Nu eller aldrig

En dag kvar. En sista dag på denna eviga följetong. Min paus i livet. På måndag startar min praktik som jag innerligt hoppas leder till en fast punkt i livet. En anställning. En plats där jag hör hemma, där jag fyller en funktion, där man uppskattar mitt arbete. Men jag vågar inte längre hoppas. Jag vågar inte längre känna den där enorma glädjen. Jag har tappat tron. Tron på mig själv och tron på att det kommer att lösa sig. Istället har jag byggt upp en mur för att skydda mig själv från ytterligare besvikelser. Jag känner mig kall och hård. Det blir som det blir. Om det blir är det bra, om det inte blir så blir det inte och då skiter jag helt ärligt i resten. Jag orkar inte en gång till. Det är nu eller aldrig. Det bara måste bli bra. Det bara måste vara rätt denna gång.

Jag är hur som helst frisk som en nötkärna. Doktorn ringde ännu en gång i torsdags för att höra så allt kändes bra och förvissa sig om att jag kom ihåg att komma in på fredagen för att ta nya prover. ”Då ses vi” sa hon. ”Gör vi?” undrade jag och grävde djupt i mitt obefintliga minne. Så vitt jag kunde minnas hade jag nämligen ingen inbokad läkartid. ”Ja men du vill väl veta hur proverna faller ut” sa hon då. Jo, ja det ville jag förstås. Hon undrade vilken tid jag hade tänkt komma för att ta proverna och sa att hon skulle hålla koll på mig.

Mycket riktigt fanns hon i faggorna när jag satte mig i provtagningsstolen. Medan min lilla blodsdroppe analyserades tog hon in mig på en brits och klämde på magen. Den är fortfarande lite öm, men ingenting i jämförelse med för en vecka sen. Därefter ställde hon sig vid den lilla manicken som analyserade blodet och väntade tills det var klart. Och så kom hon ut med en liten lapp, HB 136 och CRP 6. ”Du mår precis lika bra som du ser ut att göra”, sa hon och sen fick jag gå hem. Jag bara älskar alla på min vårdcentral! De är fantastiska.

Igår fick jag fint besök. Sonen, som för tillfället praktiserar livet som ungkarl i farmors lägenhet, kom hem för att äta middag och tvätta sina kläder innan han begav sig vidare ut för avslutningen på Malmöfestivalen. Måste erkänna att det inte bara är han som njuter av livet utan mammas vakande öga, utan även mamman som njuter av ett liv utan bekymmer om sonens välmående. För hur det än är, hur vuxen han än blir, så känner jag alltid ett ansvar för honom och en oro över att han bara tycks bli tunnare och tunnare på grund av allt för dåliga matvanor. Men det jag inte ser har jag inte ont av. Således är dessa två veckor när farmor är utomlands en bra paus för oss båda.

Annonser

4 thoughts on “Nu eller aldrig

  1. Hej Else! Skönt att läsa att du mår bättre. Jag vill önska dig jätte stort Lycka till inför morgondagen!! Hoppas för din skulle att det bli jättebra! Jag hoppas snart vi kan träffas. Ha så bra! Och LYCKA TILL! Många kramar från Carina

    • Tack Carina! Faktum är att jag kommer att jobba tvärs över gatan från ditt jobb… typ 50 meter bort. Så det kanske kan bli en lunch en dag. :-)

  2. Hej Else,
    Skönt att alla provsvar var bra.!
    Jag tror att du har rätt inställning när det gäller din nya arbetsplats. Gör dig inga förväntningar, låter krasst men sådan inställning intar jag ofta numera. Det blir liksom lugnare då,, ett tomt blad liksom… Sedan kan man upptäcka att det blev hur bra som helst.. Fast på ett annat sätt än om man själv hade suttit i sin egen tankesmedja..
    Nu håller jag hoppet högt och önskar dig en spännande dag i morgon. Håller tummarna som vanligt 🐸
    När det gäller stora barn så är det underbart när man kommer en bit ifrån varandra, bra att Bertil får testa på hos farmor!
    Sedan är man alltid mamma och med det starka band. Men det är härligt att se att de är flygfärdiga och kapabla!
    Lycka till nu!
    Stor kram Annika

    • Ja det blir spännande, känns väldigt nervöst och jag hoppas innerligt jag har flackat klart nu och kan få lov att landa i det här. I lugn och ro, i min egen takt. Ska bara försöka att slå av på takten lite eftersom jag har en tendens att tro att jag ska kunna allt direkt och bli besviken på mig själv när det visar sig att jag inte riktigt orkar. Visst är det med viss stolthet man ser att man lyckats lotsa sin son genom livet och se en flygfärdig och synnerligen kapabel ung man. :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s