Röntgen, del 1

Satt igår eftermiddags och höll solidariskt med väninnan om att det var väldigt synd om henne som efter den långa julledigheten nu skulle bli tvungen att ställa klockan och stiga upp tidigt för att jobba 1½ dag. Samtidigt som jag i tysthet njöt av tanken att det är gött att kunna ligga kvar i sängen på morgonen och slippa stressa ut i kylan tidigt. Tills jag frampå kvällskvisten kom på att det var dags för den första röntgen – magnetröntgen av kvarvarande bröst – och där skulle jag vara redan klockan 9:00! Det blev till att sätta klockan på 7.

Måste erkänna att jag inte förstår varför denna undersökning skulle göras, det kvarvarande bröstet ska ju ändå tas bort. Det känns som slöseri av tid och resurser. Av säkerhetsskäl har jag dock valt att inte ställa fler frågor just nu. Vill ju inte att de ska komma på nya tankar. Jag gick därför lydigt till röntgen och underkastade mig.

Jag har varit med om magnetröntgen förut, med ryggen, så jag vet att det är en bullrig historia. Det både vibrerar och väsnas och känns ungefär som att man ligger mitt i ett gatuarbete. Trots att man får ett par rejäla hörselskydd.

Det började med att en kanyl sattes in i armvecket för att kunna spruta in kontrast. Magnetröntgen av bröstet sker liggandes på mage, med föremålet för uppmärksamheten hängande fritt genom ett hål. Ohyggligt osexigt. La huvudet på sned och funderade grundligt över hur jag lämpligast skulle attackera britsen och samtidigt försöka se smidig och gracil ut för att inte tappa den lilla värdighet jag har kvar. Insåg dock snabbt att den föresatsen skulle misslyckas eftersom jag vid det här laget är smidig som ett kylskåp .

Efter att ha hittat en skön ställning (nåja) fick jag på mig mina hörselskydd och så satte bullret igång. En halv evighet senare hade fingrarna domnat, det kliade i pannan och näsan rann. Plötsligt blev allt alldeles tyst och stilla. Sen knastrade det i lurarna och jag fick frågan om allt kändes bra. Hör mig själv svara ”jadå”. Gud så mesig man är! Nöjd med mitt svar talade rösten om att nu var det dags för kontrast och sen skulle det ta ytterligare 10+4 minuter. När kontrasten sprutats in genomfors jag av ett kort illamående. Skänkte en tacksamhetens tanke över att jag låg på mage, av den händelse jag skulle spy. Men det gick fort över. Allt som allt tog undersökningen cirka 30 minuter. Kanylen togs ut, plåster på och jag var fri att gå.

Nu går man inte så långt iklädd trosor, strumpor och en blå, framknäppt sjukhussärk. Jag tog mig ut till båset där mina kläder fanns. Hann få av särken och sätta på BH:n innan jag upptäckte att det forsade blod från armvecket. Så, iklädd BH, trosor och strumpor, med rocken i famnen (för att skyla mig?!?) begav jag mig ut i de plötsligt tomma  korridorerna, på jakt efter en sköterska. Blodet stoppades, nytt förband sattes på och jag kunde äntligen klä på mig och bege mig hemåt igen, berövad den sista värdigheten.

Nästa måndag är det dags för den viktigaste röntgen. Den som kan sätta stopp för min rekonstruktion. Är jag nervös? Inte än…

Annonser

2 thoughts on “Röntgen, del 1

  1. Ja fy den där magnetröntgen är ingen trevlig historia, men det kommer något gott ut av både denna och nästa veckas röntgen, tänk nu är din nästa resa påbörjad. Nyårskramar från soffan ❤️

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s