Omlagd

Idag var det dags för det stora avslöjandet. Kompresserna över mina nya bröstvårtor skulle tas av och läggas om. Sköterskan var nöjd med resultatet och instruerade vidare att jag ska ta det försiktigt när jag duschar överkroppen, gärna vänta ytterligare några dagar och även ha kompresser över bröstvårtorna under duschandet så jag inte stöter till så det går upp. Sen ska de smörjas med olivolja eller någon fet hudlotion. Tatuering görs om tre-sex månader, att det dröjer så länge är för att ärren ska hinna läka ordentligt. Men det gör inte mig någonting, jag är glad att jag har blivit av med öronen i midjan.

Jag som hoppats att det nu skulle vara fritt fram att träna åtminstone överkroppen fick det nedslående beskedet att vänta åtminstone en vecka till. Jag ska nämligen undvika att svettas. Faran är att ju längre jag avstår från träningen desto svårare blir det att komma igång igen. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. För den som är nyfiken på hur jag ser ut nu finns det nytagna bilder längst ner på sidan DIEP-lambå bilder. Tänk vilken skillnad det blev bara av att få dit två bröstvårtor, nu ser de snart ut som riktiga tuttar – om man bortser från alla ärr.

Hur går det på jobbfronten?
Om ni visste hur trött jag är på den frågan! Ingenting blir bättre av att behöva redogöra för det titt som tätt. Tvärtom, jag känner mig som en ickemänniska, som en som är mindre värd, en som inte platsar någonstans, en som parasiterar på samhället. Om jag hade ett jobb på gång hade jag säkerligen berättat det, så snälla sluta fråga!

Jag har i alla fall fått en väldigt engagerad och bra handläggare på AF nu. Det känns bra. Senast hade hon bjudit in en kille från AF Kultur för att höra vad han hade för tankar kring det jag kan. Han lyssnade både länge och väl, verkade uppriktigt intresserad och gick igenom mina arbetsprover. ”Det här är ju proffsigt” var omdömet. Ja, jo, det är det ju. Men det hjälper inte om jag inte ens blir kallad till några intervjuer för att mitt CV visar att jag inte har någon högskoleutbildning. Ett år på folkhögskola och lite kompletterande kurser på Komvux för 15 år sen räcker inte långt i konkurrensen. Han var enig med mig i min analys om att jag inte kommer att få något jobb genom de vanliga kanalerna. Jag måste ”smygas in bakvägen” som han kallade det. När jag gick därifrån kände jag mig upprymd och bekräftad. Jag vet ju vad jag kan och var jag brister, jag har fullständig koll på det.

Tyvärr har jag själv tappat gnistan och engagemanget i just jobbsituationen. Det som förut varit min enda drivkraft är nu bara en bisats i mitt liv. Det får lösa sig, liksom. På något vis, jag har ingen aning om hur. Orkar inte hoppas, orkar inte ta tag i det fler gånger.

Jag har slagits för mitt liv när det gäller jobb. Första mötet jag hade med sjukvården, kuratorn, AF och FK när jag var färdigbehandlad satt sjukgymnasten och var helt chockad. ”Du är som en frustande häst instängd i en spilta” sa han. Och det var precis så jag kände det. Fullständigt panikslagen över att inte ha ett jobb att gå till. Kort därefter fick jag en arbetsträningsplats. Jag visste från början att den platsen inte kunde leda till någon anställning, men det var en befrielse att komma ut och få jobba. Jag var så lycklig!

För att komma vidare i arbetslivet lyckades jag efter några månaders tjatande få en arbetsträningsplats på Förskoleförvaltningens kommunikationsavdelning och landade där i augusti förra året. Jag var jätteglad över den platsen och hade väl en liten förhoppning om att det skulle kunna leda till något. Men det blev inget, de hade inga pengar att anställa för. Då bröt jag ihop. Fullständigt.

Gick hem och hämtade krafter inför rekonstruktionen och kopplade för första gången bort allt vad jobb heter. Under sjukskrivningen mognade tanken att jag skulle gå tillbaka till rötterna på förskolan. Det är där jag hör hemma. Jag fick en ny arbetsträningsplats och det kändes så rätt bland barnen. Det hette att jag skulle kunna jobba både administrativt, starta en blogg och så rycka in i barngrupp. Jag kände att det var helt rätt, jag skulle få jobba med det bästa av två världar, jag var så glad. Sen blev det pannkaka av allt, jag blev utnyttjad till bristningsgränsen och var sjuk med feber fyra gånger på två månader. Jag kände mig så lurad och bröt ihop igen.

Helt ärligt, jag orkar inte engagera mig igen. Jag vågar inte hoppas på något nytt. Jag har blivit så bränd. Jag vill verkligen jobba, men jag är livrädd för och orkar inte med fler besvikelser. Dessutom är jag trött på att bli utnyttjad av systemet. Nästa gång vill jag ha en riktig anställning, jag är arbetstränad och klar med det. Jag kan jobba! Jag förstår att det är svårt för andra att förstå, men det är så det känns just nu. Och jag lovar, om jag har ett jobb på gång så kommer jag att tala om det.

Annonser

2 thoughts on “Omlagd

  1. Hej Else ❤️ så fina bilder på dina nya bröstvårtor. Min operation som skulle göras till 2 magbröst blev inte som läkarna tänkt. De höll på 13 timmar och hade problem med kärlen från höger sida.Strålningen hade skadats mer på den sidan så nu väntas ny op då dom tar ryggmuskeln. Om dom hade lyckats med båda magbrösten så hade jag varit den första som gjort den operationen här i Norrland 😊Men jag är jätte nöjd över det vänstra bröstet och den platta magen. Kram på dig och God Jul.❤️❤️ Annika R

    • Åh så tråkigt att det inte gick som det skulle och att du måste på det igen, men skönt ändå att du är nöjd med det som blev. Och en platt mage slår ju det mesta. :-) Tack för att du delar med dig! Stor kram och en God jul till dig med.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s