Kraglös eller bara hopplös

Varje kväll, utan undantag, tänker jag tanken att ”i morgon ska jag ta mig i kragen och börja med träningen igen”. Nästa morgon upptäcker jag att jag inte har någon krage att ta tag i och ursäkterna för att skjuta på det ännu en dag haglar. Några väl beprövade ursäkter är ”hinner inte” (en av de sämsta ursäkterna eftersom tid är något jag har extremt gott om. Dessutom ska tilläggas att jag under 6-7 veckor i höst haft tid hos kiropraktorn en gång i veckan – i samma hus, på samma våning som gymmet), ”fel väder” (för varmt/kallt, regnigt, blåsigt), ”orkar inte” och ”ska bara…” men i morgon, dåååå! Och så går ännu en dag. Tryggt invaggad i förvissningen att det är sista dagen i lathetens tecken slår jag mig ner framför datorn och låter den äta upp min tid – med absolut ingenting. Det rullar liksom bara på. Varför är det så svårt?

Ska jag vara riktigt ärlig, och det ska man väl vara så här i juletider, så inkluderar mitt nya jobb en förmiddag på gymmet i veckan. Ett annat gym förvisso och receptionstjänst – inte som PT. :-) Men ändå. Jag har fri tillgång till ett litet gym, närhelst jag önskar. Efter arbetstid t.ex. när jag ändå är på plats, eller annan valfri tid eftersom jag utrustats med egna nycklar. Men, nädå, istället skyndar jag mig därifrån så fort jag kan. Det är något mellan mig och träning som inte klickar.

Ödets ironi måste väl ändå vara att det i mitt nya jobb även då och då ingår att skriva diverse texter, ofta blogginlägg. De kan handla om vad som helst egentligen, men för det mesta om kost, hälsa och träning. Det är i nivå med raketforskning för mig att skriva om ämnen som, ”Yoga din bästa vän i klimakteriet”, ”Effektivisera din dag genom att träna på morgonen eller lunchen”, eller om ”Fettförbränning vid lågintensiv, respektive högintensiv träning”. I teorin är jag snart expert på det mesta. Hur man omsätter teori till praktik har jag däremot ingen aning om. Jag är nog ett hopplöst fall på den fronten.

Genom jobbet har jag också kommit i kontakt med något som heter Cancerkompisar. Det är en organisation som vänder sig till anhöriga och närstående till den som drabbats av cancer. Där kan man både bli och få en cancerkompis. Någon att prata och dela erfarenheter med under en tuff period. För visst är det så att de anhöriga ofta glöms bort när cancern slår till. All fokus ligger på den sjuke, medan de som står nära liksom får klara sig själva. Det är bra att sådana organisationer finns!

Annonser

10 thoughts on “Kraglös eller bara hopplös

  1. Jag kan inte heller motivera mig att träna. Har aldrig gjort det. Kunnat äta hur mycket som helst och inte gå upp ett gram. Nu är det dock helt annat pga mediciner och övergångsålder. Jag har skaffat hund! Då måste jag röra på mig.

    • Om det bara vore motion i största allmänhet jag behöver, hade det inte varit några större problem för jag både promenerar och cyklar jämt. Tyvärr har jag värk i axlar och nacke, så det jag behöver är styrketräning. Men, det kommer väl en ny morgondag då jag kan ta tag i det antar jag. :-)

  2. Hej!
    Promenera till jobbet och rör dig så mycket du kan, det är också träning… Man är olika helt enkelt som människor… Man går igång på olika saker. Själv så skulle jag må bra av att sitta lite mer, inte vara igång hela tiden….
    Skitväder här i Uppsala. Mörkt och snöfattigt.
    Ha en härlig nyårsafton!
    Nu går vi in mot kommande år med kraft och mod!!!
    Gott nytt år Else!
    Annika

    • Jadå, promenader är jättebra och jag promenerar en hel del. Både till jobbet och på helgerna med en väninna. Jag älskar att promenera och om jag inte promenerar så cyklar jag. Dock skulle jag behöva styrketräna för nacken och armarnas skull. Men, men, det är som det är. Den inre rösten manar på, kanske jag låter mig övertalas en vacker dag. :-)
      Gott nytt år till dig också!

