Trampar vatten

Jag försöker hämta mig från chocken att ha blivit kallad oärlig, opålitlig och psykiskt instabil av min handläggare på AF. I ett försök att rättfärdiga mig och komplettera med uppgifter jag i mitt förtvivlade tillstånd inte tänkte på när vi hade möte, skickade jag ett vänligt, men informativt mail till henne och bad att mailet skulle diarieföras och tas med i beaktande när beslut ska fattas. Med resultatet att hon nu avsäger sig handläggarskapet för mig och jag kommer att få en ny till hösten. Naturligtvis ska hon – precis som jag! – göra det som känns rätt för henne. Med den lilla skillnaden att hon inte behöver oroa sig för några 45 dagars avstängning.

Vägen tillbaka efter en cancersjukdom, och i mitt fall även arbetslöshet, är en tuff resa och den ser olika ut för olika personer. Jag är medveten om att det är svårt för andra att förstå, för på utsidan ser man väldigt frisk ut. Det hade varit enklare med ett brutet ben. Att i ett så utsatt läge bli kallad psykiskt instabil, oärlig och opålitlig känns som en grov förolämpning och bidrar på inget vis till mitt tillfrisknande. Det är att sparka på den som redan ligger.

Det kändes så oerhört roligt och energigivande med barnen på förskolan. I den miljön känner jag mig hemma. Jag ville så väldigt gärna att det här skulle fungera. Pressad av att tiden varit på väg att rinna ut har jag verkligen kämpat med mig själv och mina motstridiga känslor. Rädslan att hamna utanför systemet, viljan att ha en anställning och göra rätt för mig, samt kärleken till barnen har varit starkare än förmågan att lyssna på kroppens signaler.

Men förskolan är inte längre vad den var en gång. Långt därifrån. Jag kan inte jobba så. Bortsett från att jag blev kolossalt trött och tappade fokus av alla förflyttningar, så strider det mot alla mina värderingar. På den tiden jag jobbade på förskolan var vi samma personal på avdelningen. Personal som följde barnen från inskolningen när de var drygt ett år tills de började skolan. Ingen flyttade runt. Vi kände våra barn, vi visste hur de utvecklats, vi kände våra föräldrar, vi var som en stor familj, vi hade koll! Barnen visste vem som var deras fröknar och de visste vilken avdelning de gick på. Och vi hade välplanerad tid till pedagogisk verksamhet. Det jag har upplevt under våren hoppas jag är ett undantag, men jag är rädd att det är ganska vanligt tyvärr. Det är helt sjukt och Malmös slogan ”Vi bygger barnens bästa förskola” känns som ett hån! Jag är glad jag inte har barn i förskoleåldern.

(Dagens parentes…:
Under hela Bertils skolgång har jag varit föräldern på barrikaderna som tagit fighten med skolan i diverse frågor. Bland annat när de i trean frångick klasserna och började flytta runt barnen och deras lärare som spelpjäser. Samtidigt som de menade att de hade en ”helhetssyn” på våra barn. Nej, det hade de inte. Ingen hade någon som helst koll på någonting. Barnen flöt omkring, skulle själva ta ansvar för sin kunskapsinhämtning och ingen brydde sig om att följa upp. Det hette att de hade till nian på sig… Inte konstigt att ungdomar i nian får panik och känner sig stressade om de ska göra allt de missat under skolåren i sista sekund, för att inga vuxna hjälpt dem och sett till att de får jobbat undan allt efter som.

I det samhälle vi lever i, med splittrade familjer och nya familjekonstellationer där barn ofta har växelvis boende, invandrare som flytt oroshärdar med mera, är det oerhört viktigt med stabilitet och kontinuitet någonstans och då anser jag att man åtminstone i skolan ska ha det. Något jag försökte argumentera för med en rektor en gång. Jag fick svaret att ”vad som händer utanför skolan är inte deras ansvar”. Nä, såklart inte. Men man måste ändå anpassa verksamheten till målgruppen och se helhetsbilden så man kan göra det bästa för de barn man har ansvar för. Man måste skapa trygga förutsättningar för barnen så de kan tillgodogöra sig undervisningen. Ingen tänker längre på barnens bästa. Allt handlar om den egna karriären och att fylla i papper så man kan visa för politikerna att man gör nåt.

