Beslutet har anlänt

Igår damp ett vitt kuvert ner i brevlådan med Försäkringskassans logotype på. Jag blir aldrig särskilt glad när det kommer brev därifrån, denna gång blev jag alldeles kallsvettig. Det har ju gått några veckor sen jag skickade in fyra A4-sidor med synpunkter + bilagor angående deras krav på nästan 19 000:- som jag felaktigt fått utbetalt, så förr eller senare måste domen komma. Och mycket riktigt var det ett beslut.

Beslut

Tänk att det lilla ordet inte kan ha så stor påverkan på humöret! Det var en stor sten som föll från mitt hjärta. Helt underbart! Jag kom undan med blotta förskräckelsen denna gång. Nu gäller det bannemej att ha reda på alla små förändringar som sker framöver, så det här inte händer igen. Kan dock inte låta bli att tänka på att jag har en fördel som kan uttrycka mig i skrift. Som extra bonus har jag dessutom tillgång till en utmärkt korrekturläsare och inspirationskälla när det gäller viktiga texter. Bloggar gör jag dock på egen hand, så det blir ibland därefter.

Från euforisk lycka igår till förtvivlan idag. Datorn har betett sig synnerligen underligt den senaste tiden och idag ville den inte alls med mig. Det gick inte ens att felsöka, den hittade förvisso felen, men kunde inte åtgärda dem. Det enda som återstod var att återställa datorn till ursprungsläge, utan att förlora sparade filer, som jag för övrigt var klok nog att lägga på min externa hårddisk igår. I ren frustration klickade jag på okey utan att tänka närmare på konsekvenserna. Trodde ärligt talat inte ens att det skulle fungera eftersom jag försökt göra systemåterställningar förut utan att det lyckats. Denna gången lyckades det, dock med resultatet att allt utom mina dokument försvann. Allt. Inklusive hela min adressbok i mailen… så nu har jag kvar ett fåtal adresser som jag kunde i huvudet. Hoppas mina vänner hittar mig, för jag lär inte hitta dem. Åtminstone inte mailledes. Så vet du med dig att du fanns i min adressbok och fortfarande vill finnas där, lägg gärna ett mail…

Dagen idag, när vårsolen sken ute och jag egentligen borde gått en lång promenad, har således gått åt till att installera program, försöka komma ihåg alla lösenord, bokmärken och annat som bara funkat av sig själv. Jag tog mig dock tid till att gå och träna först. Försöker verkligen hålla på dagarna för det, så det inte rinner ut i sanden igen. Jag tycker fortfarande inte det är det minsta roligt. Längtar inte till nästa träning, men gör det för att jag förstår att det är bra för mig. När jag väl är där, och har avslutat mina 10 minuter på crosstrainern (som jag fortfarande hatar!), går det ändå ganska bra och när jag landar på mattan med min pilatesboll och övriga övningar hamnar jag i någon sorts ”egen” värld och känner mig helt fokuserad. Just där och då känns det bra.

Jag får då och då frågor om hur jag mår efter cancern. Är allt som vanligt? Har jag några kvarstående besvär? En del frågor är enkla att svara på. Rent fysiskt är jag ett lapptäcke. Det går inte att komma ifrån. Det är ärr på kors och tvärs. Förutom det har jag bestående strålskador i båda armhålorna (ena sidan mer än andra), på ena bröstet och över nyckelbenet. I armhålan ser det ut som ett stort eksem och är inte det minsta vackert att titta på. Nu har jag ingen som ska titta mig i armhålan, men jag ser det ju varje dag. Ibland kliar det, men för det mesta känns det inget alls. Jag har lagt en bild på armhålan nederst på sidan om Biverkningar strålning. Över nyckelbenet ser det inte lika illa ut, mer som ett rött gammaldags sugmärke. :-) För övrigt är jag glad att jag gjorde min rekonstruktion. Det är skönt att ha något att stoppa i BH:n.

Psykiskt är det lite svårare att svara på hur jag mår. Såren i själen syns inte. Vad är vanligt? Hur var jag förut? Det kommer jag knappt ihåg. Det var ett annat liv, jag hade jobb, jag hade hälsan, livet rullade på utan att jag reflekterade över det. Idag värderar jag saker annorlunda. Jag har förstått att min tid på jorden är begränsad och den tid jag har vill jag ägna mig åt positiva saker.

Jag har slutat oroa mig för framtiden vad gäller jobb, det löser sig på något vis. Och gör det inte det, tja, då får jag bekymra mig om det när jag kommer dit. Däremot gnager alltid en svag oro kring hälsan. Just nu funderar jag lite på om det inte snart är dags för en kontroll, tycker det är länge sen nu. Borde jag ringa och fråga? Vill jag ens veta om det dykt upp något nytt, eller är det bättre att leva enligt filosofin ”det du inte vet har du inte ont av”? Men på det stora hela tar jag en dag i taget, det finns ingen stress. En del rusar genom livet som om de vore rädda för sin egen skugga, jag blir bara trött av sånt. Låt dem rusa, jag sitter under korkeken och luktar på blommorna istället. Snart kommer våren, det innebär sol på balkongen och då njuter jag av det liv jag har, så länge jag har det.

Annonser

10 thoughts on “Beslutet har anlänt

  1. Bra kämpat där Else! Rättvisan segrade till slut.. Fortsätt att hålla koll på ”kronor och ören” så att allt blir rätt… Men det är banne mig inte lätt…
    Var på 2 års koll idag på mammografin och läste på mina vårdkontakter att allt såg bra ut!!
    Puh och Tack!!
    Hoppas att våren kommer snart på allvar…. Snart kan du njuta på balkongen.
    Stor kram till dig 💞
    Annika

  2. Bra att du slapp betala tillbaka alltid något positivt. Har du visat upp den armhåla för någon doktor. Borde kunna göra något. Hälsningar kristina

    • Det känns verkligen skönt. Har visat armhålan på vårdcentralen, men de säger att det inte är något man kan göra något åt. Det är väl smällar man får ta antar jag.

  3. Hej Tack för inlägg, det är så roligt att följa dig. Du skriver helt underbart . Kram på dig Susanne

    Skickat från min iPhone

  4. Grattis till försäkringskassebeslutet, det var bra gjort av dej!
    Psykiskt känner jag igen mig i dina ord, även om jag har jobb, även om det inte är lika roligt idag som det var en gång. Jag går dit för att göra mitt meningslösa jobb och får lön. Och åldern sätter stopp för att vända skutan. Det är inget som jag kan skriva om i min blogg för alldeles för många kollegor läser den….men skit samma…
    Jag tar dagen som den kommer… Jag säger vad jag tycker… jag tar saker i min egen takt…jag visar respekt för de som förtjänar det… jag jobbar i min egen takt… och skiter i vad andra tycker och mina chefer tycker inte speciellt om mig längre. Jag är svår att ha att göra med, tydligen. Jag sitter också under korkeken och luktar på blommona och kikar på alla de andra som kämpar som dårar för … vaddå?

    Ta hand om dig, njut av solen på balkongen och lev livet.
    Kramar från ett vårligt Uddevalla

    • När man sett döden i vitögat får man ett annat perspektiv på saker och ting. Det är ofrånkomligt tror jag. Jag håller med, andra får tycka vad de vill om mig, gillar de mig inte så får de låta bli, jag blir inte det minsta ledsen för det och lägger ingen energi på att försöka ändra på det. Det finns andra som trivs i mitt sällskap och det räcker bra för mig. :-) Vi lever bara en gång och då ska vi omge oss med positiv energi.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s