Det känns som igår

Det har snart gått fyra år sen jag satt på bröstmottagningen en grå decemberdag och fick höra de mest fasansfulla tre orden jag någonsin hört, ”Du Har Cancer”. Hur det kändes går inte att beskriva, så jag tänker inte ens försöka. Att detta besked kom bara några månader efter att jag blivit uppsagd gjorde naturligtvis inte saken det minsta lättare, tvärtom. De kunde lika gärna skjutit mig på fläcken. Om knappa två veckor ska jag göra absolut sista fasen i denna långa, segdragna process. I morse låg nämligen den sista kallelsen på hallmattan! Den 28/9 klockan 14:30 ska jag infinna mig på Kristianstad lasarett för tatuering av vårtgårdar. Sen hoppas jag innerligt att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att få höra orden ”du har cancer” igen.

Det medföljer en del instruktioner och restriktioner i samband med detta lilla ”ingrepp”. Köp lokalbedövande Emlakräm, var en av dem. Varför det undrar jag, med tanke på att jag inte har någon som helst känsel i brösten. Vad kan göra ont? Och alla andra som tatuerar sig, har de Emlakräm? Har jag aldrig hört talas om, och då känner jag en och annan med tatueringar. Jag tror jag skippar den och får ta smällen om det visar sig göra ont. För övrigt tycker jag att om de anser att området behöver bedövas borde det väl ingå i vården? Vad blir nästa grepp? Köp din egen narkos på apoteket innan du ska opereras?

Drick ingen alkohol två dygn innan, och ät inte Treo, Dikofenak eller liknande. De två första dagarna efter får det inte bli blött överhuvudtaget, sen får man inte sola och bada två veckor efter heller. Med tanke på att vi närmar oss oktober kanske det inte är någon överhängande risk att jag blir sugen på just det. Hade kanske uppskattat en dusch innan jag går till jobbet, men det får bli kattvätt ett par dagar. Och så ska man ta det lugnt med träningen. Oh, nej, så ledsen jag blir…

Nästan fyra år har gått och det känns som igår. Och ändå inte. Det känns som ett annat liv. Någon annans liv. I en annan värld. För där och då dog en stor del av den Else jag och alla andra kände. Jag lärde mig vilka som verkligen brydde sig om mig – de var fler än jag någonsin anat – och vem som högaktningsfullt vände mig (och Bertil) ryggen. Som om sorgen jag bar på inte var stor nog som den var.

Jag förstod det inte då, men med en blick i backspegeln ser jag att under resans gång kämpade gamla Else inte bara för sin överlevnad, utan även för sin psykiska hälsa. Allt skulle vara som vanligt. Om och om igen försökte jag bevisa för mig själv och alla andra att jag kan, jag vill, jag ska, jag är samma person nu som då. En sanning med modifikation, för sakta men säkert dog gamla Else. Bit för bit försvann hon tills det bara fanns spillror kvar. Utåt sett pigg och glad, ”du ser frisk ut”, men på insidan växte osäkerheten och otillräckligheten. För att inte tala om ilskan, frustrationen, besvikelsen och sorgen.

En kämpaglöd jag inte trodde jag hade i mig tog över mitt liv för ett ögonblick. Att jag besitter en envishet av sällan skådat slag visste jag, men att jag skulle utvecklas till en rabiat och snudd på otrevlig person i många sammanhang trodde jag aldrig skulle hända. Innerst inne är jag nämligen fredligt sinnad och avskyr allt vad konflikter heter, även om jag ibland har ett lite hetsigt temperament. Men jag blev som en igel många gånger, hos vården, hos AF, hos FK och på några andra ställen av bara farten. Allt enligt devisen ”ingen ska trampa på mig mer!”

Den kämpaglöd jag hade har tyvärr också falnat. Nu finns bara askan kvar. Jag lever en dag i taget, känner inte att jag har något kvar att kämpa för. Luften har gått ur. Den viktiga frågan om arbete istället för praktik ligger inlåst i en låda. Nyckeln har försvunnit. Jag bryr mig inte. Är nöjd med en praktik. Blir det något så blir det, annars kvittar det. Lägger ingen energi på att fundera över framtiden.

Jag har blivit allt mindre flexibel i mina tankar om vad jag vill och inte vill, vad som är värt att lägga krut på. Jag har slutat bry mig om saker och har tappat mitt engagemang. Likgiltigheten har fått ett ansikte. Ljudkänslig har jag också blivit, jag fattar inte varför det ska vara hög musik precis överallt man kommer. Vet inte hur många gånger jag gått ut ur en affär utan att handla eller ens titta på varorna, för att det dånar outhärdlig musik ur högtalarna. Jag börjar känna mig som en riktigt tjurig gammal käring ibland.

