidare till årets nyårsfirande. För att göra travstunden lite trevligare än vanligt (öl och chips, typ) hade jag gjort mig till och gjort en liten räkförrätt. Eftersom det alltid är ont om plats i kylskåpet satte jag ut min förrätt på balkongen invirad i en plastpåse. För att dölja den för hungriga fiskmåsar satte jag upp ett hopfällt balkongbord lutad över den som skydd. När jag skulle ta in min förrätt och tog bort bordet möttes jag av två plirande, chockade ögon. Där hade en liten talgoxe tagit skydd! Den rörde inte en fena, bara tittade lite på mig. Tutte-liten! Jag tog in min förrätt, lade ut lite brödsmulor till pippin och satte upp skyddet igen. Men det var för sent, nästa gång jag tittade ut var den död. Ett hjärtskärande avslut på det gamla året.

Hjärtskärande, om än inte lika dramatiskt, var det också att sätta sekatören i min fina julgran igår. Inte många barr hade den tappat och inte många tappade den heller under min brutala kapning av grenar. Det är synd att ta död på något som är så fint, men man kan ju inte ha jul hur länge som helst. Hur mysigt det än är med den lysande granen mörka vinterkvällar. Igår blev det därför den stora julutrensningen. Till och med gardinerna i köket åkte ner, något som annars brukar kunna hänga kvar ända fram till påsk. När man väl är klar känns det ändå ganska skönt att återgå till det normala.

Trots att julen nu är utkörd för den här gången drabbades jag för en stund sen av julstämningen jag saknade i december. Ute ligger nämligen snön och hånflinar åt mig. Himlen är jämngrå och det är så mörkt inomhus att smålampor behöver tändas. Precis så som det ska vara strax innan jul. Vet inte om uttrycket ”bättre sent än aldrig” alltid stämmer. När vi nu äntligen kommit in i januari hade jag föredragit vårkänslor framför julstämning.

Veckan som kommer ska min kollega ha semester och jag ska plötsligt ensam rodda vissa saker som jag i grunden känner mig oerhört osäker på. Bland annat ensam bemanna receptionen på gymmet och ombesörja registrering och packning av beställningar. Jag märker tydligt att jag reagerar negativt på den typen av stress. Prestationsångesten gör sig påmind och jag känner hur tyngden i pannan har parkerat sig igen. Jag får svårt att koncentrera mig och förstå, vilket är särskilt frustrerande när det är nu jag måste vara så skärpt som möjligt. Förmodligen oroar jag mig som vanligt i onödan.

Annonser

3 thoughts on “Hjärtskärande

  1. Du har ju varit utsatt för stor press under lång tid. Att bli orolig är en naturlig reaktion . Själv vill jag inte ha några förändringar alls. Du får ta ett steg i taget. God fortsättning på det nya året häls Kristina

  2. Ibland får man ta fram sin inre Karlson på taket och sen säga till sig själv på skarpen,som Pippi gjorde, att det som väcker liv i prestationsångesten oftast är ”en världslig sak.

  3. Skönt att slänga ut julen, god fortsättning. Tror man får lära sig att leva med en viss skörhet ungefär som den som varit sjuk på grund av utmattningssyndrom, en stressallergi. Tack för allt du bjudit på under det gångna året och som kan vara till stöd och tröst för många av oss.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s