Överdoserad

Varför är det alltid så att antingen händer ingenting alls, eller så händer allt på en gång? Den här veckan har varit intensiv, almanackan har varit fulltecknad och jag har studsat som en guttaperkaboll från ett möte till ett annat. Ett av dessa möten var med AF:s socialkonsulent i onsdags, på inrådan av min handläggare som ansåg att jag behöver hjälp att reda ut min sociala situation. ?? Jag fattade ingenting och var väldigt skeptisk inför det mötet. Det finns inget i min sociala situation jag behöver hjälp med, men jag är foglig och går på det jag anmodas göra för husfridens skull. Jag vill inte klassas som en besvärlig klient i onödan. Efter mötet kunde även socialkonsulenten konstatera att jag inte har några sociala problem. Hon förstod inte heller syftet med mötet och skulle höra med handläggaren hur hon hade tänkt och så ska vi ha ett uppföljande samtal på måndag. Det är mycket man ska vara med om i den här branschen.

Förra veckan råkade jag höra ett samtal i väntrummet hos kiropraktorn. De skulle starta en MediYoga-grupp. MediYoga (medicinsk yoga) kan vara bra om man till exempel har spänningar i nacken. Jag tyckte det lät intressant så jag frågade om det var något jag också kunde ha nytta av. Eftersom jag deltar i MMS fick jag gräddfilen in i en redan existerande grupp på torsdagar klockan 10. Det passade ju bra då jag redan tränar på förmiddagarna på torsdagar, så då kan jag göra två flugor på smällen.

I torsdags hade jag således först en timmes MediYoga, därefter blev det en halvtimmes snabbgenomgång av mitt träningsprogram. Jag hann inte med hela eftersom jag skulle träffa en väninna klockan 13 för vidare transport till ett inbokat möte klockan 14. Sen strosade vi genom staden för att avsluta med middag på favoritrestaurangen. Det blev en lång, trevlig och intensiv dag, ögonen gick i kors när jag kom hem och jag stupade i säng innan 22, lätt överdoserad. Jag var så trött att när jag läst 1½ sida i min bok kunde jag konstatera att jag inte begrep vilka personerna i boken var, var de befann sig, eller varför de var där, trots att jag kommit mer än halvvägs och borde ha full koll på det. Det var bara att lägga boken ifrån sig och släcka lampan.

Utvald
I fredags morse låg ett brev från Region Skåne på hallmattan. Det visade sig att jag har blivit utvald – till forskningsobjekt. Om jag vill kan jag delta i forskningsprojektet SCAPIS, inom hjärta, kärl och lungor. Det är förstås aldrig fel med grundliga hälsoundersökningar, som dessutom är helt gratis. Naturligtvis är det också bra att bidra till forskningen i den mån man kan, men jag vet inte om jag orkar med fler blodprover, röntgenundersökningar och annat som följer i kölvattnet. Dessutom ska man dit vid tre tillfällen. Jag är så trött på sjukhusmiljön. Hmm, jag får se, det får ligga till sig några dagar innan jag fattar mitt slutgiltiga beslut om deltagande eller ej.

Rättigheten som blev en skyldighet
Redan på mammas tid upplevde jag det. Nu upplever jag det igen. Rätten att bo kvar hemma när man blir gammal och sjuk har förvandlats till en skyldighet. Det resulterar i en ond cirkel där man skickas fram och tillbaka mellan sjukhuset och hemmet, i det oändliga. Oavsett hur svag man är förväntas man klara av att bo hemma med hjälp av anhöriga, hemtjänst och allehanda andra människor som ska springa ut och in i lägenheten på olika mer eller mindre lägliga tider. Det erbjuds inget alternativ. På sjukhuset får man inte stanna eftersom man anses vara för frisk för det, men efter en kort tid hemma är man återigen tillbaka på sjukhuset eftersom man egentligen är för sjuk för att vistas hemma. Sjukvården ser inte mönstret, de ser inte omvårdnadsbehovet, de erbjuder inget annat. Och den som står närmast vill vara till lags och slår nästan knut på sig själv för att inte vara till besvär.

Jag var med på ett vårdplaneringsmöte för någon vecka sen och blev helt matt. Hemmet invaderades av inte mindre än FEM (!) personer från olika instanser; biståndshandläggare, sjuksköterska, två sjukgymnaster och hemtjänstinspektören. Snacka om att patienten hamnar i underläge direkt. Sen frågar de om det finns något mer patienten vill ha hjälp med utöver de insatser som redan görs. Jag föreslog att det kanske var bättre om de berättade vad de har för hjälp att erbjuda, så man vet vad man har att ta ställning till.

Av en slump befann jag mig utanför badrummet när en extrainsats till toaletten skulle monteras och såg genast att det skulle behövas ett handtag på väggen att hålla sig i, då det är en bit från dörren till toastolen. Inte heller fanns det ett handtag i badkaret visade det sig. Varför har inte det installerats tidigare, i samband med att det beslutades att det behövdes en sittbräda? Dessutom påpekade jag att rullstolen var för bred för dörrkarmarna, svärfar klämde ju nästan fingrarna, så nu är det beställt en mindre rullstol. Varför ser inte sjukgymnasten sådana självklara saker och erbjuder anpassning? Det är frustrerande och upprörande att man måste be om allt själv, annars händer inget.

