Överkörd

När jag kraschade i slutet av förra året fick jag rådet att gå i samtalsterapi för att bearbeta allt som hänt och ge mig kraft att komma vidare. Det är ett svårt samtal att ringa. ”Hej jag mår dåligt och behöver terapi” faller sig inte helt naturligt för mig. Men till slut fick jag tummarna loss och en kallelse till psykologen. Vid det laget mådde jag ganska bra igen, men jag tänkte att det nog kan vara bra ändå.

Första besöket hos den nyutbildade psykologen kändes bra. Hon ställde de rätta frågorna tyckte jag, tryckte på rätt knappar. Det blev många välbehövliga tårar och det kändes skönt att få lossat lite på spänningarna. Även om hennes fokus inte alls låg på de två senaste årens påfrestningar, utan hon rotade längre bak. Allt är naturligtvis alltid mammas fel. Jag fick lite hemuppgifter och så sa hon att hon kommer att vara hård emot mig. Bra, sa jag, annars kommer jag att köra över dig.

Fem veckor senare, närmare bestämt i torsdags, körde jag över henne. Fullständigt. Med ångvält. Inte för att hon inte är ”hård” utan för att hon väljer att bortse från viktiga detaljer som jag berättat, som att jag är introvert. Istället kör hon efter ”Standardschema 1A”.

KBT-tekniker
Exponering innebär att man utsätter sig för något som är obehagligt eller väcker ångest i syfte att minska obehaget på sikt. Läs mer >>

Hemuppgifterna består bland annat av att man ska skriva ner situationer man undviker och vilka känslor de är förknippade med. Jag har hela tiden varit noga med att påpeka att jag fungerar olika privat och på jobbet. Har varit tydlig med att som privatperson har jag inga sådana problem. Det är det här med att vara ny på jobbet som är min stora akilleshäl, för jag har svårt att ta för mig i nya grupper. Jag blir tyst och drar mig undan.

Inför femte sessionen (det heter så inom KBT) hade jag läst boken ”Introvert – den tysta revolutionen” och fått en aha-upplevelse och förståelse för att det inte är så konstigt att jag inte är bra på att interagera i nya sociala sammanhang, eftersom det är så introverta fungerar. Och det är inget tillstånd som går att ”bota” för det är ingen sjukdom. Detta upplyste jag fröken psykolog om och rekommenderade henne att läsa boken. Det har hon uppenbarligen inte gjort, för hade hon gjort det hade följande inte hänt:

I torsdags (sjätte sessionen) skulle det delas ut nya hemuppgifter. Fem stycken skulle jag få. Den första var att ringa en person jag inte känner. ??? För att? Och vem? Om vad? Under de senaste två åren har jag inte gjort annat än ringt upp folk jag inte känner. Allt från sjukvård i olika ärenden, till hyresvärd för att stoppa ett bygge mitt i värsta sommarhettan. Så, nä, här ska inte ringas någon bara för att. Jag gillar det inte, men jag kan det. Hemma… inga problem.

Nästa uppgift skulle vara att gå ut och mingla. MINGLA?? Jag är 53 år gammal, har minglat vad jag ska och har kommit fram till att jag avskyr att mingla. Det ger mig ingenting, mer än obehag. Särskilt om minglet inte har något syfte annat än att jag ska ”lära mig” mingla. Jag blir inte ”botad” bara för att jag går ut och minglar en extra gång på hennes inrådan. Här ska inte minglas bara för sakens egen skull, det enda det skulle resultera i är att jag får bekräftat än en gång att jag inte tycker om att mingla. Jag minglar om jag blir tvungen, men jag kommer aldrig att uppsöka mingeltillfällen för att jag tycker det är kul att träffa nya människor. Jag har nämligen inget behov av att ständigt träffa nya människor.

