Ska det aldrig ta slut?

Jag följer alla regler till punkt och pricka. Gör så som jag blir tillsagd, trots att det innerst inne gror en liten tveksamhet. Men jag litar ju på myndigheterna. I efterhand visar det sig – än en gång och för sent – att jag borde lyssnat på min egen inre röst istället för att följa instruktioner blint. Att jag aldrig lär mig!

När jag började min praktik i augusti bröts min sjukskrivning jag haft av olika grad under flera år. Trots att praktiken bara var 50% – som är utrett och dokumenterat vara min maxkapacitet för tillfället – och min läkare ville sjukskriva mig på resten, hette det från AF att jag inte behövde vara sjukskriven resterande tid eftersom aktivitetsstödet ändå utgick för heltid. Man kan inte ha aktivitetsstöd och sjukpeng samtidigt hette det, vilket lät rimligt.

Eftersom jag är utredd och bedömd orka 50% för närvarande är min anställning givetvis inte på mer än så för tillfället och resterande tid är det då sjukskrivning som gäller. Det har aldrig varit tal om annat. Tills i torsdags då. Då kom det två brev från FK. Ett där min nya handläggare presenterar sig och ett där de kräver kompletterande uppgifter av läkaren för att kunna godkänna min sjukskrivning. ”Bedömningen ska göras mot ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Och ”Gradera de fynd du gjort” står det bland annan på det papper som skickats till läkaren. Som om jag vore ett resultat av en arkeologisk utgrävning.

För det första, varför har inte gamla handläggaren talat om att jag ska få en ny? Särskilt med tanke på att jag hade mailkontakt med henne bara några dagar tidigare. Och vad är det nu plötsligt för fel på mitt läkarintyg? Bara för att jag nu ”börjar om från början” med en ny sjukskrivning, istället för att fortsätta på det gamla, ska jag alltså utredas igen. Med ny handläggare. Jag blir så trött!

Efter flera års arbetsträningar och utredningar har både FK och AF kommit fram till att jag har ett funktionshinder som gör att jag inte orkar mer än 50% just nu. Det är liksom därför jag fick min SIUS-konsulent. Jag har ett mail från i maj där förra handläggaren skriver att jag ”inte i någon större utsträckning behöver arbetspröva eller ta reda på vad som fungerar och inte fungerar, det är ju vid det här laget ganska klargjort.” I min handlingsplan på AF står att jag ”har en dokumenterad funktionsnedsättning och tillhör en prioriterad målgrupp. Stödet ökar chansen till en fast förankring på arbetsmarknaden.”

Så nu ska jag än en gång riva upp allt gammalt och slåss för min tillvaro. Det är svårt att komma tillbaka och rehabilitera sig när man ständigt blir ifrågasatt och får benen undansparkade. Varje gång jag tror jag har landat någonstans och börjar klättringen upp, rivs alla sår upp igen och jag faller handlöst tillbaka i oro och stress. Fallen blir djupare och djupare för varje gång. Det blir ett steg fram och två steg bak hela tiden. Om jag någonsin ska kunna orka komma tillbaka till min fulla kapacitet (75%) behöver jag lugn och ro. Jag behöver framtidstro, inte misstro.

Nu har jag äntligen landat på en arbetsplats som har erfarenhet av och förståelse för mina svårigheter. Här har jag fått ett eget rum där jag kan stänga dörren när det blir för stimmigt. Här är det okey att säga att jag inte förstår. Här är det okey om saker tar lite längre tid. Här ställs inga orimliga krav. Här är det okey att ta pauser om hjärnan känner sig överhettad. Var hittar man en sådan arbetsplats på övriga arbetsmarknaden? Här har jag möjlighet att lära mig en sak i taget utan press. Här finns möjligheten att sakta jobba mig upp till full kapacitet. Men nu ifrågasätts jag av FK – igen. Jag orkar snart inte längre.

Det finns en gräns för hur många gånger man kan sparka på den som ligger. Till slut orkar man inte resa sig igen, utan blir liggande. Man ger upp. De som ska finnas där som en trygghet när man blir arbetslös och sjuk, är de som till stor del är orsaken till att jag blivit sjukare än jag var tidigare. Den mentala utmattning jag känner nu hade jag inte ens under perioden när jag var mitt i min cancerbehandling. Man ska F*N vara frisk för att orka vara sjuk i det här samhället.