Det experimenteras med våra barn och det är inte konstigt att ungdomar idag går ut skolan utan godkända betyg. Det finns ingen arbetsro, varken för barnen eller pedagogerna. Det finns ingen helhetssyn, det finns ingen som känner barnen idag, barnen blir rotlösa. Framförallt finns inte barnperspektivet längre. Och det börjar tydligen redan på förskolan. Jag blir mörkrädd! Det är dags att någon drar i handbromsen och stoppar det skenande tåget.
Slut parentes)

Nu ska jag än en gång försöka plocka upp spillrorna av mig själv. Jag trampar vatten. Jag börjar bli trött och har problem att hålla huvudet ovanför vattenytan. Jag kämpar för att inte sjunka ner i den djupaste avgrunden. Jag har tappat sugen. Totalt. Vem är jag? Vad kan jag? Vem vill ha mig? Kommer jag någonsin på fötter igen? Eller är jag sakta men säkert på väg mot en parkbänk? Det känns hopplöst nu. Jag önskar jag var en del av ett kapitel i en bok, för då hade jag kunnat stänga boken nu och lägga den ifrån mig och allt hade varit som vanligt igen.

Hur jag ska gå vidare nu har jag ingen som helst aning om. Nu är det sommar och Sverige är stängt. Alla har semester och det kommer inte att hända något förrän vi kommit in i mitten av augusti. Jag får försöka koppla av så gott det går. Sommarvärmen har kommit på besök, vilket såklart underlättar. Som grädde på moset har jag nu några dagar framför mig som katt- och kolonivakt. Kung Sune ska tas om hand efter alla konstens regler och jag ska parkera mig under äppelträdet med en bok, lite sudoku och ett glas vin och försöka glömma världen runtomkring för ett ögonblick.

kungSune

Annonser

15 thoughts on “Trampar vatten

  1. Min gode gud vad du kämpar Else !!! Det är beundransvärd och ännu mer beundransvärd vad du är bra på att formulera dina känslor, tankar, frustrationer och allt det man inte ser, men som många borde intressera sig för istället för att agera och döma utifrån ytliga perspektiv. Det finns inget alternativ, du måste kämpa vidare och hitta en annan förskola eller hitta på någon ting helt annat. Jag är inte i Malmö hela sommaren, men när jag återvänder mitten på augusti, kan vi ta en kaffe och tänka till angående jobb, – om du vill?

    • Tack Anni! Jag hoppas innerligt att allt är bra med dig!! Såklart jag vill träffa dig när du är tillbaka i stan. Bara hör av dig, så tar vi en fika! Knus :-)

  2. Hej Else Du skriver fantastiskt bra och borde kanske satsa på bokskrivande, men det kanske du redan gjort? Det som är baksidan av bloggar är att man ganska säkert kan utgå från att arbetsgivare, arbetsförmedlare m.fl läser vad man själv och andra skriver och låter det påverka inställning och beslut. Personligen så har jag haft stor nytta av att nästan kunna använda det du skrivit som uppslagsbok under det år som gått sedan jag fastnade i mammografikontrollen. Hoppas det ordnar sig för dig.

    • Tack Åsa. Hoppas det gått bra för dig på din resa… Nej, jag har inga författardrömmar. :-) Du har helt rätt vad gäller bloggandet och jag försöker hålla mig så allmänt att ingen blir direkt utpekad. Har också alltid varit väldigt restriktiv, men ibland rinner det över. Jag hoppas att det jag skriver kan hjälpa andra i liknande situation. Någon gång måste det ordna sig även för mig, man kan liksom inte komma längre ner än till botten, sen måste det vända. Frågan är när.

  3. Käraste Else,
    Du är en stark fantastisk underbar människa och jag är helt övertygad om att de beslut du har fattat och ditt agerande i hela den här ”skiten” kommer att visa sig vara de bästa. Jag beundrar dig för att du orkat vara stark nog och stå upp för det du tror på och att du varit ärlig mot dig själv. Det kommer man alltid längst på i slutändan, det är svårt det där med utsidan och insidan och det är så svårt för människor att förstå att man kan se ok ut på utsidan men vara helt söndrig på insidan. I slutändan handlar detta om dig och ditt liv och jag håller alla mina tummar och tår för att något gott ska dyka upp efter sommaren, om inte annat så hoppas jag du får en handläggare som är mer kompetent än den du verkar ha haft. Instämmer med föregående talare.
    Massor med somriga kramar från ett svettigt St Eriksplan.
    Karin

    • Tack Karin! Jag har ju egentligen varit väldigt nöjd med min handläggare och känt att jag haft tur med både henne och min handläggare på FK. Det som sker det sker, kanske var det någon mening med det här. Det vet vi så småningom. Men jag känner, trots allt, att jag har gjort helt rätt. Jag hade gått under där.

