Jag borde jubla…

Det ser ut som att jag från den 11 juli har fått en anställning! Eller åtminstone en så kallad utvecklingsanställning. Det vill säga jag får lön. I övrigt skiljer sig en utvecklingsanställning från en vanlig anställning åt en del. För arbetsgivaren innebär det att de får ett stort bidrag från AF för att anställa mig. För min del innebär det att jag får full lön, men har tid på mig att komma upp i fulltid. Jag har också rätt till 25 dagars semester och räknas som ordinarie personal. Nackdelen är att jag inte får tillgodoräkna mig anställningstiden enligt LAS. Så när året har gått så finns risken att jag står på bar backe igen, när arbetsgivaren inte längre får bidrag från AF för mig. Jag borde jubla, jag har nått mitt mål. Men jag kan inte känna någon glädje.

Nyligen gick Magnus Härenstam ur tiden. Cancerhelvetet slog till igen. Livet är förgängligt, ena dagen är man här, nästa borta. Poff! Man vet baskemej inte från en dag till en annan hur det ser ut. Det gör mig bedrövad. Det gör att jag inte vet hur jag ska leva mitt liv. Ska jag planera för en framtid, eller ska jag leva här och nu och skita i framtiden som kanske aldrig kommer? Men vad gör jag i den fiktiva framtiden om jag lever upp mina tillgångar nu? Kanske därför jag aldrig får något gjort, allt känns meningslöst.

I två och ett halvt år har jag levt med och ensam tvingats hantera en inre stress vad gäller sjukdom och arbetslöshet. Gång på gång har mattan ryckts undan och jag har tappat fotfästet. Jag har inte kunnat lägga upp några planer alls på mycket länge, för jag har inte haft någon som helst aning om hur mitt liv skulle te sig ens en månad bort. Jag har passerat sjukdomen – för nu. Jag tycks ha landat en inkomst, men jag kan inte uppbåda någon energi till att glädjas åt det och bara leva och ta vara på dagen som den är. Jag skulle vilja känna glädje och framtidstro. Jag skulle vilja landa i mig själv, i mitt liv, i min vardag. Jag skulle vilja lägga upp planer för framtiden, för hösten, för nästa sommar, men jag kan inte. Jag vågar inte. Något inom mig har gått sönder.

Istället är jag sur och tvär. Jag irriterar mig på småsaker jag i normala fall inte ens skulle reagera över. Jag säger och gör dumma, överilade saker. Jag gör mitt bästa för att stöta bort människor i min närhet. Anfall är bästa försvar. Jag skulle vilja ta ledigt från mitt liv och mig själv, boka en resa och ligga under en parasoll i 14 dagar med en bok och ett korsord – och inte tänka på någonting alls. Är i desperat behov av att komma bort, både från mig själv och min vardag, men framför allt att få sol, värme och avkoppling. Men jag vågar inte slösa mina pengar på det, för man vet aldrig vad som händer om en månad, eller två. Jag är fast i en negativ tankespiral och letar febrilt efter positiva tankar. Kan man köpa det på Blocket?

Jag har det bra, jag vet. Jag är frisk – för nu. Jag har fått en arbetsplats att gå till. Jag kommer att ha en inkomst framöver. Och jag skäms för att jag inte kan glädjas åt det jag har. Men så är det bara. Ibland går det bara inte hur mycket man än anstränger sig.

En som däremot inte visste till sig av glädje (så länge det fanns räkor i burken) på midsommarafton var Kung Sune.

midsommarmums

Annonser

14 thoughts on “Jag borde jubla…

  1. Den som ändå kunde råda dig… men det kan nog ingen, iallafall inte jag. Kan bara säga att det är ok att känna som du gör och att det, precis som du själv vet, kommer att gå upp och ner. Tycker ändå att du ska unna dig själv en restresa, ta en vecka, res själv, sola, sov och läs! Du har en inkomst som jämnar ut det på några veckor eller ett par månader (du räknade ju egentligen inte med att få anställning förrän till hösten!)…du är värd det!! Ja, jag försöker hitta en bra ursäkt åt dig ;-)
    Hade Sune varit här hade han kunnat få banka vett i mina katter…de fick precis ett kilo räkor av grannen men katterna nosade och vände ryggen till. De enda katter jag varit med om som inte älskar räkor!

    kram

    • Håller med Sofia. Kosta på dig en resa Else det är nu du behöver den så väl. Nya pengar kommer in ta av sparkapital om det behövs. Du behöver ett välbehövligt semester. ..vila från dig själv och få ny input. …en chans att starta om livet igen!
      Varm kram från ett regnigt Älvkarleby. / Annika

      • Visst skulle en semester sitta fint, men det är tyvärr för många pengar i sjön för en-två veckors rekreation. De kommer att behövas framöver. Saker tar ibland oväntade vändningar.

