Upphittat!

Efter snart två månaders träning på gym två gånger i veckan har jag nu upptäckt något jag inte ens visste att jag hade. Jag har hittat mina magmuskler! Nacken har inte blivit bättre, men min hållning och silhuett, från midjan och neråt, är det inget fel på längre. :-) De senaste gångerna har jag dessutom lyckats härda ut mina rekommenderade 10 minuter på crosstrainern utan mjölksyra i benen. Jag är imponerad! Tilläggas ska att jag fortfarande inte tycker träningen är det minsta roligt, framför allt crosstrainern tråkar ut mig, men jag ser i alla fall resultat jag inte räknat med. I slutet av november blir jag utskriven från MMS och då kommer den stora utmaningen att fortsätta på egen hand…

Ännu mer motion får jag av mina promenader jag försöker ta flera gånger i veckan. Dagens utflykt till kyrkogården avverkades till fots, en promenad på 2×45 minuter. Eftersom det är alla helgons dag fick jag dessutom sällskap av Bertil, denna dag går vi nämligen alltid tillsammans för att besöka mina föräldrars sista vila. Pappa med egen gravplats, mamma i minneslunden.

Jag tycker att våra gemensamma besök på kyrkogården öppnar för svåra samtal, sånt där man liksom aldrig känner sig bekväm med i vardagen. Men på kyrkogården är det tillåtet att prata om döden. Därför kändes det inte det minsta konstigt att fråga honom om hur han skulle vilja ha det om han skulle dö i morgon. För döden kan komma plötsligt för oss alla, ung som gammal, frisk som sjuk. Ingen kommer undan. Det är bra om man pratat om sådana saker den dagen det händer. Vid ett tidigare tillfälle har jag talat om för honom att den dagen jag är borta får han själv bestämma hur han vill göra med mig. Det ska kännas bra för honom, inte för mig, för när jag är borta så är jag borta. Han får fria händer, bortsett från val av kyrkogård, jag tycker det är bra om vi kan samla oss alla på samma ställe.

Nu är oktober månad slut. Äntligen. Jag är så kluven till denna rosa månad. Innan jag fick min diagnos tänkte jag inte så mycket på det, men sen jag gått igenom denna resa är oktober en ständig påminnelse om en sjukdom jag helst velat vara utan. Det jag försöker lägga bakom mig väcks till liv varje år och kommer att så göra tills jag dör. Jag blir aldrig fri. Rosa bandet har blivit ett reklamjippo där olika företag profiterar på sjuka för att sälja sina produkter. Självklart är det bra att det samlas in pengar till forskningen, utan den hade jag förmodligen inte befunnit mig där jag är idag. Men Rosa bandet-kampanjen är för mig en skärseld jag ska igenom om och om igen och jag drar en lättnadens suck varje gång det är över. Nu kan jag stoppa huvudet i sanden ett år till.

Jag vill dock tacka alla dessa eldsjälar som på olika sätt förbehållslöst, utan egen vinning, engagerar sig och samlar in stora summor till forskningen. I travets värld vill jag uppmärksamma Erik Adielsson som under hela oktober kört i en rosa dräkt som idag såldes på Tradera för 50 100:-, dessutom en rosa hjälm som gick för 28 300:-. Hela intäkten går oavkortat till Rosa bandet-insamlingen. Dessutom har han startat en insamling på Cancerfonden och passerat målet på 250 000:- med råge. Det är inte för sent att bidra…! >> Jag har alltid varit lite svag för Erik Adielsson, han är ett föredöme på många sätt!

För övrigt händer här inte så mycket. Just nu väntar jag ivrigt på kallelsen till plastik, det börjar bli dags att plantera två bröstvårtor tycker jag. I augusti fick jag beskedet att det var tre månaders väntetid och enligt min enkla matematik bör det vara dags i november. Koloskopin i Ystad lär inte bli detta året och jag har insett att något nytt jobb inte finns i kristallkulan heller. Men jag har slutat oroa mig för framtiden, för jag vet inte om jag har någon framtid eller hur den ser ut. Jag tar en dag i taget och gör det bästa av den. Det blir enklast så. I morgon är en annan dag…

Annonser

6 thoughts on “Upphittat!

  1. Magmuskler är precis vad jag ska fixa de närmsta veckorna, går ut stenhårt from imorgon!!! Trött på att vara trött!
    Ja framtiden tillhör morgondagen, så det blir vad det blir. Hoppas kunna ses snart
    Kramar från Sthlm :-)

  2. Heja Else för din nya figur!!!
    Skönt att du kommit igång med träningen….
    Även jag är tveksam inför Rosa bandet jippot, tror att många drabbade känner olust denna månad…att ständigt bli påmind om vad man har haft och gått igenom.
    Det är väldigt viktigt med forskning och kunskap i ämnet och för att kunna bekämpa denna sjukdom. pengar behövs verkligen. Men jag litar inte på läkemedelsbolagen….finns så mycket pengar och prestige inblandat.
    Sedan är det en ”vokabulär” som jag retar upp mig på bla…..detta att överleva och vinna ”kampen”
    precis som att de som ej övervinner denna skitsjukdom inte hade vinnarskalle nog…..:(
    De som har drabbats av detta sliter som djur och gör allt vad man kan för att bli kvitt sjukdomen.
    Möter rädslor och fasor som man inte hade en aning om innan diagnos. MOD är vad vi besitter. Nu lite annat….
    Personligen så funkar det att jobba på förskolan. Har inte haft någon sjukkänning på dessa 2 månader…!!! hoppas det fortsätter så….. men jag tycker att jag tappar mycket hår….frisören tycker att det är normalt men jag tror att det är Letrozolen. Fäller som den värsta katten……hår överallt….
    kanske det går över. Har ätit dessa drygt ett år och jag trodde att kroppen hade ”vant” sig…..men jag är ju helt dränerad på östrogen så vad kan man begära….
    Ha det bra Else..
    Kram från Annika/ Uppsala.

  3. Hej Else Jag känner igen mig i så mycket som du skriver. Jag blir fysiskt illamående av att varje gång jag slår på TV:n mötas av människor som fromt talar om cancerinsamlingar. Jag vet att jag kanske reagerar barnsligt, men jag vill inte påminnas hela tiden om att jag har haft cancer och framförallt inte av personer som inte själva vet hur det är. Jag vill inte i byggbutiken se skyltar om att köper jag kakel för 4000 kr så går det 20 kr till insamlingen Rosa bandet. Jag vill i lugn och ro få bli en person som har tillit till att vara frisk. (Sen tycker jag förstås också att det är bra med pengarna till forskning)

    • Tack Åsa! Det är lite som att svära i kyrkan när man säger att Rosa bandet kan vara påfrestande. Det har blivit ett reklamjippo där företagen profiterar på oss. Skönt att höra att det finns fler där ute med samma tankar.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s