Närstående

Jag fick för någon månad sen frågan från en tjej, vars väninna skulle genomgå cellgiftsbehandling, vad jag trodde om att hon i egenskap av väninna skulle raka av sig håret som en sympatihandling. Det var förstås en otroligt vacker tanke och gest, men mitt omedelbara svar var nej, absolut inte! En sådan handling skulle bara gett mig dåligt samvete ovanpå allt annat. Det finns andra och mycket mindre drastiska saker man kan bidra med. Tanken på att skapa en sida med lite tips för närstående började därför gro. Jag lägger det både som ett inlägg här, och som en egen sida i menyn ovan.

Att vara närstående till den som drabbas av cancer är nog minst lika påfrestande som att själv bli drabbad. Fast på ett annat sätt. Oavsett om man är nära anhörig, vän eller kollega så är det svårt att stå vid sidan och inte kunna påverka, eller ens veta hur man ska bete sig. Vågar man fråga? Vågar man skoja? Vad är lämplig och vad är olämpligt?

Det finns såklart inga ”rätta” svar på alla dessa frågor, vi reagerar alla olika, men jag vill i alla fall skriva om hur jag tänkte och tänker kring det här.

Jag har kommit fram till att det nog krävs en hel del mod hos den närstående. Modet att våga fråga, våga lyssna och prata om det obehagliga, våga visa känslor och gråta tillsammans. Våga se och bekräfta att någon som står en nära är allvarligt sjuk. Men också att våga vara som vanligt, våga skoja och ha kul ihop under resans gång. För det är ju så att även om man fått cancer är man fortfarande samma människa som vill göra vanliga saker, inte bara vara sjuk. Man behöver skratta också, kanske mer än vanligt till och med. Livet går vidare och man vill verkligen vara en del av det. I den mån man orkar och kan.

När jag fick mitt cancerbesked rasade min värld samman, såklart. Det gör den liksom för alla som får ett sådant besked. På den tiden hade jag fortfarande ett jobb och jag sms:ade min chef och talade om vad läkaren sagt. Då frågade hon om jag ville berätta själv för kollegorna eller om jag hellre ville att hon skulle göra det. TACK! Det var så skönt att slippa göra det själv. När jag kom tillbaka till jobbet (för jag gick naturligtvis dit) visste alla redan och det var så skönt att slippa behöva berätta detta själv. Istället blev jag mottagen med en massa kramar och tårarna fick fritt utlopp. Det var precis vad jag behövde just då.

Tips 1) Detta kan överföras till alla situationer. Får du veta att en anhörig/vän har cancer, ställ frågan om du ska berätta vidare eller om hon själv vill göra det. En del människor vill man kanske själv berätta för, oftast de som står en allra närmast, men att slippa ringa runt till alla man känner kan vara en första hjälp.

Tips 2) Spara på floskler! Man är inte hjälpt av kommentarer som ”Du klarar det här, du är så stark”. För det vet du inget om, du är ingen läkare och inte ens läkarna kan lämna några garantier. Att ständigt tala om att ”Du ser pigg och frisk ut” blir till slut en belastning. I början reagerade jag inte så värst på det, man vill ju gärna se pigg och friskt ut. Men till slut var det inte roligt att höra det jämt och ständigt. Det är inget man säger till folk i vanliga fall, så varför påpeka det till en som är sjuk? Vad hjälper det för övrig att se frisk ut, när man är trött och trasig på insidan? Och vad förväntar sig folk egentligen? Att man ska gå runt och se sjuk och glåmig ut varje dag? Ställ istället frågor som ”Hur mår du?”, ”Hur går det?”, ”Hur känns det?”. Det öppnar för dialog. Kanske du får ett positivt svar och kan kontra med att du tycker vederbörande ser pigg ut. Eller så får du veta precis hur det är, inte hur det ser ut att vara.

