Tillbaka på ruta ett – igen

Jag undrar om jag någonsin kommer att kunna leva och känna mig levande igen. I veckan fattade jag ett ödesdigert beslut. Ett beslut som växt fram sakta tills droppen kom som fick bägaren att rinna över. Jag tvingades än en gång välja mellan pest eller kolera och valde det som kändes mest uthärdligt. Jag valde arbetslösheten.

Varför? För att jag måste vara ärlig mot mig själv. Jag har kämpat med mina värderingar och förskolans arbetssätt sen jag började arbeta i barngrupp. Allt jag står för, alla mina erfarenheter och allt jag har lärt mig om barns behov av trygghet och stabilitet kom på skam här. För varje dag som gick mådde jag sämre och sämre. Det enda som fick mig på gott humör var barnen som har gett mig så mycket glädje och energi. Men, det hände alltid något som fick mig att tappa hakan och skaka på huvudet. Min plan att sluta tänka och bara göra mitt jobb gick inte att genomföra, jag funkar inte så. Hela kroppen protesterade och jag kände att jag inte någonsin skulle kunna stå för det jag gör om jag skulle bli tvungen att försvara verksamheten inför en förälder.

Jag har älskat att vara med barnen! De har gett mig så mycket energi och jag har känt att de har kommit till mig med glädje. De har velat sitta i mitt knä, de har kommit och stuckit handen i min hand och följt mig på gården. Till och med barn som jag inte har haft hand om har kommit och sen inte velat släppa taget. Jag har velat ge alla dessa barn kärlek och en trygg famn. Men ena dagen är man här, andra dagen där. Nya vuxna på avdelningarna varenda dag och massvis med sådana som jag, praktikanter och arbetstränare. Har aldrig varit med om en förskola med så många vuxna, men vuxna som inte har något ansvar och således inte får lämnas med barnen. Personalen flyttas runt, barnen likaså. Avdelningarna förändras och byter namn. Ingen vet vart de hör hemma, framförallt inte barnen. Jag kan inte jobba så. Varenda por i kroppen skrek i protest, det går emot alla mina värderingar om barns behov och vänner jag pratat med har sagt otaliga gånger att jag inte borde jobba där. I tisdags när jag satt vid köksbordet och grät sa Bertil att han förbjuder mig att gå dit igen. Stora ord från honom, som oftast inte har några åsikter.

Om jag som vuxen tycker det är rörigt, hur är det inte då för barnen? För övrigt blev chefen stött när jag kallade det rörigt och menade att jag ska välja mina ord. Det finns tyvärr inget bättre ord för hur jag upplever det och nog har jag väl rätten att uttrycka hur jag känner det? Det är ju min upplevelse och den kan ingen ta ifrån mig. Jag hoppas och tror det finns andra förskolor där man fortfarande ser till barnens bästa och jobbar utifrån att skapa trygghet och stabilitet runt dem. Efter sommaren kommer jag att försöka hitta en lite mindre förskola att arbetsträna på. Men nu behöver jag lugn och ro och tid för återhämtning. Har varit sjuk med feber och hosta för fjärde gången på två månader och har bett om remiss för provtagning för att se hur mitt immunförsvar ser ut.

Handläggaren på AF var såklart inte glad. Hon menar att jag far med osanning för att jag inte har sagt något om att jag inte mått bra. Men det är ju inte lätt, man sitter i en rävsax och känner tacksamhet över att överhuvudtaget fått möjligheten och själva arbetet med barnen har jag ju känt passade som hand i handske. Jag trodde verkligen att jag skulle kunna stänga av alla känslor för arbetssättet och bara fokusera på att göra mitt bästa för barnen, men det gick inte. Å andra sidan frågade jag henne faktiskt för någon vecka sen om jag är tvungen att stanna på den förskolan om jag får en utvecklingsanställning och om utvecklingsanställningen följer mig om jag söker mig till en annan förskola. Den lilla detaljen har hon glömt och jag tänkte inte på det under vårt möte igår.

Nu riskerar jag 45 dagars karens utan en krona, för att jag tackade nej till ett jobb. Jag påtalade att syftet med en rehabiliteringsinsats måste vara att jag ska komma tillbaka och må bra. Det gjorde jag inte, jag mådde riktigt dåligt. Allt beror på handläggarens goda vilja nu. Men i valet mellan pengar och min hälsa fanns en klar vinnare. Utan hälsan har jag inget behov av pengar.

Det sägs att tiden efter cancern är svår. Det sägs till och med att den är svårare än själva behandlingen. Ja, har man inget eget skyddsnät och ett ”normalt” liv att återgå till så är det sannerligen så. Det är svårt att hitta sin plats. Man är i klorna på AF och FK och deras goda vilja. Man utnyttjas av arbetsgivare som ser chansen till gratis/billig arbetskraft. Ingen arbetsgivare vågar satsa på en som varit hemma över två år. Men nu tänker jag försöka njuta av sommaren som tydligen är på väg och koppla bort allt annat. I den mån det går.