    • Det är tyvärr inte fullt så enkelt, kommer snart att leverera chockerande nyheter. (nej jag har inte fått återfall!) Vad gäller katter och räkor kan jag trösta dig med att även Susannes lille Chili vänder ryggen åt dessa delikatesser.

  2. Känner igen mycket i det ni skriver. Tycker att det går lite i vågor också, oftast tänker jag att jag är glad att jag lever och är tacksam för det. Ibland dyker dock mörka tankar upp och jag har svårt att tänka alltför mycket framåt och planera.
    Hoppas nu på lite sommarvärme, då blir det lättare att ta promenader och det mår jag bra av.

    • Visst är det så att det går i vågor. Det är och har varit en berg- och dalbana sen det hela startade. Det är skönt att veta att man inte är ensam om den känslan. Sommarvärme utlovas nästa vecka, vi får väl se om de har koll. :-)

  3. Hej Etse, bra formulerat och med god insikt. Grattis till anställningen!
    Känner igen mig i det du skriver. Man är trasig, beskuren på sitt liv och faktiskt en annan människa efter denna resa. Det går upp och ner verkligen. En dag i taget.
    Nu får vi hoppas på värme i Sverige!
    Tror att solen och värmen ger mycket gott till dig!
    Stor kram till dig / Annika

    • Ja, man känner inte riktigt igen sig själv emellanåt. Livet har förändrats, det är ofrånkomligt. Man har blivit mer medveten om hur skört livet faktiskt är. Å andra sidan har man också blivit mer medveten om vad man vill och inte vill. Och mer om det kommer i nästa inlägg om några dagar…

  4. Kramar käraste Else, jag befinner mig också nere i en svacka, vi vet att ingen annan kan förstå, men vetskapen om alla de vi känner som går igenom samma sak gör att det ibland känns lättare. Vi är många som hejar på dig!
    Kramar i massor ❤️❤️❤️

    • Denna eviga berg- och dalbana är påfrestande! Förstår att du har mycket att kämpa med och du finns ofta i mina tankar. Men även om du är nere i en svacka måste jag säga att jag blev glad över ett livstecken från dig. Stor kram!

  5. Tack för att du skriver så öppet. Jag känner absolut igen mig och mina känslor. Tyvärr har jag inget jobb att gå tillbaka till heller, jag var student när jag fick diagnosen, fick avbryta utbildningen. Dessutom inte någon rätt till sjukersättning, ingen familj i Sverige heller. Jag känner kraftig inre och yttre press att komma igång med något vettigt nu men allt som gäller framtiden är så luddigt …
    Önskar allt gott till dig, och till alla andra.
    Kram, Andrea

    • Tack för ditt inlägg Andrea! Livet är inte rättvist, det borde räcka med en börda i taget att bära på. Det är svårt att vara ensam i en sådan här situation. Hoppas du hittar en väg ut ur din och får hjälp att hitta en vettig sysselsättning. Min första arbetsträningsplats räddade praktiskt taget livet på mig, jag blev en helt annan människa när jag fick någonstans att gå på dagarna. Men efter 1½ års arbetstränande på olika platser känns det inte längre lika upplyftande.

  6. Jag har inte haft samma problem som du med arbetslöshet, utan har varit ”lyckligt lottad” i sammanhanget. Men jag känner ändå igen mig själv på din beskrivning om att känna att man inte riktigt kan planera för framtiden. Jag känner mig också trasig och har tappat skrattet.
    Det var skönt att läsa om det för jag trodde att jag var ensam om känslan efter så lång tid.

    Varma kramar från ett regnigt Bohuslän

    • Det är alltid skönt att få bekräftat att man inte är ensam om sina tankar. Jag har hört att tiden efteråt inte är så lätt som många kanske tror, även om man är fysiskt frisk. Det är svårt att hitta sig själv och sin plats i livet igen. För livet har för evigt förändrats och givetvis har även vi gjort det.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s