Tips 3) Våga fråga! Faktum är att den som frågar oftast får svar. Som sjuk går man nämligen inte runt och berättar hur man mår och vad som händer, bara så där. För man vill inte klaga, man vill inte lägga sordin på stämningen, man vill inte vara sin sjukdom. Men om någon frågar berättar man gärna, mer eller mindre utförligt, för då finns det ett intresse. Det värsta som finns är att bli betraktad som elefanten i rummet ingen vågar prata med. (Egentligen är det väl så alla är, oavsett sjukdom/krämpor. Även om man har magsår, halsfluss, ont i ryggen, handleden, axeln eller vad som helst så går man ju inte ständigt runt och pratar om det. Men om någon frågar så svarar man. Att ha drabbats av cancer är i mina ögon ingen skillnad.)

Tips 4) Våga skoja! (även om sjukdomen) Tassa inte på tå. Vi behöver skratta och ha roligt, kanske extra mycket just under en tung period. Många tror att det är tabu att skämta med en sjuk, särskilt om sjukdomen. Men jag har mött flera bröstsystrar och alla säger samma sak. Det är så skönt att träffa likasinnade för då vågar man skoja om och skratta åt det man går och har gått igenom. Fnissa åt protesen som halkade på sned. Fnissa åt fjunen på hjässan eller när man tappade peruken/protesen i toalettstolen. Det händer en del dråpliga saker på vägen som man mer än gärna delar med sig och skrattar åt.

Tips 5) Vänta inte på ett livstecken, hör av dig själv! Säg inte bara till din vän att ”hör av dig om du behöver hjälp eller bara vill prata” för det kommer med största sannolikhet inte att hända. När man är sjuk är det nämligen väldigt svårt att ringa upp en pigg och glad vän och säga ”du jag mår skit idag och behöver gråta”. När man ligger där och är utslagen eller bara ledsen kan det kännas som ett oöverstigligt hinder att lyfta luren, för man vet inte vad man ska säga.

Under denna period är det du som vän/anhörig som får höra av dig, oavsett om det är ett samtal, mail eller sms. Det betyder mycket att veta att det finns folk som tänker på en och bryr sig. Men respektera också om den sjuke säger att det inte finns ork just då att prata. Erbjud konkret hjälp beroende på vad du tror du kan bidra med. Kom t.ex. och laga mat någon dag. Erbjud att ta hand om barnen, handla, städa, tvätta, skjutsa eller att följa med till läkare, men respektera ett nej. Lyssna av, våga fråga. Men visa att du finns där, vänta inte på samtal om hjälp!

Tips 6 ) Även om din vän/närstående är sjuk betyder inte det att du inte får lov att beklaga dig över en värkande fot, en taskig dag på jobbet, eller ett sår som inte vill läka. Man behöver inte tänka att man inte vågar beklaga sig för att vännen har det ju så mycket värre. Var och en har sina problem och svårigheter och de blir inte mindre för att någon annan har det värre.

På det stora hela, var som vanligt! Behandla din vän som du brukar. Krångla inte till det. Om din vän hade brutit benet hade du säkert frågat hur läkningen fortskrider, eller om det gör ont. Hade hon haft influensan hade du kanske hjälpt till att handla hem lite mat och mediciner. Det är ingen skillnad om man får ett cancerbesked. Tvärtom, då om någonsin behöver man verkligen omtanken från sina nära och kära.

Det här är som vanligt mina helt egna reflektioner, det stämmer säkert inte för alla. Men det kanske kan vara en vägledning när man plötsligt står inför en situation som man inte riktigt vet hur man ska hantera. Är du osäker fråga vännen om vad som känns bäst för just henne. Fundera över hur du själv skulle velat ha det om det var du som drabbats.

Om någon har något att tillägga som jag inte har tänkt på, eller har frågor (eller högljudda protester) kring det här, lägg gärna en kommentar.