Annonser

8 thoughts on “Tillbaka på ruta ett – igen

  1. Jag håller tummarna för att det löser sig för dig. Förstår dig helt och hållet, för jag har gjort likadant två gånger på två olika platser/branscher. Tyvärr märker jag att även bra arbetsgivare/platser blir mer och mer cyniska när det gäller hantering både av ”kunder” och personal för att få så mycket vinst som möjligt.
    Kram från Bohuslän

    • Tack Sibylla! Ja jag känner ända in i märgen att jag gjorde rätt. Hade jag stannat där hade jag hamnat i tvångströja på dårhus innan året var slut. Nu ska jag bara plocka upp spillrorna och försöka hitta nya vägar. Någon gång måste det vända.

  2. Jag tror absolut att du kommer att kunna leva och känna dig levande igen.
    Det tar tid för kroppen att läka men ännu längre tid för själen att läka.
    Under tiden som jag var sjuk så längtade jag tillbaka till mitt gamla liv, längtade efter att allt skulle vara ” som vanligt” igen. När jag var färdigbehandlad antog alla att nu var jag frisk och det var liksom bara att hoppa på ekorrhjulet igen ”som vanligt”. På något sätt tänkte jag att tiden stått stilla tillsammans med mig när jag befann mig i ett vakuum eller lite sådär på vänt, men tiden hade inte stått stilla. Det gamla livet hade gått vidare, utan mig, och det var inte bara att gå tillbaka igen. Att vara svårt sjuk har för mig medfört nya tankar kring vad jag vill ha ut av livet. Det kan ändras så fort, vi hinner knappt blinka. Vill jag trivas med mitt liv, med jobbet, fritiden, vänner, vill jag gå min väg, vilka möjligheter finns för fortsättningen? Jag tycker att du tog rätt beslut, du måste känna att den energin som du lägger på ditt arbete ger dig något meningsfullt, det är viktigt att må bra när man inte har mått bra under en lång tid. För att själen ska läka bra behövs en förstående omgivning ex handläggare på FK, AF, läkare, sjuksköterskor, familj, vänner. Det är få som förstår om de inte har gått genom en liknande period och det tar sån ork att behöva försöka förklara och försvara sig. Jag hoppas innerligt att du hittar rätt <3
    Sommarkramar

    • Tack Karin! Jag håller med om vartenda ord du skriver. Just det här med hur man vill leva livet nu. Jag känner att mitt liv är allt för värdefullt för att gå runt och må dåligt på ett jobb jag redan från början får dåliga vibbar av. Ingen vet hur framtiden ser ut, har man varit där vi varit vet man hur fort det kan förändras. Det gäller att ta vara på varenda frisk dag.

      Den förstående omgivningen är det väl lite si och så med ibland. Man betraktas som frisk och den trasiga själen är det ju ingen som ser. Det hade varit enklare med ett brutet ben. Sjukvården känner man sig akterseglad av. AF och FK har hittills varit väldigt förstående, men i fredags tyckte handläggaren på AF än en gång att jag är psykiskt instabil och måste gå i terapi. Detta efter att jag brutit ihop när hon sagt att jag nu riskerar 45 dagars karens. Är det konstigt man bryter ihop då?? Det hade vem som helst gjort. Jaja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Något annat val har jag inte. :-)

  3. Bra beslut Else. Jag har agerat på samma sätt som du vid två tillfällen i mitt arbetsliv. Första gången var jag ensamstående med barn. Det handlar om mod samt att kunna stå för sina värderingar och att stå ut med att se sig själv i spegeln varje dag…..skolan samt förskolan kan vara ett ”nedkok” över hur samhället fungerar och vad vi prioriterar. Samt hur ”folk” agerar och väljer att stå ut med. De flesta personal sliter som djur för att få det bra för barnen, men ledning samt skolchefer är ibland fega samt alltför karriärinriktade och personal, föräldrar, elever och barn kastas runt som ting och handelsvaror. Det kan se ut så. Jag har varit där, jobbat med det , satt ner foten och varit obekväm samt valt att gå.
    Det finns bättre förskolor för dig att jobba på, här slår du dig blodig och det är inget du behöver eller har någonting för…
    Hoppas verkligen att du får hjälp med att hitta en bra arbetsplats där du kan blomma.
    I och med att du har agerat som du har gjort så tänker jag att du är tillbaka på ”banan” igen. Du tar fighten och böjer inte rygg för det som känns fel och oriktigt mot din person samt värdegrund.
    Du är frisk och stark även om det självklart är skitläskigt och djävligt tröttsamt.
    Go Else! det här blir bra!!!
    Varm kram till dig!!!
    Annika

    • Tack Annika! Endast en som varit med om liknande kan förstå. Lustigt att du säger att du menar att jag med det här visar att jag är frisk och stark, min handläggare anser tvärtom att jag är psykisk instabil och behöver terapi (igen). Tänk så olika man ser på saker och ting!

  4. Förstår att det inte var något lätt beslut att ta. Som du skriver är det ju en rehabiliteringsinsats och då är ju målet att komma igång på ett bra sätt som också håller. Du gjorde helt rätt och det var modigt gjort av dig. Håller nu tummarna att det löser sig på bästa sätt.

    • Tack Ullis, det där var precis vad jag behövde höra just nu. Nä, det var inget lätt beslut. Tvärtom ett av de svåraste jag någonsin tvingats fatta.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s