Det märks direkt att sonen är hemma igen. Inte för att han syns eller stör, men för att det är tomt. I köksskåpet alltså. På glashyllan, syftande på hyllan för glas. Jag vet inte vad det är med Bertil och glas, men han har stora svårigheter med att återbörda dem till sin ursprungliga plats. Efter tre dagar hemma fanns det ett (1) glas kvar i köksskåpet. Hur svårt kan det vara? Han är en riktig liten glashamster.
När vi stod hos julgransförsäljaren i december i jakten på den perfekta granen var jag ytterst besviken. Han hade inga (i mitt tycke) fina granar. Vi var inte på humör för några större utflykter, dels på grund av vädret, dels på grund av att granen ska bäras hem, så jag tog den som såg minst ful ut. Den får duga, tänkte jag och drog en djup suck när denna halvfula gran grävde ett djupt hål i min plånbok. Men… Man säger ju att kläderna gör mannen, uppenbarligen gör lite kulor i grenen underverk för granen. Några dagar senare, när granen fått på sig sin julskrud, visade den sig nämligen från sin bästa sida. Jag har aldrig haft en så snygg gran! Knappt några barr har fallit och jag har inte haft hjärta att kasta ut den. Aldrig har en julgran överlevt så länge i mitt hem. Men med Knut flåsande i nacken kom sekatören fram i måndags och igår åkte adventsstakarna ner. Vad julgardinerna i köket anbelangar kan inte ens Knut få mig att ta ner dem än, de ramar in och skänker lite mys i vinterkylan och brukar få hänga enligt parollen ”julen varar till påska”.
Idag för 10 år sedan var det fredagen den 13:e. Fredagen den 13:e brukar betraktas som en otursdag för många, men för min mamma blev det en turdag. Det var nämligen dagen hon äntligen fick lov att somna in för gott. En dag hon längtat efter i flera år. Även om det var sorgligt kunde jag inte annat än känna glädje för hennes skull den där dagen, det var en stor lättnad att hon äntligen fick frid. Jag hade på något vis redan sörjt henne i flera år, då hon sakta tynade bort och inte längre var sig själv mot slutet. För henne kom döden som en befrielse. Kanske är det därför jag inte har lagt dagen på minnet, mer än att jag vet att det var just fredagen den 13:e. Men vilket år och vilken månad har jag liksom glömt. Det var förvånande nog Bertil som, av någon outgrundlig anledning, kom på att det måste vara 10 år sen idag. Efter en snabbkoll på svenskagravar.se kunde jag konstatera att han hade helt rätt.
Jag skäms över att inte ha bättre koll. Om vädret hade varit bättre hade jag tagit en promenad till kyrkogården, men det är inte bara kallt, det är snorhalt på sina ställen. Jag vet att mamma inte blir ledsen över att jag inte kommer. Hon finns så ofta i mina tankar ändå och det var inte länge sen jag var där.
Jag tänder ett ljus för min mamma, Bertils mormor idag.
Mitt enastående liv 
Jag tror nog att du tycker att det är skönt att ha honom hema. Du får kanske ställa in en vask och diskmedel i Bertils rum för att markera att det saknas glas i köket? Då kanske de kommer fram igen. ;-)
Det är trist och jobbigt att se på människor som mår så dåligt att livsgnistan är borta, år efter år. Det var likadant för min mamma. När hon dog måste jag erkänna att jag inte sörjde henne eftersom hon själv inte ville leva, däremot är saknaden av henne desto större och hon finns alltid i mina tankar.
Kramar från Sibylla som ”firade” Knut redan på trettondagen…