  4. Jag håller med de andra, du har gjort helt rätt. Och handläggarens reaktion var alldeles oprofessionell och osuverän. Men det har jag också upplevt flera gånger, att personalen hos myndigheter klarar inte av situationer som avviker om även en liten bit från normen, då får de bara panik. Social kompetens verkar inte spela någon roll.
    Ge inte upp och försök njuta lite av sommaren.
    Kram, Andrea

    • Tack Andrea! Ja jag ska försöka koppla av och inte tänka för mycket. Behöver hämta andan lite. Det är nog svårt att få andra att förstå hur man känner, särskilt när man som jag ger ett väldigt säkert och starkt intryck och vill så fruktansvärt mycket. Jag är dålig på att lyssna på mina egna signaler, så det är såklart svårt för handläggaren att snappa upp dem. Men det finns förstås olika sätt att säga saker på och det här var väl inte det smidigaste.

    • Tack Karin! Ja man blir helt förtvivlad när man sitter där. Inte konstigt man blir psykiskt instabil. Det är bara att bita ihop och komma igen…

  5. Det är som Sibylla säger. Samhället är cyniskt och det är hårda tag. Otroligt klantigt och oförskämt beteende från AF.!
    Du sitter i en knepig sits då du är ensam försörjare i familjen…
    Jag har berättat för dig att jag enbart ska vara vikarie i Förskolan. Då bestämmer man själv ock kan distansera sig från ”verkligheten ”
    Klarar ej längre att ha klass och vara en del i det stora system systemet…
    Fattar att du blir trött och uppgiven. Men håller med det är underbart att vara med barnen.
    Det kommer att lösa sig. Kolla med din vän förskolechefen om hon har nåt förslag 😃
    Mys med Sune och njut av värmen.
    Kram / Annika
    Tror att det

    • Det där med vikariebanken har jag funderat på, men jag är den typen som vill ha trygghet runt mig och att flacka runt på olika förskolor varje vecka tror jag inte jag skulle må bra av. Jag tar nya tag i augusti. Sune ser jag inte röken av, men det är mysigt i kolonin och det njuter jag av! :-)

  6. Oavsett läget så tycker jag att du ska ta kontakt med chefen för din handläggare. Så långt jag vet så är det högst oprofessionellt att psykologisera sina klienter när man inte har utbildning som psykolog. Och jag undrar om det fanns något hos din handläggare som gjorde att du inte talade om att det inte kändes rätt att vara på din förskola?
    Jag har själv avtackat mig från platser som inte varit ok. Första gången så gjorde inte AF något speciellt utan jag fick leva med att vara avstängd ett tag. Men andra gången så reagerade min handläggare på den förtvivlan jag kände och det slutade med att AF sa upp kontakten med den platsen och skickade aldrig dit fler.
    Men det var länge sedan och tyvärr har samhället i stort blivit mer cyniskt så det krävs nog mycket innan de slutar skicka folk till arbetsplatser som är, rent ut sagt olämpliga, som praktik/arbetsträningsplatser. Det verkar som att det är viktigare att få bort människor än att placera dem på rätt platser.
    Kramar från ett hett Bohuslän

    • Visst är det så att det är viktigt att få bort folk från den dåliga statistiken… Faktum är att jag ställde frågan om min utvecklingsanställning skulle tvinga mig att stanna där i ett år, eller om den följde mig om jag hittade en annan förskola eftersom jag inte hade för avsikt att stanna där. Jag berättade också kort om hur jag upplevde det. Något hon uppenbarligen inte tog som en signal på att allt inte stod rätt till. Men som sagt, rädslan att hamna utanför systemet, viljan att ha en anställning och göra rätt för mig har varit starkare än förmågan att lyssna på kroppens signaler. Jag trodde det skulle gå, men det är en sak att vara där som arbetstränare utan ansvar och att plötsligt få en anställning där jag förväntas stå för verksamheten. Det kan jag inte! jaja, nu är jag där jag är. Men det är tufft när man är ensam. Jag kämpar på.

      Nu väntar Sune på mig! :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s