Tio, nio, åtta, sju…

…sex dagar kvar av min olidligt långa och synnerligen ofrivilliga ”ledighet”! Idag har jag varit hos min blivande arbetsgivare och skrivit på anställningsavtalet. En stor sten har fallit från mitt hjärta och jag hoppas innerligt att detta är platsen jag kan stanna på tills pensionen knackar på dörren.

På måndag börjar mitt nya liv. Tre år och fyra månader har jag levt i ingenmansland. Mitt liv togs ifrån mig, först jobbet, sen hälsan. Det sistnämnda var en parentes i mitt liv, hälsan fanns det nämligen proffs som tog hand om åt mig. Jobbsituationen har däremot ätit upp mig inifrån, det vet alla ni som följt mig här på bloggen. Det har inte gått en enda dag utan att jag har funderat över om jag någonsin kommer ut i arbetslivet igen. Det har inte gått en dag utan att jag har läst platsannonser minst 10 gånger/dag. Varenda morgon, varenda kväll har tankarna funnits där om min icke-existens. För utan arbete är man ingen. Man är ingenting värd. Vart du än vänder dig kommer frågan ”hur går det på jobbfronten?” eller när man träffar nya människor ”vad jobbar du med?”. Och så ska man förklara och försvara. De oförstående, tvivlande blickar man möts av säger mer än tusen ord. Jag har känt mig som en parasit. Trots att jag faktiskt jobbat och betalat skatt i hela mitt vuxna liv har jag känt mig som en snyltare på samhället.

Jag har slagits för mitt liv och mina rättigheter. Inte bara inom sjukvården och på AF/FK. Jag har kämpat för att få hjälp och stöd. Jag har fått stämplar som ”psykiskt instabil” av arbetsförmedlare när jag suttit och gråtit över en hopplös situation och skickats till arbetspsykolog, KBT, socialkonsulent och jag vet inte allt. För att slutligen kodas som funktionsnedsatt och placerad hos SIUS. Nu blev SIUS-konsulenten mot alla odds ändå den som räddade mig från livet som arbetslös, men ändå.

Jag är trött på att kämpa, jag är trött på att slåss, nu vill jag bara vara jag. En i grunden väldigt snäll, ödmjuk och timid person. (Ja, jag vet att ingen tror mig.) Jag vill jobba, leva mitt liv och känna att jag är värd något och fyller en funktion i samhället. Dessa drygt tre åren vill jag lägga till handlingarna, in i arkivet med dem och kasta nyckeln. Snart. Jag har två besök hos sjukvården kvar. Förhoppningsvis kommer snart kallelsen till tatuering av vårtgårdar och även kallelsen till bentäthetsmätning. När det är gjort vill jag bara se framåt. I oktober ska jag och väninnan fem dagar till Barcelona och senare i höst har vi lyckats få biljetter till en av Kents avskedskonserter i Malmö. Äntligen har jag något att se fram emot.

Mitt liv som ”vanlig Svensson” är inte särskilt intressant. Därför kommer jag med största sannolikhet att lägga ner bloggandet när brösten är färdiga. Min tid som offentlig person måste få ett slut. Jag har liksom inte mer att berätta. Kanske det kommer något inlägg då och då, om det händer något extra kul, men på det stora hela känner jag mig färdig med bloggen nu. Den har varit min ventil under denna jobbiga period och så här i efterhand är jag glad att jag haft den, för nu har jag allt dokumenterat. Jag hoppas att mina erfarenheter i cancerbranschen kan komma andra tillgodo som kommer efter mig.

Men än är det inte slut, jag ska börja nytt jobb på måndag! Det blir nog en eller annan rapport kring det. Och så ska ju brösten färdigställas också. :-)

Annonser

6 thoughts on “Tio, nio, åtta, sju…

  1. Hej Lycka till i nya jobbet. Jag tycker du skall ge ut din blogg i bokform, är säker på att du skulle få sälja många exemplar. Det gäller att hitta ett bra förlag. Jag tycker själv att jag har haft stor nytta av de erfarenheter du delgett. När man fått ett besked och påbörjar behandlingen söker man desperat efter någons erfarenheter eftersom vårdpersonal är så sparsam med information om vad man kan förvänta sig i behandlingen. Ibland får man känslan av att de mörkar t.ex om biverkningar. Då är det skönt med någon som är ärlig.

    • Tack Åsa! Jag blir alltid lika glad när jag läser att någon haft användning av mina erfarenheter. Det blir nog aldrig någon bok av det här, tror inte det finns ett intresse eller en marknad för det idag, när allt finns gratis på nätet. Men bloggen kommer att ligga kvar här, även om jag inte längre uppdaterar i samma utsträckning. :-)

      • Som jag sagt tidigare, du hjälper så många via din blogg.
        Din blogg samt ditt stöd under min behandling var ovärdelig…
        Min man, samt dotter frågar ofta vad du gör och hur du mår…du var ett viktigt stöd när det blåste som mest för oss…..
        Min familj gläds över att du nu har fått ett bra jobb och att du är frisk och stark!!
        All kärlek till dig! / Annika

  2. Ett stort tack för att du delar med dig <3 Jag skall snart påbörja min strålning, och hittade en massa bra tips här på din blogg. Varm kram och stort grattis till nya jobbet :)

    • Tack Linda! Hoppas din strålning går bra och att du får nytta av något av det jag skrivit. Så här i efterhand tycker jag nog att strålningen var den enkla biten av det hela, även om det var varje dag i fem veckor och även om det blev brännskador. Men i jämförelse med cytostatikan var det som en lätt sommarbris. Lycka till!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s