Det man inte har i huvudet…

…får man ha i benen. Jag är förundrad över att jag vid det här laget inte har kondition som en maratonlöpare med tanke på hur hårt benen får jobba medan hjärnan tycks vara helt frikopplad från resten av kroppen. Här tillryggaläggs många fullständigt onödiga kilometer till fots.

Precis lagom till operationen tog mitt frikort hos sjukvården slut. Det innebär att jag nu börjat samla till ett nytt, vilket i sin tur innebär att varje gång jag besöker sjukvården ska jag ha en stämpel när jag betalar tills jag är uppe i 1100:- och därmed berättigad till ett nytt frikort. Enkelt. Om man bortser från att det krävs att hjärnan är inkopplad. I onsdags när jag kom hem från omläggningen slog det mig att jag glömt få en stämpel i kortet. Några timmar senare slog det mig att jag dagen innan glömt att betala hos en annan läkare och följaktligen inte fått någon stämpel heller.

I torsdags blev det därför en extra utflykt till plastik för en stämpel. Dit fick jag förvisso skjuts, men sen var jag tvungen att promenera vidare för jag hade ett trängande behov av att uppsöka min frisör. (på grund av ett annat tillfälle då hjärnan inte ville samarbeta, se föregående inlägg) Med skammen i ögonen bad jag om att få mitt lilla missöde med saxen justerat till något som åtminstone kan misstas för en frisyr.

Eftersom jag (inklusive den missade betalningen) bara har 40:- kvar till frikort blev jag också tvungen att försöka få tag på den obetalda läkaren för att be henne ta emot mig (och mina pengar) i fem minuter och ge mig min stämpel innan måndag eftermiddag. Då ska jag nämligen på ny omläggning och har inte lust att betala 200:- när det räcker med 40. Enda tiden hon kunde ta emot mig är i morgon bitti klockan 08:00… En 45 minuter lång promenad i kylan innan solen gått upp väntar mig – och sen ska jag hem också. Det är ansträngande att leva utan hjärna!

Tre veckor efter DIEP-rekonstruktionen
Bortsett från att hjärnan är satt ur funktion mår jag förträffligt! Efter omständigheterna alltså. Jag rör mig inte riktigt lika fort som vanligt, även om jag blir bättre för varje dag. Och så räcker armarna inte till på grund av mina strama kärlsträngar, men dem får jag vänta lite med att börja stretcha.

Däremot läker såret mitt på magen hur bra som helst. Dels har det läkt i mitten och dels ser jag att ruvorna krymper även från utsidan. Det ser ut som två öar precis ovanför troskanten. Naveln läker den också, även om det finns en liten glipa där det kommer något vitt, det ser mer ut som fett än var. Men det är tydligen helt normalt.

gevita-zink-och-c-vitaminJag verkar ha gott läkkött. :-) Fick rådet att äta extra tillskott av Zink för bättre läkning och snygga ärr, så kanske det har haft betydelse också. Det får vi aldrig veta, men det lär i alla fall inte skada. Jag har Googlat ganska mycket på det här med Zink och överallt står det att det rekommenderas inför och efter operationer för att hjälpa till vid läkning. Jag käkar dem tills burken är slut.

Jag har ingen känsel på magen kring naveln. Det känns lite märkligt. Huden stramar över magen, från brösten och ner till naveln känns det verkligen att huden är för kort för innehållet. Egentligen borde jag hålla mig mer upprätt så att huden sträcks ut, ingenting blir bättre av att man sitter still och hänger i soffan. Så jag får väl vara glad över att jag tvingas ut på alla dessa promenader. Fast i ärlighetens namn har jag inte gjort många knop i helgen, det är för kallt för mig ute.

Inte heller har jag någon känsel på de nya brösten. Men jag hade ingen känsel på huden över det borttagna bröstet heller, så det kvittar. Huden mellan brösten ömmar och svider lite och känns stram. Överhuvudtaget känns brösten svullna och hårda på sina ställen och ovanför det ena ser det ut att finnas lite för mycket av det goda. Det är därför jag går på så täta kontroller på plastik, byte av tejp på ärren hade jag egentligen kunnat göra själv för allt ser mycket fint ut säger de varje gång. Men de vill ha koll och det är bra.

Nya bilder är utlagda på sidan DIEP-lambå bilder för den som vill se. Det finns bilder från en, två, respektive tre veckor efter operationen.

Annonser

4 thoughts on “Det man inte har i huvudet…

  1. Herregud vilka fina bröst du har fått, får man säga så, tycker i alla fall att det ser superfint ut, måste som sagt varit en duktig kirurg. Sen det hör med hjärnan, ja för min del är alla dessa extra steg bra för nu har jag lagt på mig igen så trött på dessa extrakilon som bara dyker upp, men nu har jag fått FAR (fysisk aktivitet på recept) så nu jäklar ska det tränas….ja lite måttligt i början för lite seg är man ju fortfarande.
    Ta hand om dig nu och hoppas att det fortsätter läka så bra.
    Kramar från St eriksplan (kyliga sådana brrr)

    • Tänk att man skulle bli 53 innan någon sa att man har fina bröst. :-) Jag är jättenöjd! Men jag vet också att de kommer att sjunka ihop efter en tid och se mer naturligt hängiga ut. Såhär runda och stinna kommer de inte att fortsätta vara. Men det gör inget. De kommer att vara fina ändå, framför allt för att de är två. Det räcker för mig.

      Viss är det nyttigt med all motion, blir ändå så trött på mig själv att jag inte kommer ihåg de mest elementära saker. Men idag skiner solen och all snö har smält bort över natten. jippiii!

      Kram på dig!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s