En riktig femfemma

Nu är det ett faktum. Jag är härmed en riktig femfemma. Det vill säga att från och med nu är jag närmare 60 än 50. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Födelsedagen passerade relativt obemärkt, en och annan hade koll, vilket är mer än jag själv hade när första sms:et kom 7.30 på morgonen. Jag lyfte förvånat på ögonbrynen och undrade vem fasen som kände behov av att störa mig så dags på dygnet och vad som kunde vara så viktigt att det inte kunde vänta till senare. Ännu mer förvånad blev jag när den som hade så bråttom gratulerade på ”den stora dagen”. Ups, var det idag, tänkte jag. Som sagt, en riktig femfemma.

På väg mot 60 alltså. Bara fem år kvar, men frågan är: kommer jag någonsin dit? Klart jag gör, säger förnuftet och alla klämkäcka och snusförnuftiga människor runt omkring mig. Jag är ju frisk nu. Släpp det. Tänk positivt. Tänk framåt. Mmmm, visst. Lätt att säga, desto svårare att genomföra. För hur jag än vänder och vrider på det, så har jag förstått att livet inte är självklart. ”Plötsligt händer det” och man är aldrig förberedd. Det är sånt som drabbar andra.

Men nu ska jag verkligen försöka glädja mig åt att det ser ut att falla på plats med en anställning från 1 november. Det var i grevens tid, för jag upptäckte att genom att slå mig ut på en praktikplats, istället för att fortsätta med sjukskrivningen, förlorar jag ungefär 2500:- i månaden på min redan låga inkomst. Det är helt sanslöst! Politikerna pratar om arbetslinjen. Om vikten av att få långtidssjukskrivna ut i arbete. Piskan viner. Sen straffas man med ännu lägre inkomst när man tar en praktikplats för att komma ut.

Är det konstigt att människor inte vill jobba? Var är incitamentet för att ta den där praktikplatsen? Var är moroten? Det borde ju vara precis tvärtom. En liten inkomstökning om man går ut i arbete, även om det bara är en praktikplats. Det är ju trots allt dyrare att jobba än att gå hemma rent generellt, eftersom det ofta tillkommer utgifter som t.ex. busskort, större behov av att se anständig ut etc. Dessutom utför man ju faktiskt ett arbete som arbetsgivaren har nytta av. Istället fortsätter man att sparka på den som ligger. Det man glömmer, i den skyddade politikerverkstaden, är att det finns en gräns för när den som ligger där söndersparkad inte längre orkar och förmår att resa sig upp. När skadorna är så stora att det tar år att repa sig. Om man någonsin gör det.

Nu ser det i alla fall ut som att det blir ett nystartsjobb. Något formellt beslut är inte taget än. Tror jag. Åtminstone har jag inte fått något besked. Men det skulle bara vara en formsak sa SIUS-konsulenten. Det är otroligt hur liten man känner sig i händerna på myndigheterna. AF och arbetsgivaren för samtal och förhandlar om mig som om jag vore en vara till försäljning. Vilken form av anställning är mest fördelaktig – för arbetsgivaren? Själv har jag inget att säga till om, som om jag vore omyndigförklarad. Inte ens lönen är förhandlingsbar. Sen får jag besked om vad man kommit fram till. Jag får vara glad att någon vill ha mig. Att jag kan få en fast punkt i tillvaron. Men tack och lov kom arbetsgivaren fram till att nystartsjobb var bättre än en utvecklingsanställning. Det är en klok man. :-)

Jag ska verkligen försöka uppbåda någon form av glädje. Rycka upp mig liksom. Även om det just nu känns som om jag är på väg längre och längre ner i ett avgrundsdjupt mörker. Tårarna trycker på innanför ögonlocken, men jag sväljer. Knuten i magen växer. Men jag sväljer och kör på. Jag är trött, jag har huvudvärk, jag kan inte tänka. Huvudet känns som om det är fyllt med helium och svävar en bit ovanför resten av kroppen. Jag vill saker, men kommer inte loss, apatin växer. Sitter ibland flera timmar framför datorn när jag kommer hem och gör absolut ingenting. Klickar lite här och lite där. Efter sjunde gången på Expressen på fem minuter kan jag konstatera att inget revolutionerande hänt i världen sen sist. Och så klickar jag vidare. Borde göra något annat, men kommer inte loss.

Blodproverna visade att min kalciumnivå förvisso ligger högt, men inte för högt. Så problemet låg inte där. Däremot tyckte ”husläkaren” (som alltså inte är en allmänläkare på vårdcentralen) att mitt kortisolvärde var för lågt. Det ska tas nya prover, men det går ju inte fort. Tålamodet börjar tryta. Jag vill inte vänta flera veckor. Skicka mig remissen. NU! Jag börjar också fundera över om det kan vara de antihormonella tabletterna som ligger bakom min allt större apati och oförmåga att tänka och glädjas åt det som faktiskt är positivt i mitt liv. Men vart ska jag vända mig med den frågan? Är det till onkologen eller vårdcentralen? Jag har ingen aning. Och vad säger man om man ska ringa och boka en tid? Jag har ingen aning om det heller.

Jag satt och letade på Google idag för att se om kanske någon annan har liknande erfarenheter tillsammans med Exemestan, men hittade inget om just det. Bara diverse bipacksedlar där depression står nämnt som en av biverkningarna. Däremot hittade jag en blogg som jag fastnade i. Det är så välskrivet och jag kände en omedelbar samhörighet. Hon sätter ord på mina tankar. Det känns så befriande att läsa att jag inte är ensam om hur jag upplever världen. Det finns fler med liknande reflektioner. Titta gärna in hos denna supermorsa.

Är allt bara elände? Nädå, det händer roliga saker också. Jag har ju fått jobb! Äntligen. Hösten har dessutom för ovanlighetens skull haft en hel del att erbjuda och almanackan har stundtals varit helt fulltecknad. Till exempel har jag precis varit på en spelning med Janne Schaffer! Det var häftigt. På lördag ska jag och väninnan ha gåsmiddag med kolonigänget. Det blir spännande, jag har aldrig gjort gås i hela mitt liv. Nästa lördag ska vi gå och se Kent på Malmö arena, något jag sett fram emot i flera månader nu. Bertil är ett riktigt Kent-fan och ska se dem hela tre gånger, i Malmö, Köpenhamn och slutligen avskedskonserten i Stockholm. Men jag ska se dem först! :-) Så visst händer det roliga saker i mitt liv, jag kan bara inte riktigt glädja mig åt dem.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s