Alla dessa ursäkter

Varför upplever inte jag en eufori av att träna? Överallt läser man om hur folk älskar att ge järnet tills de nästan svimmar, de älskar när svetten rinner och flåset är på max. För att inte tala om att de mår sååå bra efteråt? De formligen svävar ut från gymmet, pigga och redo att ta sig an livets utmaningar – och längtar redan till nästa gång. Jag fattar det inte! Och ska jag vara ärlig så tror jag inte på det heller.

För det första hatar jag att svettas! Det har jag alltid gjort, går till exempel aldrig in i en bastu, så redan där har man förlorat mitt intresse. För det andra upplever jag inga positiva känslor när jag blir andfådd, tvärtom, jag har aldrig njutit av att plåga mig själv. För det tredje känner jag ingen skillnad på mitt humör före och efter träningen. Jag har gjort min plikt, that’s it.

Visst märker jag att jag fått lite bättre kondition, det går alldeles utmärkt att stå 10 minuter på crosstrainern. Även när den är i rörelse. När jag började i september förra året orkade jag knappt tre minuter, vilket jag inte riktigt kan förstå med tanke på hur mycket jag både cyklar och promenerar. Men visst har det hänt något. Jag känner också mina magmuskler idag, något jag aldrig gjort förut under hela min livstid. Så jag erkänner. Det är skillnad nu mot då. MEN det är inte ett förbannat dugg roligt för det!

När jag började jobba var träningen det absolut första jag gjorde avkall på. Utan att tveka, det gick per automatik. Sånt fanns det inte tid för, ansåg jag. Trots att jag slutade klockan 12. Trots att det rör sig om futtiga 45 minuter, två gånger i veckan. Men jag var trött och hungrig när jag kom hem. När jag ätit och vilat hjärnan en stund hade jag tappat farten helt och var följaktligen inte det minsta sugen på att gå iväg och träna. Om man ska tro allt man läser så borde jag istället gått och tränat varje dag eftersom man tydligen blir piggare av det. Å andra sidan tror jag inte på allt jag läser. Det kommer alltid nya rön om saker och ting, så att bry sig om det är bara slöseri med tid och energi. Återkommer till det.

Det enda jag fortsatt med är min mediyoga, men det beror förstås på att den tiden måste jag boka i förväg och då finns inget utrymme för tankar som ”jag orkar inte”, eller ”jag gör det en annan dag”. Jag hade så klart kunnat passa på att träna efter yogan, men då är kroppen sådär skönt slö och avslappnad att det känns som en dum idé att abrupt väcka den med 10 minuters crosstrainer. Tyvärr har tjejen som leder mediyogan haft ledigt några gånger och ställt in, så det har liksom inte blivit någon regelbundenhet med det heller.

I torsdags började utejympan nere vid stranden. Den skulle vi gå på i år! Förra året kom vi inte igång. Först var det för kallt, det var blåsigt, det regnade, sen kom värmen och det var för varmt och sen blev det plötsligt ”inte lönt”… Nåväl jag och väninnan har sett fram emot årets upplaga av utejympan och stod i startgroparna. Besvikelsen blev därför stor (nåja) när jag kollade schemat och upptäckte att just i torsdags var det ”fel” ledare, henne orkar vi helt enkelt inte med. Hon är glad och trevlig, men ack så rörig. Hon vill för mycket på en gång och jag hinner inte med. Precis när jag börjat fatta hur jag ska röra mig, fått alla ben och armar att koordinera sig, så har hon börjat på nästa moment. Fullt ös medvetslös. Det är inte ens lönt att gå dit. I morgon är det en bättre ledare, men det finns risk för regn och jag plaskar inte runt i det våta gräset. Alla dessa ursäkter för att inte träna! Jag är bra på dem, de kommer liksom av sig själv utan att jag behöver anstränga mig.

Jag kan dock glädja mig själv med att jag nu försöker återuppta min träning på gymmet, där jag varit två gånger veckan som gick. Trodde det skulle vara segt att börja igen, men blev väldigt förvånad över att jag klarade mina 10 minuter på crosstrainern utan större problem. I morgon är det näst sista passet med mediyoga. Och så är det dags för utejympa – om det inte regnar förstås.

Till sist, på tal om att tro eller inte tro på allt man läser. I våras hade Cancerfonden en kritiserad, numera nedlagd, kampanj ”Säg nej till cancer” som byggde på att en tredjedel av all cancer kan förebyggas genom sunda livsstilsval. Frågan är vad som är sunda livsstilsval? Ena dagen är ett livsmedel farligt, nästa dag har de kommit på att det inte är så farligt ändå. Till exempel det här med ägg och kolesterol.

Tidigare ansåg forskarna att man skulle minska sitt intag av kolesterol via maten eftersom ett högt kolesterolvärde i blodet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Nu vet man att det kolesterol vi får i oss med födan påverkar kolesterolhalten i blodet mycket lite. Källa Svenska ägg.

Ofta handlar det om forskningsresultat som visar att om man äter ditt eller datt ökar risken för cancer. Eller så kan man minska risken för cancer med ett annat livsmedel. Jag läser aldrig dessa rön, för om man ska tro på och leva efter allt som skrivs skulle man bli helt snurrig. För ett tag sen läste jag ett bra debattinlägg på sydsvenskan.se i frågan, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Den kan du läsa här >>

Annonser

9 thoughts on “Alla dessa ursäkter

  1. Önskar jag kunde komma med något riktigt toppenråd… Men nää..jag förstår dig alltför väl ;) Jag fullkomligt avskyr att bli svettig och andfådd. Promenader i hyfsat snabbt tempo är så långt jag kan sträcka mig. men vem vet? Någon dag..kanske…. ;)

  2. Du kanske är litet deppig helt enkelt. Det är därför du inte tycker gym är kul. Jag känner likadant just nu. Hälsningar kristina

  3. Håller med dig fullständigt! Jag är en så kallad grundlagt person. Jag skaffade hund, vuxen uppfostrad och klar. Nu kommer jag ut flera gånger om dagen i ur och skur. Rekommenderas! Går bra med katten också.

    Kram
    Mariana

  4. Alla dessa kostråd och förmaningar gäller de flesta sjukdomar. Är du hjärtsjuk eller har någon annan sjukdom får du exakt samma råd, Jag tror på att man kan äta och dricka allt, men med måtta.
    Träning är också bra, men även det ska göras med måtta. Och så ska man aldrig träna med något som inte är roligt, för det är då man börjar förhandla med sig själv och det är då soffan vinner. Gör något som du tycker är roligare och som du känner dig motiverad av.

    Kramar från Bohuslän

    • Jag är som tjuren Ferdinand, jag tycker bättre om att sitta på balkongen med en bra bok. :-) Har inga problem att motivera mig till dylika aktiviteter. Jag tycker inte och har aldrig tyckt om någon form av motion, främst för att man aldrig kommer ifrån att det innebär att man svettas. Så jag får nog tyvärr bita i det sura äpplet och gå till gymmet.
      Kul att höra från dig! Hoppas allt är bra med dig.
      Kram

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s