Inbillning, tillfällighet, eller…?

Med god tro och stora skor kan man gå på vatten. Har jag hört. Jag som varken har någon tro eller särskilt stora skor måste således vada, i stundtals ganska djupt vatten. Jag måste förlita mig på mig själv och min egen känsla. Min känsla just nu säger mig att jag mår skit och måste göra något åt det. På egen hand, eftersom läkartider inte växer på trän och jag inte har tålamodet att vänta. Istället blir jag min egen läkare och experimenterar lite hit och dit. Som vanligt alltså.

Min inre, självutnämnde läkare (inte att förväxla med min tidigare omnämnda ”husläkare”) talar om för mig att mitt allt sämre mående kanske beror på mina antihormoner, Exemestan. Döm själv, här kommer lite smakprover från den digra bipacksedeln, avdelning biverkningar:
Sömnlöshet √, huvudvärk √, blodvallningar √, muskel- och ledvärk (inklusive artros, ryggvärk och inflammation och stelhet i lederna) √, trötthet √, aptitlöshet √, depression √, yrsel √, sömnighet √. Check på alla dem! Lägg därtill minst lika många ytterligare biverkningar som jag (tack och lov) inte känner av – än. Min inre, självutnämnde, olegitimerade läkare ordinerar därför att göra uppehåll med Exemestan i 14 dagar och se vad som händer.

Min inre läkare är min Gud, hon besitter en herrans massa sunt förnuft, för att inte tala om envishet. Henne tror jag på! Hon känner mig bättre än någon annan. Henne lyder jag utan tvekan. Jag tog därför min sista tablett onsdag morgon och idag fredag känner jag redan en lättnad i pannloben. Inbillning eller ren tillfällighet? Det vet jag inte. God tro kanske kan göra underverk. Det jag vet är att jag mått betydligt bättre i huvudet idag än jag gjort på flera månader. Men visst, i morgon kanske jag är nere för räkning igen. Även om jag just i morgon egentligen inte har tid med sånt, för i morgon är det dags för gåsmiddag. Här i mitt hem. I mitt kök.

Jag har aldrig tillagat gås förut! Har inte ens tänkt tanken. Och vid närmare eftertanke ska jag inte göra det denna gång heller. Själva gåshanteringen överlåter jag nämligen med varm hand åt väninnan, som har viss vana av dylika ting. Jag ägnar mig istället åt enklare sysslor som att koka potatis och morötter, värma den färdigköpta rödkålen och lägga upp svart vinbärsgelé i en liten skål. Det är min nivå på matlagning. Jag kan duka bordet också och är en hejare på att diska. Dessutom uppstår tydligen ett trängande behov av att städa ugnen, så det får bli söndagens uppgift. Det känns som en bra arbetsfördelning. Av den händelse lättnaden i pannan (min panna, inte stekpannan) bara är här på tillfälligt besök kan jag trösta mig med att ingen av mina uppgifter kräver någon större mental närvaro. Jag kan alltså med gott samvete vakna med gröt i pannan i morgon igen.

Gåsen beställdes i början av veckan och hämtades i eftermiddags. I hällregn traskade vi till butiken, med var sitt paraply. Bertil i tygskor. Ungdom, borde stavas Ung-Dum. Nåväl, när vi gjort våra inköp – 4,6 kilo gås, några kilo äpplen, morötter och potatis, samt en del andra mer eller mindre tunga saker – kommer ungdomen på att han ju måste in på Elgiganten och köpa kaffekokare till kompisen som fått egen lägenhet. Tack och lov är denna tant utrustad med en dra-maten-vagn, men ändå, det är tungt att dra när den är fylld till bredden med alla dessa tunga varor. Anledningen att jag ville ha med sonen till affären från första början var just att få hjälp med att dra hem den. Nu gick han istället och bar på sin kaffekokare, medan jag fick dra maten alldeles på egen hand. Det finns stunder när jag önskar jag hade körkort och bil…

Lyssnade på Mix Megapol i morse och förundrades över hur Gry Forsell gång på gång berättade att på söndag är det alla helgons afton… Ja jag säger då det. I morgon samlas i alla fall ett antal helgon här för alla helgonsfirande – med gås. Två flugor på smällen!

Annonser

6 thoughts on “Inbillning, tillfällighet, eller…?

  1. ”Jag tycker verkligen inte du ska chansa och avsluta behandlingen med Anastrozole! Gapa och svälj madame! :-)” – Känner du igen kommentaren?!? ;-)

    Jag är den första som kan skriva under på att det är jobbigt, men jag tar nog det hellre än att riskera återfall även om jag varit i tankarna att lägga av helt och hållet. Men känner du att du vill testa 14 dagar är det lugnt för halveringstiden är 40 timmar vilket innebär att det tar kanske 14 dagar innan antihormonpreparatet är helt ur kroppen. Sedan läste jag i någon artikel att själva effekten ligger i några år till forskarnas stora glädje och min djupa sorg. Eller…ja…effekten av själva medicineringen, jag hoppas att biverkningarna klingar av betydligt tidigare.

    Hoppas gåsmiddagen blev god.

    Kramar från ett snöigt bohuslän

    • Ditt minne är det då inget fel på. ;-) Tanken var inte att sluta helt, så du kan vara lugn. Men eftersom alla utredningar tar sån tid tänkte jag att jag bidrar med en egen undersökning för att se om det blir någon skillnad. Och om jag märker skillnad efter 14 dagar får jag ju kontakta onkologen för att höra hur jag ska fortsätta. Det finns ju andra piller… Men att må så som jag har gjort resten av mitt liv är inte ett alternativ tyvärr. Fortsättning följer!

      Gåsmiddagen avlöpte väl och alla var mätta och belåtna. :-)

  2. Tråkigt att höra, eftersom jag trodde att Exemestan var bättre. Letrozol var inte heller bra för dig. Ska du våga dig på Tamoxifen? Jag hoppas att du får en trevlig gåsmiddag. Bra att du har din trevliga väninna, som hjälper dig.

    • Hej Kristina!
      Ja jag har ju tyckt att Exemestan var så mycket bättre än Letrozolen och jag vet ju inte heller om det är Exemestan som är boven i dramat. Kände mest att jag måste testa något för att se om det blir någon skillnad. Egentligen är det väl snarare brist på östrogen som är den stora boven. Jag är inte alls sugen på Tamoxifen. Men, men, vi får se hur det här avlöper och så får jag försöka få tag i en onkolog med mina eventuella forskningsresultat så småningom.

  3. Jag bytte ut Letrozolen mot Tamoxifen och mår trots nya varianter på biverkningar i alla fall bättre. Hoppas du får ordning på det hela.

    • Jag är väldigt skeptiskt till Tamoxifen. Tycker de har värre biverkningar än Letrozol och Exemestan tillsammans. Kanske man mår bättre av dem, jag vet inte. Har just nu ingen lust att testa just Tamoxifen, även om jag vet att onkologerna gärna vill pracka dem på mig. Vi får se vad som händer. Just nu är det bara ett litet experiment för att se om det blir någon skillnad.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s