  3. Hej Else

    Träning..bara ordet får mig att känna mig dålig.
    Jag har aldrig haft det minsta intresse överhuvudtaget för det och inte behövt i mitt tidigare liv.
    Var smal som en speta fram till 45 års ålder ,kunde äta vad jag ville.
    Sen slog utmattningssyndromet till och fick börja med antidepressiva-oops där fick jag jag 15 kilo plus.Klimakteriet gjorde inte saken bättre,eller bröstcancern.Usch.
    Sen dess har jag med måttligt intresse försökt få bort kilona men helst av allt för att må bättre.
    På något vis orkar jag inte heller fortsätta på den goda linjen.Det går bra ett tag sen är jag där igen.
    HIttar tusen anledningar-alltid.Sista året har jag haft svår hälsporre som varit ett utmärkt argument att inte träna,men nu är den borta,tack och lov.Samtidigt kommer min lilla samvetes gubbe på axeln igen.-Kom igen Gerd bara att köra på.
    Högre makter -ge mig styrka tänker jag och hoppas att det ska hjälpa.
    Önskar dig ett gott friskt år Else Kram Gerd

  4. Jupp, jag vet också det mesta om träning… utan att för den skull praktisera något av det jag kan. Jag har varit för trött och orkeslös för det och ändå vet jag att man blir väldigt mycket piggare av att träna. Men det är precis som om det finns en magnet mellan mitt arsle och soffan för dragningskraften att sätta sig i soffan och inte resa på sig är enorm!
    Maken var under min sjukdomstid i kontakt med en hel del ”cancer-erfarna” kompisar och fick mycket stöd, råd och kunskap av dessa om hur det var och vad som hände runt omkring mej. Det är däremot inte alla som har den vänkretsen så det är super att det finns en organisation som kan förmedla olika kontakter.
    Kram från ett soligt Bohuslän

    • Hmmm… det där med att man blir piggare av att träna är en myt. ;-) Enligt mig. Däremot tror jag det skulle vara bra för mina axlar och nacke. I morgon… Dååå! Idag är det duggregn och fuktigt, så idag funkar väderursäkten perfekt. :D Och om inte den ursäkten räcker har jag en eftermiddag i tvättstugan att se fram emot, så jag hinner helt enkelt inte. Idag heller.

  5. Hej Else! Det är jobbigt när det blir en press. Min man tjatar ständigt. Det kan du vara glad att slippa. Ska du betala för ett gymkort när du inte går dit, säger han. Nu har jag inget kort och känner ingen lust att gå dit. Jag måste börja med snabba promenader.
    Jag skulle behöva en cancerkompis,eftersom jag känner mig som jag skrev helt i övergiven med min sjukdom. Någon rehabilitering har jag inte fått. Konstigt också att de inte har lika behandlingar över hela Sverige. Uppsala är tyvärr en mycket hårt belastad kommun. Jag önskar dig ett riktigt Gott Nytt År. Väldigt positivt slut för dig 2016 med bra jobb. Vänligen Kristina

    • Ja, tjat har en tendens att få motsatt verkan, så jag är glad att jag åtminstone inte har någon utomstående som står med piskan. Det räcker så bra med den inre rösten…

      Om inte landstinget står för kostnaderna kan du ansöka om bidrag för en rehabvecka hos CancerRehabFonden! Jag talar mig gärna varm för en vecka på Lydiagården i Skåne, även om det är långt ifrån där du bor. Men den veckan jag fick där var fantastisk och gav så många svar. De tar emot patienter från hela landet och de har speciella bröstcancerveckor. Jag rekommenderar det varmt! Annars finns det säkert någonting lite närmare där du bor.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s