Kross!

När jag började träna på gym i början av september tyckte jag själv att jag hade hyfsat bra kondition. Jag menar, jag har cyklat i ur och skur i hela mitt liv, vart jag än varit på väg, under Bertils första 10 levnadsår dessutom med honom där bak. De senaste åren har jag mer och mer övergett cykeln för promenader när jag varit på väg någonstans, jag har ju haft gott om tid till det. Dessutom har jag bott på tredje våningen utan hiss i 15 år. Så i rimlighetens namn borde det inte vara några större fel på konditionen. Trodde jag.

Första uppgiften i mitt träningsprogram – mot mitt nya, sunda jag – var 10 minuter på crosstrainern. Hur svårt kan det vara? Det visade sig vara svårare än jag hade tänkt mig. Jag kämpade och flåsade, fick mjölksyra i benen och svetten rann. Nästan svimfärdig av utmattning tittade jag på tidtagaruret i hopp om att snart vara i mål. Klockan visade då på sanslösa 1 minut och 45 sekunder. Inte resterande tid, utan hur långt jag kommit – det fanns inte en chans att jag skulle orka 8 minuter och 15 sekunder till! Om jag själv fått bestämma hade jag inte ens orkat 15 sekunder, men med sjukgymnasten vid min sida kämpade jag mig fram till tre minuter. Sen var det tvärstopp. Pinsamt!

Sakta men säkert har jag jobbat mig upp, först till fem, sen till sju och slutligen till mina ordinerade 10 minuter. Hade väl kunnat stå lite till om det inte var så förbannat tråkigt. Idag slog jag dock mig själv med häpnad när jag steg av crosstrainern efter 20 minuter utan mjölksyra, förvisso aningen svettig, men knappt andfådd. Vilken härlig känsla! Jag får tacka Peter Jöback för det, för de visade en intervju med honom på TV som jag ville se klart. Nästa gång lär jag inte ha tålamodet att stå i 20 minuter.

Igår var det dags för bowlingklubbens ”Lussecup”, en intern tävling som varit nedlagd några år, men i år återupptogs i samband med 50-årsjubileet. Första priset är, förutom ära och berömmelse (och en superful pokal) även uppgiften att ikläda sig luciakrona och linne och tillsammans med andra- och tredjepristagaren lussa för publiken – som i det här fallet består av de närmast sörjande. Dessa var ganska många i år för det var ju även dags för det efterlängtade boksläppet.

Bertil frågade mig innan tävlingen om jag trodde att det fortfarande var så att man skulle klä sig i lussekläder, för om han vann tänkte han minsann inte göra det. Jag spelade dum (inga problem med det alls) och låtsades som att jag inte hade en aning. Nu vann han inte, trots att han hade en serie med 11 strike i rad, nästan full pott, 297 av 300 möjliga. Men han blev trea… Tyvärr får jag inte publicera bilden på de tre herrarna i luciaskrud och stjärngossestrutar, men jag kan upplysa om att herr B inte tyckte det var det minsta roligt. För naturligtvis kom han inte undan. :-) Däremot kan jag visa ett uppslag ur boken på tidigare års lussande.

Lussecup

Efter sedvanligt lussande, där publiken sjöng mer än de tre herrarna, var det så äntligen dags för boksläpp. Jag blev rikligt belönad med blomma och presentkort och lockades upp för att ”hålla tal”. Oh, vad jag inte tycker om det. Jag är ingen talare, jag avskyr att stå i centrum för allas uppmärksamhet och jag har en känsla av att det blev mest rappakalja av det hela. Men boken är fin och det är huvudsaken. Nu har jag ännu ett arbetsprov, om jag bara kom någonstans där jag fick visa upp vad jag kan…

I morgon bitti 9:15 – varför alltid så tidigt? – ska jag vara på AF. Jag som har så svårt för att vakna på morgnarna. Och på tal om tidigt, jag blev helt matt när jag fick höra att svärfar har tre tider hos sjukvården denna vecka klockan 08:00!! VARFÖR ger man gamla, sjuka människor så okristligt tidiga tider? Han kan ju inte ta sig fram för egen maskin längre, utan svärmor, som inte heller är ung och pigg, måste också upp och iväg. Hade jag haft körkort och bil hade jag skjutsat honom. Det verkar inte finnas någon tankeverksamhet hos dem som kallar patienterna till undersökningar. Nåväl, det var bara en parentes, tillbaka till AF.

Jag har fått en läxa av min arbetsförmedlare. Till i morgon ska jag ha hittat 10 företag jag  kan tänka mig att jobba på. Åtskilliga gånger har jag försökt förklara för henne att det inte är företaget som sådant utan arbetsuppgifterna som är viktigast för mig. Det hjälper inte. Att hitta 10 intressanta företag känns ungefär som ett lika oöverstigligt hinder som det gjorde att stå 10 minuter på crosstrainern för några månader sen. Ett helt företag, om man säger så. Jag vet inte vilka företag som har behov av en sån som jag, för en sak är säker, någon arbetsträning är jag inte intresserad av denna gång. Jag är arbetstränad och klar, jag kan jobba.

Jag får väl angripa uppgiften på samma sätt som jag gjorde med crossen, jag börjar med tre och så får hon nöja sig med det så länge. Eftersom TV-tablån inte erbjuder någonting av intresse så får det bli kvällens uppgift. Klara, färdiga, gå…

Annonser

6 thoughts on “Kross!

    • Jöback är inte bara ögongodis, han är i allra högsta grad även örongodis. Och verkar vara en alldeles fantastiskt, ödmjuk person. Men det hjälper inte hur bra han än är, så gillar jag inte att ha musik i öronen. :-)

  1. Tröttsamma AF,min rehabhandläggare har hört av sig 2gg på 6 mån och frågat samma sak båda gg-”gick det bra på intervjun?”Idiot tänker jag-hade get gått bra så hade jag ju inte varit inskriven på AF längre
    Kram Gerd

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s