En ilning av glädje

Jag vill inte påstå att jag är ett stort fan av Janne Schaffer. Inte ens ett litet fan om jag ska vara ärlig. Egentligen har jag väldigt dålig koll på vad Janne Schaffer har gjort. Men ändå, han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. Bland alla de stora artisterna. Osynlig, men ändå synnerligen synlig, med sin karakteristiska framtoning. Så när han skulle ha en spelning i Malmö kändes det självklart att gå för att se och lyssna på denna ikon.

Det blev en mycket intressant spelning, inte bara musikaliskt. Han berättade nämligen med stor humor och inlevelse om hur han började med att göra sin första gitarr i träslöjden, spelade i några lokala band och hur det ena gav det andra till där han är idag. Fascinerande! Sen kan han ju spela rätt bra på sin gitarr också. Det var en bra kväll och när konserten var slut annonserade han att han skulle signera sin biografi i foajén efteråt.

Fram till för några månader sen skulle jag aldrig ens tänka tanken att läsa någons biografi. Så intresserad av andra människor jag inte känner är jag liksom inte. Tills jag av en slump fick tag i Rod Stewars underbara och humoristiska självbiografi. Sen ramlade jag över biografin om Steve Jobs, som är mycket intressant och i hyllan ligger nu även Obamas bok som väntar på att bli läst. Och så väcktes intresset av att läsa även Schaffers bok. Men just där och då kände jag att det var onödiga pengar och att boken kanske gick att hitta billigare på Myrorna eller nåt. Så vi gick. Och det föll i glömska.

I fredags fick jag en avi om att hämta ett stort brev på posten. Det gav mig huvudbry, för så vitt jag kunde minnas hade jag inte beställt något. Men man vet ju aldrig, den här hjärnan spelar mig ju många spratt. Vi gick och hämtade ”brevet”, som inte hade någon avsändare. Jag fattade absolut ingenting. Ännu mer förvånad och förvirrad blev jag när jag öppnade paketet och hittade Janne Schaffes bok – signerad och dedikerad till mig! Snacka om tappade hakor. Vem? Varför? Hur…? Nu gick det verkligen runt i skallen. En ilning av glädje for genom hela kroppen. Tänk att någon gjort sig detta besvär för min skull – och ett stort besvär visade det sig dessutom ha varit, med diverse turer om både Gotland och Stockholm. Jag är så tacksam! That’s what friends are for!

js

Igår var det dags för nästa konsert. En konsert vi väntat på sen mars! Avskedskonserten med Kent. Är jag ett stort fan av Kent? Nä, inte egentligen. Jag är liksom inte ett stort fan av någon. Men eftersom sonen är ett gigantiskt fan av Kent har deras musik strömmat ur högtalarna här under några år, så jag har så att säga upptäckt dem på gamla dar. Det är typiskt att nu när jag upptäckt deras storhet, så lägger de av. Det var samma sak när jag upptäckte The Ark. Då lade de ner. Men jag fick i alla fall chansen att se dem (både The Ark och Kent) och det är jag glad för.

Innan vi gick in till våra platser köpte jag en flaska mineralvatten. Tjejen i kassan tittade nästan beklagande på mig och förklarade att hon var tvungen att skruva av och kasta korken. ”Varför då?” undrade jag. Tydligen var det för att man inte ska kunna kasta korken ut bland publiken. Men den fulla flaskan med mineralvatten var tydligen okey att ta med in. Om nu någon har ett stort behov av att kasta någonting överhuvudtaget, och jag får välja, så föredrar jag en plastkork i skallen framför en full flaska med mineralvatten (eller annan dryck). Istället gick jag nu med en öppnad flaska mineralvatten att hålla reda på i mörkret, så jag inte av oaktsamhet skulle välta den över någon annan. Jag är nog för gammal för att förstå logiken i detta.

Innan konserten var jag lite mallig inför Bertil, eftersom jag skulle få se dem först. Nu kan jag konstatera att det hade varit roligare att ha det framför sig. Men jag är glad över att vi fick biljetter. Det var en fantastisk kväll – en kväll jag bär med mig med glädje. Tyvärr kan jag väl inte räkna med att någon fixar en signerad CD till mig. ;-)

Annonser

6 thoughts on “En ilning av glädje

  1. Först angående det stora ”besväret” med Schaffers bok. Det var inget besvär alls (om man inte räknar lite tankeverksamhet som besvär) tvärt om var det ett rent nöje! Dels på grund av det faktum att det alltid är roligt att glädja och överraska någon som man vet behöver det, och dels beroende på att det är avstressande, ja snudd på terapeutiskt, att som omväxling låta hjärnan ägna sig åt lustfyllda utmaningar. Som hur man får tag på ett inbundet ex av Janne Schaffers biografi, får den transporterad från Visby till Stockholm för signering för att slutligen landa i Malmö. 

    Beträffande den avskruvade korken så hade nog tjejen i kassan fått den lite om bakfoten, så jag förstår att det verkade ologiskt. Det är inte korken som är farlig, det är flaskan + korken som är en potentiell fara eftersom en full petflaska med korken påskruvad kan skada någon som träffas. Är korken avskruvad kommer flaskan inte så långt eftersom innehållet töms ut på vägen. Inte så kul för omgivningen, men mindre skaderisk.

    • Det är ju det jag alltid sagt, du är klok som en pudel. :-) Man skulle ju nästan kunna tro du är en van huligan. Härdad i fotbollssammanhang antar jag.

  2. Hej Elise! Kul att du hittar på litet roliga saker. Det höjer humöret. Janne Schaffer verkar vara en sympatisk person. Jag vill också veta mer om forskningen när det gäller dessa cancermediciner. Väldigt många insamlingar kommer i brevlådan just nu synskadade, prostatacancer och allmän cancer, hjärt och kärl , barnens rätt i samhället, osv Man blir litet trött.

    • Ja man måste försöka ha lite roligt ibland också, det är helt klart bra för humöret. Jag får uppfattningen att Schaffer är en helt vanlig man, som det råkat gå bra för. Inga divalater och otroligt ödmjuk. Det ska bli intressant att läsa boken.

      Det här med cancermedicinen är svårt. Det ena är värre än det andra, det är pest eller kolera hur man än vänder och vrider på det och man vet varken ut eller in. En sak är i alla fall säker, livet blir aldrig mer som det var en gång. Ett faktum som är så svårt att acceptera, för man vill ju inget annat än att återgå till det normala.

      • Hej Elise! Nej livet blir aldrig mer som det var förut. Allmänläkare är väldigt dåligt insatta i cancermedicin. Varje gång jag kommer till vårdcentralen får jag hålla ett mindre föredrag om biverkningarna. Jag tycker att allmänläkare skulle vara mer insatta i dessa problem, eftersom fler och fler får bröstcancer. Var glad att du har en sådan bra allmänläkare.Det betyder mycket i eländet.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s