Om två veckor är jag färdigbehandlad för min bröstcancer, då är brösten kompletta med alla tillbehör. Jag är sen länge utskriven från onkologen och känner mig utlämnad. Kroppen är som ett lapptäcke, med magen planterad i brösthöjd, inklusive blindtarmsärret. Längs med troskanten ligger ett stort ärr från kant till kant. Över ena nyckelbenet, i armhåla och på ena bröstet har jag röda prickar efter strålningen. Alla ärr synliga för vem som helst. Men längst in i själen sitter ett gigantiskt ärr som ingen kan se och därmed heller inte förstå. För jag ser ju pigg och frisk ut.

Nästan fyra år har gått och det känns som igår. Fast ändå inte. Det känns som om någon, likt Joe Labero, kommit och klippt av en bit av den lina som var mitt liv och nu försöker sätta ihop de två lösa ändarna. Men det går inte. Det fattas en bit på mitten och ändarna passar inte ihop. Den Else som finns idag är inte samma person som för fyra år sen. Innan de tre magiska orden. Jag känner inte igen mig själv. Det är svårt att acceptera. Förtvivlat försöker jag lära känna mitt nya jag, försöker förstå vem jag är och hur jag fungerar – om jag fungerar. Men jag är inte säker på att jag tycker om den jag har blivit. Och om inte jag kan älska mig själv, hur ska då någon annan kunna göra det?

Annonser

14 thoughts on “Det känns som igår

  1. Hej Else,
    Du beskriver en tillvaro som jag till mycket känner igen. Jag jobbar 60 procent, har inget större ansvar, glider omkring liksom… Innan cancer hade jag full styrning med klass och assistenter som jag var ansvarig inför.
    Nu är orken som den är och mina ambitioner ligger ej längre inom arbetslivet. Man är förändrad på djupet. Sedan dessa antihormoner som klubbar ner en i bottenläge,…..svårt att vara på topp med dem!!
    Du kastades in rejält i klimakteriet Else, och man känner sig inte särskilt charmig alla gånger :-P
    Barnen på förskolan får mig att må bra och jag känner livskraft! Mycket skratt och kärlek under dagarna
    Lycka till med ingreppet, snart är du klar med detta allt!!!!
    Skulle inte du på en liten resa?? Eller har jag helt blandat ihop allt 😀
    Stor kram till dig fina Du.
    Kram Annika

    • Jodå, det finns en liten tripp inplanerad och den närmar sig med stormsteg! :-) Det är skönt att ha den att se fram emot, även om jag inte ens kan glädja mig åt den så som jag gjorde förr åt en förestående resa. Ja, man är verkligen förändrad långt in på djupet, på alla plan. Trist men sant. Hoppas det blir annorlunda med tiden, så man än en gång kan ha en framtidstro. Kram!

  2. Oj vad jag känner igen mig Else, trots jobb och allt det där andra som för mig funkat bra, så känner jag så igen mig i din beskrivning, speciellt dem senaste veckorna. I allt elände är det ganska så skönt att få dela det med någon annan.
    Kramar i massor från en orkeslös till en annan

  3. Jag tror också att Emla är bra för när jag tatuerade mig så blödde jag praktiskt taget ingenting. Det kan ha haft med krämen att göra. Och du, om någon, vet hur hysteriskt det är när jag ska stickas…

    Jag kan bara instämma med dig om att man är inte samma person som före de ”magiska” orden!

    Varma kramar från Sibylla

  4. Hej ! De va längesen hoppas du haft en bra sommar ☺ du ska ta Embla kräm på fast du inte har någon känsel för tror de va blodflödet de hade med att göra jag tog ett tjockt lager på innan jag tog tåget till Malmö o de sa dom va bra kram Åsa 😘

    • Så du har fått dina vårtgårdar, blev det snyggt, tog det lång tid? Visst är det lustigt att du som bor i Kristianstad fick åka till Malmö medan jag som bor i Malmö ska till Kristianstad. Men det är väl Region Skåne i ett nötskal, den ene vet inte vad den andre gör. Tack för rådet om Emlakrämen, jag kryper till korset och har inhandlat detta nu. :-)

  5. Du beskriver bra den känsla, som kommer efter en sån här volta. Man blir aldrig som före, tålamodet är noll och ilska ligger strax under ytan.

    • Skönt att höra att fler känner så! Man undrar ju om man håller på att bli tokig ibland. Jag hoppas att det ebbar ut så småningom och att man kan återgå till någon sorts normaltillstånd som känns bra.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s