Varför är det så?

Jag ser pigg och frisk ut. Jag känner mig frisk, jag mår bra, jag är pigg och glad, jag är cancerfri. Jag vill, jag ska, jag måste, men min hjärna verkar vara full av gelé. Jag stirrar på uppgifter, jag försöker organisera mig, jag försöker förstå vad man förklarar för mig, men det är tomt, fågelholken har fått ett ansikte. Det går inte in. Jag förstår inte. Jalusierna går ner med ett rassel. Den röda varningslampan lyser. Kvar finns inget annat än en trögflytande sirap.

Jag inser motvilligt att jag fortfarande tycks vara drabbad av ”chemo brain”, eller översatt till svenska; cytohjärna. För den oinvigde kan det kanske något förenklat beskrivas som känslan av Jetlag, det finns det kanske någon som kan relatera till. Det går helt enkelt oerhört långsamt för mig att lära mig nya saker. Jag brukade vara snabb, snabbast – någon kallade mig iller – men nu går det med snigelfart. Jag har svårt att förlika mig med det.

Och så vill de att jag börjar jobba 75% om en dryg vecka… En av mina väninnor frågade lite chockat ”o du sa ja bara så där?” Underförstått att det borde jag kanske tänkt över först. Hon känner mig uppenbarligen bättre än jag själv gör. Hon hade nog rätt. Det som först var lyckan har sakta utvecklat sig till skräck och ett lätt illamående kommer krypande. Kommer jag verkligen att orka det redan? Är det kanske bättre att fortsätta på halvtid några månader och försöka lära mig lite i taget? Jag vill inte ha fler bakslag för att jag pressar mig själv för hårt i tron att jag klarar det. Jag har ju en tendens att vilja visa mig på styva linan och bevisa att jag duger. Vad säger de om jag backar nu och säger att jag vill fortsätta på halvtid några månader till? Har de tålamod till att vänta på att jag är redo? Kommer jag att kunna lära mig? Ja, det är jag övertygad om – om jag bara får ta den tid det tar.

Frågan är, kommer jag någonsin att orka jobba mina 75% igen? Jag vill ju verkligen det. Varför är det så svårt? Varför kan man inte bara vara frisk nu och vara som vanligt? Jag vill inte vara så här! Och ingen förstår, för på ytan ser man ju pigg och frisk ut. I vardagen fungerar jag alldeles utmärkt. Det hade varit lättare med ett brutet ben. Ska träffa min SIUS-konsulent på onsdag, så får vi se vad hon säger.

På tal om väninnor. Alla som har en ”bästa väninna” räcker upp en hand. Troligtvis de flesta tjejer, kvinnor, har en så kallad bästis. En som förstår vem man är. En som nästan blivit en del av familjen, som en syster. En man kan resa ihop med. En man delar intressen med. En som man alltid kan ringa till och prata med, när som helst. En man kan diskutera allt med. Jag har i alla fall en sådan väninna. Bland alla mina vänner finns det en som står mig närmare än alla andra. Vi är som Humle och Dumle, eller Knoll och Tott. Det känns skönt.

Vi är egentligen ganska olika varandra och inte alltid överens om allting, men vi har roligt ihop. Vi har många gånger skrattat åt oss själva när vi sitter där på en bänk på Jägers. Två medelålders, kortklippta kvinnor i skinnjacka, jeans och bekväma skor – med travprogrammet och en penna i högsta hugg. Dessutom med var sitt glas öl på asfalten mellan fötterna, hon med en cigarett i handen, eller en snus under läppen. Åh, så kvinnliga vi är, säger vi och skrattar högt. Många stolliga upplevelser har vi haft tillsammans, som till exempel att gå på hårdrockkonsert på mors dag trots att ingen av oss lyssnar på hårdrock. Varför vi var där är en helt annan historia och oväsentlig i sammanhanget.

Men något verkar konstigt med vårt ”förhållande”. I andras ögon. Av någon outgrundlig anledning blir vi betraktade som ett par. Alltså som ett par i meningen att vi har ett sexuellt förhållande. Varför är det så? Vi kramas inte, vi pussas inte, vi håller inte varandra i handen. Ändå tycks folk ha en förutfattad mening om vår vänskap. Jag lovar, OM vi hade varit kärestor så hade vi garanterat inte smugit med det. Varför skulle vi göra det?

