På benen

Nåja, det var kanske en sanning med modifikation. Men jag sitter i alla fall i en fåtölj på rummet och det känns bra att slippa sängen för en stund. Jag satt faktiskt här en halvtimme igår kväll också. Man får lite ont i ryggen av att ligga i sängen hela tiden, för det är inte tillåtet att ligga på sidan. Dels får brösten inte utsättas för tryck, dels sitter skinnet på magen löst och om man ligger på sidan så kasar det ner. Det tar cirka fyra veckor för skinnet att hitta nytt fäste.

Först vill jag säga att det inte gör så ont som jag hade räknat med. Såklart gör det ont i magen när jag ska röra mig och resa mig ur sängen, men det känns mindre och mindre för varje gång. Men det känns inte när jag ligger still. I brösten känns det ingenting alls. Jag har fått några små rörelser för både armar och ben som jag ska göra för att hålla igång cirkulationen.

Mitt problem har varit lågt HB, vilket har gjort mig yr och trött. I onsdags mådde jag illa och fick inte behålla någon mat, men efter en knäckebrödskur stabiliserades magen. Igår var jag ”bara” yr. När jag skulle upp för min morgontoalett höll jag på att svimma och sex personer var här inne och hjälpte mig tillbaka till sängen. Sen sov jag bort den dagen också. Mådde dock bättre på eftermiddagen och fick i mig min middag. Efter mycket tjat blev jag till slut ordinerad två påsar blod. Tjohooo! Sen började helvetet…

För att kunna få blod måste det tas ett blodprov för att bestämma vilken blodgrupp man har. Med tanke på att det togs en massa prover i måndags inför operationen förstår jag inte alls varför, men så är reglerna. Att ta prover på mig är vid det här laget mycket svårt, jag har ju bara en arm man får sticka i och den är ganska ärrad. Jag brukar alltid få tala om för dem att de måste använda den tunnaste nålen, en så kallad butterfly. Jag brukar också tala om att även om det ser svårt ut brukar det funka med den i armvecket.

Inte alla sköterskor tycker om när man talar om för dem vad de ska göra. De har ju sina egna små trolleriknep som är mycket bättre. Eller inte. Första sköterskan försökte tre gånger, på olika sätt, men med samma resultat. Det gick inte. Redan efter andra försöket föreslog jag att hon skulle kalla på någon annan. En dödssynd förstås och hon ville prompt försöka en tredje gång.

Sköterska nummer två, för det blev naturligtvis så, lyckades inte heller vid första försöket, som han av någon anledning ville ta i handleden. Sen ville han prova i foten. Det hjälpte inte vad jag sa. Naturligtvis gick inte det heller. Någonstans mellan alla dessa försök fick jag veta att just det här provet måste en sjuksköterska ta. Varför det undrar jag? Nåväl, när dessa två sköterskor misslyckats kallades en tredje person in – en undersköterska. Hon tog den tunna nålen, hittade ett fint kärl i armvecket och stack. Perfekt! Vem bestämmer reglerna och varför? Ibland är regler bara ett hinder. Äntligen kunde blodet beställas och jag har fått påfyllning under natten.

Naturligtvis måste dagen idag inledas med ett blodprov för att se om värdena höjts. Ny  sköterska som lovade att testa bara en gång. Än en gång rabblade jag mitt mantra om den tunna nålen. ”Nä det tänker jag inte göra!” svarade hon kaxigt. Resultatet? Eftersom hon lovat att bara försöka en gång fick hon ta mitt HB i fingret. Det är tydligen inte lika tillförlitligt som när man tar det i armen, men det fick duga. Nu är värdet uppe på 116 och fullt tillfredsställande. Jag har varit ute en runda i korridoren och promenerat och nu sitter jag som sagt i fåtöljen.

Jag har fortfarande kvar ett dränage i ena bröstet och det verkar inte som att de kan ta det idag heller. Det innebär att jag fortfarande inte får duscha. Kanske de kan ta det i morgon säger de. Jag inser att jag inte kommer hem på söndag heller. Men det är å andra sidan ganska skönt att befinna sig under kontroll. Framförallt är det skönt med en säng som man kan resa ryggstödet på när man ska stiga upp och lägga sig.

Kanske jag idag kommer att orka läsa lite, eller lösa lite sudoku. TV:n är ju ingen tröst, Region Skåne är snåla när det kommer till underhållningen.

 

Annonser

6 thoughts on “På benen

  1. Hej!

    Jag har läst massor i din blogg och ville bara komma med hejarop och gratta dig till att det går framåt! Det gläder mig!

    Själv ligger jag hemma på soffan med tax-värk efter min fjärde cytokur (första taxen) i tisdags!

    En dag i taget :)
    Kram

  2. Det är skönt att det går åt rätt håll. Det är något märkligt med en del vårdpersonal som inte vill släppa på prestigen och lyssna på patienterna. Det är precis som om de inte riktigt förstått innebörden av patientcentrerad vård.

    Jag har haft jättetur, och de har konsekvent använt de tunnaste nålarna bara för att jag har sån nålskräck. Hade all personal konsekvent använt dom hela tiden kanske jag inte ens behövde vara rädd. Jag har i alla fall kommit hem precis! Och det är ingen festunderhållning på sjukhus precis.

    Vi får hoppas att blodpåsarna piggar upp dig rejält.

    Varma kramar från Uddevalla som har ett litet snötäcke som lyser upp! <3

    • Åh, är du redan hemma?! Wow, vad härligt! :-) Ser fram emot en redogörelse från ditt äventyr på din blogg så småningom. Känner mig mycket bättre idag, om än lite vimmelkantig. Och så kurrar magen… hoppas det blir god lunch. Är dock lite tveksam till det. Kram!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s