Annonser

11 thoughts on “Närstående

  1. Hej!
    Jättebra skrivet. Får jag använda din text i ett Facebook inlägg och referera till dig eller länka till din blogg?
    Hälsningar
    Anna-Maria

  2. Hej Else,
    Så bra skrivet och sammanfattat gällande en svår fråga. Jättebra att du har lagt ut det på din blogg. Jag tänkte själv mycket på detta när min bästa kompis blev sjuk i en mycket svår cancer, mycket av det du beskriver kom jag fram till på egen hand. Sedan att följa henne mot slutet var en annan erfarenhet.
    Sedan blev jag själv sjuk. Men allt du skriver är så klokt och riktigt i min värld.
    Stor kram kära Else

    • Tack Annika! Egentligen är inte svårare än att försöka tänka efter hur man själv skulle vilja ha de om man blev sjuk. Hoppas allt är bra med dig! Kram

  3. Fint skrivet Else och jag instämmer.
    Det är ingen lätt sak att bemöta sjukdom som förknippas med dödlig utgång men mitt i allt detta tänkande ”hur” man ska bete sig finns ju den lilla människan,både den som är sjuk och den som står bredvid.Tänk om alla bara kunde försöka var sig själv ändå och ta varje ögonblick som det kommer,med gråt,med oro,med sorg,med skratt-att våga visa känslor och sitt rätta jag.
    Det är svårt,mycket svårt för många.Tyvärr.
    Minns att jag själv bara önskade att allt skulle vara så mycket som möjligt ”vanligt” eftersom cancern vände upp och ner på tillvaron.
    Kram Gerd

    • Tack Gerd! Ja det är svårt med den här sortens sjukdom. Det kan inte vara lätt att stå vid sidan och inte veta hur det ska gå. Men som du säger, en del krånglar till det alldeles för mycket istället för att bara vara där, stötta och vara som vanligt och våga fråga om det svåra.

  4. Hej Else, Bra reflektioner. Jag måste säga att jag har stött på en del konstiga kommentarer under min sjukdomstid. Den värsta var nog när kuratorn på sjukhuset frågade mig: Hur långt tid har du kvar? Inte vet jag sade jag och gick aldrig dit igen av förklarliga skäl. Att hela tiden höra att man ser pigg ut är också påfrestande. Att få hemskickat en vacker bukett blommor är aldrig fel eller en hembakt kaka eller dylikt. Det behövs inte så stora ting bara en välvillig handling eller fråga. Om jag är i ett sällskap där ingen vet att jag varit sjuk känns det också skönt. Jag talar inte om min cancer i onödan. Trött på alla kändisar som skriver om sin cancer i detalj. Orkar inte läsa om dessa hemska historier. Häls kristina

    • Tack Kristina! Precis som du säger, man går inte runt och pratar om sin cancer i onödan, varken nu när det är över, eller då när det pågick. Därför tycker jag det är viktigt att de närstående vågar ställa frågor. Men du, den kuratorn borde du anmält! Det måste vara grovt tjänstefel. Förstår att du inte gick dit igen!

      • Tack för svar. Det är jobbigt att läsa tex artiklar i Expressen om cancersjuka.,En irländsk skådespelerska påstår att hon är död om fem år eftersom cancern spridit sig till lymfkörtlarna. Då tillhör jag också en av dem. Jag vet att man måste läsa med en nypa salt. Men ändå skulle avråda ifrån att läsa dessa historier eftersom cancern är individuell från person till person.

        • Håller med, man orkar inte ta in allt som skrivs. Ingen vet någonting i den här frågan. Ingen vet något om framtiden. Ingen. Därför väljer jag att inte läsa alla dessa artiklar. Jag tror inte på några rön om att äta si eller så för att hålla sig frisk och allt annat de ständigt matar oss med. Har också valt bort alla grupper och sammankomster med andra drabbade. För att skydda mig själv. Ju mer man hör och läser, desto oroligare blir man. Du har helt rätt i att cancern är individuell från person till person och det som är rätt för en är helt fel för någon annan. Kram!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s