Varför kan man i dagens samhälle inte ha en bästa väninna utan att någon ska spekulera och insinuera någonting annat? Varför ska allt sexualiseras? Är det för att vi är singlar sen många år och vi båda vid olika tillfällen har uttalat att någon ny man i våra liv är vi inte intresserade av? Faktum är ju att det är just för att vi båda är singlar som vi umgås så mycket. Vi har tiden till det, något vi inte hade haft om någon av oss varit i ett förhållande. Jag är nöjd med mitt singelliv och har ingen som helst lust att anpassa mig till en annan människa igen, varken man eller kvinna. Måste man vara tydlig med det?

Måste det finnas en speciell orsak till att man väljer att leva ensam som kvinna? Måste man förklara det valet? Kan man inte bara få lov att vara nöjd med att få rå sig själv? Måste man tvunget åtminstone vilja ha en man i sitt liv när man lever som singelkvinna för att betraktas som ”normal”? Och framför allt, varför känns det så viktigt – för andra? Jag blir så trött!

Annonser

7 thoughts on “Varför är det så?

  1. Hej Else! Det är första gången jag skriver på din blogg. Du är väldigt bra på att beskriva hur du mår. Det tog ett halvår för mig att få tillbaka livslusten. Jag sökte på biverkningar av Letrozol och fann din blogg. Tack för att du kan sätta ord på upplevelsen av kroppen när man inte känner igen den. Idag har jag tagit L sedan december och nu känns det bättre. Ge inte upp arbetslusten den kommer tillbaka.

    • Tack Bodil, för dina vänliga ord! Det är svårare än man tror att komma tillbaka till ett normalt liv. Är det inte det ena så är det det andra som sätter käppar i hjulet. Letrozol är ett rävgift! :-) Jag ger inte upp, jag tar bara en ofrivillig paus – igen.

  2. Jag började jobba halvtid efter ett års sjukskrivning. Det som tidigare gått som en dans krävde maximal koncentration och jag måste lägga mig när jag kom hem. Fixade inte att trappa upp. Som tur var skulle jag snart gå i pension och sista månaderna plockade jag gammal semester. Jag opererades i man 2014 och fortfarande kräver alla saker jag skall gör maximal koncentration. En del beror nog på efterverkningar av cellgiftet men mycket nog på antihormonerna. Bilkörning kräver maximal koncentration och det är mycket där jag efteråt upptäcker att jag skrivit upp fel tider eller inte har en aning om vad vi bestämt. Ta inte i för mycket, kanske skall du ompröva ditt beslut att gå upp i tid och be att få avvakta. Kropp och själ blir helt kvaddade av en sådan här resa och man blir aldrig densamma, men kanske måste man vara lite förlåtande mot sig själv och skynda långsamt. Lycka till.

    • Tack. Ja det är otroligt hur länge man är påverkad av dessa behandlingar. Men du har säkert rätt att antihormonerna hjälper till att man är seg i skallen. Man vill så mycket, men måste kanske snart inse att det aldrig kommer att bli som det var tidigare.

  3. Hallå där, stopp och belägg! Bara för att du ska vara på jobbet 75% så ska du inte jobba 6 timmar om dagen! Jag tror du gör misstaget att förväxla arbetstid med prestationstid. Du ska inte, kan inte, prestera i sex timmar varje dag, även om du ska vara där 6 timmar varje dag!

    I arbetstiden ingår nämligen så mycket mer än bara prestation. Den extremt viktiga ställtiden t.ex. Den kloka Bodil Jönsson http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=3105386 har skrivit och pratat mycket om tid, hon säger bl.a. att ”Ställtid innebär tid att ställa i ordning, ställa av och ställa om. Också i ditt inre. Det mesta blir bättre gjort och roligare om du får den ställtid du behöver.”

    Du måste ha ställtid på jobbet, på arbetstid, och till en början kommer mycket tid att bli ställtid. Det är ju mycket som ska ställas om i hjärnan, inte bara i pärmarna.

  4. Känner så väl igen mig! Ville så gärna jobba. Och orka som innan. Resultatet blev skit!

    Cytohjärnan är definitivt kvar! Och jag tog ut mig direkt. …..Så mitt tips Else. Var rädd om dig. Ta ett steg i taget. Låt dig vila mycket!!!!

    Allt gott till dig!

    Kram. Yvonne

    • Tack Yvonne! Det är svårt att anpassa sig till ett nytt liv man själv inte valt. Men jag börjar motvilligt lära mig att lyssna på kroppen och inte ta i mer än jag orkar. :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s