Vilka de tre resterande uppgifterna var vet jag inte, för vi kom inte så långt. Istället gjorde jag klart för henne vad jag tyckte om hennes två inledande hemuppgifter. Jag upplyste henne vänligt men bestämt om att jag inte tänker göra någon av dem för det kommer inte att förändra något. När den föreläsningen var slut förklarade jag lugnt att den Else hon just mött är en annan Else än den som man möter på en ny arbetsplats. Det är den Else jag skulle vilja ha med mig när jag börjar på ett nytt jobb. Eller i alla fall en stor del av henne. En som vågar säga ifrån, en som vågar ta för sig, en som inte är rädd för att bli obekväm. Helt enkelt en jag känner igen hemifrån. Den Else fanns en gång för länge sen, på den tiden när jag kände mig trygg på min arbetsplats.

Det här med terapi och KBT är nog inget för mig. Särskilt inte om terapeuten inte uppmärksammar det jag verkligen säger och lägger upp behandlingen efter de förutsättningar jag har. I egenskap av psykolog borde hon känna till vad det innebär med introverta personlighetsdrag (utan att ha läst den specifika boken) och vad som kan vara rimligt att förvänta sig av en sådan patient. Vi får se vad som händer på torsdag. :-)

Annonser

9 thoughts on “Överkörd

  1. Gokväll! Ja vad säger man!! Funkar du inte i ” mallen ” Else?? Det kanske blir utvecklande för dig längre fram..;)) fortsätt sessionerna och se vad som händer och sker. Tror att du kommer att känna dig mycket psykiskt frisk och oneurotisk efteråt…..för det ÄR du tveklöst……se det hela som ett intressant experiment och fortsätt att stå på dig!
    Går ju själv på samtal….det har ändrat karaktär över tid….men det känns bra att träffa henne. Men en ytterst självständig patient är jag med!!
    Kram Annika

    • Nä jag har aldrig passat in i några mallar. :-) Neurotisk har jag heller aldrig varit. Men du har säkert rätt, även om jag inte går att fösa in i fållan så får dessa sessioner mig att tänka efter och växa. Hoppas jag kommer ut därifrån stärkt i min självkänsla så jag kan ta mig an nästa arbetsplats med lite mer pondus.

      • Bra inställning Else! Det är skönt att få ”egentid” och att träffa en yrkesperson under längre tid, hyfsat regelbundet. ….se det som en spännande process. Nya erfarenheter o lärdomar. …..som du kan ta med dig i ditt kommande yrkesliv…du kan alltid hitta några guldkorn;)
        Kram.

  2. Får skriva som Sofia – varför är jag inte förvånad!?!
    Satt i morse och läste DNs nätupplagan under ”livsstil” om olika psykoterapier och att man kan både bli sämre och få biverkningar av det. Mycket intressant läsning! http://www.dn.se/livsstil/ (lite längre ner på sidan)
    Att vara introvert innebär inte att man är fullständigt imkompetent i att ringa till okända eller är totalt asocial i mingelsammanhang. Alla är bara inte lika roade av att skrika varandra i öronen eller lära känna nya människor hela tiden. Fast frågan är vad psykologen tänkte behandla?
    Ta du och ring verksamhetschefen och berätta vad du tycker om den behandling du fått så har du utfört psykologens första uppgift. ;-)
    Kramar från ett soligt Bohuslän

    • Hahaha, ja det hade väl varit något! :-) Men fullt så roligt ska vi inte ha.

      Nä man är inte det minsta inkompetent på social samvaro bara för att man är lite introvert, man tycker bara inte att det ger något. Och det spelar ingen roll om jag så tränar 100 gånger på det, så blir det inte roligare. Tyvärr är normen idag att alla ska vara utåtriktade och kontaktsökande. Är man inte det faller man utanför ramarna och betraktas som konstig och måste botas.

  3. Käraste Else, visste inte om jag skulle skratta eller gråta, helt situationen är ju helt absurd, ska bli intressant att höra vad mer hon har att komma med. Den där boken tycker jag du ska låna henne, så hon lär sig något som hon verkar sakna i sin utbildning.
    Kramar till dig från oss ❤️❤️❤️

    • Det var nog dumt att sätta en nyutbildad psykolog i händerna på mig. Även om det väl egentligen var tänkt tvärtom. Ser med spänning fram emot nästa möte.

    • Ja varför är du inte det? ;-) Vi får trösta oss med att psykologen säkerligen var både förvånad och chockad över den kraft hon ställdes inför. Jag med. :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s