Egentligen borde den här patienten – och fler med honom – erbjudas en plats på ett korttidsboende under en period för att få tid att i lugn och ro hämta krafter under uppsikt av vårdpersonal dygnet runt. Den gången min mamma åkte ut och in på sjukhus som en jojo krävde jag till sist att de inte skulle skicka hem henne fler gånger. Hon fick inledningsvis en korttidsplats, något hon inte alls uppskattade ska erkännas, men inte förrän då upphörde alla hennes akuta sjukdomstillstånd. Det är sorgligt att man inte erbjuds rätt hjälp utan att man måste sätta sig på tvären och bli en JJ i alla lägen.

Fy f*n för att bli gammal och sjuk! Ska man bli gammal ska man baskemej hålla sig frisk, eller vara utrustad med starka anhöriga som kan driva på och kräva den vård man har rätt till och behov av. Där gäller verkligen mottot ”Stå på dig annars gör någon annan det”. Om jag blir gammal och sjuk hoppas jag att Bertil finns där för mig och ser till att jag får den vård jag behöver – vare sig jag vill det eller ej. Jag hoppas han har viljan och modet att sätta sig upp emot mina egna önskningar om han ser att jag inte är kapabel att bedöma själv vad som är bäst för mig. Jag har ju en inbyggd envishet och vilja att klara mig själv, precis som min mamma hade, något som ibland stjälper mer än det hjälper. :-)

Annonser

9 thoughts on “Överdoserad

  1. Jag hoppas svärföräldrarna visar uppskattning för det enorma stöd du ger. Att ha någon som strider för en är ovärderligt när man blir gammal och/eller sjuk och inte kan/orkar själv!

  2. Det hemskaste jag kan tänka mig är att bli inlåst i en lägenhet ensam utan möjlighet att ta mig ut och beroende av oengagerad hemtjänstpersonal (tyvärr finns det många sådana). Hellre skulle jag bo i en tvåsal på ett gammalt traditionellt ålderdomshem. Nu kommer ingen att ha råd och tid att sköta om oss som står i tur att bli gamla. Förmodligen kommer dödshjälpsdiskussioner att komma igång.

    • Ja usch vilka hemska framtidsutsikter man står inför om det snart inte börjar byggas ut inom äldrevården igen. Alla varken kan eller vill vara ensamma hemma, man blir ju helt isolerad och känslan av otrygghet måste vara enorm. Hoppas våra politiker snart vaknar ur sin dvala och inser att många gamla och sjuka behöver mer och bättre omsorg än vad hemtjänsten kan ge. Jag tror ju att det i förlängningen blir billigare med ordentliga äldreboenden än att de gamla ska åka ut och in på sjukhus titt som tätt och belasta akuten. Min mamma behövde inte ett enda akutbesök efter att hon kom på ett korttidsboende och därefter ett regelrätt vårdboende. Inte en enda gång behövde hon uppsöka sjukhuset sen.

  3. Det är fantastiskt att du orkar stå upp för dina svärföräldrar. Jag kom inte ens så långt med min mamma eftersom det var hon som la sig helt på tvären när det gäller hemtjänst eller hemsjukvård så jag och maken fick bli hennes vårdare i åtta år tills hennes dagar tog slut. Och jag hann knappt hämta mig från det förrän nästa kalldusch sköljde över mig. Den historien kan du och är en del av. :-)
    Jag håller tummarna för att du orkar vara stark och att allt går som du tänkt dig!
    Kramar från Bohuslän

    • Det är sån jag är, det skulle aldrig falla mig in att bara stå bredvid och se på när de kämpar som de gör. Sen kvittar det att jag inte längre ”tillhör familjen” officiellt. Jag gör vad jag kan när jag blir ombedd, utan att försöka tränga mig på. Det är den naturligaste saken i världen för mig att hjälpa till där jag kan.

  4. Hej Else, det är så sant det du beskriver gällande dina svärföräldrar. Det kan bli en hel cirkus för självklara saker som man själv ser och behöver hjälp med…. Bra att du är där och ”styr upp”..
    Även jag blev kallad för en screening gällande tarmcancer här i höstas. Man skulle lämna avföringsprov för analys… Om man blödde lite så blev det coloslopi etc… Har en liten hemorrojd och den lilla rackaren skulle säkert ge blod ifrån sig…. Funderade länge men avstod. Fick sedan en ny kallelse från dem ringde då upp och nämnde att jag hade genomgått en tuff behandling för inte så länge sedan, och att jag därför kände ett väldigt motstånd att ge mig in i detta. De var mycket förstående…nu lär jag inte höra av dem..orkar inte med sjukhus.
    Blir imponerad över alla yrkeskategorier du stöter på!!! Fasen vad du blir allmänbildad ;)
    Hoppas att du finner din rätta plats snart…. När alla goda krafter samverkar….!
    Ha det bra och stor kram 🌼
    Annika

    • Jag blir både allmänbildad och utredd inifrån och ut. Nu har jag papper på att jag
      1) inte är psykiskt instabil
      2) inte har några sociala problem
      alltid kan det väl vara värt något i slutänden. :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s